Det kan vara så

Det kan vara så att jag i morse hittade ett barn sittandes på vardagsrumsgolvet.

Som motvilligt erkände att han hällt i sex teskedar O´boy i sitt mjölkglas

och att det var därför han glatt lapade i sig chokladsås.

Det kan vara så att jag var tvungen att trycka i mig två mackor av 

det goda brödet från fredagskvällens Pompparty här hemma, 

trots att jag tänkt ladda med hederlig gammal havregrynsgröt till frukost.

Det kan vara så att lil´sis lyckades tjata till sig en rosa fuskpälsväst igår kväll.

En sån som jag tycker är fullständig opraktisk och ifrågasätter när hon ska använda.

Men som hon troligtvis kommer ha alltid och säkert använda som pyjamas också för den delen.

Det kan vara så att jag ställt mig å baka ännu en äppelpaj till eftermiddagsfika,

eftersom det blev baljor av vaniljsås kvar från igår.

Och det liksom känns onödigt att slänga allt det goda.

Det kan vara så jag tyckte att det var en massa sköna bönor här igårkväll.

Att min mun pratade för mycket och att jag glömde bort att tänka igenom min shopping.

Att jag hade rackarens trevligt och att tiden gick alldeles för fort.

Och att jag allvarligt funderar på att bjuda hit alla igen på fika bara för att prata färdigt

om allt och ingenting.

Det kan verkligen, verkligen vara så.

Det är därför en förskollärare alltid ska ha bikini på sig

Jag gör det.

Springer milen.

Varken en meter mer. Eller mindre.

Tio.punkt.noll.kilometer.

Så nu vet jag att kan. Att jag orkar.

Även om formen inte alls är densamma som förra året.

Sen blir det belöning. Den bästa.

Och jag som från början inte tänkt att milen skulle avslutas vid bryggan,

har därför lämnat badkostymen hemma.

Men hey, jag har ju svart träningsbehå och svarta trosor på mig

så who not? 

Och det är väl ändå ingen här just nu som jag känner...

Jag tar mig ut på bryggan.

Stannar vid bänken längst ut för att kravla mig ur löparkläderna.

Tittar ut över havet och ser arbetsrelaterade föräldrar och barn - 

precis där jag tänkt smyga nerför stegen.

Spets. 

Sa jag att det är en bred spetskant längs midjan på trosorna?

Att de inte ser de minsta sportiga eller neutrala ut?

Jag backar inåt land igen.

Inser att jag på nåt märkligt sätt kommer att känna mig väldigt obekväm och naken,

 i min outfit om jag står där och småsnackar barnet och hans pappa i det drygt knähöga vattnet.

För doppa mig tänker jag banne mig göra. Om jag så måste gå en bit längre bort från bryggan.

Och det är så det blir.

En bit längre bort, springer jag ut i vattnet snabbare än Usain Bolt på femtio meter.

Slänger mig snabbt i och håller mig under vattenytan.

Det är lika magiskt varje gång.

Då värme möter kyla. Och varenda cell i kroppen känns levande.

Sen simmar jag in igen. Så långt in jag bara kan.

Smyger mig fram till löparkläderna och trär på mig dom igen.

Tittar mig runt omkring med "det-var-väl-ingen-som-såg-mig-minen"

och fortsätter hemåt som om ingenting hänt.

Känner mig nästan kriminell och tänker att det är därför en förskollärare alltid ska ha bikini på sig.

Amen.

En hop med ungar och ett och annat blåbär

Jag tror vi har sagt farväl till sommaren på riktigt nu.

Och jag är glad att vi firade den all-in i helgen.

Med sista steket på stranden. Och barnsliga djupdykningar i vågorna. 

Med goda vänner och två kilo a´ Kalles lax.

Det är ingen riktigt sommar om man inte inmundigat den där laxen.

Den där fluffiga, nyrögade (Kalle är skånsk) som smälter i munnen.

Den som Kalle kommer farande med samma dag.

Och som fått lufta sig lite i baksätet på hans nercabbade svarta Merza,

 som han stolt berättar att han haft i "femtann aur".

Nu är tillståndet mer förvirrat liksom.

Och det verkar Big Bro också tycka.

För fast vi har en hel hop med ungar A.S. (after school),

så slänger ungen plötsligt av sig shortsen som han haft hela dagen 

och svidar om till underställ.

Bara sådär!

Och sen springer han rundor med det där på lekplatsen utanför.

Med en killkompis, lil´sis och hennes två "väninnor"

Själv sörplar jag i mig en välförtjänt latte-caramel.

Men en skvätt grädde och råsocker.

En sån där som är som mest onyttigast. Men som smakar som bäst.

Och dom där rackarns blåbären som jag egentligen inte tänkt plocka,

 när vi var på Hallongården - dom är redan slut.

Jag tänker att de där som är gratis i skogen,

tar en halv evighet att få ihop. 

Så nu måste jag köpa mig en egen buske för att se om det kan bli ett och annat blåbär.

Så att blåbärssommaren 2016 blir längre att minnas, än den här.

Jag tror vi behöver sådana ord ibland. Och en liten Kjell i vår ficka som hejar på


Jag redigerar bilder och lyssnar på sommarprat.
Det är en bra kombo det där.
Och det har avverkats en hel del röster faktiskt.
Tjugotre får jag det till.
Plus tre till som jag gett en chans, men inte orkat lyssna färdigt på.
Sen finns det de jag som jag lyssnat på två gånger.
Bara för att jag vill. Bara för att det är så klokt och inspirerande.

Som Kjell till exempel. Enhager.
Med hans positiva tänk och bejakande.
Med jämförelser som att se sig själv som ett aktiebolag.
Eller varför man blir så irriterad när barnen kommer sent i säng?
Att försöka finna lösningar istället för att grotta in sig problem
"Det man fokuserar på, växer i livet.
Om man fokuserar på minus och problem, så blir det problem...
Om man fokuserar på plus och på det som är bra, så blir det ännu bättre!"

Jag tror vi behöver sådana ord ibland. Och en liten Kjell i vår ficka som hejar på.
Som gör det "omöjliga" möjligt.

Amen

En med spänning i bröstet. Och en med fjärilar i magen.

Dom har svårt att komma till ro om kvällen.

Vrider och vänder sig. Klagar på värmen.

Det är spänning i kropparna.

Den ena längtar nästan ihjäl sig efter att få börja skolan igen.

Att få träffa kompisarna. Få ha slöjd. Och att få musicera på schemat.

Den andra har magen full av fjärilar.

Av oro, om vad som väntar. 

Av nyfikenhet.

Nya fröknar. Några nya kompisar.

Nya rutiner och kanske lite nya krav.

Det är ett stort kliv det där - att lämna förskolans trygga famn.

Och ta gräddfilen in i skolans värld.

Vi gör ingen stor grej av det där. Mer än att finnas där och svara på frågor

och ge en extra kram när det behövs.

Och berättar om fröknarna som säkert har ännu mer fjärilar i magen.

Och ännu flera barn att lära känna. 

Nu är vi här.

Med två skolbarn.

Och jag kan inte riktigt förstå att tiden gått så fort.

Att ha taxat in terminens första löneförmån

Lördag morgon vaknar jag upp med en tjyvtjock näsa.

Full av snor och i brist på luft.

Lil´sis säger käckt att "det är för att du haft för lite kläder på dig och har badat för mycket!".

Jag säger tyst till henne så att hon inte hör att "du har lyssnat för mycket på farmor ..."

Första veckan på jobb och jag har redan taxat in terminens första löneförmån.

Han-jag-är-gift-med brukar ha helt andra löneförmåner.

En fet pott där han får shoppa loss telefoner och datorer med.

Och om de når sina årliga mål, bjuds de på en nätt liten weekendresa.

Till nåt enklare ställe såklart.

Typ New York. Dubai. Eller nåt annat exotiskt ställe....

Jag uppnår mina mål mest hela tiden. 

Som jag är skyldig att göra, då jag ständigt känner läroplanspiskan smeka min rygg.

Löneförmån alltså. Same, same but hell so different.

Men jag klagar inte.

Vårterminens första helg belönades jag med magsjuka.

F.r.o.m.h.e.l.l!

Så gudarna ska veta att jag är ytterst tacksam,

 för att jag bara fått förkylning den här gången.

Igårkväll tog jag iallafall han-jag-är-gift-med och mina förkylningsvettningar

och drog på Fyrtioårsfest.

Jag vet - oansvarigt tycker säkert nån. 

För att jag kanske smittade en och annan partajfrisk själ på stället.

Men då säger jag som alla föräldrar brukar göra när de lämnar sina 

dyngförkylda barn med gulgröna näsor som de inte ens bemödat sig med å torka - 

- "men hon har ingen feeeeeeber".

Som om feber är det enda vi kan mäta sjukdom med i det här förskollärarlandet.

Fast nu är det ju så att jag är vuxen och kan bedöma mitt allmäntillstånd själv.

Samt att jag flaggar för värdinnan om mitt klena tillstånd 

och att hon trots det gärna såg att jag kommer.

Jag, han-jag-är-gift-med och mina förkylningsvettningar.

Vi har det fint där.

I en urmysig liten restaurang nere vid havet.

Med vit panel på väggarna och italiensk buffé på borden.

Så himla mycket jag på alla sätt och vis.

Och vi bjuds trevligt sällskap, nya bekantskaper och stories.

Och innan de andra slår klackarna helt i taket vid midnatt,

hinner jag ännu en gång slå hål på myten om att dagisfröknar aldrig blir sjuka.

Myten om att vi har ett immunförvar av stål.

 Eller att vi bär en osynlig eboladräkt på vårt jobb varje dag.

Sen tar jag han-jag-är-gift-med och mina förkylningsvettningar och åker hem.

Hem till min säng.

Löneförmån alltså.

Den känslan alltså

Fredag.

Jag springer mig till ett par blodiga skavsår på hälarna.

Och förbannar mig själv för att jag inte har strumpor på,

 när jag springer sju kilometer i nya skor.

Kanske inte för att dom blöder.

Utan för att jag känner att jag egentligen har ork och förmåga till några kilometer till.

Men jag belönas av tångbad nere vid bryggan.

Av grumligt vatten och höga vågor.

Pensionärerna som kommer ner för att ta sitt dagliga morgondopp,

tittar över bryggans kant, skakar på huvet och går hemåt igen.

Så det är jag. Bara jag.

Bortsett från en äldre nakenfisherre femtio, hundra meter bort.

Med bländande vit gump och en väntande dam längs vattenbrynet.

Men annars - bara jag och Östersjön....

Jag har blivit helt beroende av löpning och morgondopp.

Mest morgondopp faktiskt. Eller kvällsdopp.

Och det är svårt att slå en sådan start på första arbetsveckans sista dag.

Det skulle möjligtvis vara känslan att ha gjort första arbetsveckan efter semestern.

Den känslan alltså.

Den går inte heller av för hackor.