Mellan två jobb. Och rörd till tårar

Det är morsornas dag idag.

Och fotografens.

I alla fall i den här familjen.

Med ett jobb på förmiddagen. Och ett på kvällen.

Däremellan äter jag bananplättar - a-little-bit-to-golden.

Stakar yviga tomatplantor, blir Mors-dags-uppvaktad och projketleder lil´sis Morsdagstårta.

Jo för en sån ska det vara.

Full av socker, omtanke och kärlek.

Precis som presenten.

En cykelhjälm.
Och ja, jag är rörd. Till tårar.

 

Rabarberpaj 2.0

Det är tur man har snälla kollegor.

Några som göder en med Nutella-bauta-burk till sin födelsedag.

Och en annan som kommer med en stor bukett rabarberstjälkar i förra veckan.

Dom stjälkarna räckte minsann till två goda pajer.

En "mammas klassiker" och en ny. Lite uppgraderad.

Till si sådär 2.0

Och den där tror jag visst att jag kommer slänga ihop fler gånger.

Med en uns mindre socker.

Men annars så - tummen upp!

 

 

Rabarberpaj med kardemumma (8–10 bitar)

 

Pajskal:

 2,5 dl mjöl

 0,5 dl socker

100 g kallt smör

 1 äggula

 1 krm salt

 

Fyllningen

 200–300 g rabarber, gärna så späda stjälkar som möjligt

 2 ägg

 1 dl socker

 2 tsk vaniljsocker

 1 dl  mandelmjöl eller lika mycket mald mandel

1 msk vetemjöl

1 tsk kardemumma

 25 g smör, smält

 

Övrigt:

 ca 0,5 dl råsocker strö

Gör såhär:

Pajskalet: Blanda socker, mjöl, salt och smör till en smulig massa,

Tillsätt äggulan och blanda tills degen går ihop. Bearbeta inte för mycket!

 Låt degen vila i kylen i 30 minuter.

 Kavla ut degen mellan bakplåtspapper och klä en form med den. Eller tumma ut degen direkt i formen med fingrarna.

 Kläm fast aluminiumfolie runt kanterna om du är bekymrad över nedhasningseffekten i ugnen. Förgrädda sedan pajskalet i 10 minuter vid 175 grader.

 

Fyllningen: Skölj rabarbern och skär den i bitar. Ta inte med den allra nedersta delen.

 Vispa ägg, socker och vaniljsocker vitt och fluffigt.

Vänd ner kardemumma i äggsmeten tillsammans med mandelmjölet och mjölet. Blanda varsamt. Tillsätt det smälta smöret och blanda försiktigt till en jämn smet.

 Häll fyllningen i det förgräddade pajskalet. Tryck ner rabarberbitarna i smeten.

Grädda cirka 20 minuter vid 200 grader. Pajskalet ska ha en fint gyllenbrun färg,

rabarbern ska vara mjuk rakt igenom och fyllningen ska ha stannat.

 Strö ev råsocker över direkt efter att du tagit ut den ur ugnen.

Servera med vanliglass eller vaniljvisp.

 

 

(Ursprungligt recept från 175 grader)

Sådana där små minimänniskor alltså

Små barn, små bekymmer.

Det brukar heta så.

Jag vet inte om jag alltid kan hålla med.

Det är klart att det är bekymmer ibland med en sexåring och en nioåring i huset.

Men när dom var små. Eller iallafall när Big Bro var liten.

Her.reg.ud!

Den där vackraste av alla nyfödda varelser, ville ju inte sova. Alls.

Varken på natten eller dagen.

Och bara en timme åt gången.

Han ville bara ammas. Vara nära.

 Och skälla ut sin mamma så fort hon försökte smyga ifrån sin tillsynes 

sovandes bebis, för att försöka borsta tänderna för kvällen.

 Dessutom var jag livrädd att något skulle hända honom.

Ni vet plötslig spädbarnsdöd.

(jag tycker fortfarande att det är svårt att ta det ordet i min mun)

Jag vågade inte låta honom vila sitt huvud på en kudde, förrän han var nio-tio månader.

Och blev nästan sjuk av oro när han någon månad tidigare, rullade från rygg till mage i sömnen.

Så om jag tänker tillbaka på det?

Jo små barn, stora bekymmer.

Så visst kan jag tycka att det är skönt att slippa sönderhackade nätter,

bajsblöjor, vab i oändlighet och allt det där.

Att istället kunna uppleva saker tillsammans, få vara en del av deras minne.

Och att se dom som alltmer självständiga individer.

Men sådana där små minimänniskor alltså.

Som bångstyrigt struttar runt på små knubbiga ben.

Räcker upp sina händer för att få komma upp i en famn.

Åh, sådana små minimänniskor kan man ändå inte låta bli att sakna. Ibland.

(Fler bilder finns att se på PhotobyWettergren, Facebook)



Mums och minnen i maj

Ibland vet man inte riktigt hur man tänker.

Man tänker att det var längesen man bakade Kärleksmums 

och att det nog kunde vara på tiden att få det gjort.

Och för att jag ska bidra med något till förskolans kakbuffé.

Sen visar det sig att det är Muffinsens dag!

Och då hade det ju varit trevligt att uppmärksamma denna dag med nåt slags toppigt bakverk i form.
 

 

Men det blir Kärleksmums.

Eller Majs vårrutor, som mamma brukade kalla dom när vi var små.

Sådana som var ett måste på varje kalas hemma hos oss.

Och sådana som man fick äta upp alla kanterna ifrån, som mamma skurit bort.

Det är sånt jag aldrig glömmer.

Hur vi fick en assiett med en hög av Kärleksmumskanter.

Som vi åt av, tills dom tog slut.
 

Ett sånt enkelt, litet minne från barndomen.

Som etsats sig fast.

I tron om att ha varit dansare i ett tidigare liv.

Det var premiäruppvisning för lilla dansösen igår.

I den stora staden.

På den stora scenen.

 

 

Okej, jag hade föreställt mig att det skulle vara något extra.

Att den lilla skulle ha pirr i magen, men att hon ändå skulle älska det.

Att hon skulle vara underbar längst framme på scenen

(jo den positionen, hade hon skvallrat om sen länge)

I sin långa rosa prinsessklänning,

som vi tillslut insåg oss ha inneboende i utklädningslådan.

 

Men att jag nästintill skulle tappa andan av de stora tjejernas inledningsnummer.

Eller att jag faktiskt skulle börja gråta av stolthet och kärlek,

när vår lilla sessa, rak i ryggen, dansade runt på scenen.

DET hade jag inte räknat med.

 

Jag börjar tro att jag varit dansare i ett tidigare liv.

Och att det måste varit mig, hon ärvt denna egenskap av.

Även om man inte kan tro det, då jag brukar bjuda på fuldans numera.

Mest för att jag inte kan nåt annat. Längre.

Och så jag förstår varför jag alltid fascinerats av balett.

Detta trippande på tå. Knutar i nacken. Kjolar av hundratals tyllager som står rakt ut.

Och varför jag är så fäst vid Degas konstverk.

Eller så tydligt minns frukosten i Degas gamla lägenhet, där Helge Antoni bjöd mig och min väninna
(han var vän till hennes familj) på croissanter och kaffe latte med kardemumma

 nån dag efter min tjugofemårsdag.

 

Men dans alltså.

Jag trodde inte att jag skulle bli så där berörd

Det är så där så att jag hoppas att hon kommer fortsätta med det.

Att jag varje år får sitta där i publiken.

Känna mig breathtaking och inte kunna hålla tårarna tillbaka.

 

När man lyckas springa elva kilometer längre än vad man tänkt sig

Det är ingen hemlighet att livet varit lite för intensivt de två sista månaderna.

Att jorden under mina fötter känts som lera, 

där skorna mest tappat greppet och halkat omkring.

Att fokusen försvunnit och det förvirrade tillståndet infunnit sig.

Jo jag har glömt bort tiden på ett barnkalas.

Och glömt lämna in lovlappar i tid.

Jag har stressat. Pushat. Och forcerat.

Mina promenader har räddat mig. Förlöst mig.

Gett mig lugn, kreativitet och tystnad.

För den där tystnaden, den finns inte alls.

Inte om man själv har två barn OCH är förskollärare....

Men promenaderna alltså.

Förlösande. Fridfulla. Tysta.

Jag har hittat ett nytt stråk, längs med havet.

Där Herr Svan regerar. Och nån enstaka trana tittar förbi.

Det är så attans vackert där så här års.

Så jag ger mig ut på promenad för att rensa hjärnan.

Ombytt i löparkläder - just in case.

Och jag som inte orkat träna på tre veckor, eller springa på sex, 

börjar springa för att det känns så bra.

Jag kommer in i nån skön takt och bara springer och springer.

Känner mig som Forrest Gump och kutar runt i sjuttio minuter!?

Jag som inte trodde att jag ens orkade, slår till på elva-tolv kilometer.

Det är elva kilometer längre än vad jag tänkt mig.

Och visst känns det bra att ha gjort årets första mil.

Men känslan av att orka igen, 

den är banne mig den bästa.

Gyllene fält och en erfarenhet rikare

Raps.

Eller majs. Som jag har en förmåga att säga.

Men raps. Dessa gyllene fält som man bara vill bädda in sig i.

Njuta av för evigt.

Dessa fält som omger mig på vägen till den lilla staden nästgårds.

Där jag svär i elfte timmen, över att inte hitta rätt.

Jo jag är en sån som vägrar gps. Jag brukar klara mig utmärkt utan.

Och tycker det är mer sport så, än med.

Livet som fyrtioåring visar på förändringar.

Det är inte bara det att mobiltelefonen tror att jag blivit senil

och fått för sig att den måste plinga vid två tillfällen så fort jag bjuds på sms.

Nä, man blir även inbjuden till en fyrtio-plus-fotografering där brösten plattas till. 

Till nåt som känns som ett par Cocker-spaniel-öron.

Inte så ont som det låter.

Men en erfarenhet rikare - jo visst.

Så det är därför jag kör vilse i staden nästgårds.

För att jag inte hittar till den där bröstundersökningsstationen.

För att jag kör västerut istället för österut.

Och skyller på att den bifogade vägbeskrivning är kass.

Men gyllene fält och en erfarenhet rikare.

Det är min torsdag det.