Där nånstans, mellan havregrynsgröten och strandtennisen

Jag smyger upp i tystnaden, medans dom andra fortfarande sover.
Går ut på trädäcket och börjar min dag med en miniyoga och en kort meditation.
Långt där borta hörs stressade bilister från sjuttivägen.
Nästan som om de ansträngda hjulen väser b.r.å.t.t.o.m hela vägen hem till oss.
Jag stoppar i mig havregrynsgröt med mosad banan.
Dricker en vaniljlatte, för att piggna till.
Kramar om några nära och saknade.
Cyklar ner till stranden med familjen.
Spelar mig svettig i sanden, när Big Bro ger mig en match i strandtennis.
Vi badar, sköljer bort svetten.
Cyklar till kiosken och äter glass.
Trycker i oss gårdagens tacorester.
 Jo i den här familjen får man äta tacos på andra dagar en fredagar.
Sju dar i veckan om ni frågar mig.

Jag håller hakan strax ovanför de torra harpluttarna under sommargympan.
Ger flåset ett omgång och ser till att bli biten av pissmyra,
En liten rackare som lyckats komma i kläm nånstans på vägen upp mot armhålan.
Och innan jag cyklar vidare några meter västerut för kvällsdopp från bryggan,
undrar jag varför jag i all världen inte tagit mig hit tidigare.
Hit till den vackraste träningsplats jag någonsin varit på?

Och där nånstans, mellan havregrynsgröten och strandtennisen -
där låter jag fem timmar av min dag få gå till förskollärarejobbet.
Låter det passera som en grå liten mus.
Och vägrar ägna mig jobbångest.
Utan jag njuter istället av allt jag har.
Njuter av inbillad semesterfeeling. Och av fina semesterminnen.
Och låter höstterminen tvåtusenfemton få den bästa av startar.

Det börjar dra ihop sig

Jag kramar ur det sista av semestern nu.

Det börjar dra ihop sig och snart har sex ljuvliga semesterveckor nått sitt slut.

Okej, jag erkänner att de två första var lite stressade, pressade och hektiska.

Men sen, från Danmarksäventyret och framåt -

Så.himla.skönt!

Och jag vet att en del har gnällt sig halvt ihjäl,

 om att det varit den kallaste sommaren sen istiden.

Men med två kanonsomrar två år i rad,

 kanske man inte kan förvänta sig ytterligare en Medelhavstempererad sommarledighet?

Och fast jag inte kunnat ligga nere vid stranden i sex veckor och gnällt över hur jäkla varmt är

(för det är så vi svenskar annars gör)

så är jag så in i Bengans glad över allt vi gjort och fått vara med om.

För det har varit en riktigt, riktigt bra sommar för mig.

Kanske den bästa på länge?

Och jag kommer ta med mig en massa minnen.

Som kvällspicknicken på stranden med en drös sköna typer.

Kakdisken på Mandeltårtan.

Våra vänner som skämt bort oss med mat, vin och trevligt sällskap, 

så fort vi kommit hem från våra resor, så att vi själva sluppit mecka med det.

Hur falskt det lät när jag och lil´sis sjöng studiokaraoke på ABBA-museet.

Hur jag ska hämnas på "dom" som fick mig att se ut som Miss-Wet-T-shirt på Legoland.

Engagemanget från människor av alla de slag, som hjälptes åt att leta efter den försvunna 

tvååriga pojken i en Stockholmsförort. 

(jo han hittades tack och lov så småningom och jag kände att vi är såååå

 många som är starkare tillsammans i vårt land än rasismen)

Gårdagens morgonyoga som trollade bort en blockering nånstans i min kropp.

 Och den underbara, dock-kanske-lite-mäktiga rawfoodtårtan som det bjöds på efteråt.

Sköna lässtunder för mig själv.

Svala sommardagar i fjällen, som definitivt gett mersmak.

Och mycket mycket mer....

Och jag är överhuvudtaget inte färdig med den här sommaren.

Nä.

För mycket vill ha mer och jag har svårt att släppa taget.

Men jag är samtidigt så tacksam för hur vi haft det.

Med mindre måsten och mindre krav.

Amen

Det är livet liksom

Vi åker runt på småvägar.

I jakten på ett ställe där en ängel kan landa.

Vi puttrar sakta i trettiokilometersmak på en grusväg.

Saktar in ännu mer vid en av Skånelängorna.

Där, längst ute på tomten, sitter ett par. 

En kvinna och en man. 

Med bubbel i glasen och en Prosceccoflaska på bordet.

De ser ut att ha nåt att fira.

Och min nyfikenhet väcks plötsligt av vad.

Kanske har någon fått ett nytt jobb? Kanske är det deras kärlek?

Kanske semester och vackert väder? 

Att någon blivit friskförklarad från en sjukdom?

Eller är det bara L.I.V.E.T de firar.

Att de får vara med om detta. Att vara med här en stund på jorden.

De rosenskimrande stunderna. 

Och de där långt, långt nere i det djupa.

För det är väl det som är livet liksom?

Även om vi gärna vill slippa och blunda för det som är på botten?

Men livet i sig liksom.

Det borde vi väl fira lite oftare?

Den trygga, tråkiga vardagen som vi saknar först när den rubbats.

Och allt det som faktiskt är bra, även om vi ibland crawlar på botten.

Positive thinking!

Även om det ibland är svårt ....

När man gjort en anmälan

Jag är ju en sån där som m.å.s.t.e slutföra det jag påbörjat.

Men som också kan ta tid på mig ibland, innan jag börjar på nåt.

Just på grund av statementet ovan.

Som det här med å springa till exempel.

Förra våren/sommaren tyckte jag mig vara hyfsat vältränad,

med ett godkänt flow.

Men nu, 

nu känner jag mig som en glad åttioåring med rullator när jag är ute och springer.

Som fått kramp i vänsterhanden och inte riktigt kan släppa taget om handbromsen.

Precis.så.trögt.känns.det.

Jag vet att man ska springa för att man tycker det är roligt, 

skönt å röra sig och allt det där.

Inte för att tävla!

Men med handen på hjärtat, så verkar jag behöva nåt som sporrar.

Som får igång mig. Och motivationen.

Som gör att jag tar mig själv i kragen och ger sjutton i att gömma mig bakom ursäkter.

Så nu när jag väl gjort den där anmälan till Midnattsloppet,

som jag tänkt göra för längesen.

Ja då finns det no way back liksom.

Och jag tänker inte slå några nya pers eller liknande.

Jag tänker bara springa för att loppet var så himla kul ifjol.

För att tanden blev blodad.

Och för att ge motivationen och betongbenen en hjälp på traven.

Amen

Mandeltårtan och nya insikter

Jag är en funderande kvinna. Det är jag.

För det mesta hinner jag inte fundera så mycket när livet, 

som för det flesta, dundrar på i hundraåttio knyck.

Men under längre ledighet som nu, då går funderingarna på högvarv.

Jo, jag har försökt komma på vad jag ska bli när jag blir stor.

Vad som ska stå högst på min prioriteringslista.

Och hur jag ska lösa konflikterna bättre med mina barn.

(jo i vår lyckliga familj, har vi faktiskt en hel del sådana)

Och jag har funderat. Tänkt. Och analyserat.

Men utan att riktigt få svar på tal.

Fast andra insikter har gjort sig kristallklara under semestern on the road.

Förutom att jag inte är en cappuchinolady, som jag trott.

Utan en lattemamma. Förstås.

Men som insikter om lil´sis mage som hon klagat på i en halv evighet.

Och som trots experiment och läkarundersökningar nu 

bevisats att laktos varit boven under många år.

Jo vi har kört laktosfri yoghurt, grädde, glass, mjölk och annat en längre tid.

Men först nu när vi bytt ut smöret till ett laktosfritt,

så har knipen och det onda försvunnit! 

Och hon är medveten, den lilla.

Så fort vi ska äta på "bortaplan" frågar hon mig snabbt om det finns nåt laktosfritt till henne.

Häromdagen besökte vi Mandeltårtan. I Ronneby.

Ett sånt där fik som man bara blir underbart förälskad i, så fort man kliver över tröskeln!

Ett sånt där fik med högt i tak, underbara gamla möbler och en disk FULL av läckerbitar!

Så mycket att man inte vet vad man helst vill ha på sin egen assiett.

Så mycket att man börjar smida tankar om att ta nåt annat än kidsen

och snabbt ta en smakbit från deras när de vänder ryggen åt....

Men det där med laktosfritt på ett sånt ställe.

Det är inte lätt inte.

Ja Big Bro tog passande nog en Isaktårta!

Det var liksom inte så mycket att dividera om just den saken.

Men för lil´sis var utbudet nåt helt annat.

Fast summa kardemumma, är jag så glad att vi kommit på det.

Att vi fattat all-in. Fått det bekräftat.

För nu är det så lätt för oss att hjälpa vår minsting, att slippa gå omkring med en ond mage.

Även om det kan kännas begränsat och orättvist. När man är sex år.

 

Men Mandeltårtan alltså.

Ett av de charmigaste fiken jag varit på.

Och jag, jo tack, jag har varit på en hel del.

När man kommit hem till sommaren

Vi är hemma nu!

Hos sommaren.

För det var ett tag sen jag möttes av tjugoen varma grader och sol.

Så nog måste det vara till sommaren vi anlänt?

Vi har rest land och rike runt.

Nästan iallafall.

Vi har packat in i bilen och vi har packat ur bilen.

Vi har klätt främmande täcken och kuddar med våra egna påslakan och örngott.

Och vi har klätt av dom det samma.

Vi har hängt in kläder i garderober. 

Och vi har packat ner kläder igen i väskor.

Och så har vi hållit på.

Fem kappsäcksboenden på nitton dagar.

Jo, det kanske kändes lite drygt med att packa upp och packa ner, de sista dagarna.

Men ändå så värt det.

För vi har njutit av fjäll, museum, träningsvärk i benen och vänner.

Av storstadspuls och kusinbus.
Av att kunna gå och handla utan att behöva känna någon alls.

Och av att bara få vara vi fyra under några dagar.

Jag har såklart en evighetslång lista av foto som jag kan bildbomba bloggen med.
Jag har bara inte bestämt mig för om jag ska börja bakifrån? Från början?
Eller om jag inte ska lägga upp dom alls.
Den som läser får se.
Och tiden, det är den som får avgöra.

Men en sak är säker.
Jag har fått mersmak av semester på bortaplan.
Det. Har. Jag!
 

Something new, something blue

Jag har inte bara fått smak av semester.

Jag verkar även fått smak av dom små, små blåa bären.

Dom som det sägs krylla av ute i skogarna just nu.

Iallafall vid huvudstadens skogar och söderöver.

Vi var rejält taggade för proppfulla blåbärsris i Dalarna förra veckan.

Men inte då. 

Man kan väl säga att vi var mer taggade för det där, 

än de omogna blåbärsrisen själva var. Hrmf.

Men vår tid med blåbären, den ska nog komma snart.

Under tiden proppar jag munnen full av Lindts mörka med blåbär i.

Och under bilresorna tvärs genom Sverige, 

har ett antal bullar lagt sig djupt ner på magens botten.

Blå.bärs.bul.lar.

Nytillskottet i vårt hems bakfavorit-i-repris.

You know, something new, something blue...

Fyllda med blåbär (förstås) och geggamoja av smör, råsocker och vaniljsocker.

Bullar som får Big Bro att säga "Mamma, du borde öppna ett café. Du bakar världens goaste bullar!"

Det är fina grejer det.

Fina ord och komplimanger.