Efter den här sommaren växer tankarna sig större kring könsbyte.
Inte för att jag inte tycker om att vara kvinna och trivs i min kropp.
För det gör jag.
(iallafall ibland när jag inte lider av grym pms och kroppen känns som i början av influensa)
Men kvinnans utrymme i vårt samhälle har krympts.
Jag läser om trakasserier på konserter, festivaler och ta mig tusan även på fotbollscuper.
Media bjuder lika ofta på stories om sexuellt ofredande till frukosten,
som svensken pimplar vin till grillat om sommaren.
Typ vardagligen.
Jag läser om en kvinna i min ålder som stått mitt emot en leende okänd man,
som precis fört upp handen innanför kjolen på henne, där hon står i publikhavet.
Som om det varit hans fulla rätt att missbruka sin "makt" och kränka henne.
Den kvinnan bär inte kjol längre.
Hon är rejält naggad i kanten.
Vet långt därinne att det inte är hennes fel,
men orkar inte bli utsatt för samma sak igen.
Så hon har byxor/shorts på sig i folksamlingar.
Jag läser om gruppvåldtäkter där grabbarna skyller ifrån sig.
Där tjejen inte sagt nej tillräckligt högt.
Där hon varit för full.
Eller bara haft för "lite" kläder på sig.
Om män som ständigt kommer undan sitt straff.
Jag läser om kvinnor som är djupt traumatiserade efteråt.
Som hatar sin kropp.
Som har ett rent helvete när de ska föda efterlängtade barn.
Och så läser jag om män som blir kränkta när kvinnor tar ståndpunkt och säger ifrån.
Hur fan kan de bli kränkta?
Sven Melander säger det så jäkla klockrent.
Det är väl för farao inte kvinnorna som är problemet?
Det är männen!
De männen som inte kan skilja på mitt och ditt.
Som inte förstår ett nej, eller sluta.
Män som inte kan läsa av kroppsspråk.
Jag vet redan nu vilka kommentarer jag kommer få om det här.
Men skippa dom.
Var istället en man och gilla mina ord.
Var den trygga omhuldande nallebjörnsliknande man och stå upp för oss kvinnor.
Visa att du inte är en av "dom".
(Jag vet redan en som kommer gilla det här,
samma enda man som alltid gör tummen upp för sådana här inlägg)
Snart är våra barn inte barn längre.
Då vill vi att våra döttrar ska kunna roa sig ute om kvällarna i kjol.
Att våra söner ska förstå vad ett nej betyder.
Och ha mod att stå emot grupptrycket.
Och jag vill fortfarande kunna vistas bland folk utan att någon bortom "tillstånd" tar på min kropp.
