Kuddar och kvinnfolk

Det är tisdag. 

En helt vanlig tisdag.

Det är ett hav av svarta konstgräspluppar i hallen.

Och en zombietrötthet, 

som kräver en liten skopa i Nutellaburken för att orka att träna.

Helst av allt skulle jag vilja somna ute på trädäcket.

Eller i soffan där ute.

Jo efter fem, sex års velande (herregud-det-kan-ha-varit-längre) om loungemöbler,

så har vi blivit med ett möblemangkit.

Samma dag som regnmolnen visar sig.

(Så opassande)

Vi hade ju förvisso, med en stor skopa oro, 

trott att större delen av sommaren skulle passera innan vi blev med möblemang.

Så kanske dumt att gnälla trots allt.

Men ikväll är vinden ljum.

Och solen på halvfart.

Så vi inviger´t.

Lil´sis vill göra stylish. 

(Hon vill göra allt stylish numera. 

Och helst berätta för mamman-i-huset vad denna ska ha på sig.

Men DÄR är gränsen passerad. P-A-S-S-E-R-A-D!)

Så hon går in, snor åt sig kuddarna i vardagsrummet.

Och gör loungehörnan stylish.

Kuddar och kvinnfolk, tänker jag.

Det måste vara nåt i generna.

När det är dags att stilla er nyfikenhet

Okej, nu är jag inte sprickfärdig längre.

Bara glad och nöjd.

Och tacksam.

Och totalt förälskad i mina gula byxor och volangtopp.

(Det trodde jag inte när jag såg dem första gången. 

Men allt är inte som man tror, att det ser ut att vara)

Men för er som varit nyfikna.

Här är jag.

Feeling like a covergirl.

En före. Och tre efter.

Och om man kollar här, 

finns det ännu fler fina bilder.

På mig och Johanna.

Och shit vad snygg hon blev! 

Denna fin tjej som jag fick hänga med hela dagen.

Som ett vackert skogsrå.

                                                                                            (foto lånade från Att vara någons fru)

Japp.

Gör-om-mig-för-en-dag!

Så himla glad att jag fick denna möjlighet.

Och jag har lärt mig en hel del.

Att våga vara mer än grå.

Att jag ska klippa lugg nästa gång.

Och att jag är vacker när jag ler.

Sen ska jag bara träna på att gå i mina nya pumps.

Och kolla in sminktips på youtube!

Men jag är såååå peppad!

Ibland ska man akta sig för att önska saker

Det är lite meditativt, det där.

Att smyga barfota omkring i trädgården.

 Under blå timmen.

Och dela ut livets vatten till våra små växtvänner.

I stillhet.

Och tystnad.

Här har det inte kommit en droppe regn på säkert fem veckor.

Till och med jag önskade lite regn tidigare idag.

När nackhåret blev blött,

av hushållssysslorna.

Och allting klibbade.

Men sen ändrade jag mig på den synpunkten.

Väldigt mycket faktiskt. 

När jag och lil’sis sportade strandtennis, 

tre-i-rad och tjugotvågradiga bad nere på Bästkusten.

Och man ska akta sig för att önska saker.

Som man inte tänkt igenom riktigt.

För det kan vara så att det slår in väldigt olägligt.

Som till exempel just med regn.

Med droppar som kommer lagom tills man trycker ner avtryckaren på kameran.

Och som håller i sig, i princip hela familjefotograferingen.

Sen bara - bortblåst.

Så nu kan vi säga att det har regnat här nere.

I södraste Södern.

Även om det knappt var lönt.

Och vid helt fel tidpunkt.

Men droppat har det.

Så där lite lagom uppfräschande för hyn.

Om ni är nyfikna, då ska jag berätta att jag är sprickfärdig

Den här veckan är det inte reda med nånting.

Det är förbaskat trevligt, det är det.

Men reda och tråkig vardag, 

det är det INTE!

Igår var det studentdags,

för byns absolut bästa kille!

Och jag vet vad ni tänker, det tycker väl alla om sina barn.

Eller vänners barn. 

Såklart.

Det gör förvisso inte jag.

Det tycker jag bara så om den här killen.

För mer reko kille, får man leta efter.

Med både stearinljus och strålkastare.

Han är en sån där kille som alla känner sig bekväma med -

barn, vuxna, jämnåriga och gamlingar.

En sån där kille som är klok, smart, ambitiös och genomsnäll.

Sen att jag råkade vara hans stora idol och BFF, 

när han var två-tre år - det försämrar ju inte saken

Så det var party med andra ord.

Igen.

Och medans Big Bro och han-jag-är-gift-med förde student och skuta i hamn,

sippade jag och lil´sis på bubbel

(ja, ni kan vara helt säkra på att det var alkoholfritt i hennes).

Och jag som köpt en klänning dagen till ära,

lät den hänga kvar i garderoben.

För att istället svassa runt en av outfiterna,

som jag fick med hem från CountryDreams i tisdags.

Jo det ska jag säga er,

att där hittade jag nåt som jag skulle kunna vilja gå i 24/7.

Men det kan jag ju inte visa nu.

Och om ni är spända på att se bilderna förvandlingen i de småländska skogarna,

så ska jag säga att jag själv känner mig sprickfärdig av nyfiken.

Men vi får ge oss till tåls.

Tål-am-od.

Och nu är det fredagskväll.

Och jag trycker i mig glass en timme innan midnatt.

Kör en tvätt.

Lyssnar på "Den hemliga kvinnan".

Och redigerar bilder.

Jag ligger back på det där.

Så det är lika bra att köra i gång nattpasset.

Tack och uppesittaregodnatt!

Och amen.

En helt ovanlig tisdag

Man blir lätt vimsig i pannkakan,

när man nyss avslutat helgen.

Jobbar sen en dag och är ledig två.

Amen tisdag blir som lördag liksom.

Och onsdag blir som söndag.

Typ.

Igår var det ingen vanlig tisdag.

Nä, ingen sån där, då tre-fyra sexåringar ropar mitt namn samtidigt,

större delen av dagen.

Nä, det var mer en sån där jäkligt ovanlig tisdag.

Faktiskt.

En tisdag långt ute i de småländska skogarna

med idylliska trähus längs vägen.

En tisdag i Emmas fantastiska gamla skola.

Med Gör-om-mig-styling och fotografering på schemat.

Med det största sminkförråd jag nånsin sett - IRL

(själv äger jag två eyeliner, två mascaror, en ögonpenna och ett läppglans)

och en massa kläder jag vanligtvis kanske inte provat i en butik.

Men hon har ju verkligen öga för sånt, Emma.

Ser hur saker och ting kommer se ut - på nolltid.

Så där svassade jag omkring.

En helt ovanlig tisdag.

Gjorde lika lite själv som en primadonna.

Och jag måste säga det -

jag gillar, verkligen, VERKLIGEN sådana ovanliga tisdagar.

Sådana kan jag tänka mig flera av.

Absolut!

Men idag är det hemmahäng.

Och det enda traditionella vi gör på nationaldagen 

är att mumsa glass och jordgubbar.

Men det är sen gammalt.

Förstås.

Jag vill inte känna att jag ångrat nåt

Det är sand på golvet.

Små jäkliga sandkorn som fastnar på svettiga fötter.

Jag älskar sand, det gör jag.

På stranden.

Men på golvet - nä.

Det spelar ingen roll att jag dammsög igår.

Kornen letar sig fram på något mystiskt sätt i alla fall.

Smyger in i hörnen om kvällen,

för att sen krypa fram igen på dagen.

Men det är ändå värt det.

Svettiga fötter med sandkorn - inomhus.

För jäsiken vad vi hängt där nere i helgen.

Morgondopp, kvällsdopp och evighetslånga strandtimmar med ännu fler dopp,

i en enda skön potpurri.

Hela huset är fullt med måsten som vi puttar åt sidan.

Så länge.

Tills det regnar.

Då ska jag ta tag i överfulla förråd.

Göra mig av med saker som ej längre behövs.

Men det får vänta.

Om så blir, först i november.

Jag vill inte känna att jag ångrat nåt.

Att jag inte njutit sommar så att det räcker.

Så vi kommer fortsätta med kvällsdopp.

Middagar på stranden.

Och låta barnens rum, få se för jäkliga ut.

Jag vill inte känna att jag ångrat nåt....

Etta, kryss, två

Hey, 

det är juni nu och jag har vaknat till liv.

Så då kör vi en kort frågesport tycker jag.

En sån där etta, kryss, två.

Första pris, eh....

 första pris blir att påminna min man nästa år.

Japp, då kör vi

Fråga 1.

Jag vet inte hur ni har det hemma hos er, men ibland blir jag tokig på allt skärmspelande.

Jepp.

Så jag gömmer det där förbaskade kontrollerna ibland.

Lika påhittigt (eller desperat), som om man gömmer sprit för en alkoholist.

Men var har jag gömt Big Bro´s ena X-box-kontroll, de två senaste veckorna?

                       

                        1.  I kastrullådan, under en stekpanna

                        X. Bland mina underkläder

                        2.  Bakom soptunnan

Fråga 2.

Idag firar jag och han-jag-är-gift-med bröllopsdag, med picknick på en strand nära oss.

Hur många år sen, var det vi stod framför altaret och blev tipsade av prästen att

"bära varandras bördor"

                        1. 10 år

                        X. 11 år 

                        2. 13 år

Fråga 3.

Hur vet man att ens barn är så oerhört trötta på att vara med på bild, 

när mamman-i-huset kommer vinkandes med sin kamera?

                    1.  Det händer aldrig. De ställer alltid leende upp på bild, 

                         för de älskar att bli fotograferade.

                    X. De gör fula grimaser och suckar.

                    2.  Den ena skriker till den andra -"Spring! Mamma kommer med kameran."