söndag 30 november 2014

Advent



Adventstiden är redan här. Advent, som betyder ankomst.
Jag funderar på vad som komma skall.
Lussebullsdegig mage, stress och för höga förväntningar?
Eller mys-i-massor, familjepyssel och mycket sömn?
Jag hoppas och satsar på det sista.

onsdag 26 november 2014

Det nalkas mot advent


Det nalkas mot advent. Och mot den 1:a december.
Same same kanske, but different....
Åtminstone om man som lil'sis och Big Bro tror att det är dags 
å gå loss på adventskalendern redan på söndag.
(hey, det heter ju faktiskt a-d-v-e-n-t-s-kalender)
Men smått besvikna får vänta till måndag.

Men alla kalenderklapparna är inköpta och på gång att slås in.
Jag försöker köpa sånt som faktiskt kan behövas 
och blanda ner det med kul-å-ha-saker.
Utan att det ska bli en massa "jävla plastaskit!"
Det blir bla en rolig bok till läxläsningen, hårpiffsattiraljer,
en stickad tröja för kallare dagar, och nagellack till festliga.
Eller om man bara vill glamma till vardagen lite. Bara sådär.
Och en amerikansk doftgran! Vem behöver inte en sån?
Om man har en cool lila lådbil med silverflammor baktill.

Det nalkas som sagt mot advent. 
Och kalendrar.

måndag 24 november 2014

Hon & jag


Dom där lediga måndagarna som poppar upp då och då,
dom är verkligen dom bästa.
Det är då hon & jag tex jagar runt i näststads efter femtio stora skumtomtar, 
snickrar ihop några julkort mellan tuggorna av frukostmackorna.
Det är då hon viskar hemligheter i mitt öra, trots att ingen annan är hemma.
Det är då hon säger att "du är min allra bästa vän" och vi kramas extra extra mycket.

Hon- & jagdagarna.
Jag längtar redan till nästa....


söndag 23 november 2014

När man tror att man inte ska klara av fem

Jag har inte varit särskilt snäll mot min kropp den sista tiden.
Den har fått oförtjänt mycket skitmat. Och oförtjänt lite motion.
Amen det är det där med tid. Som för alla andra.
För jag vill ju hinna med att vara med mina barn (därför jobbar jag bara 80%),
blogga, fotografera, motionera och sova.
Och kanske vara lite social med han-jag-är-gift-med då och då.
Och jag inser att jag måste börja prioritera,
men kan inte bestämma mig riktigt för vad. Mer än att sömn måste få mycket mera utrymme.

Så imorse när jag vaknade med svag huvudvärk, bestämde jag mig bara för att göra det.
Hoppa i träningskläderna.
Försöka få till den där söndagslöpningen (den enda i veckan)
som jag bestämt mej för att försöka få in.
Försöka att strunta i löptider och annat och bara försöka njuta.
Och mota bort all stress.

Och så går det bara så jäkla bra.
Fast jag springer som en kutryggad sjuttiofemåring den första kilometern!
Men sen, den där känslan.
Känslan när man tror att man inte ska klara av fem kilometers löpning
och man drar till med sju....
Den känslan alltså. Fin som snus.
Och en jäkla bra bra start på dagen.

Och nu fortsätter dagen.
I skön söndagslunk, bakning och årets första gula katter i ugn.



 

torsdag 20 november 2014

En julstressaga

Det var en gång en mamma, en pappa, en storebror och en lillasyster.
Mamma var bra på att köra bil i normala fall.
T o m pappan tyckte att mamma var en bra bilförare
 och brukade berömma henne för att vara mycket bättre än många än hans manliga kompisar.
(jo dagens sanning)
Pappan var en ännu, ännu bättre bilförare. Tyckte han själv i alla fall.
Och barnen höll absolut med.
Och mamman.
Och en hel del av fruarna, vars män inte var lika säkra.
Men, men....
 
En dag körde mamman och barnen till det stora nya köpcentret utanför stan!
Det var skymning. Och regnet småsmattrade på framrutan.
Bilister från motsatt håll irriterade mammans ögon med sina starka strålkastare.
Hon suckade lite eländigt. Pust. Stön.
 
I stora köpcentret gick trion loss i pysselaffären.
Glansiga papper! Tomma vita julkort!
Adventskalenderpresenter! Lollipopspinnar!
Och mycket, mycket mer...
Barnen höll sig lugna och allt var ovanligt mycket frid och fröjd.
Kanske lite för fröjdefullt? Och lydigt?
 
Så när shoppingen var klar satte mamman, storebror och lillasyster sig i bilen.
Parkeringsbiljetten var ordentligt utcheckad,
så idag skulle dom inte bli hängandes vid bommarna tänkte mamman nöjt.
Nä allt var frid och fröjd och dom skulle möta pappan på det stora möbelvaruhuset
och äta kvällsmat till barnens glädje och förtjusning!
Så där satt trion i den gamla bilen och väntade på att bli klara för start.
Eftersom mamman alltid fick köra runt med den gamla bilen där ventilationen
tog fart efter en rymdfärd till månen och tillbaka -
så smygkörde hon försiktigt ut från parkeringen trots att det fortfarande immade
på barnens fönsterrutor baktill.
 
Och det gick ju bra.
Eller kanske inte?
För när mamman svängde ut från parkeringen så bompade det till vid höger bakdäck.
Först en gång. Och sen en gång till.
Mamman körde in till kanten och svor en liten ramsa.
Hon hoppade ur bilen och gick runt för att kolla eländet.
Oron knöt sig lite i magen och hon tänkte att vad farao ska nu pappan säga?
Men i mörkret såg det oväntat bra ut med bilen och mamman körde vidare.
Ut genom bommarna. Bort mot det blågula möbelvaruhuset.
 
I restaurangen var det fullt av folk.
Mamman åt sin vanliga kycklingfilé och pappan sin schnitzel.
Den konstant hungrige storebrorsan hade lassat in alla sina åtta köttbullar i munnen,
innan lillasyster ens hunnit gapa.
Allt var åter frid och fröjd och då kom mamman på det där om den jäkla stenen.
Och bilen. Och svordomarna.
 
Pappan hånade henne lite och undrade hur hon kunde missa stenen?
(Mamman hade ju faktiskt inte alls missat den egentligen, hon körde ju faktiskt på den!)
Familjen skiljdes efter den gastronomiska måltiden. Och erkännandet.
Pappan och storebror skulle åka hem i förväg.
Och mamman och lillasystern
skulle stanna kvar och shoppa absolut nödvändiga julpyntssaker...
 
Efter en stund ringde det på mammans telefon.
Det var pappan.
Han hann inte säga så mycket förrän mamman oroligt frågade
om han kollat den gamla bilen ute på parkeringen och hittat nån stor
bula eller "skrapsår"?
Han berättade att han bara skulle säga att han köpt pepparkakor, så att inte mamman
gjorde detsamma. Och att den gamla bilen, den skulle han minsann syna i dagsljus kommande helg.
Sen sade han plötsligt. FAN, nu backade jag in i en bil bara för att jag skulle prata med dig!
 
Samtalet tog snabbt till enda.
Mamman kände ny svordom inom sig. Men på sätt och vis även en befrielse.
Det visade sig att ingen människa kommit till skada.
Och när pappan ringde tillbaka så kunde de inte annat än skratta åt eländet.
Åt sannolikheten att bådas chaufförssjälvförtroende skulle få sig en
törn. På en och samma dag.
 
Dagens lärdom:
Kasta inte sten i glashus. Och kör inte heller på stenbumlingar.
Sov mycket och stressa desto mindre.
 
 
P.E.A.C.E
 
 

onsdag 19 november 2014

Hela huset fullt

Min näsa vädrar snö, där jag smyger fram i kvällsmörkret.
Snö som är vitt. Snö som är kallt. Snö som kanske snart är på väg?
Himlen har det där särskilda mörkret över sig.
Ni vet, det där djupa och dunkla. Det är annorlunda....
Och duggregnsdropparna har förvandlats, till sådana där isigt kyliga.
 
Inomhus råder det i alla fall fullt av snöflingor.
Sådana som tillverkades på löpande band hela helgen.
Jo men det fångade lil´sis - långt upp över öronen.
Hon hann knappt vakna på morgonen förrän hon drog i sin yrvakna mamma,
för att berätta att det var bråttom. Att hon ville göra fler.
Och nu håller hon typ studiecirkel på förskolan,
med allt vad snöflingor-de-pärlplatta heter.
Så nog har vi snö här alltid.
Snö i södraste södern.
 
 

söndag 16 november 2014

När man inte kan hålla sig längre

Jag har bestämt mig.
Jag har bestämt mig för att leva livet den här tiden på året,
fast jag egentligen tycker illa om den.
För dess korta dagar och all världens baciller och sjukdomar.
 
Men att tycka illa om, kommer man ingen vart med.
Så jag gör det bästa av det.
Njuter av raggsockar och glögg sådana blåsiga dagar som denna.
Tänder massor av ljus och låter det lukta verbena, citron och krispig champagne -
allt i en salig doftröra.
 
 
Och när jag inte kan hålla mig längre
pyntar jag med små vita vintriga kulor.
För jag tänker att i år ska jag börja i tid.
Och njuta av det, som njutas bör.
 
 
 

lördag 15 november 2014

Kaffe utan socker

 
Jag har druckit kaffe till och från sen jag vara fyra.
Mest från faktiskt.
De senaste åren mest för att jag känner mig
 som en Duracellkanin inombords.
Med hjärtklappning och stressad kropp.
 
Men jag kan ju fortfarande tycka det är rasande gott. Och lite festligt.
När jag var fyra joinade jag mormor och morbror i deras svarta drickande.
Med massor av mjölk och lika många sockerbitar som jag var gammal...
Tack och lov höll det bara i sig första året eller två.
Ni vet när det var sjuttiotal och socker var helt ofarligt att hälla i sig,
 bortsett från tändernas skull.
 
Nu försöker jag lära mig att dricka det sockerbitsfritt.
Och det funkar bra.
Iallafall om jag får en kaka. Eller lite choklad till....
 
 
 
 
 


onsdag 12 november 2014

I väntan på....

Jag vet inte vad som flugit i mig,
men shoppingbegäret på internet har bitit sig fast i mig rejält de senaste dagarna.
Det började lite oskyldigt med att jag såg den här lilla vasen i en inredningstidning
och tänkte att en sån ska jag ha!
Den var givetvis slut på H&M´s hemsida.
Men farao den som ger sig. Nä, inte jag inte.
Nä, jag är en sån jobbig typ som klickar in mig flera
gånger om dagen på hemsidan bara för att se om det råkar komma in nåt
 enstaka exemplar som man snabbt måste hugga.
Som sagt, farao den som ger sig....
Och snabb är jag, när det gäller inbillade akuta must-haves.
 
 
Ja och sen var shoppingcirkusen liksom igång.
Det ploppade upp en snygg festklänning här
och några julklappar till ungarna där.
Och nu sitter jag här och väntar.
På att alla postpaketen ska välla in.
 
Och under tiden jag väntar, överkonsumerar jag Pollykaka till eftermiddagsfikat
med en kär gammal mammaledig vän.
Och avundas den tiden vi hade tillsammans för några år sen.
Som hon nu får njuta av igen.
 
Och under tiden jag väntar,
ligger jag på en sandig yogamatta i en syrefattig gympasal
och tänker att jag borde reta mig på de små, förbannade sandkornen som inte vill ge vika.
Men som jag förlåter.
För att jag de ger mig så fina sommarminnen, denna blåsig höstkväll.
Och för att de ger mig hopp om sommar igen.
 
Under tiden jag väntar alltså...


söndag 9 november 2014

När två små barn ska behålla en hemlighet

Vi har firat far i huset.
Som så många andra.
Med äppelpaj och present
Present som uppskattades precis så mycket som vi hoppats på.
En mitt-i-hjärtat-träff.

Bilden tog vi för säkert en månad sen.
Med löfte från två små barn om att inget säga.
Att inget avslöja.
Ett tufft jobb. Då den enkla svarta tuschen satte sig hårt under fötterna.
Så hårt, att vi fick sladda förbi våra vänner efteråt för att låna
dusch, nagellacksremover och fotfil
för att röja undan spår.

Men dom två små barnen - dom har inte sagt ett knyst!
Dom har varit helt fantastiska på att inget säga.
Fantastiska på alla sätt och vis.

 

onsdag 5 november 2014

Sånt som jag behöver lite extra av

Det är en sån period nu.
Då jag behöver lite extra sömn,
härliga skratt och att få låta saker och ting ta sin tid.
Och yoga.
Djupa andetag.
Bodybending.
 Lite Ong namo guru dev namo.
 (jag hälsar den kreativa kraften).

 
Onsdagkväll alltså.
Then it´s happening....
 
 

tisdag 4 november 2014

Grön tisdag

Ännu en dag i vabnästet.
Iallafall för oss tjejer.
Vi hänger mest i soffan framför Barbiefilmer.
Gör en avstickare till läkaren-som-gör-bvcmammorna-alldeles-knäsvaga.
Jo virus förstås. 
Det som vi misstänkt, men som ändå är skönt att få bekräftat.
Virus, som vi tänker utplåna med vila och vitaminer.

Så vi hittar på en egen grön lunch.
Blandar ihop till en salig röra.
Med kyckling, feta och couscous som lil'sis bestämt.
Och lite avocado, päron och cashewnötter som tillägg.

 
Och det gröna sköna går hem.
Lil'sis äter så det knakar!
Gröna tisdagar får det bli fler av.
Utan virus då förstås.



måndag 3 november 2014

Att vara oense om något

 
Herrejisses vad jag sov igår!
Femton timmar typ.
Jag vet inte när jag gjorde nåt sånt senast
(jo kanske i början av 2000-talet),
men galet vad jag behövde det.
Jag var helt yr i päran (som det heter på skånska)
och så rackarns trött.
 
Idag känns det bra mycket bättre.
Men har två små här hemma, som klagar över hals, öron eller huvud.
Så det har blivit lite extra tid i stora sängen idag med.
Sängen med den stora taklampan.
Den som jag och han-jag-är-gift-med, var helt oense om till en början.
Men som han-jag-är-gift-med ändå satte upp förra helgen.
Kanske för att tycker om sin lilla fru?
Eller för att hon alltid har rätt?
 
Men jag gillar den.
Och tänka sig - Nu har han börjat göra det också!
 
 
 


lördag 1 november 2014

Hallelujamoment

 
Egentligen föredrar jag att uppmärksamma Alla Helgons Dag istället för Halloween.
Finna stillhet i en kyrkbänk.
I en kyrka fylld av levande ljus.
Komma i kapp.
Landa. Andas.
Sakna dom som saknas.
 
Denna stund får mig nästa att bli religiös.
Får mig att vilja gå till kyrkan varje söndag.
Kanske inte av det kristna budskapet.
Utan för den nästintill meditativa stillheten.
 
Jag rymmer från allt som finns där utanför.
Från busar och från godis.
Från alla som ständigt pratar i mitt öra.
Från alla marshmallowsfigurer som flyttade i kylskåpet i tordags.
Spindlar, dj´s, spöken, skelett - you name it...
Jag stänger ute.
 
Är bara här och nu....
Amen.