söndag 31 maj 2015

Mellan två jobb. Och rörd till tårar


Det är morsornas dag idag.
Och fotografens.
I alla fall i den här familjen.
Med ett jobb på förmiddagen. Och ett på kvällen.
Däremellan äter jag bananplättar - a-little-bit-to-golden.
Stakar yviga tomatplantor, blir Mors-dags-uppvaktad och projketleder lil´sis Morsdagstårta.
Jo för en sån ska det vara.
Full av socker, omtanke och kärlek.
Precis som presenten.
En cykelhjälm.
Och ja, jag är rörd. Till tårar.

 

lördag 30 maj 2015

Rabarberpaj 2.0

Det är tur man har snälla kollegor.
Några som göder en med Nutella-bauta-burk till sin födelsedag.
Och en annan som kommer med en stor bukett rabarberstjälkar i förra veckan.
Dom stjälkarna räckte minsann till två goda pajer.
En "mammas klassiker" och en ny. Lite uppgraderad.
Till si sådär 2.0
Och den där tror jag visst att jag kommer slänga ihop fler gånger.
Med en uns mindre socker.
Men annars så - tummen upp!
 

 
Rabarberpaj med kardemumma (8–10 bitar)
 
Pajskal:
 2,5 dl mjöl
 0,5 dl socker
100 g kallt smör
 1 äggula
 1 krm salt
 
Fyllningen
 200–300 g rabarber, gärna så späda stjälkar som möjligt
 2 ägg
 1 dl socker
 2 tsk vaniljsocker
 1 dl  mandelmjöl eller lika mycket mald mandel
1 msk vetemjöl
1 tsk kardemumma
 25 g smör, smält
 
Övrigt:
 ca 0,5 dl råsocker strö

Gör såhär:
Pajskalet: Blanda socker, mjöl, salt och smör till en smulig massa,
Tillsätt äggulan och blanda tills degen går ihop. Bearbeta inte för mycket!
 Låt degen vila i kylen i 30 minuter.
 Kavla ut degen mellan bakplåtspapper och klä en form med den. Eller tumma ut degen direkt i formen med fingrarna.
 Kläm fast aluminiumfolie runt kanterna om du är bekymrad över nedhasningseffekten i ugnen. Förgrädda sedan pajskalet i 10 minuter vid 175 grader.
 
Fyllningen: Skölj rabarbern och skär den i bitar. Ta inte med den allra nedersta delen.
 Vispa ägg, socker och vaniljsocker vitt och fluffigt.
Vänd ner kardemumma i äggsmeten tillsammans med mandelmjölet och mjölet. Blanda varsamt. Tillsätt det smälta smöret och blanda försiktigt till en jämn smet.
 Häll fyllningen i det förgräddade pajskalet. Tryck ner rabarberbitarna i smeten.
Grädda cirka 20 minuter vid 200 grader. Pajskalet ska ha en fint gyllenbrun färg,
rabarbern ska vara mjuk rakt igenom och fyllningen ska ha stannat.
 Strö ev råsocker över direkt efter att du tagit ut den ur ugnen.
Servera med vanliglass eller vaniljvisp.
 
 
(Ursprungligt recept från 175 grader)

fredag 29 maj 2015

Sådana där små minimänniskor alltså

Små barn, små bekymmer.
Det brukar heta så.
Jag vet inte om jag alltid kan hålla med.
Det är klart att det är bekymmer ibland med en sexåring och en nioåring i huset.
Men när dom var små. Eller iallafall när Big Bro var liten.
Her.reg.ud!

Den där vackraste av alla nyfödda varelser, ville ju inte sova. Alls.
Varken på natten eller dagen.
Och bara en timme åt gången.
Han ville bara ammas. Vara nära.
 Och skälla ut sin mamma så fort hon försökte smyga ifrån sin tillsynes 
sovandes bebis, för att försöka borsta tänderna för kvällen.
 Dessutom var jag livrädd att något skulle hända honom.
Ni vet plötslig spädbarnsdöd.
(jag tycker fortfarande att det är svårt att ta det ordet i min mun)
Jag vågade inte låta honom vila sitt huvud på en kudde, förrän han var nio-tio månader.
Och blev nästan sjuk av oro när han någon månad tidigare, rullade från rygg till mage i sömnen.
Så om jag tänker tillbaka på det?
Jo små barn, stora bekymmer.

Så visst kan jag tycka att det är skönt att slippa sönderhackade nätter,
bajsblöjor, vab i oändlighet och allt det där.
Att istället kunna uppleva saker tillsammans, få vara en del av deras minne.
Och att se dom som alltmer självständiga individer.
Men sådana där små minimänniskor alltså.
Som bångstyrigt struttar runt på små knubbiga ben.
Räcker upp sina händer för att få komma upp i en famn.
Åh, sådana små minimänniskor kan man ändå inte låta bli att sakna. Ibland.

(Fler bilder finns att se på PhotobyWettergren, Facebook)


onsdag 27 maj 2015

Mums och minnen i maj

Ibland vet man inte riktigt hur man tänker.
Man tänker att det var längesen man bakade Kärleksmums 
och att det nog kunde vara på tiden att få det gjort.
Och för att jag ska bidra med något till förskolans kakbuffé.
Sen visar det sig att det är Muffinsens dag!
Och då hade det ju varit trevligt att uppmärksamma denna dag med nåt slags toppigt bakverk i form.
 

 
Men det blir Kärleksmums.
Eller Majs vårrutor, som mamma brukade kalla dom när vi var små.
Sådana som var ett måste på varje kalas hemma hos oss.
Och sådana som man fick äta upp alla kanterna ifrån, som mamma skurit bort.
Det är sånt jag aldrig glömmer.
Hur vi fick en assiett med en hög av Kärleksmumskanter.
Som vi åt av, tills dom tog slut.
 
Ett sånt enkelt, litet minne från barndomen.
Som etsats sig fast.



söndag 24 maj 2015

I tron om att ha varit dansare i ett tidigare liv.


Det var premiäruppvisning för lilla dansösen igår.
I den stora staden.
På den stora scenen.
 
 
Okej, jag hade föreställt mig att det skulle vara något extra.
Att den lilla skulle ha pirr i magen, men att hon ändå skulle älska det.
Att hon skulle vara underbar längst framme på scenen
(jo den positionen, hade hon skvallrat om sen länge)
I sin långa rosa prinsessklänning,
som vi tillslut insåg oss ha inneboende i utklädningslådan.
 
Men att jag nästintill skulle tappa andan av de stora tjejernas inledningsnummer.
Eller att jag faktiskt skulle börja gråta av stolthet och kärlek,
när vår lilla sessa, rak i ryggen, dansade runt på scenen.
DET hade jag inte räknat med.
 
Jag börjar tro att jag varit dansare i ett tidigare liv.
Och att det måste varit mig, hon ärvt denna egenskap av.
Även om man inte kan tro det, då jag brukar bjuda på fuldans numera.
Mest för att jag inte kan nåt annat. Längre.
Och så jag förstår varför jag alltid fascinerats av balett.
Detta trippande på tå. Knutar i nacken. Kjolar av hundratals tyllager som står rakt ut.
Och varför jag är så fäst vid Degas konstverk.
Eller så tydligt minns frukosten i Degas gamla lägenhet, där Helge Antoni bjöd mig och min väninna
(han var vän till hennes familj) på croissanter och kaffe latte med kardemumma
 nån dag efter min tjugofemårsdag.
 
Men dans alltså.
Jag trodde inte att jag skulle bli så där berörd
Det är så där så att jag hoppas att hon kommer fortsätta med det.
Att jag varje år får sitta där i publiken.
Känna mig breathtaking och inte kunna hålla tårarna tillbaka.
 

fredag 22 maj 2015

När man lyckas springa elva kilometer längre än vad man tänkt sig



Det är ingen hemlighet att livet varit lite för intensivt de två sista månaderna.
Att jorden under mina fötter känts som lera, 
där skorna mest tappat greppet och halkat omkring.
Att fokusen försvunnit och det förvirrade tillståndet infunnit sig.
Jo jag har glömt bort tiden på ett barnkalas.
Och glömt lämna in lovlappar i tid.
Jag har stressat. Pushat. Och forcerat.

Mina promenader har räddat mig. Förlöst mig.
Gett mig lugn, kreativitet och tystnad.
För den där tystnaden, den finns inte alls.
Inte om man själv har två barn OCH är förskollärare....
Men promenaderna alltså.
Förlösande. Fridfulla. Tysta.

Jag har hittat ett nytt stråk, längs med havet.
Där Herr Svan regerar. Och nån enstaka trana tittar förbi.
Det är så attans vackert där så här års.
Så jag ger mig ut på promenad för att rensa hjärnan.
Ombytt i löparkläder - just in case.
Och jag som inte orkat träna på tre veckor, eller springa på sex, 
börjar springa för att det känns så bra.
Jag kommer in i nån skön takt och bara springer och springer.
Känner mig som Forrest Gump och kutar runt i sjuttio minuter!?
Jag som inte trodde att jag ens orkade, slår till på elva-tolv kilometer.
Det är elva kilometer längre än vad jag tänkt mig.
Och visst känns det bra att ha gjort årets första mil.
Men känslan av att orka igen, 
den är banne mig den bästa.



torsdag 21 maj 2015

Gyllene fält och en erfarenhet rikare


Raps.
Eller majs. Som jag har en förmåga att säga.
Men raps. Dessa gyllene fält som man bara vill bädda in sig i.
Njuta av för evigt.
Dessa fält som omger mig på vägen till den lilla staden nästgårds.
Där jag svär i elfte timmen, över att inte hitta rätt.
Jo jag är en sån som vägrar gps. Jag brukar klara mig utmärkt utan.
Och tycker det är mer sport så, än med.

Livet som fyrtioåring visar på förändringar.
Det är inte bara det att mobiltelefonen tror att jag blivit senil
och fått för sig att den måste plinga vid två tillfällen så fort jag bjuds på sms.
Nä, man blir även inbjuden till en fyrtio-plus-fotografering där brösten plattas till. 
Till nåt som känns som ett par Cocker-spaniel-öron.
Inte så ont som det låter.
Men en erfarenhet rikare - jo visst.

Så det är därför jag kör vilse i staden nästgårds.
För att jag inte hittar till den där bröstundersökningsstationen.
För att jag kör västerut istället för österut.
Och skyller på att den bifogade vägbeskrivning är kass.

Men gyllene fält och en erfarenhet rikare.
Det är min torsdag det.



söndag 17 maj 2015

En söndag a´ natural

 
Det är söndag.
En söndag med bildredigering och smashad kaka.
Det är en söndag med mysbyxor och t-shirt med budskap.
En söndag utan smink och en Lilla-My-tofs längst upp.
En söndag a´ natural.
 
 
Det är en söndag med fina kollegors födelsepresenter.
Dom som känner mig såväl och överraskat med blå yogakudde
och en bruk Nutella big size.
En söndag med yoga på trädäcket.
 Och en kort nap därefter.
 
Det är söndag.
Det är fortfarande, fortfarande söndag.


fredag 15 maj 2015

Throwback Friday

Jag började med det här inlägget igår.
Men det kom lite annat emellan.
Typ planering av fotojobb. Långprommis med han-jag-är-gift-med på tu man hand.
(jag vet, det har inte hänt på tio år...)
Och så lite barnfotografering med halvt roade telningar i rapsfältet.
Jo men sånt måste man ju göra.
Hela sociala-media-landet håller ju på att svämma över av sådana bilder nu.
Så.Det.Så.
 
Så Throwback Thursday förvandlades till Throwback Friday.
Men det går ju lika bra.
För det kan ju kvitta om ni får vänta en dag extra. När ni nu redan fått vänta tio.
För nu har det gått elva dagar sen, som jag tvingades lämna Stadshotellet i Varberg.
För det var med sorg i hjärtat.
Jag var varken klar med Stadshotellet. Eller Varberg.
Jag fick liksom mersmak av dom båda.

För det där hotellet alltså, kan ha varit det vackraste jag har varit på.
Och för att nå rummet vårt, fick vi runda ett antal trappor och vrån.
I den pampigaste av stilar och korridorer utav guld.

 
Och sen när jag stiger in i vårt rum och inser att vi fått ett BLÅTT!
(som om de vetat att det är min favoritfärg?)
Med minst fyra meter i tak. Och med en kristallkrona så stor som jag-vet-inte-vad....
Amen då, då trodde jag nästan att jag blivit drottning på 1700-talet
och att han-jag-är-gift-med visade upp halva sitt kungarike...


 
Sen blev det bråttom av med kläderna.
För att hoppa i badpyjamasen och en på-tok-för-stor spamorgonrock med svart bälte.
För om man är på spa, då ska det spa-as!

 
Och vilket spa!
Redan i tvagningsrummet blev jag förtjust. Igen.
För tredje gången denna söndag.

 
Jag som älskar stå i varmduschen i evigheter,
hade inga som helst problem att tvaga mig enlig östländska rekommendationer.
10 minuter. Minst!
Nä, jag satt där på min lilla pall i en halv evighet
och skrubbade bort en hel veckas stress med peelingkräm.
Och hällde massvis med varmvatten över huvudet med tråget.

 
Och därinne, bland kalla bad och varma bad.
Bad med massage. Bad med strömmar. Bastubad. You name it!
Och en hel massa annat smått och gott, försvann timmarna i ett nafs.

 
Så sen var det bara till att tvinga sig därifrån för att bli serverad trerätters och sen få sova gott. 
I sin blå säng. I sitt blå rum.
Med gigantisk kristallkula och över fyra meter i tak.

 
För att sen vakna till liv igen och stoppa i sig det bästa av allt.
Hotellfrukost!
Och även om croissanterna saknades big time,
så hittade jag belgiska våfflor som substitut.
Funkar det med.
 
Men alltså en övernattning med spa här -
tja vad säger man?
Alldeles, alldeles underbart!
 

 

söndag 10 maj 2015

När man upptäcker att hon inte äger en enda rosa klänning

Om några veckor är det den stora dansuppvisningen, i den stora staden.
Och jag har, trots mitt förvirrade tillstånd, fått tag i biljetter.
För vem vill inte se sitt lilla barn stå på Palladium och dansa Rapunzeldans.
Med inbakad fläta håret (det blir en utmaning). Och i en lång rosa smäktande klänning.....

Och det är nu jag inser fakta.
Att vår blivande sexåring inte äger en enda rosa klänning!?
Det måste ju vara en ganska sällsynt företeelse. I den åldern?
Klänningar? Jo det har hon. I massor.
En rosa klänning? Nä, det har hon inte!
Hon svassar gärna omkring i sin ljus aprikosfärgade.
Den som hon själv kallar "beigerosa". Eller "hudfärgad".
Men den gills ju inte, enligt henne själv.
Och jag är beredd att hålla med.
 



Så nu blir det till att försöka hitta nåt som passar till lilla damen.
Antingen till köps. 
Eller till låns.

torsdag 7 maj 2015

Ett ställe att bli förälskad i

Han-jag-är-gift-med säger att jag fotograferar lite för mycket ibland.
Att jag lägger för mycket fokus på klickande när vi är iväg nånstans.
Så kanske det är? Vad vet jag?
Själv tycker jag att jag får för lite fotograftid när vi är nånstans.
Att jag alltid springer runt halvstressad med kameran om halsen,
medans övriga familjen stönar och ropar, "men kom nu då!"
 
Ibland när jag hamnar på ställen som jag fullkomligt förälskar mig i,
så måste jag ha pekfingret på avtryckaren hela tiden.
Jag faller in i nån slags bildkoma och ser saker överallt som jag vill föreviga.
Bilder som jag vill klippa ur sammanhanget och göra till mina egna.
 
Så blir det när jag och han-jag-är-gift-med får ett dygn på tu man hand.
När vi åker genom hela Skånes västra kust och fortsätter långt uppför Hallands.
Ge-pe-essar oss från motorvägen, ut mot små grusvägar.
Mitt ute i ingenstans.
 
Där ligger den gamla kvarnen. Som Krickelin berättat så varmt om.
Där vi står vid cafédisken och hör hur vattenmassor dånar under fötterna på oss.
Där det vimlar av lockande hembakat,
men som ändå får oss att ta ett beslut om hemkokt tomatsoppa.
Sån som var och en får hälla upp på burk.
Och som smakar fylligt och smaskens på en och samma gång.
 
 



 

 
Sen sitter vi där ute i solen.
I lä. Alldeles intill Strömma Farmlodge.
Låter oss njuta av en måltid utan att bli avbrutna.
Innan jag får gå ner till butiken och förälska mig lite till.
I porslin. Sånt som absolut skulle kunna få bo hos mig.
Men som tillsvidare bara får finnas hos mig på bild.

 
Ett ställe att bli förälskad i.
Ett ställe att verkligen vilja återkomma till.
Amen.

måndag 4 maj 2015

Mjölkchokladkladdkaka och fortfarande trettionio

Jo jag rider fortfarande på tretti-plus-vågen.
Iallafall några timmar till.
Fast vi har redan börjat nosa på firandet under flera dagar nu.
Ja jag vet inte om vi firar att jag fortfarande är under fyrtio.
Eller att jag ska bli det. Snart. Väldigt snart.
Fast jag tror att det är det senare. Att jag nollar. Fyller jämt.
Att jag blir en respektabel kvinna i mina bästa år.

De "gamla och visa" har varit här.
Som vanligt, i samband med någon av barnens gymnastikuppvisning den första maj.
För att överräcka presenter, släcka törsten med rödvin och äta ett nytt sött bakverk.
En mjölkchokladkladdkaka som min kollega bjöd mig på förra helgen.
Som gjorde sånt avtryck i gommen min, att jag var tvungen att smälla ihop en egen.
Släktmiddagen till ära.

Sen åker vi runt i Krickelins land.
Bäddar in oss i flera av hennes underbara ställe som hon berättar om.
Som hon fått mig att längta till.
Och jag vet inte senast när jag hade en sån smashing söndag som gårdagen.
Den var verkligen som jag hoppats på och mer därtill,
men det tar på tok för lång tid att berätta om nu.
Så det får vi ta sen. Nån annan gång.

Men kakan. Den kan jag fresta med redan nu.


Mjölkchokladkladdkaka 

200g mjölkchoklad (100g smält, 100g hackad)
100g smör
2 ägg
1½ dl råsocker
2 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
2 krm salt

1. Smält 100g mjölkchoklad med smöret. Vispa ägg och socker pösigt.
Rör i mjölet, bakpulver, salt, och chokladblandningen.
2. Spänn fast bakplåtspapper i en avtagbar form och häll smeten i formen.
Grovhacka 100g mjölkchoklad och strö över smeten i formen.
3. Grädda i nedre delen av ugnen 8-10 minuter, 175 grader.
Kakan är färdig, fast den är väldigt lös.
4. Låt svalna! Sätt den i kylen minst två timmar. Gärna över natten.
5. Dekorera med grädde och bär om du vill, innan servering.

Nom.Nom.Nom...

 

fredag 1 maj 2015

Valborg

 
Jag som alltid varit ett fan av midsommar och tycker att det
är årets bästa högtid, åtminstone i vuxen ålder, har nu insett
att valborg sakta men säkert klättrar uppför prispallen för att ta plats.
Okej, det finns ett antal Valborgar att minnas som kalla och jäkliga.
Där snön nästan hängt i luften eller vindarna gjort det omöjligt att fira all in.
För att inte prata om dessa då regnet stått som spön i backen....
 
Men igår. Och året dessförinnan.
Så galet ljuvliga. Och vackra. På gränsen till magiska.
Med en skön känsla om allt härligt som ligger framför oss.
Och med goa vänner enligt tradition.
Hmmm... Valborg, jo jag kan verkligen, verkligen gilla det.