Löparben. Och fredagsfika

Det är mars.
Det är vår.
Det är fredag!

Jag rastar mina löparben.

För första gången på en evighet.

För första gången på tre månader.

Det blir inte långt.

Och det går inte fort.

Men jag springer.

Börjar dagen på absolut bästa sätt.

Även om ischiasnerven fortfarande blänger surt på mig.

Sen är det jobb.

Friyay-feeling.

Och feeding av kollegor med dumlekolasnitt.

Fredagsfika - det borde nästan vara lag på det.

Eller?

DUMLEKOLASNITTAR

220 gr smör

2 dl socker

4 msk ljus sirap

5 dl vetemjöl

1 msk vaniljsocker 

1,5 tsk bakpulver 

10-12 dumlekolor

Ställ ugnen på 200 grader.

Rör ihop rumsvarmt smör med socker. Blanda i sirapen.

Rör ihop de torra ingredienserna, innan du häller ner det i smörblandningen.

Arbeta ihop till en smidig deg.

Hacka dumlekolorna och blanda sedan de i degen.

Gör två (eller tre) rullar och lägg de på plåten.

Platta till längderna med fingrarna och pytsa in i ugnen.

Gräddas i 10-13 min.

Skär sedan i snittar innan de svalnat helt.

Don't worry, be happy.

Have a dumlekolasnitt.

It's friyay! 🤗

Satan i gatan, vad det går undan

It´s the same procedure as last year....

Och året innan dess.

Och så vidare.

Maj. 

Årets härligaste månad. Egentligen.

Då man vill vara färdigplanterad och ogräsgfri. 

Sitta med en latte i solens sken och förkovra sig med en non-stop-pocket.

Så där idylliskt ni vet.

Göra en Ferdinand och bara lukta på blommorna.

Maj.

In real life.

Jag minns att det var en gudomlig valborg.

Och att jag blev obehagligt sjuk på min födelsedag.

Och att det hänt tusen saker, men att jag knappt minns nåt av dom.

Att det är ett enda virrvarr.

Med sjuttonhundra avslutningar. Utvecklingssamtal. Fotograferingar.

Och nåt mer förstås, mycket mer, som jag inte kommer ihåg.

Men jag vet att körsbärsblomningen, vitsipporna, häggen och rapsfälten redan är förbi.

Att jag köpte blommor för plantering för tre veckor sen

och att några redan vissnat utan att ha kommit ur en liten plastkrukas skal.

Jag vet att jag fått tre!? Kählervaser

och att midsommarblomsterna redan är här.

Och att det är tolv arbetsdagar innan mitt sommarlov tar vid.

Jag vet att maj månad snart är förbi.

Att jag inte hunnit njuta som jag önskat.

Och att jag tänker, satan i gatan vad det går undan....

Att slicka sina sår

Den efterlängtade långhelgen blir inte riktigt som vi tänkt oss.

Vi slåss mot diverse bacillkrig

och den tilltänkta Köpenhamnsresan skjuts upp från torsdag till fredag. 

Från fredag till en helt annan helg.

 Ni vet till en sån där helg som har förmåga att glömmas bort och sen aldrig bli av.

Vi slickar våra sår.

Försöker göra det bästa av det.

Jag premiärklär mig i gamla beiga shorts

och försöker hitta skiljelinje mellan tyg och hud.

Jag vet inte vilket som är värst -

mina bleka ben eller färgen på dom små tygstyckena?

Vi planterar morötter i alla dess färger.

Och sockerärtor. För sådana är bra att ha.

Vi försöker få snuviga näsor och febergränser få lagom balans i solen.

Jag vet, bacilluskerna trivs ju i värmen.

Precis som fiskpinnarna i brödrosten.

Men det är svårt att utfärda utegångsförbud på årets vackraste helg, so far.

Så vi cyklar ner en stund till stranden, fast vi kanske inte borde.

Leker dunkgömme hela familjen.

Låtsas vi är hundraprocentigt friska och att semestern snart är här.

På riktigt.

Me. Myself. And my excuses.

Asså, det började helt okej på träningsfronten förra veckan.

Men sen kom det en Valborg och ett släktkalas i vägen.

Och då måste man springa (förlåt köra) till Ica hundratjugo gånger (räknas tyvärr inte). 

Baka efterrätter till höger och vänster.

Och sen äta upp dom också!

Ni ser ju själva hur svårt det är att få till det med träningen då...

Och hur fantastiskt bra jag kan vara på att hitta på ursäkter....

V E C K A   S J U T T O N
Måndag  -  v i l o d a g
Tisdag    -  60 min Styrka & Smidighet
Onsdag  -  60 min yoga
Torsdag -  7 km löpning
Fredag  -   v i l o d a g
Lördag  -   v i l o d a g
Söndag  -  efterrättsmaraton och vilar mig i form (medvetet. jo faktiskt)

En rockig väg. Och en bortglömd Molly

Jag tror gårdagens Valborg var den vackraste och skönaste i mannaminne.

En sån där afton som den store kameran skulle hojat med oss ner till bålet

och bjudit på evighetsbilder.

Ni vet sådana då stillheten och färgerna tillsammans gör magi.

Nu blev det inte sådana bilder.

Men det blev bra iallafall.

Ni vet så där bra som när man "hittar" en sprillans ny Mollyblus i garderoben.

Som köpts in i november och glömts bort för att man bestämt sig för att spara den till varmare tider.

(Hey, det är nu det ju!)

Och när man lyckats få till kvällens middag så jädrans bra, om jag nu får säga det själv.

Och i efter-bålet-mörkret sen får höra att den rockiga-vägen-efterrätten är det godaste som nånsin ätits.

Då känns det liksom svårt att lämna in några klagomål till kontoret.

Och ni kan tro att den blev så in i bänkens mastig och chokladig,

så att nästan halva är kvar.

Och det är bra,

för så fort de där små knattarna behagar att somna,

så är jag den första att smyga ner och lassa upp en bit i tystnaden.

Och mula in den rejält i ett stycke vaniljglass.

För imorgon ska den här halvstaplande kärringen ta sig runt Vårruset.

Och då måste jag ladda upp med glass precis som jag brukar göra kvällen innan ett lopp.

Jo, jag har lärt mig att man ska inmundiga mjölkprodukter dagen före.

Och jag gillar liksom mitt sätt att göra det på.

😜

Vitsippor och danska för nybörjare

Jo, det varde sol.

Och ingen är gladare än jag för det, när jag vaknar.

Hela jag är inställd på evighetslångt ösregn och så skiner solen!

Med löfte om mer!

Det blir utomhusfotografering idag.

Med en stor härlig dansk/svensk släkt.

Och jag som inte är den vassaste kniven i lådan, när det gäller språket-på-andra-sidan-broen

får lära mig ett nytt ord.

Fisketiss.

Som krokodilfis. Men på danska.

Och kanske med en helt annan betydelse egentligen.

Fast som jag tycker låter hur roligt som helst.

Och det får iallafall människor å le.

Fisketiss och vitsippor.

Jo, det pluppar upp sådana med.

Vid vägkanten, nära hembygden.

Och jag blir så till mig, så jag måste åka och hämta lil'sis.

Köra tillbaka igen och göra som alla andra fotografer gör såhär års.

Annars är det? På träningsfronten?

Jodå. Tackar som frågar.

Det har blivit lite den här veckan med.

Och man behöver inte läsa dom här sista raderna.

Det behöver man verkligen inte.

Måndag    5 km powerwalk
Tisdag      V I L O D A G
Onsdag     60 min yoga
Torsdag    5 km löpning
Fredag      7 km löpning
Lördag      6,5 km powerwalk
Söndag.    35 min intervallträning

Seas the day

Dagen är kommen.

När solen lyser från sin finaste sida.

Och min nyfikenhet inte längre går att stilla.

När jag känner att nu är dags.

Att känna värme möter kyla.

Det klara havsvattnets sälta.

Att känna sig a.l.i.v.e!

Jo det är fortfarande kallt som fan.

Men ändå så jädrans gott.

På bryggan sitter en kille från fjärran land.

Han säger "Vatten kallt?"

Jag nickar. Försöker berätta om känslan efteråt.

Osäker på om han egentligen förstår, där han sitter påbyltad i sin vinterjacka.

När jag springer hemåt igen, undrar jag vad han tänker om sitt nya hemland.

När vuxna människor hoppar grodor runt en lövad stång.

Med människor som halsar sill och nubbe så fort det är festligt.

Och åsynen av en vilt främmande halvnaken kvinna som frivilligt hoppar i vattnet.

En solig kväll i april.

Nånstans visste jag att de skulle komma till användning

Det kan vara så att jag hade tänkt åstadkomma nåt bra och nyttigt den här påskhelgen.

Som t ex att röja i trädgården, städa huset ordentligt eller gå loss på garderoberna.

Det kan också vara så att det inte alls blev av.

Att jag kom av mig helt, nånstans på vägen.

Och la en förfärlig massa timmar på att baka bullar som blev ojämnt gräddade, lite för vulkanliknande och inte ett dugg like a "Hela-Sverige-bakar-style."

Ganska fula med andra ord.

Men nånstans visste jag att de där bullarna skulle komma till användning, en vacker dag.

Som idag när man har fyra fikasugna ungar med sig hem.

Och som absolut vill premiäräta ute på trädäcket.

Jag menar solskensbullar en solskenstisdag -

hur fel kan det bli?

När man önskar att man fick till det tre gånger i veckan

Vi har påskat färdigt nu.

Inte vad det gäller lediga dagar, kanske.

Men med ägg, godis och släktmiddagar.

Igår träffade vi småkusinerna. 

Inklusive Lotta på Bråkmakaregatan.

Jo hon är en riktig Lotta hon.

Med en enorm charm.

Ett jäkla humör.

Och med studsbollar under fötterna.

Fast man kan inte annat än gilla henne, det lilla livet.

Hon, minstingen, i kusinkvintetten.

Själv önskar jag att jag också hade lite mer av de där studsbollarna under fötterna.

Idag är det mer....typ träben.

Men jag tar mig igenom mina fem kilometer.

Så många som jag vågar.

Utan att väcka liv i inflammationer som bor både här och där i min kropp.

Det är svårt det där.

Att röra sig lagom.

Att få igång en cirkulation, men att inte göra de skador man har värre.

En femkilometers runda en gång i veckan känns för lite.

När man egentligen önskar att man fick till det gånger tre.

Men en gång är bättre än ingenting.

Och långsamt leder också någonstans.

När det äntligen är dags för en "surviver" att ta farväl

Det är nära nu.
Sommartiden.

Jo men jag blir smått jetlaggad av sånt där.

Av att ställa om. Och vrida fram.

Det tar några dagar innan jag är på banan igen.
Men.det.är.så.värt.det!

Ännu en gång har jag överlevt vintertid.
Överlevt mörka morgnar och mörka kvällar.
Influensan from hell och oron när min barn är sjuka.
Jag har överlevt femhundratjugotre läkarbesök.
Iallafall känns dom så många, även om de bara är arton.
Jag har överlevt att inte kunna springa på kvällarna.
Och att vinterskorna gett mig en evighetslång inflammation i foten.
Jag har överlevt månader av oro för magbaciller.

Jag säger inte att allt löser sig för att vi ställer fram klockan en timme.
Och att alla monster under sängen försvinner.
Jag säger bara att jag har överlevt ännu en vintertid.
Och att jag välkomnar sommartiden med öppna armar.

Amen.

Plötsligt händer det! Bara man väntar tillräckligt länge...

Alltså jag vet inte när jag var inne sist. 

Inte inne-inne.

Utan trendigt inne.

För varje år som går, blir jag mer och mer bekväm.

Sådär, så att jag vägrar ha skor som inte är sköna.

Ha byxor som ger mig andnöd eller skär långt upp i tjottahejti.

Jag har blivit för gammal för sånt.

För klok.

Och kanske för tantig....

Men vårens trender är blommor, rosa och korta byxor!?

Och helt plötsligt går jag från not till hot!

Bara sådär.

Hepp!

Plötsligt händer det!

Bara man väntar tillräckligt länge....

Vår som trilskas och Barn som bråkar

Det är kyla som kryper in under skinnet.

Det är raggsockor och kaffe som värmer.

Vi gör vad vi kan för att få fart på våren.

Planterar blommor och försöker ge världen omkring oss lite färg.

Barn som bråkar.

Boken som jag påbörjade igår.

Boken som ser saker från en annan vinkel.

Boken som varje pedagog och förälder borde läsa.
Boken som jag fortsätter med idag.

Förändring pågår

Det är skönt att kunna hälsa mars välkommen

 och skuffa undan februari för den här gången.

Februari har aldrig varit min favoritmånad. Inte januari heller för den delen.

Även om jag, med facit i handen, det här året föredrar den förstnämda.

Men iallafall - mars - ny månad, nya möjligheter.

Jag försöker vara lite hälsosammare. 

Sova mera (heard it before?) och sockerhamstra min kropp lite mindre.

Det första går rackarens inte bra alltså.

Det andra går väldigt svajigt.

Eller första veckan gick bra på vardagarna (it´s all I´m asking for).

Andra veckan gick också bra. Om man bortser från två nutellasemlor, en vanlig semla,

 tre mud cakes, en bit morotskaka, tvåhundra gram choklad, en cola, 

några glas proviva och en tre-fyra latte med socker. 

(Det.gick.f-n.inte.alls.bra)

Och säkert något mer som jag förträngt med min sockerinbäddade hjärna.

Det är inte bra alltså, med dom mängderna.

Det stressar min kropp och vissa dagar tror jag mig förstå hur barn med ADHD känner sig.

Min kropp är orolig och stressad och inte alls rolig att ha att göra med.

Så nya livet alltså.

Mer sömn. Och mindre socker.

Förändring pågår....

My survival kit for February

På lördagar brukar det ske.

Byte i tulpanvasen.

Idag handlar jag på mig både pärlhyacint och kvistar från körsbärsträd.

Jag tänker ett tag att det får räcka som pynt.

Det är ju vackert så det är nog.

Men jag har så svårt att motstå tulpaner, så här års.

Det är min bästa terapi mot vinter, kyla och en evighetslång transportsträcka.

Så jag måste smyga ner en lila bukett i korgen.

Jag måste fortsätta tulpaniera.

Tulpaniera mera.

Tulpaner, böcker och Melodifestivalen -

my survivalkit for February!

Spik i foten. Och fula kuddar

Jag vankar runt med en smärta som en spik i foten.

Morton's metatarsalgi, säger sjukgymnasten.
Va? säger jag
Morton´s m-e-t-a-t-a-r-s-a-l-g-i! säger hon igen.

Ont och ömt, säger jag.

Curlingkängor är döden för fötterna, säger hon.

Men kan jag springa? Och träna? frågar jag.

Det får jag. Prova och känna efter.

Så det är det jag gör.
Väljer mina ansträngningar.
Tar bilen eller cykeln till jobbet istället för gångjärnen.
Sparar dom till nån enstaka rensa-hjärnan-promenader.
Eller en-gång-i-veckan-löptur för att skölja bort onödig stress.

Jag tränar armmusklarna genom att byta kuddfodral.
Från fina vintriga till fula våriga.
Åtminstone om man ska tro lil´sis.
Som förbjuder mig på att köpa dom inne på IKEA.
Och halvsnorar nåt om att jag roffat åt mig åtta varor!?
Fast jag lovat att bara köpa två...
Som bestämt säger att jag minsann inte får ha dom kuddarna,
 när kompisen kommer helgen därpå, för att hänga i soffan och titta på Mello!?
Att färgen är ful och att knappar har man inte på kuddar.
Och att jag lovat att bara köpa två saker.
Och inte åtta...

Jag kapitulerar den där gången.
Tänker att jag går över gränsen.
Inte med vilka kuddar vi ska, utan för att jag lovat henne att vi bara skulle handla två saker.
Som inte var kuddfodral.

Men tiden går.
Mellolördagen med efterlängtat besök, har tuffat förbi.
Och nu står jag och puffar kuddar.
Kallar på våren.
Och har nåt som känns som en spik i foten.

Mums och minnen i maj

Ibland vet man inte riktigt hur man tänker.

Man tänker att det var längesen man bakade Kärleksmums 

och att det nog kunde vara på tiden att få det gjort.

Och för att jag ska bidra med något till förskolans kakbuffé.

Sen visar det sig att det är Muffinsens dag!

Och då hade det ju varit trevligt att uppmärksamma denna dag med nåt slags toppigt bakverk i form.
 

 

Men det blir Kärleksmums.

Eller Majs vårrutor, som mamma brukade kalla dom när vi var små.

Sådana som var ett måste på varje kalas hemma hos oss.

Och sådana som man fick äta upp alla kanterna ifrån, som mamma skurit bort.

Det är sånt jag aldrig glömmer.

Hur vi fick en assiett med en hög av Kärleksmumskanter.

Som vi åt av, tills dom tog slut.
 

Ett sånt enkelt, litet minne från barndomen.

Som etsats sig fast.

När man lyckas springa elva kilometer längre än vad man tänkt sig

Det är ingen hemlighet att livet varit lite för intensivt de två sista månaderna.

Att jorden under mina fötter känts som lera, 

där skorna mest tappat greppet och halkat omkring.

Att fokusen försvunnit och det förvirrade tillståndet infunnit sig.

Jo jag har glömt bort tiden på ett barnkalas.

Och glömt lämna in lovlappar i tid.

Jag har stressat. Pushat. Och forcerat.

Mina promenader har räddat mig. Förlöst mig.

Gett mig lugn, kreativitet och tystnad.

För den där tystnaden, den finns inte alls.

Inte om man själv har två barn OCH är förskollärare....

Men promenaderna alltså.

Förlösande. Fridfulla. Tysta.

Jag har hittat ett nytt stråk, längs med havet.

Där Herr Svan regerar. Och nån enstaka trana tittar förbi.

Det är så attans vackert där så här års.

Så jag ger mig ut på promenad för att rensa hjärnan.

Ombytt i löparkläder - just in case.

Och jag som inte orkat träna på tre veckor, eller springa på sex, 

börjar springa för att det känns så bra.

Jag kommer in i nån skön takt och bara springer och springer.

Känner mig som Forrest Gump och kutar runt i sjuttio minuter!?

Jag som inte trodde att jag ens orkade, slår till på elva-tolv kilometer.

Det är elva kilometer längre än vad jag tänkt mig.

Och visst känns det bra att ha gjort årets första mil.

Men känslan av att orka igen, 

den är banne mig den bästa.

Ett ställe att bli förälskad i

Han-jag-är-gift-med säger att jag fotograferar lite för mycket ibland.

Att jag lägger för mycket fokus på klickande när vi är iväg nånstans.

Så kanske det är? Vad vet jag?

Själv tycker jag att jag får för lite fotograftid när vi är nånstans.

Att jag alltid springer runt halvstressad med kameran om halsen,

medans övriga familjen stönar och ropar, "men kom nu då!"

 

Ibland när jag hamnar på ställen som jag fullkomligt förälskar mig i,

så måste jag ha pekfingret på avtryckaren hela tiden.

Jag faller in i nån slags bildkoma och ser saker överallt som jag vill föreviga.

Bilder som jag vill klippa ur sammanhanget och göra till mina egna.

 

Så blir det när jag och han-jag-är-gift-med får ett dygn på tu man hand.

När vi åker genom hela Skånes västra kust och fortsätter långt uppför Hallands.

Ge-pe-essar oss från motorvägen, ut mot små grusvägar.

Mitt ute i ingenstans.

 

Där ligger den gamla kvarnen. Som Krickelin berättat så varmt om.

Där vi står vid cafédisken och hör hur vattenmassor dånar under fötterna på oss.

Där det vimlar av lockande hembakat,

men som ändå får oss att ta ett beslut om hemkokt tomatsoppa.

Sån som var och en får hälla upp på burk.

Och som smakar fylligt och smaskens på en och samma gång.

 

 

 

 

Sen sitter vi där ute i solen.

I lä. Alldeles intill Strömma Farmlodge.

Låter oss njuta av en måltid utan att bli avbrutna.

Innan jag får gå ner till butiken och förälska mig lite till.

I porslin. Sånt som absolut skulle kunna få bo hos mig.

Men som tillsvidare bara får finnas hos mig på bild.

 

Ett ställe att bli förälskad i.

Ett ställe att verkligen vilja återkomma till.

Amen.

Mjölkchokladkladdkaka och fortfarande trettionio

Jo jag rider fortfarande på tretti-plus-vågen.

Iallafall några timmar till.

Fast vi har redan börjat nosa på firandet under flera dagar nu.

Ja jag vet inte om vi firar att jag fortfarande är under fyrtio.

Eller att jag ska bli det. Snart. Väldigt snart.

Fast jag tror att det är det senare. Att jag nollar. Fyller jämt.

Att jag blir en respektabel kvinna i mina bästa år.

De "gamla och visa" har varit här.

Som vanligt, i samband med någon av barnens gymnastikuppvisning den första maj.

För att överräcka presenter, släcka törsten med rödvin och äta ett nytt sött bakverk.

En mjölkchokladkladdkaka som min kollega bjöd mig på förra helgen.

Som gjorde sånt avtryck i gommen min, att jag var tvungen att smälla ihop en egen.

Släktmiddagen till ära.

Sen åker vi runt i Krickelins land.

Bäddar in oss i flera av hennes underbara ställe som hon berättar om.

Som hon fått mig att längta till.

Och jag vet inte senast när jag hade en sån smashing söndag som gårdagen.

Den var verkligen som jag hoppats på och mer därtill,

men det tar på tok för lång tid att berätta om nu.

Så det får vi ta sen. Nån annan gång.

Men kakan. Den kan jag fresta med redan nu.

Mjölkchokladkladdkaka 

200g mjölkchoklad (100g smält, 100g hackad)
100g smör
2 ägg
1½ dl råsocker
2 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
2 krm salt

1. Smält 100g mjölkchoklad med smöret. Vispa ägg och socker pösigt.
Rör i mjölet, bakpulver, salt, och chokladblandningen.
2. Spänn fast bakplåtspapper i en avtagbar form och häll smeten i formen.
Grovhacka 100g mjölkchoklad och strö över smeten i formen.
3. Grädda i nedre delen av ugnen 8-10 minuter, 175 grader.
Kakan är färdig, fast den är väldigt lös.
4. Låt svalna! Sätt den i kylen minst två timmar. Gärna över natten.
5. Dekorera med grädde och bär om du vill, innan servering.

Nom.Nom.Nom...

 

Sånt som jag kan gå i gång på en måndag

 Man måste bara älska måndagar!

Iallafall dom som är lediga...

Jag har räknat ut att det är inte många sådana dagar kvar, 

då jag och lil'sis för förmiddagarna för oss själva.

Och bara får sova lite längre. Kramas extra mycket i soffan.

Och ta det i den takt vi vill.

För när sommaren är förbi, då har en förskoletjej bakas om till en skoltjej,

Och jag antar att efter det kommer inget bli sig likt. Igen.

Ja just idag sov vi kanske inte så länge.

För jag min tok, ställde klockan på sex för att bränna av en powerwalk på nio kilometer.

Och lil'sis väcktes av en förvirrad pappa som hade dålig koll på att det var ledig måndag.

Men allt det där andra, det kan vi absolut stå för idag. Också.

Så vi tog en svängom till Stoff & Stil.

För att försöka hitta nåt som jag kan förvandla till apöron och tillika svans.

Och det var visst en hit minsann, för där sprang en blivande sexåring omkring och drog varenda stycke tyg som kunde hittas. 

"Mamma titta här! Och kolla på den här! Och denna mamma! Titta vad fin!

Och kolla på den HÄR! Och mamma...... 

Mamma, det här är det bästa stället jag har varit på!"

Och jag kan förstå den euforin! 

För varje gång jag är där, vaknar kreativiteten till liv i kubik! 

Jag vill gå loss bananas bland alla tygerna, 

kränga värsta symaskinskärran och anmäla mig till första bästa sykurs.

Så jo, vi har haft en finfin måndag. Den skönaste på länge.

(Bortsett från att jag pimpade dottern i behagligt rosa för att fotografera i ett hav av vitsippor.

Det j-la havet körde jag runt och letade efter i en dryg timme.

Så jag fick ge upp och var så sur när jag kom hem att jag somnade på en solstolsdyna på trädäcket....)

Och så jag ramlade över en marinblå kofta med sådana där guldiga knappar.

Och sånt går jag verkligen i gång på!

Och hos Big bro gick den också hem. 

Även om han först trodde att jag köpt en sån där kostym som flygvärdinnor har.

Flygvärdinna eller ej. Jag tänker att sitter som handsken på Valborg.

Den plus en vinterjacka då. Förstås.