söndag 30 augusti 2015

Det är därför en förskollärare alltid ska ha bikini på sig


Jag gör det.
Springer milen.
Varken en meter mer. Eller mindre.
Tio.punkt.noll.kilometer.
Så nu vet jag att kan. Att jag orkar.
Även om formen inte alls är densamma som förra året.

Sen blir det belöning. Den bästa.
Och jag som från början inte tänkt att milen skulle avslutas vid bryggan,
har därför lämnat badkostymen hemma.
Men hey, jag har ju svart träningsbehå och svarta trosor på mig
så who not? 
Och det är väl ändå ingen här just nu som jag känner...

Jag tar mig ut på bryggan.
Stannar vid bänken längst ut för att kravla mig ur löparkläderna.
Tittar ut över havet och ser arbetsrelaterade föräldrar och barn - 
precis där jag tänkt smyga nerför stegen.
Spets. 
Sa jag att det är en bred spetskant längs midjan på trosorna?
Att de inte ser de minsta sportiga eller neutrala ut?

Jag backar inåt land igen.
Inser att jag på nåt märkligt sätt kommer att känna mig väldigt obekväm och naken,
 i min outfit om jag står där och småsnackar barnet och hans pappa i det drygt knähöga vattnet.
För doppa mig tänker jag banne mig göra. Om jag så måste gå en bit längre bort från bryggan.

Och det är så det blir.
En bit längre bort, springer jag ut i vattnet snabbare än Usain Bolt på femtio meter.
Slänger mig snabbt i och håller mig under vattenytan.
Det är lika magiskt varje gång.
Då värme möter kyla. Och varenda cell i kroppen känns levande.
Sen simmar jag in igen. Så långt in jag bara kan.
Smyger mig fram till löparkläderna och trär på mig dom igen.
Tittar mig runt omkring med "det-var-väl-ingen-som-såg-mig-minen"
och fortsätter hemåt som om ingenting hänt.
Känner mig nästan kriminell och tänker att det är därför en förskollärare alltid ska ha bikini på sig.

Amen.



torsdag 27 augusti 2015

En hop med ungar och ett och annat blåbär


Jag tror vi har sagt farväl till sommaren på riktigt nu.
Och jag är glad att vi firade den all-in i helgen.
Med sista steket på stranden. Och barnsliga djupdykningar i vågorna. 
Med goda vänner och två kilo a´ Kalles lax.
Det är ingen riktigt sommar om man inte inmundigat den där laxen.
Den där fluffiga, nyrögade (Kalle är skånsk) som smälter i munnen.
Den som Kalle kommer farande med samma dag.
Och som fått lufta sig lite i baksätet på hans nercabbade svarta Merza,
 som han stolt berättar att han haft i "femtann aur".

Nu är tillståndet mer förvirrat liksom.
Och det verkar Big Bro också tycka.
För fast vi har en hel hop med ungar A.S. (after school),
så slänger ungen plötsligt av sig shortsen som han haft hela dagen 
och svidar om till underställ.
Bara sådär!
Och sen springer han rundor med det där på lekplatsen utanför.
Med en killkompis, lil´sis och hennes två "väninnor"

Själv sörplar jag i mig en välförtjänt latte-caramel.
Men en skvätt grädde och råsocker.
En sån där som är som mest onyttigast. Men som smakar som bäst.
Och dom där rackarns blåbären som jag egentligen inte tänkt plocka,
 när vi var på Hallongården - dom är redan slut.
Jag tänker att de där som är gratis i skogen,
tar en halv evighet att få ihop. 
Så nu måste jag köpa mig en egen buske för att se om det kan bli ett och annat blåbär.
Så att blåbärssommaren 2016 blir längre att minnas, än den här.


tisdag 25 augusti 2015

Jag tror vi behöver sådana ord ibland. Och en liten Kjell i vår ficka som hejar på


Jag redigerar bilder och lyssnar på sommarprat.
Det är en bra kombo det där.
Och det har avverkats en hel del röster faktiskt.
Tjugotre får jag det till.
Plus tre till som jag gett en chans, men inte orkat lyssna färdigt på.
Sen finns det de jag som jag lyssnat på två gånger.
Bara för att jag vill. Bara för att det är så klokt och inspirerande.

Som Kjell till exempel. Enhager.
Med hans positiva tänk och bejakande.
Med jämförelser som att se sig själv som ett aktiebolag.
Eller varför man blir så irriterad när barnen kommer sent i säng?
Att försöka finna lösningar istället för att grotta in sig problem
"Det man fokuserar på, växer i livet.
Om man fokuserar på minus och problem, så blir det problem...
Om man fokuserar på plus och på det som är bra, så blir det ännu bättre!"

Jag tror vi behöver sådana ord ibland. Och en liten Kjell i vår ficka som hejar på.
Som gör det "omöjliga" möjligt.

Amen

måndag 17 augusti 2015

En med spänning i bröstet. Och en med fjärilar i magen.


Dom har svårt att komma till ro om kvällen.
Vrider och vänder sig. Klagar på värmen.
Det är spänning i kropparna.
Den ena längtar nästan ihjäl sig efter att få börja skolan igen.
Att få träffa kompisarna. Få ha slöjd. Och att få musicera på schemat.

Den andra har magen full av fjärilar.
Av oro, om vad som väntar. 
Av nyfikenhet.
Nya fröknar. Några nya kompisar.
Nya rutiner och kanske lite nya krav.
Det är ett stort kliv det där - att lämna förskolans trygga famn.
Och ta gräddfilen in i skolans värld.
Vi gör ingen stor grej av det där. Mer än att finnas där och svara på frågor
och ge en extra kram när det behövs.
Och berättar om fröknarna som säkert har ännu mer fjärilar i magen.
Och ännu flera barn att lära känna. 

Nu är vi här.
Med två skolbarn.
Och jag kan inte riktigt förstå att tiden gått så fort.

söndag 16 augusti 2015

Att ha taxat in terminens första löneförmån


Lördag morgon vaknar jag upp med en tjyvtjock näsa.
Full av snor och i brist på luft.
Lil´sis säger käckt att "det är för att du haft för lite kläder på dig och har badat för mycket!".
Jag säger tyst till henne så att hon inte hör att "du har lyssnat för mycket på farmor ..."
Första veckan på jobb och jag har redan taxat in terminens första löneförmån.
Han-jag-är-gift-med brukar ha helt andra löneförmåner.
En fet pott där han får shoppa loss telefoner och datorer med.
Och om de når sina årliga mål, bjuds de på en nätt liten weekendresa.
Till nåt enklare ställe såklart.
Typ New York. Dubai. Eller nåt annat exotiskt ställe....

Jag uppnår mina mål mest hela tiden. 
Som jag är skyldig att göra, då jag ständigt känner läroplanspiskan smeka min rygg.
Löneförmån alltså. Same, same but hell so different.
Men jag klagar inte.
Vårterminens första helg belönades jag med magsjuka.
F.r.o.m.h.e.l.l!
Så gudarna ska veta att jag är ytterst tacksam,
 för att jag bara fått förkylning den här gången.

Igårkväll tog jag iallafall han-jag-är-gift-med och mina förkylningsvettningar
och drog på Fyrtioårsfest.
Jag vet - oansvarigt tycker säkert nån. 
För att jag kanske smittade en och annan partajfrisk själ på stället.
Men då säger jag som alla föräldrar brukar göra när de lämnar sina 
dyngförkylda barn med gulgröna näsor som de inte ens bemödat sig med å torka - 
- "men hon har ingen feeeeeeber".
Som om feber är det enda vi kan mäta sjukdom med i det här förskollärarlandet.
Fast nu är det ju så att jag är vuxen och kan bedöma mitt allmäntillstånd själv.
Samt att jag flaggar för värdinnan om mitt klena tillstånd 
och att hon trots det gärna såg att jag kommer.
Jag, han-jag-är-gift-med och mina förkylningsvettningar.

Vi har det fint där.
I en urmysig liten restaurang nere vid havet.
Med vit panel på väggarna och italiensk buffé på borden.
Så himla mycket jag på alla sätt och vis.
Och vi bjuds trevligt sällskap, nya bekantskaper och stories.
Och innan de andra slår klackarna helt i taket vid midnatt,
hinner jag ännu en gång slå hål på myten om att dagisfröknar aldrig blir sjuka.
Myten om att vi har ett immunförvar av stål.
 Eller att vi bär en osynlig eboladräkt på vårt jobb varje dag.
Sen tar jag han-jag-är-gift-med och mina förkylningsvettningar och åker hem.
Hem till min säng.

Löneförmån alltså.

fredag 14 augusti 2015

Den känslan alltså


Fredag.
Jag springer mig till ett par blodiga skavsår på hälarna.
Och förbannar mig själv för att jag inte har strumpor på,
 när jag springer sju kilometer i nya skor.
Kanske inte för att dom blöder.
Utan för att jag känner att jag egentligen har ork och förmåga till några kilometer till.

Men jag belönas av tångbad nere vid bryggan.
Av grumligt vatten och höga vågor.
Pensionärerna som kommer ner för att ta sitt dagliga morgondopp,
tittar över bryggans kant, skakar på huvet och går hemåt igen.
Så det är jag. Bara jag.
Bortsett från en äldre nakenfisherre femtio, hundra meter bort.
Med bländande vit gump och en väntande dam längs vattenbrynet.
Men annars - bara jag och Östersjön....

Jag har blivit helt beroende av löpning och morgondopp.
Mest morgondopp faktiskt. Eller kvällsdopp.
Och det är svårt att slå en sådan start på första arbetsveckans sista dag.
Det skulle möjligtvis vara känslan att ha gjort första arbetsveckan efter semestern.
Den känslan alltså.
Den går inte heller av för hackor.



måndag 10 augusti 2015

Där nånstans, mellan havregrynsgröten och strandtennisen

Jag smyger upp i tystnaden, medans dom andra fortfarande sover.
Går ut på trädäcket och börjar min dag med en miniyoga och en kort meditation.
Långt där borta hörs stressade bilister från sjuttivägen.
Nästan som om de ansträngda hjulen väser b.r.å.t.t.o.m hela vägen hem till oss.
Jag stoppar i mig havregrynsgröt med mosad banan.
Dricker en vaniljlatte, för att piggna till.
Kramar om några nära och saknade.
Cyklar ner till stranden med familjen.
Spelar mig svettig i sanden, när Big Bro ger mig en match i strandtennis.
Vi badar, sköljer bort svetten.
Cyklar till kiosken och äter glass.
Trycker i oss gårdagens tacorester.
 Jo i den här familjen får man äta tacos på andra dagar en fredagar.
Sju dar i veckan om ni frågar mig.

Jag håller hakan strax ovanför de torra harpluttarna under sommargympan.
Ger flåset ett omgång och ser till att bli biten av pissmyra,
En liten rackare som lyckats komma i kläm nånstans på vägen upp mot armhålan.
Och innan jag cyklar vidare några meter västerut för kvällsdopp från bryggan,
undrar jag varför jag i all världen inte tagit mig hit tidigare.
Hit till den vackraste träningsplats jag någonsin varit på?

Och där nånstans, mellan havregrynsgröten och strandtennisen -
där låter jag fem timmar av min dag få gå till förskollärarejobbet.
Låter det passera som en grå liten mus.
Och vägrar ägna mig jobbångest.
Utan jag njuter istället av allt jag har.
Njuter av inbillad semesterfeeling. Och av fina semesterminnen.
Och låter höstterminen tvåtusenfemton få den bästa av startar.




fredag 7 augusti 2015

Det börjar dra ihop sig

Jag kramar ur det sista av semestern nu.
Det börjar dra ihop sig och snart har sex ljuvliga semesterveckor nått sitt slut.
Okej, jag erkänner att de två första var lite stressade, pressade och hektiska.
Men sen, från Danmarksäventyret och framåt -
Så.himla.skönt!

Och jag vet att en del har gnällt sig halvt ihjäl,
 om att det varit den kallaste sommaren sen istiden.
Men med två kanonsomrar två år i rad,
 kanske man inte kan förvänta sig ytterligare en Medelhavstempererad sommarledighet?
Och fast jag inte kunnat ligga nere vid stranden i sex veckor och gnällt över hur jäkla varmt är
(för det är så vi svenskar annars gör)
så är jag så in i Bengans glad över allt vi gjort och fått vara med om.
För det har varit en riktigt, riktigt bra sommar för mig.
Kanske den bästa på länge?

Och jag kommer ta med mig en massa minnen.

Som kvällspicknicken på stranden med en drös sköna typer.

Kakdisken på Mandeltårtan.

Våra vänner som skämt bort oss med mat, vin och trevligt sällskap, 
så fort vi kommit hem från våra resor, så att vi själva sluppit mecka med det.

Hur falskt det lät när jag och lil´sis sjöng studiokaraoke på ABBA-museet.

Hur jag ska hämnas på "dom" som fick mig att se ut som Miss-Wet-T-shirt på Legoland.

Engagemanget från människor av alla de slag, som hjälptes åt att leta efter den försvunna 
tvååriga pojken i en Stockholmsförort. 
(jo han hittades tack och lov så småningom och jag kände att vi är såååå
 många som är starkare tillsammans i vårt land än rasismen)

Gårdagens morgonyoga som trollade bort en blockering nånstans i min kropp.
 Och den underbara, dock-kanske-lite-mäktiga rawfoodtårtan som det bjöds på efteråt.

Sköna lässtunder för mig själv.

Svala sommardagar i fjällen, som definitivt gett mersmak.

Och mycket mycket mer....



Och jag är överhuvudtaget inte färdig med den här sommaren.
Nä.
För mycket vill ha mer och jag har svårt att släppa taget.
Men jag är samtidigt så tacksam för hur vi haft det.
Med mindre måsten och mindre krav.

Amen

torsdag 6 augusti 2015

Det är livet liksom


Vi åker runt på småvägar.
I jakten på ett ställe där en ängel kan landa.
Vi puttrar sakta i trettiokilometersmak på en grusväg.
Saktar in ännu mer vid en av Skånelängorna.
Där, längst ute på tomten, sitter ett par. 
En kvinna och en man. 
Med bubbel i glasen och en Prosceccoflaska på bordet.
De ser ut att ha nåt att fira.
Och min nyfikenhet väcks plötsligt av vad.
Kanske har någon fått ett nytt jobb? Kanske är det deras kärlek?
Kanske semester och vackert väder? 
Att någon blivit friskförklarad från en sjukdom?

Eller är det bara L.I.V.E.T de firar.
Att de får vara med om detta. Att vara med här en stund på jorden.
De rosenskimrande stunderna. 
Och de där långt, långt nere i det djupa.
För det är väl det som är livet liksom?
Även om vi gärna vill slippa och blunda för det som är på botten?



Men livet i sig liksom.
Det borde vi väl fira lite oftare?
Den trygga, tråkiga vardagen som vi saknar först när den rubbats.
Och allt det som faktiskt är bra, även om vi ibland crawlar på botten.

Positive thinking!
Även om det ibland är svårt ....

måndag 3 augusti 2015

När man gjort en anmälan

Jag är ju en sån där som m.å.s.t.e slutföra det jag påbörjat.
Men som också kan ta tid på mig ibland, innan jag börjar på nåt.
Just på grund av statementet ovan.

Som det här med å springa till exempel.
Förra våren/sommaren tyckte jag mig vara hyfsat vältränad,
med ett godkänt flow.
Men nu, 
nu känner jag mig som en glad åttioåring med rullator när jag är ute och springer.
Som fått kramp i vänsterhanden och inte riktigt kan släppa taget om handbromsen.
Precis.så.trögt.känns.det.

Jag vet att man ska springa för att man tycker det är roligt, 
skönt å röra sig och allt det där.
Inte för att tävla!
Men med handen på hjärtat, så verkar jag behöva nåt som sporrar.
Som får igång mig. Och motivationen.
Som gör att jag tar mig själv i kragen och ger sjutton i att gömma mig bakom ursäkter.


Så nu när jag väl gjort den där anmälan till Midnattsloppet,
som jag tänkt göra för längesen.
Ja då finns det no way back liksom.
Och jag tänker inte slå några nya pers eller liknande.
Jag tänker bara springa för att loppet var så himla kul ifjol.
För att tanden blev blodad.
Och för att ge motivationen och betongbenen en hjälp på traven.

Amen

söndag 2 augusti 2015

Mandeltårtan och nya insikter

Jag är en funderande kvinna. Det är jag.
För det mesta hinner jag inte fundera så mycket när livet, 
som för det flesta, dundrar på i hundraåttio knyck.
Men under längre ledighet som nu, då går funderingarna på högvarv.

Jo, jag har försökt komma på vad jag ska bli när jag blir stor.
Vad som ska stå högst på min prioriteringslista.
Och hur jag ska lösa konflikterna bättre med mina barn.
(jo i vår lyckliga familj, har vi faktiskt en hel del sådana)
Och jag har funderat. Tänkt. Och analyserat.
Men utan att riktigt få svar på tal.

Fast andra insikter har gjort sig kristallklara under semestern on the road.
Förutom att jag inte är en cappuchinolady, som jag trott.
Utan en lattemamma. Förstås.
Men som insikter om lil´sis mage som hon klagat på i en halv evighet.
Och som trots experiment och läkarundersökningar nu 
bevisats att laktos varit boven under många år.
Jo vi har kört laktosfri yoghurt, grädde, glass, mjölk och annat en längre tid.
Men först nu när vi bytt ut smöret till ett laktosfritt,
så har knipen och det onda försvunnit! 
Och hon är medveten, den lilla.
Så fort vi ska äta på "bortaplan" frågar hon mig snabbt om det finns nåt laktosfritt till henne.


Häromdagen besökte vi Mandeltårtan. I Ronneby.
Ett sånt där fik som man bara blir underbart förälskad i, så fort man kliver över tröskeln!
Ett sånt där fik med högt i tak, underbara gamla möbler och en disk FULL av läckerbitar!
Så mycket att man inte vet vad man helst vill ha på sin egen assiett.
Så mycket att man börjar smida tankar om att ta nåt annat än kidsen
och snabbt ta en smakbit från deras när de vänder ryggen åt....


Men det där med laktosfritt på ett sånt ställe.
Det är inte lätt inte.


Ja Big Bro tog passande nog en Isaktårta!
Det var liksom inte så mycket att dividera om just den saken.
Men för lil´sis var utbudet nåt helt annat.
Fast summa kardemumma, är jag så glad att vi kommit på det.
Att vi fattat all-in. Fått det bekräftat.
För nu är det så lätt för oss att hjälpa vår minsting, att slippa gå omkring med en ond mage.
Även om det kan kännas begränsat och orättvist. När man är sex år.





 

Men Mandeltårtan alltså.
Ett av de charmigaste fiken jag varit på.
Och jag, jo tack, jag har varit på en hel del.