torsdag 31 december 2015

När det bara är hallonen som fattas

Så blev det nyårsafton iallafall.
Efter en gårdag, lika stormig som väderleken.
Med ännu ett besök hos läkaren (det tredje på fyra dagar)
eftersom en liten kropp innehållande Kåvepenin började blossa upp.
Och eftersom den nya medicinen till Big Bro, var slut i nästintill hela Skåne 
(I don´t kidding),
åkte jag längs kustvägen på ånger av bensin och lyckades haffa två flaskor av tre.
Och där kan man ju tro att slutet på sagan anlänt.
Och det hade den, 
om det inte vore för den allergiska kroppen blev sju resor värre på kvällen....


Men i morse när vi vaknade hade det mesta av kliet försvunnit.
Och vi hoppas vid gudarna att det håller i sig och att vi ska slippa mer sjukdomar och elände.

Så den här nyårsafton sitter vi hemma.
Med respekt för våra vänner och för att slippa andra nya baciller.
Med hemmagjorda raketer.
(pyssel vid frukostbordet)


Med en lil´sis i efterlängtad klänning.
Vacker som en isprinsessas....





Och med en ny spännande efterrätt -
Nutella - & Vaniljpannacotta.
Och allt annat gott som tillhör nyår.

Så nu tror jag bara att det är hallonen som fattas.
Sen är det nomnomnom med familjen.
En utklassning i ishockey-wii.
Och lite skådespel av raketer.
Det blir bra det med!

Gott Slut!



onsdag 30 december 2015

Dags att ta farväl

Det lider mot sitt slut. 
Tjugohundrafemton bjuder bara oss på några timmar till. 
Sen är det game over.

Det har varit ett år, med höga berg och djupa dalar.
Det har varit långtifrån konfliktfritt, men nog så utvecklande. På många plan.
Jag har nollat. Och kan bara rekommendera det.
Jag känner mig tryggare och tryggare med mig själv för varje år.
Och längtar inte tillbaka till livet som tjugoåring. 
Även om det hade många, fina ljusa stunder.




Så,
i vanliga ordning en resumé.
En lista över 2015.

2015 - årets:

Skönaste: Mina höst- och vinterbad i havet efter en löprunda

Oväntade: Att jag skulle gilla livet som fyrtioåring så galet mycket - Forty is really fabulous

Sorg: Hur nära väggen jag var i våras

Favorit-som-kommer-i-repris: Bananplättar

Projekt: Få ihop livet

Kärlek: Min familj

Konsert: Oj det har inte varit så många i år - Peter Jöback och Helene Sjöholm. Och så har jag motvilligt tjuvlyssnat på Tomas Ledin, till lil´sis och han-jag-är-gift-meds stora glädje.

Låt: Runnin" (Beyonce)

Fest: Min 40-årsfest uteblev ju. Så jag måste säga midsommarafton. Först bröllopsfotografering och sen sill och nubbe med vänner.

Skratt: Jag kan inte minnas att jag skrattat så jag ramlade av stolen i år också. Men jag brukar alltid ha galet roligt med mina kollegor.

Efterrätt: Det kan vara den som serveras imorgon, på nyårsafton

Utveckling: Från familjefotografering till företagsfotografering

Oro: Allt hat i vår värld

Oavslutade: Min hemsida

Succé: Min tid på Malmö Höstmil. Nytt pers. (54.32) trots förkylning och elände precis innan

Förändring: Jag köper numera mycket mera ekologisk mat 

Bristvara: Antal timmar på dygnet

Ihållande: Mina ständigt brutna löften om vikt och annat

Kära återseende: Snön i Sälen i juli!

Klädinköp: Min gråa häng-och-släng-kofta för 129:- på Ullared. Jisses vad jag använt den!

Bok: Min mormor hälsar och säger förlåt

Fundering: Hur mycket tid vi föräldrar egentligen ger våra barn? Varför jobbar vi så mycket, eller tycker oss vara skyldiga oss själva en massa egentid i form av träning och shopping? Är det för att vi tror att barnen blir lyckligare av utlandssemestrar, fina bilar på uppfarten eller designerinrett hus? Jag tror vi gräver vår egen grav.

Löfte: Att inte börja röka (ett löfte som jag tror jag kan hålla för omväxlings skull)

Gott Nytt År!

tisdag 29 december 2015

Att ha en överraskning på gång

Det är överraskning på gång i sjukstugan.
Då vi har anledning å fira.
T ex att mitt halsprov är negativ. (yeah!)
Men mest att han-jag-är-gift-med fyller år.

Trion sussade gott i morse när han smög iväg till jobb.
Så vi kör presenter, sång och tårta ikväll.
Och en rörmokare som kommer å lagar den söndriga kranen i köket.
(Bara en sån sak!)

Eller tårta och tårta förresten.
Emmas kladdkaka med smak av pepparkaka.
Funkar säkert det med.



Pepparkakskladdkaka
3 ägg
3½ dl socker
1 tsk vaniljsocker
5 msk kakao
2-3 tsk pepparkakskryddor
2 dl vetemjöl
150 g smält smör

Gör så här:
Ställ ugnen på 175 grader.
Smält smöret och låt svalna.
Rör ihop (vispa inte) ägg och socker. Och blanda ihop de torra ingredienserna,
 innan du häller ner dom i smeten.
Häll smeten i en bröad form och låt den stå i ugnen i 20 minuter.
Den ska vara lös i mitten när du tar ut den.
Låt svalna, gärna över natten.
Servera med grädde eller glass.

söndag 27 december 2015

Bot mot bitterhet

När du möter mig i dörren morrar jag bittert.
Drar till på en rad fula ord.
Jag säger att det är inte ditt fel. Men jag är så trött och less på det här.
Dessa jäkla baciller som bara kommer. Om och om igen.
Du säger att du förstår och känner likadant.

Jag har försökt hålla modet uppe länge.
Men nu dalar det rejält.
Doktorn hittar halsfluss.
Bättre upp kanske, än den lunginflammation som jag tror att Big Bro har fått.
Och själv känner jag, hur bacillerna åter igen kryper in under skinnet på mig.
Och bitterheten, den ljuva förbannade bitterheten bryter sig kraftigt upp.
Likt en maskros, som tar sig igenom tjock asfalt.

Bitterheten som jag tycker är så ocharmant.
Som jag tycker vissa har alldeles för mycket av.
Som jag i många fall tycker att man kan göra något åt.
Dock inte alltid.

Så jag försöker hitta bot mot bitterheten.
Anmäler mig till ett långt lopp.
Längre än jag nånsin sprungit.
Men som jag tänker kanske ger mig lite jädrar anamma.
Som inviger mig om hopp om friskare, sportigare tider.

Jag tittar på Vee Speers underbara bilder.
Försöker hitta någon att sällskapa min svarta ängel i sovrummet.
Det är svårt å välja. Känslan av klockrent är inte där.
Det är då jag inser att den vackraste av alla änglabilder -
är en som jag själv har i min egen bildskatt.


(bild lånad från Vee Spears)


Bot mot bitterhet.
Eller iallafall en liten bit på vägen.

lördag 26 december 2015

En annan dag, en envis hosta och en smak av pepparkaka

En annan dag.
Fast fortfarande en med skällande hosta och feber.
Det är drygt i sjukstugan. Som en never-ending-story.
Men vi gör så gott vi kan.
Vi brassar till nytt julgodis och hoppas på friskare tider. Snart.
Och fortsätter gosa in oss. 
Och gosa till oss.


Pepparkakstryffel

200 g mörk choklad
1 dl grädde
1 tsk honung
25 g smör
2 tsk pepparkakskrydda

Koka upp grädde, honung och pepparkakskrydda. 
Hacka chokladen fint och lägg den i en skål. 
Häll grädden över chokladen och rör om tills den har smält och det blir en slät kräm. 
Rör ner smöret och ställ sedan kallt att stelna i kylen (gärna över natten).

Ta med en tesked upp lite tryffelmassa och rulla den till en kula.
Rulla den i kakao eller florsocker. (jag föredrar kakao)
Färdigt! 
Voila´!

fredag 25 december 2015

När man får oväntat nattbesök

Jo, vi måste haft oväntat besök natten till julafton.
Av nån rödklädd figur (förmodar jag) som tagit sig in
och hängt upp små brev lite varstans, med ledtrådar i, till barnen. 
Där slutdestinationen bjuder på klapp. Gömda långt in i garderob eller tvättstuga.

Våra barn är fortfarande troende.
Framförallt när Big Bro kommer in i sovrummet, nån minut över sju,
och berättar att tomten varit här!


Så vi smyger upp tillsammans.
Och hittar både det ena och det andra.
Nån som glufsat i sig av våra pepparkakor och tömt ett glas mjölk!?
Utan att ens ställa undan efter sig.
Nån som av misstag lämnat kvar ett slags julkappsformulär.


Nån som haft bråttom.
Lämnat grinden där ute vidöppen. 
Och råkat fastna med luvan i altandörren....


Nån som bara kommer förbi när vi andra sover.
Som får lil´sis att bli lite besviken över hans uteblivna besök på kvällskvisten.
Men som ändå sprider glädje, nyfikenhet och fortsatt tomtetro.

onsdag 23 december 2015

Ett dopp i havet och ett leende på läpparna

Det närmar sig.
Jag gör hemmagjorda snöglobar med barnen.
För att slå ihjäl lite av deras tid.
För att få dom att tänka på annat.
Än på hur många timmar det är kvar till julafton och paket.



Idag joinar han-jag-är-gift-med oss med sin ledighet.
Jag sitter i bilen, med ett leende på läpparna och blöta löpartights.
Det är på snudd på surrealistiskt.
Att sitta halvblöt i en bil efter ett juladopp och höra julsånger på radion.

Det är kallt i vattnet faktiskt.
Sex grader om jag ska vara ärligt.
Så kallt att det känns som att jag tappar bort mitt underliv,
när jag åter simmar inåt bryggan....

Men efteråt.
Känslan efteråt, när man får sitta på träbänken med ett badlakan runt sig.
Med ett myller av människor som antingen badat, eller är på väg i.
När solen visar sig mellan molnen och hjärnan känns alldeles klar.
Den känslan känns varken galen eller modig.
Bara förbannat skön!

Dan före dan.
Den tror jag får döpas om till dopparedagen

tisdag 22 december 2015

Det är dom bilderna som jag kommer glädjas mest åt

Jag inser att jag är tröttare efter den här höstterminen,
än vad jag tidigare velat erkänna.
Det är ju så, att det kommer ikapp först när man slappnar av.

Jag dricker dagens andra latte.
Det tillhör ovanligheterna.
Men det kan behövas nåt stärkande när mamman i huset är zombietrött.
Och ungarna käkat taggtråd och stoppat in studsbollar i strumporna.


Hon vandrar förbi mig.
I frisörlockat hår och ärvda högt älskade hajhiiils.
Hon stannar upp som en riktig liten dam.
Hittar en sockersnöflinga under skon.
En sån som smitit sig loss från morgonens pepparkakspimp.
Det är sådana här bilder som jag kommer glädjas mest åt när jag blir gammal.
Sådana där inte ljuset, det låga bländartalet eller bildens beskärning prioriteras,
Utan där minnet av mina barn, deras tokerier eller utstyrslar är det som genomsyrar.
För jag märker hur jag numera alltmera jagar den "perfekta" bilden,
och glömmer av att fånga "just the way it is".

Vardagen. Prestigelösheten.
You gotta love it.

måndag 21 december 2015

M - som i måndag, maraton och matkoma

Det är måndag.
Det är en ny familjemedlem som får pannan baddad.
Och som avger läten, liknande krupphosta.
Det börjar bli riktigt drygt det här.
Med sjukdomar, tre veckor på raken.

Så vi kör soffhäng och julkalendermaraton.
Ungarna har förstås redan sett det mesta, men jag har en del å ta igen.
Sen tar jag itu med mitt ena jullovslöfte - en rejäl promis långt över trettio minuter plus.
Det andra - att dagligen ligga i sängen tillsammans med Big Bro, 
 med varsin bok uppslagen för femton minuters läsning - den får hoppas över en sjukisdag som idag.



Sen hamnar jag i matkoma.
Med en mage fylld av sillsallad, skinka, ägg, lax och praliner.
Rester från minijulafton med mamma igår.
Rester som smakar bättre, när dom över natten står.

Måndag alltså.
Med matkoma och julkalendermaraton.
Och en jädra massa dryga baciller.






söndag 20 december 2015

Jag saknar det så förbannat mycket


Jag saknar det så.
Mina löprundor på morgonen.
Ett svalkande dopp i havet.
Känslan av att vara levande.
Känslan av kontraster.
Jag saknar att få springa hemåt igen.
Med blöta löpartights.
Och nya krafter.

Jag vet inte varför det tog slut där i början av november.
Jag tror det beror på att jag började känna att havet tog kommandot.
Hur det viskade mig i örat, att det börjar bli för kallt och kraftfullt för ensambad.
Så jag slutade av respekt. 
Och av en tanke att jag skulle bli sjuk om jag fortsatte kyla ner mig med kalla havsbad.
Men med facit i hand, 
så var jag fan så mycket friskare då. Än nu.
Kroppen orkade mer och jag mådde så mycket bättre.
Jag saknar livet som Sporty Spice.
Innan hon förvandlades till soffpotatis.
Jag saknar att kunna ge mig ut å springa eller träna,
utan att bli sjuk direkt efteråt. Varenda jädra gång.

Så jag börjar långsamt om på nytt.
En halvtimmes promis varje dag (eller liknande)
För långsamt leder väl också någonstans?

lördag 19 december 2015

Att äntligen få daska till med lite julfeeling

Det är första morgonen av ett tre veckor långt jullov.
(yes, you gotta love up-holding-post)
För ovanlighetens skull vaknar jag först.
(det är väldigt vanlig på vardagarna, men på helgerna - nej)

Jag hasar mig ner till soffan och njuter av tystnaden.
Fem dagar kvar till jul.
Inga måsten. 
Inga tider å passa.
Bortsett från att städa hela huset inför morgondagens minifirande.
Handla. Slå in julklappar. Skriva julkort.
Fixa julgodis. Förbereda julmat.
Men förutom det - inga måsten alls.

Det är vid sådana där tillfällen, jag kan ha svårt att veta vara jag ska börja.
Veta vad jag ska prioritera.
Så jag pensionärshandlar (typ hänger på låset).
Åker hem och äter frukost.
Och sätter mig sen och pärlar små julklappsdekorationer.
För det är just pysselterapi jag saknat så mycket under december.
Mellan scharlakansfeber, svinkoppor, migrän-kombo-bihålsont-från-helskotta,
nån kusinsläng av flunsan och sen en febrig man.

Pärlplattepyssel alltså.
För att känna av jullovsledigheten på riktigt en stund.
Och äntligen daska till med lite julfeeling.



lördag 12 december 2015

Hello, from the other side!

Julstämningen låter vänta på sig.
Det blir så när baciller härjar i huset.
Jag hinner knappt piggna till och duscha bort doften av gammal get,
(Jo men man luktar inte hallon när man legat sjuk några dagar)
förrän lil'sis får ont i hals och hög feber.
Och luktar gammal get.

Ikväll drar grabbarna på middag,
medan vi brudar försöker sporta julstämning och fixa till ett pepparkakshus.
För det är precis vad vi mäktar med.
Det och en tupplur i sängen.
Och lite kucklimuckmedicin - glass med chokladsås och marshmallows.
För det är vad man orkar med, med tjock hals och förhöjd temperatur i kroppen.



onsdag 9 december 2015

Årets finaste julklapp

Tänk om alla i världen hade varit som du.
Tänk om alla ägt samma omtanke och värme.
Då skulle det vara fred på vår jord.
Och alla skulle vara glada mest hela tiden,
förutom några små tweenieutbrott då och då.

Vår lilla ängel,
du, som tittar mig djupt in i ögonen och säger,
"du kommer alltid vara min mamma."

Du, som säger att du inte vill sälja din nästintill oanvända rosa dockvagn.
För att du vill ge bort den till något barn som inte har det så bra.
Som kanske inte annars får nån julklapp.

Du vår lilla ängel,
som skänker värme och omtanke tillsammans med din bror.
Som månar om andra, fast på olika sätt.
Min finaste julklapp är stoltheten jag fått över att vara er mamma.


Att vara en god medmänniska och en fin kompis.
Det är de bästa egenskaperna man kan ha.

tisdag 8 december 2015

Adventskalendermaterialist? Javisst!

Den åkte fram i år igen, adventskalendergranen.
Årets omdebatterade.
 I det här hemmet i varje fall.
Vi försöker att inte fullständigt dras med i materialismkarusellen till jul.
Fast ibland är det svårt.
Men eftersom chokladkalender var uteslutet i år,
då Big Bro bestämt sig för att inte äta godis under hela 2015,
(- bara 23 dagar kvar!)
Och barnen faktiskt har ett underskott på kläder (!?) så åkte den fram iallafall. 
På den-icke-så-materialistiska-mammans begäran....

Lil´sis och Big Bro turas om att få paket varannan dag,
så gick den rätt så snabbt och fylla.
Iallafall och man köper sjupack med strumpor, nån tröja, trepack kalsipper och sånt.
Sånt som ändå behövs köpas. Och fyllas på.



Sjupack strumpor kändes verkligen som en hit för sådana ändamål.
Jag menar sju presenter på ett bräde! Tjoff! Kanon!
Ända tills lillan öppnar det första paketet och de ser ut att passa först och fem år!
Say. No. More!

Så nu ska sex paket rivas upp och fyllas med annat.
Med nya strumpor. Och annat användbart.
Men först måste jag kurera mig.
Sova bort ont-kroppen-baciller,
och fylla på med energi.

Amen.



måndag 7 december 2015

Årets sista....

Det är jobba-hemma-måndag.
Det är årets sista fotografering.
Ja alla som känner mig väl, vet ju att jag inte kommer låta kameran ligga med locket på
 i nån vadderade väska, resten av året.
Men just när det kommer till uppdragsfotografering så är det slut.
Sen har jag bestämt mig för att njuta jul, ta igen tid med mina skatter
och försöka få ordning på det här torpet.

Men dagens fotografering alltså....
Den med en fyrbarnsmamma och två små tvillingpojkar.
Två killar som jag inte räknat med kunna skilja på, 
men som jag klarade av alldeles utmärkt.
Mest för att de inte var särskilt lika.
Två små tvillingpojkar som var så fantastiskt tålmodiga och nyfikna.
Och jag förstår att ni är sugna på att se bilder på dessa små gossebarn.
Men där får jag lov att hålla er på halster.
För i dessa fotograferingstider,
 är det många som sportar bilder som julklappar till sina nära och kära.
Och vem är jag att leka avslöjande tomtefar i förväg?
Nä det går ju bara inte.
Verkligen inte.

Så istället för en kärleksfull bild på en snygg mamma
och två små tvillingpojkar, så får vi hålla till godo med detta så länge.


"Same, same, but different"

fredag 4 december 2015

Det är fredag. Det är choklad. Det är tacksamhet.



Det är fredag. Det är choklad med blåbär och mandel.
Det är okristlig, tidig morgon. Det är tossutbrott över bråkande barn i baksätet.

Det är högsta fikabetyg från barnen på Redfellas. Det är Code-of-Silence-beroende.
Det är längtan om spahelg med han-gift-är-gift-med. Det är choklad med blåbär och mandel.

Det är kvällströtta, mysiga barn i soffan. Det är nariga händer av kylan.
Det är sug efter en löparrunda. Det är choklad med blåbär och mandel.

Det är löfte om Vintermagi på ett av stadens torg
som lockelse för att få komma intill stan och fylla på kaffekapselförrådet.
Det är varm choklad med grädde och whiskey i. Det är choklad med blåbär och mandel.

Det är dagen efter utnämningen till Veckans Blogg. Det är glädje och tacksamhet för alla som röstat.
Det är tårar till Tommy Körberg. Det är julmust till kvällsmaten som en av barnen dissar.

Det är fredag. Det är choklad med blåbär och mandel.



torsdag 3 december 2015

Kan vi inte bara lägga handen på hjärtat och säga jag lovar och svär?


Den mörkaste tiden är här. 
Den som får mig att vilja stanna under täcket och sova ända fram till maj.
Inte för mörkrets skull. 
Eller för blåstens, som kryper innanför kläderna.
Utan på grund av bacillerna.
Dessa vidriga baciller som framkallar sån ångest hos mig.
Och som jag ofrivilligt lägger så mycket negativ energi på.
Baciller som jag och mina medsystrar får strida så mycket mot.
Och som tvingar oss att stå på stadiga ben när konflikterna beskjuter oss

Så kan vi inte bara lägga ena handen på hjärtat, 
höja den andra i luften och säga jag lovar och svär!
Jag lovar å svär att inte ljuga för personalen på förskolan
och säga att mitt barn har feber när det i själva verket har magsjuka.
Jag lovar å svär att hålla mitt barn och dess syskon hemma
MINST 48 timmar efter sista symptom.
Jag lovar och svär att respektera mina medmänniskor och
att inte dra runt med min magsjuka lilla familj i affärer, på kalas och julmarknader. 

Jag lovar och svär....
Jag lovar och svär!
Att jag lägger egoismen åt sidan.
Att jag tänker på barn och äldre med nedsatt immunförsvar.
För mitt liv är inte viktigare än nån annans.
Min tid är inte mer dyrbar än din.

Peace.
Love.
And understanding.

onsdag 2 december 2015

Kanske det bästa med julen? Eller åtminstone på topp tre.

Det kan vara så att jag har gått och köpt mig ett nytt kakfat.
Med en halvt uppgiven blick från han-jag-är-gift-med.
Jag vet, det finns redan en halv uppsjö av vackra kakfat här hemma
 som jag inte längre kan trycka in i skåpen.
Fö.rd.etä.rfu.llt!

Men jag tycker att det passar så fint till alla mina Rice-muggar.
Och så är det lite kul att få designa ett själv,
 sådär lite halvstressat under julskyltningssöndagen.
Under tiden som ungarna trycker i sig gratiskorvar och pepparkakor.

Jag får frågan vad jag ska ha det till och fylla det med?
Det lär nog bli det minsta problemet.
Jag räknar med att stå med händerna i fler kläggiga plastbunkar framöver.
Saffransbiscottisarna är redan klara.
Och snart får de sällskap av lite annat smått och gott.

Saffran alltså - mmmmmm.
På bredden. Och längden. Och tvären. 
I bullar. I skorpor. I tryffel.
Saffran - Kanske det bästa med julen?
 Eller åtminstone på topp tre.

(Psssst. Du får gärna rösta en gång till på Besökstoppen. Röstningen avslutas imorgon.)



Saffransbiscotti
3 dl vetemjöl
2,5 dl socker
1 tsk bakpulver
2 ägg
2 dl skållad mandel
0,5 g saffran

Sätt ugnen på 180 grader.
Blanda mjöl, socker, saffran och bakpulver i en bunke.
Häll sedan i äggen och rör om till en deg, innan du häller i de skållade mandlarna.

Rulla ut degen i två längder och lägg på en plåt.
Ställ in den i ugnen och grädda under 20 minuter.
Ta ut plåten och skär längderna till skorpor.
Lägg dom på högkant och grädda dessa sedan i ugnen,
100 grader ca 1 timme. Eller tills dom har torkat.

Voíla! 
Ät och tryck i dig hur många du vill!



söndag 29 november 2015

Lite jävla julstämning om jag får be

Jag vet. Man ska inte svära.
Framförallt inte om man är förälder. Och jobbar med barn.
Men det är så det känns.
För när advent ligger runt hörnet varje år,
så sladdar jag runt i huset i elfte timmen.
På jakt efter fönsterstjärnor, bortglömda hyacinter
och glödlampor som inte finns.
Det är inte alls så mysigt som jag tänkt mig att det ska se ut forsta söndagen i advent.
Inte. Ett. Dugg.
Jag får ursäkta mig med två hysteriska veckor.
Med för lite sömn. Och för mycket stress.
Med taskig kosthållning. Och bortprioriterad träning.

Men nu är det dags att försöka lägga det där bakom sig.
Andas ut.
Springa bort stressen.
(bästa sättet hitta andningen igen)
Dricka glögg och äta lussebullar.


Och försöka få till lite jävla julstämning. Om jag får be.


fredag 27 november 2015

Dra mig baklänges



Jo, jag har gått och blivit nominerad som en av fem bloggar på Besökstoppen.
Och där får man gärna rösta om man vill.
(scrolla ner lite på deras sida och kika till höger)
Mest hela tiden.
Eller iallafall en gång var 24:e timme.

Och så har mina printar kommit hem.
Efter lite spårning och kludd.
Men nu är dom här.
Inramade och färdiga till försäljningen imorgon på julbazaren.

måndag 23 november 2015

Att bli förföljd av sin värsta fiende


Hon är här igen. 
Hon följer varje litet steg jag tar.
Jag känner hur jag har henne i hasorna under morgonpromenaden.
Hur hon andas varmt i mitt öra, när jag tar mig fram över den smala, kyliga strandremsan.

Vi går inte riktigt ihop.
Hon sätter griller i huvudet på mig.
Griller som jag inte tycker om.
Som förstör mina gåvor och min kreativitet.
Hon är min och allas vår värsta fiende.
Hon är självkritikern.

Hon försöker inbilla mig att det jag gör inte är tillräcklig bra.
Att jag inte gör mitt yttersta och egentligen kan lite, lite till...
Hon försöker få mig att knyta blodsband med Jante.
I hopp om att jag inte ska tro att jag är nåt.
En tro att jag inte kan.

Jag vet att hon försvinner när jag pekar finger åt henne.
Bara jag pekar tillräckligt länge.
Bara jag tålmodigt och envist visar vem det är som bestämmer.

Amen.


söndag 22 november 2015

Långkalsonger, lussekatter och en trave julsånger

Efter ett innebandykalas igår med ett tjog nioåringar 
i en gammal gympasal fylld med testosteron, 
vinnarskallar och pizzaskinka på golvet, så kom den - vintern.
Och jag som paxat största soffan efter kalaset, 
blev utdragen i långkalsonger av lil´sis.
Ut i kylan. 
Mörkret. 
Och pulkabacken. En trögåkt sådan förvisso.
Men tillräckligt härlig och snabb för att få Fröken Fniss att kikna av skratt.
Och för att få barnet i mig få träda fram igen.

Och den är fortfarande kvar. Vintern.
Liksom mina långkalsonger.
Dom fick vila under natten. 
Men lagom till syskonfotograferingen i morse, åkte de på igen.

Det är fint sånt där.
Att vanka runt med omejkat fejs utan att bry sig.
Och tänka att livet är bra fint när man är fyrtio.
Att få stå i köket och baka lussekatter och kicka igång lite julmusik.
Och att med skräckblandad förtjusning inse att advent står alldeles runt hörnet.
Det går undan nu....


söndag 15 november 2015

Söndagshopping i sikte. Och sandelträd

Förut kunde jag tycka att söndag var lätt ångestframkallande.
För att helgen började gå mot sitt slut.
Nu älskar jag söndagar.
Att få äta sen frukost utan stress.
Veta att helgens taxichaffisjobb är över.
Och därmed slippa en massa måsten.

Idag är det söndagshopping i sikte.
Lite bra-å-ha-grejer, nån liten julklapp
och förhoppningsvis ett doftljus med sandelträd.
Typ som Lagerhaus tvål nedan.
Den är beroendeframkallande.


fredag 13 november 2015

Fredag. Och de 15 bästa.

Det är fortfarande kaffe, kaviar och Kent.
Fast måndag har förvandlats till fredag.
Och just den känslan när man förvirrat vaknar upp i mörkret på morgonen 
och inte vet vilken dag det är? 
Och man efter några mikrosekunder kommer underfund med att helgen står inför dörren.... 
Den känslan - den är inte dum...

Så mellan kaffekopparna, kaviarmackorna en jädra massa Kent
 och ett antal timmar bland en massa barn,
så har jag gjort ett kollage över mina 15 bästa.
Jo det finns några godbitar till, absolut.
Men dessa är några av mina fotograferade favoriter.
I stående format.


Have a nice weekend!

onsdag 11 november 2015

När barn hjälper barn


Det känns mer angeläget än på länge.
Att berätta för våra barn om världen utanför.
Om andra barn som svälter.
Om barn som är föräldralösa.
Om barn som inte har nånstans att bo.

Så jag kan gilla att det finns en förskola som samlar in pengar,
till ett barnhem i Ghana.
Där mängder av har-det-bra-människor engagerar sig.
Där det anordnas en bazar för ett verkligen gott ändamål.
Men framförallt att barn hjälper barn.

Amen.




måndag 9 november 2015

Kaffe. Kaviar. Och Kent.

Det är kreativ måndag idag.
Då det står ledig på förskollärarschemat,
men high speed på fotografschemat.


Det är kaffe, kaviar och lite avdammad Kent.
Det är kustpromenad med plats för kreativt tänk.
Och insikt om att Kämpingestranden inte alls ser ut som igår.
Den landsatta fiskbåten, guppar återigen på vatten.
Och strandremsan är fylld med vatten och tång.

Kreativ måndag alltså -
med visitkortsbeställning, redigeringsjobb och förstoringar.
Och lite kaffe. Kaviar. Och Kent.


söndag 8 november 2015

Sanningen. Och inget annat än sanningen...

Det hettar till om fejkbloggeriet nu.
To be? Or not to be? Fake?
That's the question....

 Jag säger ingenting om just det där att visa upp en glättig vardag,
där kläderna är inofficiellt sponsrade av en jag-vill-ha-märkesjätte. 
Eller inredningen bara är till låns. 
Jag.säger.ingenting.alls.
Om det är så man vill ha det.
Om det är det man mår bra av.
It's up to you.

Men det är inte jag.
Det är inte min blogg.
Jo jag unnar mig fina inredningsprylar ibland.
Och suktar ibland efter andra klädesplagg än Lindexbutikens som ligger nästgårds.

 Men jag vill att min blogg ska vara vardaglig. 
Inspirerande på andra sätt.
Och med hög igenkänningsfaktor.


Och sanningen är den,
att alldeles bredvid mig ligger ett barn som är så rädd för att drömma mardrömmar,
att hen inte vill somna ibland.
Inte för att hen varit med om nåt traumatisk,
utan för att ungar i en viss ålder drömmer så förbenat mycket.
Jo, det kommer till och med jag ihåg.



Och sanningen är den att någon måste ha dragit ur proppen längs Östersjösidan idag.
Iallafall under några timmar innan ebb blev till flod igen.
Och hela stranden såg ut som ett främmande, men vackert månlandskap.
Ett landskap som bjöd på frusna fotomodeller och nyfikenhet.
Som bjöd på blöta gympadojor och saffransbullar till förmiddagsfikat.







Sanningen. Och inget annat än sanningen....