söndag 31 januari 2016

När det är som roligast

Det är dags att säga farväl till januari.
One down. Two more to go.
Ni vet, jag gillar inte dom här tre första månaderna.
Jag vaknar till liv på riktigt, först när vi dra fram klockan och trädgårdsmöblerna.
Då är jag på!

Så därför tänker jag avsluta en jobbig januarimånad, med nåt trevligt.
Nu när det är gott mått till att mormor och morfar (och kanske farmor och farfar också?)
fått sina julklappar.
Ni vet sådana där hemliga fotograferingar.
Som man ingenting ska yppa om.
Sådana fotograferingar, som infaller en höstmorgon.
När det fortfarande finns lite värme i luften.
Och man fortfarande kan gå barfota och få sand mellan tårna.
När barn gillar såpbubblor,
och det är en skön stämning mellan de vuxna.
Sådana fotograferingar - när det är som roligast..




Fler bilder hittar du här.

lördag 30 januari 2016

Garanterat sockerfritt



Lördag och karamelldags.
Jag och lil´sis tillverkar eget lördagsgodis.
Engelskt konfekt. Inte vår grej alls. Egentligen.
Men det är färggrannt. Och garanterat sockerfritt.

En skön terapi mellan taxichaufförsåtaganden.
Mellan danssal-hem-och-simhall.
Lördag alltså.
Med oätliga karameller.
Med ett stulet recept från Panduros instagram.
Men hey! Bra idéer är till för att stjälas.
Har jag hört....

fredag 29 januari 2016

Mindfulness in New Hampton Style


Jag går längs stranden, på en strandremsa jag inte riktigt gått på förut.
En strandremsa a´ New Hampton Style.
Jag kör bilen dit, för min kropp är fortfarande för trött för att orka några längre sträckor.
Jag som brukar gå i oändlighet, blir trött som en treåring efter en halvtimme.
Trött på ett tjurigt vis. Trött så att jag vill sätta mig ner och vila.
Frisk som en nötkärna...... Hmpf.


Fast även om jag inte orkar så långt just nu, så finner jag ro.
Jag funderar på den utslängda frågan, var jag finner mindfulness?
Jag tänker att det kan vara i ensamheten och i tystnaden med en stor fluffig latte.
Under ett yogapass.
Om kvällen, när jag ligger i dubbelsängen mellan våra två barn.
(Finns det nåt bättre ställe att vila på?)
Efter ett löp- eller träningpass.
(Men nåt sånt går överhuvudtaget ens att tänka på nu)
Men framförallt under mina promenader.
Dom fyller mig med kreativitet. 
Med lösningar på problem.
Och ett skönt lugnt. 
Framförallt över strandremsorna, 
där det är svår för fötterna att hasta iväg i den tunga sanden.


Det är där jag uppnår mindfulness som bäst.
I tystnaden. Med mig själv.

När upplever du Mindfulness i ditt liv?

onsdag 27 januari 2016

Frisk som en nötkärna.

Jo, jag är frisk som en nötkärna.
Eller nästan iallafall.
Enligt läkarbesöket igår, inkl temptagning, stick i fingret, stetoskoplyssning och kissprov (?!)
gick jag igenom besiktningen. Utan anmärkning.
Inget fel på mig inte. 
Trots att jag är trött i kroppen som en pigg nittioåring.
Man kan tydligen känna så, fysisk trötthet en längre tid, efter en flunsa.
Jag insisterade på blodprov för ev. vitaminbrist. 
Helt i onödan.
  "Du ser ju så pigg ut, så det behövs inte... Du har nog bara haft otur."
Ridå ner.
Jag säger inte att han har fel. Det säger jag inte.
Jag säger bara att jag är trött på att vara trött. 
Och att jag köpt på mig vitaminer nu iallafall.


Och så finns det helt andra människor.
Jag tänker på hur oerhört värdefullt det är att ha fina vänner och kollegor vid sin sida.
Som hjälper till att hitta lösningar. 
Och som ställer upp.
Som stöttar och hejar på när kroppen inte återhämtat sig än.
Vänner och kollegor som skickar vackra ord och en chokladask per post.
En chokladask som är så fin, så jag blir helt rörd.
Så fin att jag inte vill öppna den.
Åtminstone inte på några timmar.
Men som jag självklart inte kan hålla tassarna ifrån.

Tänk att det finns sådana fina människor.
Och att jag har turen att ha sådana runt omkring mig.
Som på så många vis hjälper mig att snart bli frisk som en nötkärna.
Jag är verkligen lyckligt lottad.

Amen.



söndag 24 januari 2016

Jag kunde likväl slängt mig isvaken




Det här året hade jag tänkt viga åt hälsan.
Äta bättre, motionera mer, stressa mindre och sova ordentligt.
Sju timmar och trettioåttio minuters sömn.
Det är tydligen det som är bäst för en kvinnas välbefinnande.
Åtta minuter längre, om man är man.

Men vi får dra på det ett tag till, verkar det som.
Jag kände mig lite frusen och klen igår eftermiddags,
men tapetserade in mig väl med överdragsbyxor, en häst-salivs-ner-slemmad jacka,
min finaste hjärtmössa och med Kjell Enhagers vinterpod i lurarna.
(om ni inte lyssnat än, så gör det)
Jag sög in Kjells kloka ord längs långpromenaden.
Skrattade och mådde bra.
Dyrkade hans positiva tänkande och samlade på mig lite användbart.
Vad jag kan göra i knepiga situationer och hur man ser lösningar istället för problem.
Pepp, med andra ord.

Pepp i nån timme.
Sen hälsade febern på. Igen.
Och jag som undvek vinterbadet i fredags, kunde ju likväl ha slängt mig i isvaken.
Stillat min vinterbadshunger.
För återkommande sjuk verkar jag bli. 
I vilket fall som.

Så jag hänger lite till här i sjuksängen.
Med baciller och dödlig armsvett efter en febernatt.
Försöker tänka positivt.
Men längtar banne mig till sommaren.

lördag 23 januari 2016

När man har ett komplicerat förhållande

Jag och några av mina kollegor sitter i en stor cementerad balja utomhus i mörkret.
I minusgrader och månsken håller kropparna värmen av det varma vattnet.
Värme. Kyla. I love kontraster.

Allt är tyst. 
Bortsett från några kraxande galningar som slänger sig ner i nån urgröpt vak, nere i havet.
Eller galningar och galningar.
Jag menar några andra av mina kollegor som tillfälligt lämnat spa´ets varma vrå.
För iskalla bad, som frestar mig. 
Som får mig att fundera flera gånger om, ifall jag ändå inte skulle med i?
Om det bara inte varit för den där eländiga hostan....

Det är svårt det där, att älska vintern.
Det är svårt att älska överhuvudtaget, när man har ett komplicerat förhållande.
Och det har vi. Jag och vintern.
Nån slags hatkärlek.
Å ena sidan kan jag älska att åka skidor nerför backar 
och handlöst förälska mig i ett vintervitt magiskt landskap.
Hur allting slår av på takten och jag får mer tid att t ex läsa böcker.

Å andra sidan hatar (starkt ord, jag vet) jag vintern för alla bacillers skull.
Kanske lite för mycket.
Över att själv bli sjuk, men främst oron när mina barn blir det.
Hur dålig sömnen blir när någon hostar sig nätter igenom. 
Eller för jag ligger på helspänd för minsta lilla ljud.
Lyssnar på andningen eller yrandet, när någon ligger bredvid mig med feber.
Över alla roligheter som inte känns lönt att planera in.
Över alla roligheter som tvingas bokas av.
Över alla besvikelser.
Över all träning som får käppar i hjulet.




Kanske kan jag en dag låta älskandet av vintern ta överhand igen?
Njuta mera och låta vårt förhållande bli mindre komplicerat.
Jag ska försöka.
Jag ska verkligen försöka.
För livet är för kort för att bara leva halva året.

Amen

tisdag 19 januari 2016

Att ta till det tunga artilleriet

Virusgubbarna håller fortfarande hårt i lil´sis.
Äter upp hennes tålamod. Och kraft.
Hon vet att flunsan kan ge feber upp till tio dagar,
och räknar då glädjande ut att det bara vore två kvar.
Tills hon är frisk...

Det är dags att ta till det tunga artilleriet.
Dränka sig i citron och ingefära. 
Och förebygga det som förebyggas kan.
Iallafall om man är vuxen. 

Stora delar av hösten började jag min dag med ingefära- och citronvatten.
Sen slutade jag av ren lathet (!?) och det var i den vevan som virus och baciller började anfalla mig. Eller åtminstone ta plats i mig och frodas.

Så tog jag tjuren vid hornen under jullovet och började brygga ingefärsshots.
Med en styrka som heter duga.
Det var uppfriskande. Om man så säger.
Och magkatarrsframkallande.

Nu är jag på den där shoten igen.
Men blandar ut den med vatten så den inte ska bli så stark.
Eller ännu bättre, i en smaskens smoothie som jag fått smak på.
Then it work!

'

Banan - och Mangosmoothie

1 banan
100 g frusen mango
1 dl mandelmjölk eller vaniljyoghurt om man vill lyxa till det.
1 gnutta vaniljpulver om man inte använder vaniljyoghurt.
½-1 dl ingefärshot

Ner med allt mixern. Burra runt lite.
Och voíla!



Ingefärsshot

1 l vatten
200 g ingefära
2 ekologiska citroner
honung

Koka riven ingefära (med skal på) med vattnet i 20 minuter.
Låt det svalna och blanda sedan ner saften av citronerna.
Sila och tillsätt honung efter smak.
Förvara i kylskåp.

söndag 17 januari 2016

Den där väggen alltså

Det finns väggar, sådana som man kan gå in i,
som jag absolut inte gillar.
Sådana som har en lucka bredvid sig, där man faller djupt ner med ljusets hastighet.
Där man tappar bort sig själv och där det sen tar en evighet att försöka ta sig tillbaka.

Sen finns det andra väggar. 
Typ klätterväggar. 
Betongväggar.
Tegelväggar. Bärande väggar. Nerklottrade väggar. Tapetserade väggar.
Bruna väggar. Ytterväggar. Kakelväggar.
Och så finns det vackra vita träväggar som pryder uterum.
Som förvandlar en gillestugsliknande pensionärskuvös till en studio.
Den där väggen alltså, det måste vara bland det bästa vi gjort
(och fått hjälp med att göra).
Åtminstone om man räknar husliga ting.

Det händer att jag fotograferar där.
Som t ex förra årets sista fotografering.
Med två små ljuvliga tvillingpojkar.
Fantastiskt tåliga och en fröjd att få föreviga
Same, same but sooooo different!
Jag som oroat mig för att inte se skillnad, fick tämligen tji.

 


fredag 15 januari 2016

Berörd. Eller bara upprörd


Jag är inte där än.
Att jag orkar ta ner adventsstjärnorna i fönstren och skicka ut dom på vinden.
Jag hostar fortfarande som en pensionerad borstbindare och hade feber så sent som i natt.
Sju till tio dagar, sa sjuksyrran i andra sidan luren.
 Sju till tio dagar är det vanligt med feber.

Granen är åtminstone ute sen länge.
Den hade inte klarat sig ensam, under vår skidvecka.
Jag och Big Bro experimenterade med kameran och julgransbelysningen då.
Vissa blir säkert upprörda av bilden.
(Ni kan ta det lugnt, belysningen är LED och INTE varm)
Medans jag själv finner ett sådant lugn.
Älskar den.
På väg att bli smått religiös, när jag tittar på hans egenvalda position.

Jag hade tänkt mig den här bilden till ett inlägg i förgår. 
Tjugonde Knut.
Min pappas dödsdag. Big Bros morfars dödsdag.

Jag tror att jag haft lättare att acceptera det där än Big Bro.
Han älter det fortfarande ibland. 
Lil'sis har ingen aning. Hon var bara sex månader och har inga minnen alls.
Men Big Bro minns. Och han ifrågasätter ännu varför hans morfar rökte?
Rökte sig in i döden?
För det var det han gjorde.
Han dog inte av KOL.
Inte av lungcancer.
Han dog av förstörda lungor som cigaretterna trasat sönder.
Som resulterade i akut hjärtinfarkt.
Istället för att se fyra barnbarn växa upp och se ett femte komma.
Istället för att vara med på yngsta dotterns bröllop.
Istället för att leva livet.

Jag är inte bitter, även man kanske kan tro det av min ton.
Jag tycker bara att rökning är så fruktansvärt onödigt. 
Och uppmanar alla mina rökande vänner att fundera om det verkligen är värt det?

Amen.

tisdag 12 januari 2016

Med armhålorna fulla av vitlök och Mamma Scans köttbullar


En efter en dänger flunsan till oss.
Först mig. Sen han-jag-är-gift-med. Och nu lil´sis.

Jag svettas som en tok. I tjok.
Går omkring och luktar som om jag stoppat armhålorna fulla med vitlök och 
Mamma Scans microvärmda köttbullar.
Hemmet ser ut som en misär.
Och jag tackar min lyckliga stjärna att våra barn är stora nog att klara sig någorlunda på egen hand,
 nu när han-jag-är-gift-med ångar febersvett i sjuksängarna.
Senast det hände var när Big Bro var ett och halvt. 
Och därmed var en betydligt mer ansträngd historia.

Jag tänker att det finns barn som dagligen lever i misär. På riktigt.
Barn som är barn till missbrukare. Eller psykiskt sjuka.
Som inte vågar ta hem kompisar. För att de skäms eller inte vågar.
Barn med tomma magar som försöker hitta nåt att stilla hungern med i ödsliga kylar.
Barn som hittar sina utslagna föräldrar i en soffa eller någon annanstans.
Barn som får vara förälder åt sin egen förälder.
Barn som inte syns. Hörs. Eller får bekräftelse eller kärlek.
Barn som inte får vara barn.

Det gör ont i hjärtat när jag tänker på det där.
På alla barn som lever i misär. 
På riktigt.

söndag 10 januari 2016

Att ha kommit hem. Välbehållna.


Vi är hemma i Skåne igen.
Efter att ha bott i långkalsonger en hel vecka.
Fått mer kyla och snö än vad vi nånsin väntat oss.
Åkt utför längs isiga backar 
och älskat Manchesteråkning trots fingertopparnas försvunna känsla.


Efter att ha barn som älskat att slänga snö i bastun.
Och hoppat över att rulla mig i snön i tjugograders kyla. 




Vi är hemma igen.
Efter en evighetskörning i snöoväder.
Ett punkterat däck och en minitur på en bärgares flak i ett värmländskt mörker.
Efter en färd som däckat mig med hosta och feber.

Det här jullovet alltså - med ett slut likt dess början.
Men åtminstone med en frisk vecka i fjällen.