Vad vore jag, utan dina andetag?

En lördag morgon ligger jag på alla fyra i den skånska frusna myllan. 

Jag har saknat det.

Vackert ljus och naturfotografering.

Jag är svag för sånt.

Om det blir vackert.

Och det blir det.

Ikväll tar vi farväl.

Hemma spelar jag Kent till leda.

Lil´sis beklagar sig och Big Bro tar varje tillfälle att byta musik.

Men jag står på mig.

Imorgon är allt förbi. 

Över.

Musiken kommer leva kvar.

Men att vara tonårsförälskad i Jocke Berg, är till ända.

Svaga knän uppstår bara vid slutet av konserterna -

för att åter igen stabiliseras när morgonen gryr.

Jag försöker räkna ut hur många gånger jag sett dom.

Men tappar bort mig.

Jag tror tretton. Eller fjorton. Kanske, kanske femton.

Tillräckligt många iallafall, för att bli förvirrad.

Så ikväll alltså.

Ett sista farväl.

Och ett tack som fan.

För alla konserter.

Alla texter, kloka ord.

All feelgood.

"Jag kan inte ens gå

 utan din luft i mina lungor

Jag kan inte ens stå

 när du inte ser på

Och genomskinligt grå

vad vore jag

utan dina andetag

Vad vore jag utan dina andetag...

En speciell lördag

Det är nåt speciell med att sova på hotell.

Att krypa ner under ett fluffigt vitbeklätt täcke och inte ha några måste.

Och att bara koncentrera sig på efterlängtade "viljor."

Det är nåt speciellt (nästan creepy) att mötas av ett paket näsdukar och halstabletter på sängen.

Som att de redan vet att jag har kämpat med jätteförkylningen Arne de senaste sex dygnen.

Och att han-jag-är-gift-med åkt med i viruskarusellen.

Fast när man ser att de packat in även sänglamporna i knästrumpor,

då kan ju vem som helst förstå att det är höst och förkylningscirkus.

Det är nåt speciellt att få en date-night med han-jag-är-gift-med.

Hinna andas.

Få prata till punkt.

Och dryfta annat än logistik och vardagsmat.

Det är nåt speciellt att öppna upp ögonen dagen därpå,

 utan att ha blivit väckt av barn som bråkar om fjärrkontrollen.

Att bege sig ut på tidig morgonpromenad, tu-man-hand,

 i en stad jag känner till alldeles för lite.

Men mest speciellt denna lördag -

en avskedsturné med Sveriges bästa liveband.

Ett band vars konserter jag hängt på under arton år!

Arton år är fasligt länge.

Dom har åldrats.

Och tydligen jag med.

Fast jag inte vill inse.

Varken det. 

Eller att Kenteran snart är till enda.

Så jäkla tur att jag snart får se dom igen.
Och bli flick-idols-kär i Jocke Berg en sista gång.
(fråga mig inte varför, jag vet fortfarande inte)

Vad vore vi, utan era andetag?

När man inser att Malmö halvmara får stryka på foten

Det kan vara så att vi fick för mycket av glädjeyra och vårsol i helgen.
(oh-my-gadd-alltså, den bästa helgen på länge!)
Att den gastkramande innebandymatchen i byn och
att provandet av nya älskade Pompkläder orsakade min eufori.
Och min glömska.

Eller så var det bara det, att vi fick tag i biljetter till Kents avskedskonserter
 i både Malmö och Götet som fick mig att tappa bort min löptävlingsagenda i huvudet.
Jag som tyckte jag hade koll.
På Midnattslopp och Löparfest.
Vårrus och Busrus.

Men mitt i den där i-must-have-kenttickets-euforia,
glömde jag bort min anmälan till Malmö Halvmara.
Den som jag förvisso inte kunnat träna nåt vidare till ännu så länge.
Mest för att det inte känns bra att springa så långt och så ofta med en spik eller nubb i foten.
Men som jag ändå tänkte att jag kanske skulle reda ut.
Med hjälp av sjukgymnast, försiktighet och lite sånt.

Men nu alltså.
En biljett till Malmö Halvmara.
Och en till avskedskonsert i Göteborg.
Två goda ting.
Men dessvärre en halvmara som får skjutas upp till nästa år.
Som det kan bli.

Amen.

Det är hon och jag

 

Det är hon och jag som åker in till storstan och fixar nytt pass åt mig.

För sånt måste man tydligen ha när man ska åka till värmen om några veckor.

För att lapa sol och bad. Ta dagen som den kommer.

 

Det är hon och jag som irrar runt i den lilla småstadsidyllen på jakt efter

Limhamnsbomber. Dom som ska stilla vår nyfikenhet till eftermiddagsfikat.

 

Det är hon och jag som kapitulerar i dubbelsängen efter en uppfriskande fyraårstrots.

Där vi tillslut somnar i varandras armar.

Där jag äntligen får en eftermiddagsnap som jag inte lyckades få till under semestern.

Och där hon får tanka energi inför kvällens flickidolsgig på festivalen.

 

För nu är vi på gång!

Vi är laddade. Vi är tända!

 



In da bus

Jo, jag gick upp tidigt i ottan imorse för att dra iväg med trion i god tid.

För att hänga vid Busster inne i stan och göra mina barn till lags.

Sitta i ett blåshål nere vid hamnen och smaka på alldeles nyfräscht ösregn.

Svensk sommar ni vet.

För vad gör man inte för sina barn?

 

 

Mest för innehållet "in da bus" (ah-aow, ah-aooow).

Ni vet han den där ständiga tvåan i Mello, som flyttat till Amerika med någons ex

och som dansar grymt skönt.

Han - in da bus. Ah-aow, ah-aooow.

 

Och - för att gratis är gott.

Om man bortser från att jag var tvungen att ladda det hungrande busskortet,

 med några hundringar för att komma hem.

Eller att vi fick sladda in på BK för att ladda hungrande magar.

 

Men asså, nu talar vi inte mer om det.

Utan gör en tvärvändning.

För mer än så hinns inte.

Nu behövs lite sjysst skönhetssömn inför morgondagen.

Då vi har barnkalas på hemmaplan.

Och 40-årsfest på bortaplan.

 

 

Psst.

Och för er som undrar: Jo, vi lyckades hamna i rutan igen.

Som Dannyboy´s diskreta dansare.

Det är kanske nåt man ska lägga till på sitt cv? Eller?



Århundradets fest

Jo vi var där igår. I arenan. Jag och Big Bro.

Insöp Jorråviiiiisjonn på riktigt.

Maffigt. Spektakulärt. Och galet roligt mellan varven.

Once in a lifetime

 

Loreens nummer fick mig att nästan tappa andan. Så bra det var.

Men Big Bro missade henne helt.

Han somnade trots mängder av cola och godis. I mitt knä.

Mitt i Norges all-in-nummer. (hur man nu kan somna med den volymen)

 

Självklart blir det mer Joråviiisjonn-häng ikväll.

I soffan. Framför teven.

Och med utlagda madrasser på golvet där dom små kan somna.

Och massor av godis. Förstås.

 

 

Men först kör vi sommardag.

Med lite måsten och fix.

 Lite utredning av sömnrufsig hår. Och sandalshopping.

Och sen lite strandhäng förhoppningsvis.



Lördagkväll i mannaminne

Lördagkväll. Min man och jag. Ensamma ätandes middag på Vapiano. I lugn och ro. Utan söta små barn som avbryter stup i minuten eller som trillar ner från stolar. Bara han och jag och en jäkla god tiramisu till efterrätt (ja huvudrätten var helt okej, men inte riktigt i samma liga).

Skön start, på en skön lördagkväll.

HÄR

 skulle jag lagt in en film från gårdagens konsert. I Bergmantappning. Där man får njuta av Sveriges bästa liveband och där man kan få se en frälst bloggerskas anlete (snabbt förvisso) stå och klappa med händerna högt över huvudet trots mjölksyran i armarna som hon fått efter att ha hållit på sådär i sammanlagt en timme. En bloggerska som stuffat upp och ner till de bästa låtarna trots mannens smått besvärade min. Troligtvis pga pinsamhetskänslan och för att hon lyckades snudda hans fötter.

Men nu vill inte den här bloggen ladda upp sådana vackra och berörande filmer. Så det scenariot får ni liksom bara försöka se framför er med fantasins hjälp. Stuffing mama som bränner loss en sådär tusen kalorier på en lördagkväll med Jocke Berg.

Och nä, Jocke Berg hade inte lagt på sig några trivselkilon och troligtvis inte köpt kattsand.

Nä han var forfarande lika smal och lika förbaskat bra som vanligt. Nä, han var faktiskt bättre än förra gången. Så det så.

Nog sjutton är det sommar

Igår kröp jag runt bland jordgubbsplantorna ute på landet och plockade dess röda bär. I sällskap med mina barn förstås. Den ena med ackordsug i fingertopparna och överraskande snabb. Den andra nöjdast över att mamman kastade ner några bär i hennes kartong med jämna mellanrum.

Igår pumpade jag mina lårmuskler fulla med mjölksyra. Cykeltur ute på blåsiga fält, i motvind, med cykelkärra, två barn och några kilo jordgubbar - det är ingen lätt match. Det är det inte.

Men ändå värt det alla dagar i veckan, för mys i sjävplockningslandet.

Igår stämdes våra röster upp i allsång/snack (20-80%) på hemmaplan med vänner.

Utan Måns vid kanalen. Men med påspringning av en skön bloggarböna.

Vi, med en son som tänkt "snacka med L och L (kompisarna) nere på stranden. Och dricka öl"?!
(hur gammal tror han att han är?)

Även om solen inte är med oss alla dagar, så nog sjutton är det sommar. Alla gånger.

Man kan välja att ta vara på den, eller vara bitter.

Vi kör på första alternativet.

Medicin mot ögontorrhet

Våravslutning. Sjungande barn och vackert väder. Små söta troll, förväntningsfulla, fnissiga och lite nervösa. Stolta föräldrar med vattniga ögon. Bästa medicin mot ögontorrhet. Och kameran i högsta hugg. (så även jag, som lyckats få med mig ett (s)kit-objektiv) För att föreviga detta söta spektakel. Där fyra, fem stycken (av trettiofem) står för sången. Medans de andra mest tittar på. Tittar på stolta föräldrar.

Knäsvag

Idag smäller det. Kenttrummorna ska skallra ur högtalarna och Jocke Bergs röst ska åter frälsa mig med sång. Förtrolla mig. Bli lika knäsvag som en tolvåring blir av Eric Saades uppenbarelse. Vad är det med den där Berg? Som förtrollar mig så?

Kents nya singel - 999 släpps idag. Den 25 april släpps hela skivan. Nån som tror att jag kommer hänga på låset hos en utrotningshotad skivbutik då?
Yes I will my friends. Yes I will....

Pressbild Kent

Peter den store

Ingen jul är en riktig jul utan Peter. Peter den store. Hans julskiva har snurrat i dvd´n varje december om och om igen sen den släpptes. Det vill säga nio år.
Det var då som jag och mamma satt i Konserthuset och lyssnade, en smula förtrollade. En scen med fylld med kuddar, en Peter och en körtjej. Då okänd, nu mer än känd. Jag minns att tyckte att Sarah (Down Finer) hade en fantastisk röst. Och med två av Sveriges bästa röster, så kan en julkonsert inte bli mer än smashing. Jag ryser fortfarande när jag hör "Jag tror på dig" eller "Decembernatt" (Halleluja).

From igår finns Peter med oss igen. Peter den store. Kungen av kungarna när det gäller julmusik....

Kontrast

Igår: Tropisk sensommarkväll på Malmöfestivalen. The Ark after dark. Tredje gången gillt. Crowded.
Ser en ny förebild. En femtioårig morsa som klappar händerna högt upp i luften. Dansar i takt med musiken. Diggar mer, än hennes medhavda barn. Om femton år ska jag också stå sådär på Malmöfestivalen. Tillsammans med I och E. Sätta händerna upp mot taket, för vi ska riva hela haket!

Idag: Somnar i E´s säng innan ens lördagsgodiset ätits upp. Det är inte bra för gamla människor att vara ute och roa sig så sent. Det ger konsekvenser. Jag är inte tjugofem längre. Men tröttheten är såååå värt det. Lite vuxentid och en galet ösig avskedskonsert. Det trodde vi inte i mars. Att vi skulle få en favorit i repris.

Let your body decide where you want go,
high or low,
fast or slow...




Bilderna är lånade av Sydsvenskan.

Den som saa de...

...va Eric Saade.

Svettig sommarkväll. Äntligen! Den första för i år. Jag och I och Eric Saade. Och några tusen till. Små, små, små Popular-fans. Ovanligt långa för sin ålder. Sittandes på sina föräldrars axlar. Så även min son. Han såg skitbra, jag såg - inget alls. Nästan. Jag fick istället njuta av nertyngda uttröttade axlar och utsmetade platta fötter. Jo, mina skor höll inte formen efter konserten. Dom är mycket bredare än när vi åkte hemifrån. Alltså utplattade Kalle-Anka-fötter. Inte konstigt, med sexton, sjutton pannor på mina sillamjölksaxlar.

Men trevligt hade vi, jag och I. Det blev en tur med tåget (eller två), en glass och så fick han se Manboy och Popular. Det är dom namnen han givet Eric. Rätt så passande när man tänker efter....




Bilderna får inte kopieras eller användas utan min tillåtelse

TGIS

Sommarkänslorna börjar sakta infinna sig. Solen och värmen. Lugnet, njutningen och avslappningen. Robyn´s konsert på Sofiero bjöd kanske in på just detta. Konserter ska helst avnjutas utomhus tillsammans med vackert väder. I annat fall passar det sig bättre i en inomhusarena. För vem vill stå ute i kyla och regn och lyssna på sina idoler?

Jag har dock blivit för gammal för att ha idoler. Men Robyn var great och så fruktansvärt energisk på scenen. Mer energi än Duracellkaninen själv. Me and my army - få förband har varit så bra på konserter jag besökt. Femetta.

Idag bjöds det på sovmorgon. Låg kvar i sängen ett tag och läste i min bok. När hände det sist? Förbaskat skönt iallafall. Och uppskattat. Vanligtvis brukar nån stå vid sängkanten och rycka mig i armen och säga "lälling!"

Efterlängtad mamma möttes av efterlängtade barn hos farmor. Stora kramar, omfamningar och mycket mys. Efter dagens lunch blev det strandhäng med fem andra mammor och en hel hop av barn. Halvstormigt nere vid vattnet (det är ju där man ligger som småbarnsförälder), så efter två timmar blev det hemgång till en av dom andra mammornas palats. Soft med kaffe, bullar, mammasnack och trötta hängiga barn. Inte mina dock, dom var helt begeistrade över alla nya leksaker och hade fullt upp.

Den softa sommarkänslan börjar som sagt att infinna sig.
TGIS - Thank God it´s summer!




Bilderna får inte kopieras eller användas utan min tillåtelse

Tonight

Helsingborg. Det är där det händer. I en lummig slottspark, fylld av förväntningar. Gamla som unga. Unga som gamla. Tanter, farbröder, småbarnsföräldrar och snorvalpar. Men jag tror att det är just vår åldersgrupp som uppskattar det mest. Inte bara pga jäkligt bra musik från Robyn och Me and my army, utan känslan av egentid. Vuxentid. Att få ta en liten paus från sina gullungar, fast att det är det bästa man har. Och för stunden inte bara vara mamma och pappa, utan kvinna och man.

Farmor och farfar tar barnen och kväll. Och vi ska vara där. Där det händer. Hänga med Fröken Carlsson, Kleerup och grabbarna och förhoppningvis Fröken Sol.


Bilderna får inte kopieras eller användas utan min tillåtelse

Time to say goodbye

Jag ogillar verkligen att ta avsked. Tycker inte alls om det. Jag är så pass känslig att jag blev lite rörd när jag lämnade I på Lek&Plask igår. Kanske inte för att jag lämnade honom i simfröknarnas händer under 35 minuter, utan för att han blivit så stor och kliver in och sätter sig på sin plats i ringen som om det vore det mest naturliga i världen.

Egentligen var det ett annat avsked jag tänkte på. The Ark´s avskedskonsert inne i stan igår. Inte sorgset så att jag grät, men jag tror inte att nån gick därifrån oberörd. Eller frusen. Svettigt värre i den trånga lokalen, vilken höjde intimiteten med bandet.

Jag säger bara Ola Salo... Vilken entertainer! Vilken energi! Vilken röst! Jag hade inte förväntat mig annat. Vi såg dom på Malmöfestivalen i början av millienniet. Då var det bra - nu var det smashing! Jocke Berg i all ära, men Ola är i en klass för sig. (nu tror jag att jag förvånade några)
Att inte sjunga med i deras gamla godingar, var ofrånkomligt trots torr och hostig hals. Idag låter jag som en skadeskjuten kråka... krax, krax.

Bilden är lånad från sidbloggen.se