torsdag 27 februari 2014

Är det inte en konstig värld vi lever i?

 
Jag rotar runt bland fyra tygprover.
Mitt i sorlet av ett Pompparty.
Blå. Grön. Grå. Eller rosa?
Blå eller rosa?
Rosa eller blå?
Jag bestämmer mig för rosa.
För att tio minuter senare ändra mig till blå.
Jag handlar klänningar och kläder,
trots att det inte står nån ko på isen i barnens byrålådor.
Blå. Eller. Rosa?
Blå...
 
Helt plötsligt har jag skaffat mig ett problem.
Över en färg på en klänning.
Som jag ska få pryda min flicka med på förskolans sommarfest.
(Jo jag är en av dessa som fått äran att bli förälder) 
I maj. Eller där nånstans.
(Jo, jag planerar väldigt långt framåt i tiden ibland.
Eller skapar ursäkter)
En klänning som vi krasst sett klarat oss utan.
Men som jag handlar, kanske för att låtsas att sommaren och skolavslutningen
är närmare då? Eller för att jag ser henne framför mig som mini-Madicken,
där hon kommer springa på ängarna? Med en blombukett i handen.
 
(BIlden är lånad från Pompdelux)
 
En dryg timme senare sitter jag i soffan.
Gråter som en gris när jag ser Christian Gidlund berätta om
sin sorg över att aldrig få bli pappa.
Se hans smala ansikte borra in sig i hästens man. Hur öm han är mot djuret.
Och se vilken fantastisk pappa han förmodligen skulle varit.
 
Det är då jag tänker på de där barnen.
De där barnen som sägs ha det "bättre" på förskolan än hemma.
De barnen som inte priorteras först på föräldrarnas lista.
Som inte blir sedda, kramade eller knappt ser skymten av sina föräldrar?
De barn som tas hand om alla andra, än dom som borde finnas där mest.
Dom barn som mest är som pokaler?
Nåt man visar upp när man har tid?
 
Är det inte ett förbannat hån mot alla som inte kan, eller får möjlighet att bli föräldrar?
Alla som längtar och inget hellre vill?
Och barnen, som allra, allra helst vill vara med sina föräldrar?
För det vill dom flesta barnen.
Dom som hellre vill höra en godnattsaga av sin pappa,
än att få ett nytt dataspel av sin frånvarande mamma?
 
Är det inte en konstig värld vi lever i?

onsdag 26 februari 2014

Himmel och pannkaka

Jag är laddad för ett nyttigare liv. På riktigt.
Jag kommer aldrig att sluta baka kakor och låta en och annan slinka ner för strupen.
Nä, för det där med bakning, det är min passion.
Och choklad, det kan inte en enda avväjningsklinik få mig att bli fri från.

Men mina tisdagar-på-tantgympan får mig heltaggad.
Då känns det som att jag vill lägga alla mina lönepengar
på träningskläder och nya skor.
Bli en riktig friskis. Och en svettis.
Och jag vill lära mig att äta nyttigare.
Minska på vardagssockret och äta Raw.
Utan att krångla till det.


Så jag testar mig fram lite försiktigt.
Tjoffar ihop en smet till bananpannkaka.
Sån som alla pratar om och som alla tycks äta.
Som sägs mätta magen mycket längre och som innehåller saker som inte finns i mitt kök.
Men som finns i affären.

Och jag kan gilla bananpannkaka. Det kan jag.
Om man bortser från att de ser ut som något som min fyraåring tillagat.
Eller att dom är übertrixiga att vända på i stekpannan.
Men det smakar fint.
Och övning ger väl färdighet? Eller?

måndag 24 februari 2014

Lite vissen. Och förvirrad.


Jag längtar efter fötter som omsluts av löparskor. Som springer långt och lätt.
Utöver fälten. Rakt genom solnedgången.

Jag längtar efter en frisk kropp utan snormaraton i näsan.
Som är fylld av energi och inte som en vissen blomma.

Jag längtar efter att ha koll på läget och att ha lämnat Förvirringarnas stad.
Efter att vakna upp en morgon och vandra ut till garaget och slippa inse att cykeln är borta.
Och att jag måste ha glömt den vid barnens förskola/skola.
I torsdags.....

Well måndag it is. Och februari.
Veckan har startat!


söndag 23 februari 2014

Kuddar, kreativitet och annat sånt på K

(Kudde 1. IKEA, Kudde 2. Vellingeblomman, Kudde 3-4 Ellos, Kudde 5. gammal från Nordljus tror jag)
 
Asså nu är det si sådär med kreativiteten igen.
Jag vill massor, men får inte ur mig ett dugg.
Försöker forcera fram det. Men till ingen nytta alls.
Det bara låser sig. 

Fast jag var visst kreativ nån morgon nu i veckan.
Har märkligt nog redan glömt bort vilken......
Jag fick iallafall för mig att stryka till mina nya fjäderprydda kuddfodral
Dom som legat och skräpat i garderoben sen i julas.
Tomma. Platta. Och innehållslösa.

Men iallafall, fick jag visst ett ryck sådär halv sju på morgonen.
Då nyinköpta innerkuddar skulle tryckas in och kokonas innanför fjädertryckta väggar.
Fluffas till lite. 

Jodå, det blev bra. Tyckte jag.
Trots att jag inte hann med att nån äta frukost innan jobb som jag borde.
Jodåsåatt.....
Han-jag-är-gift-med tycker väl sådär. 
Han tycker att vi har kuddar så att det räcker och blir över i det här minimala palatset.
Hur man nu kan ha det?
För många kuddar alltså?
Nä, men det går ju inte. Att ha för många sådana menar jag.
Nä kuddar, koppar och porslinsskålar - sånt kan man aldrig, aldrig få för mycket av.

W.O.R.D!

torsdag 20 februari 2014

Det kan vara så

 
Det kan vara så,
att jag fått dille på att fotografera tulpaner som är på väg mot livets slut.
Att jag inte kan lyssna mig mätt på "I see fire" trots att jag inte är nån balladnörd.
Att jag snart ska hänga i soffan med han-jag-är-gift med.
Titta på Känn ingen sorg och knapra Marabou Oreo, fast det bara är torsdag.
Det kan vara så, att jag har ledig fredag imorgon och att jag får ha båda mina barn hemma.
 
Det kan vara så....
 


måndag 17 februari 2014

Now we're talking.....

Jo men man kan nästan glömma bort den retliga bihålan
som bjuder på envis värk i pannan all-dag-long.
Jo, det går när möts av utslagna tulpaner,
som glatt strålar mot mig i rosa och vitt.
Precis som att de saknat mig på riktigt och vill hoppa upp i min famn.
För att inte prata om uterummet. Det bästa av allt.
Det som bjuder oss på tjugotre komma sju. Grader.
Och på årets första mellis. Det efterlängtade.
Där ute i vår pensionärskuvös.




Jag blir så till mig att jag måste brassa till pannkakor åt fyra små barn.
Dom är hungriga som vargar och tuggar glatt i sig den ena efter den andra.
Min enda hunger - den efter sol, värme och en känsla av frihet,
tillfredsställs ända ut i fingertopparna.
Här vill jag sitta länge, länge.
Tills vintern är borta för alltid.
Tills morgnarna är ljusa.
Och kvällarna ljumna.

Now we're talking....

lördag 15 februari 2014

Att dra sitt strå till stacken

Det är Internationella Barncancerdagen idag.
En dag som får alldeles för lite uppmärksamhet.
Enligt mig.
 
Jag menar, hela oktober går vi omkring med rosa band på våra kappor.
Köper rosa wettextrasor och rosa armband.
För att nästa månad, Movember, uppmärksamma männens 
djävulska sjukdomar, där kräftan hugger tag med sina klor.
Men barnen? Vår framtid. Det finaste vi har?
Borde inte dom också få en månad?
 
 
Jag gillar det där. Folk som är engagerade. Som vill hjälpa.
Som släpper egot ett tag och drar sitt strå till stacken...
Sådär som jag också gör ibland.

Igår åkte vi till Petra. Som redan blivit min idol.
Hon som vill göra skillnad på riktigt.
Som kläckte idéen och designar Majas lyktor
Sådana som man inte kan få för många av.
För att de är så fina. Och för att budskapet är så vackert.
Så jo, klart vi köpte en. 
L.o.v.e.  I.s.
Till mannen. Som en Alla Hjärtans present.
 
Idag vill barnen våra vara med att dra sitt strå till stacken.
Genom att skänka sin veckopeng till Barncancerfonden.
Och ni kan tro jag är stolt.
Över deras värderingar. Deras välvilja. Och sympati.



fredag 14 februari 2014

Jag kan liksom inte låta bli

Den där lilla tannalösa saken börjar glufsa i sig vanlig mat nu. På riktigt.
Och aptiten, den finns där.
Själv ligger jag i soffan. Låter solen skina på mig genom fönstret.
I hopp om att värma min frusna kropp. 
Och jaga bort det stora ångestmolnet som virat sig runt min kropp.
Ångest över att behöva vabba. 
Över dessa förbannade månader då man hela tiden går på halvfart med nåt bacillskit i kroppen.
Ångest över att behöva lämna mina kollegor i sticket och veta hur de får 
knepa och knåpa för att få det att gå ihop.
Vabruari, Vabruari, Vabs och Vabril...
Jag gillar´t inte....


Men idag är det Alla Hjärtans.

Nylevererade tulpaner har gosat in sig i en vas.
Muffinsar är redo för angripas av två hungriga barnkäftar.
Och presenterna till mina kära är klara.
Jo, jag vet att det är ett påhitt för att öka handeln och vårt materialistiska behag.
Men jag kan liksom inte låta bli.
Att överraska med nåt litet....

Happy Valentine!






torsdag 13 februari 2014

Jo, men jag kan nog skratta åt det om några år

 
Den tokiga torsdagen börjar rätt bra ändå.
Solen lyser tillräckligt mycket för att ha uterumsdörren öppen en stund.
Influensakänslan i kroppen från igårkväll verkar ha avtagit.
Och lil´sis har hämtat sig tillräckligt från tisdagens tandoperation,
för att köra igång ett torsdagsbak.
 
Så det gör vi.
Bläddrar i Leilas bok och letar oss fram till cupcakes med riktig choklad i.
Vi rör och blandar. Kladdar och glömmer bort att vi ska ha gräddfil i, för bra fluff.
Så vi som redan fyllt några formar, får skrapa ur dom igen.
Slänga ner det i bunken och vispa runt.
Göra om. Göra rätt.
 
 
Men det är sen därefter som kymighetskänslan kommer krypandes igen.
Det är sen när vi leker frisör som lil´sis lyckas tråckla in kammen i mitt tunna hår.
Där vi kämpar en timme med att få loss den, innan jag, osminkad och i mysbyxor,
 måste sätta mig i bilen för att hämta Big Bro hos en kompis.
Jag tillsammans med förövaren.
Och tillsammans med min Staffan-Olsson-frisyr som har fortfarande
har en kam i högra hårhalvan....
 
Sedan förbaskat snabb med att förklara vad som hänt.
Inte tillräcklig snabb. Så att den andra klasskompisens mamma också hinner höra.
Nä, men hon måste ju tro att jag brukar vara lite under isen som går runt
med stora plastkammar i håret som SkogsMulle själv liksom..
Iiiiinget kooooonstigt aaaaalls.
 
Och sen då? Blev det saxen?
Nä.
Jag räddades av han-jag-är-gift-med.
Och om några så kan jag nog skratta åt det här.
Om några år ja.
 
Typ när hon tagit studenten eller så....

onsdag 12 februari 2014

Snart tycker jag att vi kan få hälsa dom välkomna på riktigt

Det där kvällsljuset alltså.
Det som ökar på en kvart varje vecka och ger hopp om våren, 
undanhängda overaller och mer energi.
Man kan inget annat än totalt förälska sig i det.

Barnen börjar känna suget efter att springa ut och leka på egen hand.
Jag följer med dom ut en stund idag.
Passar på att bjuda lungorna på frisk luft och hjärnan på lite kreativitet.
Det är uppfriskande ett tag, men det är rackarns skönt när 
man får komma in sen igen och värma sig. 
Tända lite ljus och bara vara.
I all sin enkelhet.
Innan kvällsbestyren kör igång.

Men vårkänslorna, nog finns dom där nånstans i skymundan.
Snart tycker jag att vi kan få hälsa dom välkomna på riktigt.

 

söndag 9 februari 2014

BRÅKIG morgon

 
Solen lyser in genom uterummet.
Vi hoppar ut i våra vita nattlinne och hoppas på att få känna
svag lukt av bastu och sommarvärme.
Men temperaturen bjuder oss bara på 6,8 grader, så vi drar oss snabbt in igen.
 
Jag dricker citronvatten ur BRÅKIG, som jag lyckades sno åt mig.
Två av de sista fem kopparna i som fanns kvar i fredags.
Vi äter "strandmackor" med avokado, körsbärstomat och philadelphiaost på.
Och dansar och glada och tokiga till Håkan Hellströms "Kom igen Leeeeena"...
 
Nu är vi igång.
Och kramar ut det sista från den här helgen.

lördag 8 februari 2014

Sånt man måste berätta om i semmeltider

 
Vi provar nåt nytt.
Semlor med nutella i.
Det gillas och går hem!
Big Bro hävdar bestämt att jag måste blogga om detta!?
Det var den godaste semla jag nånsin ätit!
Det måste du blogga om! Nu lyssnar du på mig!
 
Så jag gör som jag blir tillsagd.
Låter mitt barn ta över makten.
Eller låter honom inspirera mig.
För sånt måste man ju allt berätta om i semmeltider.

 
Och det där med att byta ut mandelsmassegojset mot nutella.
Det kommer vi absolut göra om fler gånger!
 
N.U.T.E.L.L.A.A.M.E.N!

fredag 7 februari 2014

Dom bästa dagarna är dom lediga dagarna


(diadem från madebygruvstad)
 
Jag kan inte låta bli att älska mina lediga fredagar.
 
När han-jag-är-gift-med står med hårtorken nere i hallen i ett 
tappert försök att få Big Bro´s vinterkängor torra som snus.
 
När jag och lil´sis ligger kvar i dubbelsängen och
hon viskar "mamma kan du inte komma närmare".
 
När vi tjejer busar till det och äter frukost framför Bolibompa.
 
När jag vet att, om några timmar får vi hämta Big Bro så fort skolan är slut
och sen köra fredagsmys hela eftermiddagen lång.
 
När vi tjejer få piffa till oss lite och lämna föriskostymerna hemma.
 
När jag får vara med mina barn så mycket jag bara kan......
 
För nog måste det väl vara det bästa. Att som förälder få vara med sina barn.
Och barnen får vara med sina föräldrar.
Jag har tänkt mycket det där.
Att vissa barn sägs ha det bättre på förskolan än hemma med sina föräldrar.
Inte pga ekonomi, utan för att man som förälder tycker det är jobbigt att vara med sina barn.
När man som föräldraledig "skriver in" sig på kurser som man aldrig går på,
 för att få lämna sina barn på förskolan. För att hellre fika med väninnorna.
Som om ens egna barn bara är till besvär...
 
Sånt gör mig ledsen. Å barnens vägnar.
För helst av allt vill jag bara vara med mina barn.
  


onsdag 5 februari 2014

Nu kan jag detta

Igår var jag på tantgympan. 
Skakade lite rumpa, tränade mina sillamjölke och försökte locka fram 
sexpacket som jag inte sett till sen mitten av nittiotalet.
Fast att jag kände förkylningens anstormning.
 
 
Så nu sitter jag här. Med snorvadderad näsa.
Och jag kanske kunde räknat ut det.
För som man tränar får man ligga.

Så jag tröstar mig med Semlogramsemlan som Bara Ögonfröjd bjöd mig på.
Precis som om hon visste att jag behövde en sån idag.
Det är fint med sådana människor. Sådana som vill göra en glad


Jag tycker att jag kan det här med vinter nu.
Jag vill ha längre dagar och mer fotoljus.
Tulpaner i rabatten och bacillfritt i min närhet.
Overallfritt på jobbet och händer som inte är spruckna.
Jag vill ha glassfika på trätrallen och lässtunder i uterummet.
Jag vill ha en sol som värmer mig.....

..... Jag. Vill. Ha. V.Å.R!



måndag 3 februari 2014

Andningens Dag

 
Det är Andningens dag idag.
 
Jag stressar runt som alla andra småbarnsmammor gör.
Hämtar barn. Veckohandlar med dom.
Styr kosan ner till biblioteket (eller apoteket som lil´sis brukar säga)
för att låna en barnbok som inte finns inne.
Jag jallar hem till smootihetillverkning och läxläsning och slänger ihop 
en tacopaj för att samla pluspoäng hos han-jag-är-gift-med.
Jag nästintill tvingar densamme att äta.
 När jag får reda på att han kör fem-två-dag.
 
Med sista tuggan i mun, går jag med till Big Bro´s gympa för att studera.
Gängliga ben som inte alltid vill samarbeta.
Grabbar som slår volter. Glädje och lycka.
Rusar hem för att byta om. Knallar bort till yogasalen.
Och a.n.d.a.s....
 
Jo, verkligen andas.
Jag andas så in i bomben.
Jag andas in. Och jag andas ut.
Trycker ut det sista som lungorna har.
Andas så djupt under meditationen att jag känner hur hela min kropp svungar till.
I sittande ställning.
Hur jag nästan somnar i lotusställning.
 
Då andas jag.
Bort all stress jag samlat på mig under dagen
Denna Andningens Dag.
 
Somna sittandes....
Det är inte klokt!
Det är verkligen inte klokt...


söndag 2 februari 2014

När man tappar alla ord

 
Det finns dagar då man tappar alla ord.
Då bilderna finns, men meningarna inte kommer ut.
Utan fastnar. Nånstans i kroppen. Oförmedlade.
 
Jag skulle ju kunna berätta om vår tjejdag.
Om tre små prinsessor på hästryggarna.
Med lika många mammor vandrandes i snö-jords-geggamojan bredvid.
Om prinsessornas leende på läpparna. Om mammornas gyttjiga skodon.
 
Eller om den dressingindränkta Ceasarsalladen som fyllde magen min.
Efteråt. På Märtas.
Den som lätt kan lura mig att äta nyttigt. Fast det inte är sant.
Eller om fyraåringar som länsar pannkakstallrikar snabbare än
Usain Bolt springer tvåhundra meter.
 
Sånt skulle jag kunna berätta om.
Om orden inte fastnade.
Om orden bara kom ut.

lördag 1 februari 2014

Fluffy

Det är lördag och en danssal full av rosa prinsessor.
Full av tyll och fluff.
Och det är fortfarande lika kul att titta på.
Man kan liksom inte se sig mätt på dom där söta små varelserna.
 
 
Ikväll vankas det Mello framför teven. I goda vänners lag.
Med Nutellamannen och fina familjen.
 
Den passande fluffiga efterrätten står och gonar till sig i frysen.
Kvällen och gästerna till ära.
Nu fattas det bara några tag med dammtrasan.
Och lite nya blommor tror jag.