lördag 31 december 2016

Årets


2016 
- året då jag tänkt satsa mer på träning, hälsa och feelgood. 
Året då jag la fler timmar på sjukgymnaster, tandläkare och doktorer än jag la på löpning och träning.
På riktigt, jag ska inte summera året som skit, det ska jag inte. Det har hänt mycket roliga saker,
men det har varit motigt. Och fullt av krämpor - lite (gnälligt) för många för mina ringa ålder. 
Men nedan summerar jag året som vanligt. 
Sen gör vi som kungen - vänder blad.

Bästa: Glädjen över att kunna springa Midnattsloppet trots smärta i benet. Jag kommer ihåg att jag log och skrattade för mig själv, samtidigt som jag sprang.

Skönaste: Alla kvällsbad från bryggan, varmt ända in i September?!

Oväntade: Mitt livs första rotfyllning. Satan-i-gatan! Smärtan innan, var svår att föreställa sig.

Sorg: Kents avsked

Roligaste: När folk kommer fram till mig och säger att de gillar mitt sätt att skriva. Eller mina bilder.

Favorit-som-kommer-i-repris: Sälen på sommaren

Projekt: Tanken var ju att jag skulle springa halvmaran...

Kärlek: Asså, Joakim Berg i all ära, men hjärtat står fortfarande närmst min familj

Konsert: Kent's avskedskonsert i Malmö

Låt: Kent´s "Andromeda".  Eller Laleh's "Jag ska bara vara mig själv" Klurigt.

Bok: Öppnas i händelse av min död

Fest: Löparfesten

Skratt: Åh, det är internt. Men det innehåller en filmad kollega. Och en "försvunnen" väska.
Annars Big Bro´s citat när han upptäcker att jag inte rakat benen.
-"Mamma har du hår på benen? Är det LÖSHÅR?"

Efterrätt: Jordgubbspaj

Utveckling: Att inte längre bry sig lika mycket om vad andra tycker

Oro: När våra barn blir sjuka

Oavslutade: Sjukgymnastbesöken hos Gud

Succé: Sova på hotell med hela familjen. Barnen är aldrig så tacksamma som då.

Förändring: Mer sömn än tidigare

Bristvara: Träningspass 

Ihållande: Smärta i rygg och högerben

Kära återseende: Kent-konserten i Malmö, efter att ha sett den sju veckor tidigare i Göteborg.

Klädinköp: Alltså kvaliteten upplevde kanske mina förväntningar, men herrejisses vad jag använt mina fjärilsgrenhängare! Bästa söndagsbrallan!

Fundering: När ska jag få ha en HEL smärtfri och frisk vecka?

Löfte: Att ta fler bilder på mina egna barn med kameran. Och om hälsan vill, ska jag doppa mig i havet en gång i månaden. Viljan och modet finns där redan som ni vet.

Tack alla ni som följer mig.
Som orkar med mig i glädje och sorg!

Gott nytt år!
Och skål - om det så är champagne, bubbelvatten eller läsk!

fredag 30 december 2016

Kritor på väggarna och en rackarns massa parenteser

Egentligen har jag inga som helst problem med att ta det lugnt.
Att göra ingenting.
Jag ser mig inte som den här rastlösa typen.
(åh, gud nu vet jag inte vad kollegorna kommer säga) 
Jag har bara så svårt att unna mig att sitta still.
Göra. Ingenting.
Precis som att jag inte förtjänar det, utan att ha dåligt samvete.
Det är helt galet, jag vet!
För det är ju troligtvis ingen annan som tycker så. Bara jag.

Men det här jullovet övar jag duktigt på att gå utanför prestationsboxen.
(Sjuka barn verkar ju av nån anledning motverka just det behovet)
Jag sover länge på morgnarna.
Hänger nästintill kriminellt mycket framför teven.
Ser t o m program i repris!
(Okej, jag erkänner, det var bara för att det var Kent)
Stoppar i mig allt som inte finns i kostcirkeln.
OCH - har inte ens dåligt samvete för det!
Och det! Det är själva poängen i den här sagan.
Att tycka det är okej!

Men det ska också erkännas att det är skönt att kliva ur vab-pyjamasen efter åtta dagar.
Och göra nånting annorlunda.
Så idag tar jag och hon-den-feberfria tag i målarburken som stått och gonat till sig i förrådet
 en månad eller två.
Och kladdar in hela sovrumsväggen i krita.
Jo, vi börjar så.
Med en vägg.
Och sen kör vi en Ernst på det.
"Sitter och känner in rummet"


Men jag tror det blir bra det här.


onsdag 28 december 2016

Stick to the list

Det är över nu.
Årets julhelg.
Allt vi byggt upp sen slutet av november.
Förväntningar. Stress. Julklappsberg. Matkoma.
That's. It.

Jag ser lådor med julpynt under trappan.
Lådor som nästintill är fullproppade. Som bara lättats på det mest efterlängtade.
Kvar finns tomtar.
Blåa, förträngda julkulor.
Lyktor.
 Och ännu mer tomtar.
Ute på framsidan är zinkbaljan full med sommarens vissna blommor.
Bortglömda. Och fula.
För jävligt, jag vet.
Men samtidigt så befriande.

Det blev jul ändå.
En bra sådan dessutom.
Den mest avstressande på länge.
Den med mest tid för bara familjen.

Jag har kokat ihop ett hälsorecept för det här jullovet.
För att fortsätta vara så avslappnad som möjligt. 
Och samla kraft.
Nu gäller det att hålla det.
Så gott som möjligt.
Nu är det Stick-to-the-list
Som gäller.



Använd tandtråd.
Lägg dig klockan elva och stig upp klockan åtta.
Kramas mycket.
Gör som Gud säger - plankan tio gånger om dagen.
Och bäcken-höfterna-övningar.
(Han kommer märka det på återbesöket annars)
Läs minst femton minuter om dagen.
Motionera minst trettio.
Ge fanken i Pomp-de-Lux-rean.
(Råkade synda på den imorse)
Njut.
Och ät julgodis!


söndag 25 december 2016

Med chokladask. Och utan måsten.

De är nästan decembers bästa.
Dagarna när julflängandet är över
(även om vi har ett väldigt nimmt sådant)
och man är kung över soffan och fjärrkontrollen.
Dagarna MED den röda chokladasken inom räckhåll.
Och UTAN måsten.

Vi hade det fint igår. 
På julafton.
Bättre än vi vågat hoppas på.
Vi laddade bilen full med julklappar och baciller.
Och tog med oss de till (välinformerade) mormor och kusinerna.


De trivs med varandra, de där fem.
Även om det är svårt att tro, av det dramatiska Norénfotografiet att dömma.
Det är fullt av hemligheter det där.
För vem kan ana att ett av barnen har födelsedag på samma dag som självaste Jesus?
Att det tredje längsta barnet är kalenderåret yngre än det fjärde?
Att minstingen måste titta uppåt, för att pappa hennes håller undan taklampan?
Eller att den röda tomteflickan ärvt brorsans baciller och ska vakna upp på natten sen, som en stekhet febersill?

Vi åt förstås massor av mat.
Och det kanske de flesta räknat ut.
Så pass mycket att både jag och Big Bro hade riktig magknip på hemvägen sen.



Och tomten - han kom!
 Efter en evighetslång längtan.


Med en massa klappar i sin säck.
Och en ovanligt hes stämma.
Jo tomtar kan tydligen också vara lite smårisiga så här års.
Som alla andra.


Men rackarns vad barn kan vara Usain-Bolt-snabba när presenterna ska hämtas hos tomtefar.
Från stolen, till tomten och tillbaks på nio och femtioåtta.


Gårdagen alltså,
med traditonellt julfirande.
Med de efterlängtade kusinerna som vi inte träffat sen i somras.

Och idag.
Praliner. Soffhäng. Promenix.
Och en febrig lil'sis, 
som plinkar keyboard när febernedsättande kickar in.

Julefrid i juletid.
Amen



När julaftonsmorgon lockar.....

Noll sex noll åtta
klampar sjuåringens fötter nerför trappan.
Hon som oftast är svårväckt på morgonen, är pigg som en lärka.
Pigg, uppspelt och nyfiken.
Tomtens nattliga besök måste osat hela vägen upp, till flickerummet.


För nån gång under natten har han sladdat förbi.
Lämnat klappar till två små.
Dekorerat pepparkakor.
Glömt sina glasögon.
Och ätit av gröten som vi ställt ut till honom.
Lämnat spår efter sig, både här och där.



Hon är alldeles till sig i ullstrumporna.
Berättar för febrig storebror.
Provar glasögon.
Och predikar om tomtekrafter.
För om tomtekrafter har hon lärt sig, av Selmas saga.
Hon vet, att bara den som tror på tomten - får hans kraft.
Och hon tror.
Mer än någonsin!

lördag 24 december 2016

Doppardag utan dopp?

Det råder sjukstuga i vårt hus.
Big Bro sippar febernedsättande och sniffar nässpray - 
same procedure as last year.
Sämsta scenario, om man är tio år.
Och bara längtar efter sina kusiner som man inte träffat på ett halvår.

Själv har jag i flera veckor, månader varit inställd på dopp.
Ja tom sen förra årets julbad faktiskt.
Dagen då lille julafton, fick döpas om till Dopparedagen.
Jag kommer ihåg att det var snorkallt i vattnet, men helt underbart väl uppe på land.
Att jag bestämde mig för att hänga kvar i en kommande tradition framöver.


Men idag, lite klen i kroppen och med en doft av förkylning,
så tar jag det säkra före det osäkra.
Lämnar besviket badkläder och löparskor hemma.
Och tar med mig lil'sis och varm choklad på termos.
För att frestas rejält på bryggan
och nyfiket stoppa ner fötterna i det vintersvala vattnet.



Sen kör vi julfika.
Med O'boy som nästan är lika stark som chokladsås.
Och med Pokémonlussebullar som doppas där i.
Dopp ja.
Fotdopp och bulldopp - 
nog är den tjugotredje förtjänt att kallas dopparedan ändå?

torsdag 22 december 2016

Det är lika bra att jag berättar hela sanningen


De dimper ner ett och annat julkort i vår låda.
Jag är ju lite gammaldags när det gäller sånt -
tycker att det är så galet roligt att se bilder på nära och kära
och hur mycket långväga vänners barn vuxit sen förra året.

Jag brukar ju göra likadant.
Skicka bilder på våra barn.
Våra barn, som tvingats ut i kylan för några snabba julbilder.
(inte konstigt kanske att de hellre leker med sina kompisar?)

Det blir så i år också.
Fotografering i kylan.
Jag inbillar mig att ingen kommer se att de fryser.
Och det går ju fantastiskt bra, tills han-jag-är-gift-med påpekar motsatsen.

Så det är lika bra jag berättar hela sanningen.
Jo det var kyligt.
Och Big Bro försökte hålla god min, trots plus-minus-noll-gradigt.
Och bilden jag tog, kommer inte att skickas till brevlådorna i år.
Och det beror inte på frusna barn.
Inte alls.
Det beror på att vi år köpt matkassar via Giving People istället.
Så att förhoppningsvis ännu fler kan njuta av julen.

Jag hoppas att ni som skickat julkort till oss,
förstår hur glada och tacksamma vi är för dom.
Jag hoppas också att ni som inte får av oss i år,
 förstår att vi fortfarande gillar er.
Och att vi önskar er en lika

GOD JUL
&
GOTT NYTT ÅR!
som vanligt.

Amen.




onsdag 21 december 2016

När mörkret är som längst


När mörkret är som längst, åker trion in till stan när det skymmer.
Vi beundrar tusen juleljus och åker karusell som vi vet att vi egentligen är för gamla för.
Men vi gör det. 
 För att bekräfta det slutgiltigt för oss själva.
Och för att den är så sablars Moulin-Rouge-vacker.


Sen dreglar vi över kanderade äpplen på torget.
Och tjugotre olika sorters donuts.
Kidsen älskar de där - degringar med sockergarnityr och en sjuhelsikes massa färgämnen.
Men jag är ju en mamma som krampaktigt vill att lura mina barn att hänga med mig.
Så jag köper deras kärlek, en jäkla massa E-nummer och deras vilja att umgås.

  


Och jag tror jag lyckas med mitt förhandlande.
När jag frågar barnen på hemvägen vad som varit bäst under vår tur i stan, 
svarar Big Bro - "att umgås"
Ett bättre svar än jag ens haft en tanke på själv.
Det känns fint och bra det där.
Det gör det.
Ända in i hjärtstammen.
Faktiskt.


Nu ska jag bara lyckas hoppa i säng i tid.
Koppla av. Och sova ut.
Innan två morgonpigga, snart står vid sängens ände igen.



Att klamra sig fast i juletid


Jag vet inte när en vana blir en vana,
men nu har jag (efter tre kvällar på raken) iallafall vant mig vid att somna mellan två små barn.
Vakna till klockan elva och krypa ner till en tevesoffa och äta en lussebulle eller två.
Sen är jag pigg må ni tro.
Känner mig som en brottsling,
som bryter mot mina egna lagar och inte kommer i säng före midnatt.

För det är jullov. 
På riktigt nu.
Efter gårdagens skolavslutning med lussetåg och skönsång, 
 är det morgnar utan klockor som ringer.
Det är lussebullar som åter bakas på nytt.
(hej hur ska jag annars kunna fortsätta min vana?!)
Och nån slags dragkamp om att försöka få mina barn intresserade av gemensam tid med BARA mig.

Jag fattar det.
 Jag fattar att kompisarna är roligare än en fyrtio-plus-morsa som ömsom tjatar och smutstvätt på golvet. Ömsom klämkäckt försöker hitta på nåt hemma att locka kiddosarna.
Sju och tio år.
Och dom är redan på väg från mig.....


Så jag klamrar mig fast.
Njuter av våra samtal på tu man hand.
Tänker att om några väldigt få år - 
somnar jag inte längre inträngd i en dubbelsäng med en unge på varje arm.
Får jag ingen hjälp med gran-på-klädningen.
Och får inte heller halva diskbänken nermjölad av lil´sis -
samtidigt som hon berättar att hon vill vara som mig - för att jag (i hennes ögon) kan allting 💕




lördag 17 december 2016

Lyxhustrutendenser. Och korvaskinn


Jag går all in.
Ligger i soffan, äter choklad och tittar på SSL.
Tar mig an min roll som nybliven lyxhustru.
På största. Yttersta. Allvar.

Granen står så grön och grann i stugan.
Naken.
Och i väntan på att omhuldas av tvåhundra små ettriga juleljus.
Man ska inte ta ut sig såhär första semesterdagen.
Det ska man verkligen inte.
Och det tar typ tre timmar och få fast de där ljuset.
Så jag hänger i soffan.
Tar sats.
För att trycka in mina otränade styltor i mina gå-bort-korvaskinn.
Jo dom sitter som en smäck.
Fast man nästan behöver syrgasmask för att få luft...

Lyxhustruamen.


fredag 16 december 2016

Att närma sig andra sidan


Jag svansar runt på köpcentret.
Försöker bli färdig med julklappsinköpen.
Jag går in i butiker. Och ut ur butiker.
Jag går in i annan och ut igen.
Trycker i mig en sportsbar till kvällsmat
och äntrar nästa tänkbara butik....
Flanellpyjamas i en viss storlek är, ta mig tusan, helt omöjligt att få tag i!

Sju presenter ska förvärvas.
Och jag försöker vara effektiv, för att slippa stressa in i det sista.
Om jag lyckas?
Jodå, four down, two to go 
och den sista beställs på internet.

För det är nära nu.
Julen.
Och jag kör en arbetsdag till, innan jag cashar in fyra veckors ledighet.
En ledighet då jag ska bli bättre på att pilla navelludd och läsa böcker.
Motionera dagligen men också ligga på divanen.
Och äta choklad.
Förstås.

Amen....



lördag 10 december 2016

Har man lovat, så har man


Denna vecka, ska gudarna veta att jag utfärdar det ena slaget efter andra, 
mot pepparkakspysslandet.
Hur jag kämpar för att vända det till min fördel.
Jag som brukar ha ganska bra tumme med pepparkakshus och pepparkaksdeg.
But this year...
Just giving me THE finger....

Jag lockar mina barn med pepparkaksbygge.
Det är så man får göra nuförtiden, för att stjäla lite ensamtid med bara de två.
Jag är en sån som älskar det där, 
att bara få vara vi tre ibland.
Utan aktiviteter i hasorna. Eller kompisar.
(Missförstå mig rätt. Jag är glad och tacksam att barnen har vänner.
Men ibland är det skönt att bara vara vi)

Det jag INTE älskar, är när det blir annat än jag tänkt mig!
När en hel jäkla gavel till pepparkakshuset självmant lägger sig 
och drar en längd ryggsim i stekpannan med smält socker.
Det där übervarma sockret som man lik förbannat bränner sig på varje år,
bara för man ska vara så jävla genompräktig och inte gå loss med limpistoler istället.

Och sen när man ska göra pepparkaksdeg klockan tio en fredagskväll
och man inser att det fattas malen kryddnejlika i hemmet och försöker lösa det med att bokstavligen hamra sönder hel nejlika, till nåt som blir ser att vara små muslortar.....
Men som ändå inte ger upp och fortsätter med degjäkeln och inser att man glömt bort att hälla i sockret och att degen mer ser ut som en ljusbrun moderkaka.....

Ni vet.
Schack matt.
Tack och godnatt.
Med siktet inställt på att hänga på Icalåset imorgonbitti och komplettera med nya ingredienser.
Och tålamod.
För har man lovat fyra ungar att baka pepparkakor,
så har man!







söndag 4 december 2016

Bakom fasader och låsta dörrar


Jag åker längs huvudgatan i vår by.
Vår fina, skyddade lilla by.
Här bor folket som är välutbildade och lyckade.
Folket som gör karriär och är socialt kompetenta.
Som har massor av vänner och alltid hälsar glatt på allt och alla.
Vår lilla idyll. Vår lilla bubbla.
Där inget ont kan hända. 
Eller nå oss.

Men blodet fryser till is i mina ådror, när jag kör längs huvudgatan.
Dom där orangea banden...
Jag vet vad dom betyder.
Ett band betyder en misshandlad kvinna i vår idylliska kommun.
Två band står för två misshandlade kvinnor...
Jag följer hela vägen.
Blir kallare och kallare.
Och mer illa berörd.
Jag får det till etthundratjugoen...
Och då tror jag att jag missat några.
Ett.hundra.tjugo.en!

På byn pratas det om de nyanländas kvinnosyn.
Om rädslan för kulturkrock.
Men varför i helsike pratas det inte om de etthundratjugoen misshandlade kvinnorna?
Eller rättare sagt direktörer? Karriärister? 
Om svenska välutbildade män som missbrukar sin makt i vår by?
I hela vårt samhälle?
Män som förtrycker kvinnor.
Som får kvinnorna att tro att de inte är värda nåt bättre.

Det är som om sånt inte händer här.
Men under ytan...
Bakom fasader och låsta dörrar.....
Små små sprickor i kristallen.


torsdag 1 december 2016

Tankar om paketkalendrar. Och Decemberdieten


Sista kvällen i november sjunger Peter Jöback för mig.
Jag kör igång den årliga decemberdieten (lussekatter och vinglögg)
och tjoffar in små bra-å-ha-saker i grönt papper....
26 stycken.
En till dom var, den förste och den tjugofjärde.
Däremellan varannan lil'sis och varannan Big Bro's.

Paketkalender alltså.
Man kan tycka vad man vill om det där.
Helt galet egentligen.
Jag ursäktar mig själv med att det åtminstone inte är 48 små ettriga paket som ska köpas och slås in.
Eller ännu värre 72.
 (Jo gudarna ska veta att jag ett tag tänkte överraska han-jag-är-gift-med med en birakalender)

Så alltså - bara 26 nyttoprylar.
N.Y.T.T.I.G.A!
Som trosor. Kalsonger. Ett för stort stjärngosselinne.
Trosor. Kalsonger. Hårklämmor. Underställ. Julens outfiter.
Schack. Böcker. Kalsonger. Pennor. Trosor.
En bajskorv (efterlängtad emoji) Och nagellack.
Jamen ni hör ju!
Bara nyttiga välbehövda saker!
(har jag berättat tidigare, att jag är expert på ursäkter?)

Men nästa år alltså.
Då tror jag att jag lägger ner barnens paketkalender.
Och gör en annan bra-å-ha-kalender.
Med mascara. Eyeliner. Ögonbrynsplock. Ansiktsmask. Choklad. Vinglögg.
Sovmorgnar. Behåar. Restaurangbesök. PT. Och en storstädning.
Då plockar jag fram egoisten i mig.
Och överraskar mig själv.

söndag 27 november 2016

Och första advent sladdar in till oss

Första advent sladdar som vanligt in i vårt hem.
Jag lyckas tvätta fönsterna på nedre våningen och få upp fem ljusstjärnor.
Mossa och en vit hyacint, tas i farten när jag handlar på Ica.
Och lussebullar till advent, 
knådas till denna söndagmorgon.
Lussebullar - ett måste advent.
Jag testar Claras recept.
Dissar kvarg och kör rågsikt istället.
Det där med bakning, är en hel vetenskap ibland.



Om de blev saftigare?
Jag måste äta några till innan jag kan svara på det....

lördag 26 november 2016

Att få vara sig själv en smula


För första gången på en halv evighet,
känner jag begäret av att få vara hurtig.
Känner begäret av att få vara mitt gamla "jag" en smula.
Så jag springer för första gången på två månader.
Och badar.
Fast det är på tok för kallt. 
Och jag lämnat bikinibrallorna hemma.

Jag vet inte hur kallt det är där nere i plurret.
Men tillräckligt för att jag ska ta ett snabbt kärringadopp,
innan hela jag vågar dyka ner som en delfin under ytan.
Efteråt värker det i hela underlivet.
Benen har domnat, 
men värmen i kroppen återhämtar sig svagt igen uppe på bryggan.

Tänk att jag - som så sent som igår - helt hade glömt bort/gett upp, min löparglädje.
Lagt alla springplaner på hyllan för resten av året.
Och trott att ett havsbad så här års, blivit totalt ointressant.
Men man är inte sämre än man kan ändra sig 😉.
Och den som lever får se.....

torsdag 24 november 2016

När man kommit av sig helt och hållet


Mörkret förvandlar mig i koma.
Tröttheten äter upp både kreativiteten och viljan.
Så fort jag vaknar på morgonen,
längtar jag efter kvällens ankomst.
Längtar efter att få ligga i soffan och titta på teve.
Jo tevetittandet is the new black. 
Och helt plötsligt har Wahlgrens blivit höjdpunkten i mitt liv!
H.Ö.J.D.P.U.N.K.T.E.N?!

Jag har kommit av mig helt och hållet.
Hittar varken ord, bilder eller innehåll.
Jag känner hur jag trängt mig in i upprepningarnas land.
Tuggar samma bloggtugg.
Tråkar ut - fast jag söker äventyr.
Men det får lov å vara så här ett tag.
Tyst.
Och tråkigt.
Och jag tänker att jag måste varit en björn i mitt tidigare liv.
Det skulle åtminstone förklara mitt behov av att få gå i ide fram till mars, april.

torsdag 17 november 2016

Att hålla jämn takt med samtiden


Jag ser mig själv springa jämsides med vardagen.
Är varken bakom eller framför, bara bredvid.
Jag försöker hålla jämna steg med samtiden.
Jag jobbar. Lyssnar på Kent. Redigerar.
Jobbar. Lyssnar på Kent. Redigerar.
Jobbar. Lyssnar på Kent....

Allt jag behärskade förra veckan, har brutits.
Alla löften. 
Allt tålamod.
Har pulveriserats.
I samma takt som jag slänger i mig sötsaker för att "lura" kroppen min att bli pigg.
För att tillfälligt orka springa bredvid.

Snart ska jag sluta släcka bränder.
Snart tar jag kommandot igen.
Planerar och ligger före.
Veckohandlar.
Fyller frysen med lussebullar.
Promenerar.
Ger mig lite mer sömn.
Och ta mig tusan om jag inte ger mig på en löprunda.
 På försök.

Amen.




söndag 13 november 2016

Nånstans i periferin


Fars Dag.
Den ligger där ute och lurar, nånstans i periferin.
Vi försöker klämma in lite firande och presenter innan dagen kör igång med
 innebandycup och kalas till höger och vänster.

Helga vilodagen...
jo men vi jobbar på den.

lördag 12 november 2016

Vad vore jag, utan dina andetag?



En lördag morgon ligger jag på alla fyra i den skånska frusna myllan. 
Jag har saknat det.
Vackert ljus och naturfotografering.
Jag är svag för sånt.
Om det blir vackert.
Och det blir det.

Ikväll tar vi farväl.
Hemma spelar jag Kent till leda.
Lil´sis beklagar sig och Big Bro tar varje tillfälle att byta musik.
Men jag står på mig.

Imorgon är allt förbi. 
Över.
Musiken kommer leva kvar.
Men att vara tonårsförälskad i Jocke Berg, är till ända.
Svaga knän uppstår bara vid slutet av konserterna -
för att åter igen stabiliseras när morgonen gryr.

Jag försöker räkna ut hur många gånger jag sett dom.
Men tappar bort mig.
Jag tror tretton. Eller fjorton. Kanske, kanske femton.
Tillräckligt många iallafall, för att bli förvirrad.

Så ikväll alltså.
Ett sista farväl.
Och ett tack som fan.
För alla konserter.
Alla texter, kloka ord.
All feelgood.

"Jag kan inte ens gå
 utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
 när du inte ser på
Och genomskinligt grå
vad vore jag
utan dina andetag

Vad vore jag utan dina andetag...



onsdag 9 november 2016

Att träna karaktären



I det tysta november inhandlar jag mina första två julklappar
och börjar snegla på lussebullar och nytt julpynt.
Jag funderar på om vi behöver nåt nytt
och om jag lyckas förhandla bort de blå kulorna på vinden, även detta år.

I det tysta november tränar jag också på karaktären.
För bra karaktär är inte min bästa sida det här året, 
vare sig det gäller snask, sömn eller träning.
Jag stämmer väl in på Olgas teori.
Jag är en sån där all-in. 
Men så fort jag stöter på patrull ger jag upp.
Och tänker att då kan jag lika gärna fortsätta leva i synd.

Om jag bestämmer att jag ska lägga mig och sova klockan tio, men klockan ändå blir elva,
 så tänker jag att jag lika gärna kan vara upp lite till. 
Eller om jag tänker att jag ska låta bli att äta sötsaker under veckorna, 
men tar en chokladbit på onsdagen - så legaliserar jag helt plötsligt för mig själv att jag kan mula in en hel chokladkaka både onsdag- eller torsdag kväll och skjuter upp "mitt nya liv" till nästa måndag.
Igen.
För om jag är dålig på bra karaktär,
så är jag en förtjusande mästare på ursäkter.

Så jag övar på en bättre karaktär.
Med en ny sak per vecka.
Förra veckan bestämde jag mig för att gå till sängs åtta timmar innan larm(håvetet) ringer.
Den här vecka plussar jag på med en strävan om 30 min motion per dag.
Och att hålla tassarna borta från onödigt sött.

På gammalt yogaspråk sägs det ta 40 dagar innan kroppen lärt sig en ny vana.
So I'm just hanging in there.
Tränar på karaktär.
Och tålamod.....

Sat nam!






fredag 4 november 2016

Att vara i sjunde veckan

Vi kör sista valsen på höstlovet.
Med förkylningen Arne, som aldrig tycks försvinna.
Jag har avverkat sex hela veckor och är nu inne på min sjunde.
Med ett antal tömda nässpraysflaskor och snarkningar som en hel karl..


Jag lånar mina barn med jämna mellanrum, av deras vänner.
Och inser att min roll i deras liv bara blir mindre och mindre,
medans kompisarnas expanderar.
Men vi får iallafall till biobesök, ridning och det bästa av allt - fackeltåg i bokskogen.
En klar favorit som med största sannolikhet blir en tradition framöver.
Det där med tusentals människor med facklor genom en mörk skog alltså -
det är hög stämningsfaktor på det.

onsdag 2 november 2016

En ovanlig tystnad


Snart är dom hemma igen.
Våra små pumpkins.
Dom som följde med mormor hem,
efter att vi hängt i Skånes djurpark några timmar i måndags.




48 timmar utan barn.
Längre än jag nånsin varit utan dom, under tio år.
Det ska erkännas att det är en ovanlig tystnad här hemma.
Och en längtan.

Jag tänker på hur ont det måste göra att bara få vara med sina barn varannan vecka.
Eller kanske bara varannan helg.
Och inte själv få välja när man ska lämna bort dom.
Den där tystnaden som man ibland kan längta enormt efter,
men som man bara tycker om, när man får bestämma själv.

lördag 29 oktober 2016

En sista suck av sommartid


Jag har nåt att bekänna.....
Jag har haft badtankar.
Hela jag, vill springa ner till havet och doppa mig.
Chocka kroppen. 
Känna mig levande.
Och visa att det är jag som bestämmer!

Men det är förkylningarna som bestämmer.
Jag räknar till fem.
V.e.c.k.o.r!
I fem veckor har de kört runt i min kropp.
Hånat och begränsat mig.
Och hållit mig långt, långt ifrån mitt tilltänkta oktoberbad.

Och snart är vi framme.
Alldeles runt hörnet, står vintertiden och väntar på mig.
Och november.
Det är då jag helst vill krypa in bakom en sten.
Gömma mig. 
Möjligtvis ligga på en divan, läsa böcker och äta choklad
och vänta på att anfallstrykorna af Wintertid drar sig tillbaka.
Och det begränsade livet, får nytt space igen.
För träning.
Socialt umgänge.
Planerade aktiviteter som blir av.
Mindre övertid.
Och fria luftvägar.

Amen....



torsdag 27 oktober 2016

Önskan om en ny mamma?

Redan när hon lägger sig för kvällen och ber om två täcken, anar jag att nåt är på g.
Hon, vårt lilla värmeelement, som snarare sparkar av sig allt under nattens gång,
 säger att hon fryser.
Sen sover hon oroligt, yrar och snarkar.
Men det är först på morgonen som tempen visar febergräns....

Så vi hänger hemma idag. Såklart.
Leker skola, (jo hon älskar att få läsa och räkna).
Tittar på tv.
Sover.
Och äter glass i stora lass.
Och jag som förälskat mig helt i Siaglass mintkola,
äter antagligen mest.


Och så kör vi en ny intervju.
Av ett nytt barn.
Och av svaren att döma skulle man ju kunna tro att hon önskar sig en ny mamma.


1. Vad brukar din mamma alltid säga till dig?
"Du ska plocka undan"

2. Vad gör din mamma glad?
Om hon aldrig blivit magsjuk, då skulle hon varit jätteglad?
Nu kom jag på det - att hon har roliga barn!

3. Vad gör mamma ledsen?
Om vi inte lyssnar på dig

4. Hur får mamma dig att skratta?
Ehhh... Nu vet jag! När Selmas mamma tog en bild på din rumpa när du fotar.

5. Hur var din mamma som barn?
Hur ska jag kunna veta det?

6. Hur gammal är mamma?
41! Det är enkelt!

7. Hur lång är mamma?
Får jag mäta dig? Jag vet inte sånt. Ehh, tre kilometer? Nä, jag menade tre meter.

8. Vad är mammas favoritsysselsättning?
Fota

9. Vad är mamma bra på?
Att tjata

10. Vad är din mamma inte så bra på?
Du är inte så bra på att låta oss äta på Burger King

11. Vad jobbar mamma med?
Foto och dagis

12. Vad är mammas favoritmat?
Tacos

13. Varför är du stolt över mamma?
För att hon finns. Och hon tar hand om mig.

14. Om mamma var en seriefigur, vilken skulle hon då vara?
Pikachu

15. Vad gör du och mamma tillsammans?
Då brukar vi äta på Burger King (!?)

16. Vad är likt dig och mamma?
Att vi båda har kort hår. Den var jag snabb på!

17. Vad är olika mellan dig?
Jag måste se på dina ögon. Att du har brungröna ögon och jag har blå.

18. Hur vet du att mamma älskar dig?
För att du säger det

19. Vad är mammas favoritställe, dit hon gillar att gå?
Sancta Lucia (pizzeria här i byn som jag sällan går till - mammas anm.)




onsdag 26 oktober 2016

Big Bro is speaking


1.Vad brukar mamma alltid säga till dig?
"Ta bort mobiltelefonen." Ibland - "Inget spel före läxorna."

2. Vad gör mamma glad?
Att man lyssnar på henne.

3. Vad gör mamma ledsen?
Du blir typ aldrig ledsen

4. Hur får mamma dig att skratta?
Det vet jag inte. Kittlas. Jag är skitkittlig.

5. Hur var din mamma som barn?
Fattig, Nä jag bara skoja.
Du var retad. För brösten. Det har du sagt nån gång. (Jupp, i sexan blev jag kallad plankan....)

6. Hur gammal är mamma?
Ah du är väl 42 eller? Är du 42, mamma? 41? Eller hur?

7. Hur lång är mamma?
Ingen aning. Du är säkert 1.81.

8. Vad är mammas favoritsysselsättning?
Ah det är fota. Du fottar ju dag och natt. Vinter, sommar , höst, vår. Varje minut!

9 Vad är mamma bra på?
Fota. Det är det enda du gör. Du kan bara fota. Du kan inget annat.

10. Vad är din mamma inte så bra på?
Hon slutar aldrig prata.

11 Vad jobbar mamma med?
Dagis och fottning.

12. Vad är mammas favoritmat?
Sushi.

13. Varför är du stolt över mamma?
Hon tar med oss på JUMP och roliga saker.

14. Om mamma var en seriefigur, vem skulle hon vara?
BATMAN! Nä jag bara skoja. Men Jokern. För ibland är du elak, det är han med :-)

15. Vad gör du och mamma tillsammans?
Fika

16. Vad är likt dig och mamma?
Båda har brunt hår.

17. Vad är olika mellan er?
Du är längre än vad jag är.

18. Hur vet du att mamma älskar dig?
Du kramar mig skitofta.

19. Vad är mammas favoritställe, dit hon gillar att gå?
Lindas Fingermat

måndag 24 oktober 2016

En helt vanlig, ovanlig, söndag


En helt vanlig, ovanlig, söndag ligger jag på alla fyra med rumpan i vädret.
Vanlig, för jag ofta fotograferar på söndagar.
Ovanlig, för att vi fått skjuta upp just den här familjefotograferingen i veckor nu.
Jo regna på söndagar, det går visst bra, seru.
Men igår satt den. 

Och så här kan det se ut "behind the scenes".
Jag, i de mest konstiga ställningar.
I skidjacka (jupp, fem grader varmt).
I förstora regnbraxor.
Och barfota!

Jag vet, crazyness mayby, men allt för konsten.
Och jag måste ju säga att fotomodellerna verkligen gjorde allt för konsten.
Struttade runt mestadels utan jackor och bara var glada.
(sa jag att det var fem grader varmt???)
Det kallar jag tålamod.

Amen!

Fotot har jag fått låna av mamman till de tålmodiga fotomodellerna