söndag 31 juli 2016

Goodbye fjälls. Hello storstad

Det är svårt att ta farväl av Dalom.
Vi har pratat om det flera gånger,
 att om vi nånsin skulle lämna Skåne så skulle det vara just för Dalarna. 
Vi skulle förstås sakna slätterna och stränderna.
Men å andra sidan skulle vi få mycket skidåkning om vintern och ett stillsammare liv på sommarn.
Men vi är inte riktigt där.
Än.

Fyra dagar däruppe går galet fort.
Iallafall när man inser att barnen helt plötsligt visar stort intresse för orientering?!
Och vill hänga i O-ringenområdet mest hela tiden.
För det fanns så mycket välarrangerade aktiviteter där för barn.
Som vi fick hänga med på, även om hakor ibland tappades av arrangörerna 
när vi berättade att vi inte tillhörde nån klubb.
Fast välkomnadet var precis lika stort ändå.
Bara lite förbryllande kanske, över hur vi hamnat mitt i smeten
 fast vi inte sprang runt med karta och kompass.

Men nu är miljön annan.
Vi har sagt goodbye till bärplockning på fjället och maratonläsning på rummet.
Och sagt hello till liv i luckan med kusinerna och närheten till storstan.
Vårt andra sommarställe.
Där syskonbråken fallnat.
Och barnen leker med varandra från morgon till kväll.


tisdag 26 juli 2016

Med gnällbältet på


Vi lämnar paradiset för en stund.
Jag gillar miljöombyte.
Men avskyr att packa. 
Det kan tyckas vara löjligt,
men jag vill gärna tänka mixa-matcha-tankar när det kommer till kläder.
Och ha stenkoll på trions grejer.
Det är utmattande och på gränsen till ångestframkallande.
Det är i-landsproblem - de luxe!

Och nu när vi ändå tagit på oss gnällbältet.
Bilresor. Med barnen.
Jo det är tyst och skönt när de sover. 
Vilket dom inte är särskilt kända för att göra.
De är mer som engelska fotbollshuliganer.
Högljudda.. 
Och bråkiga.
Ibland på gränsen till nervsammanbrottsliga.
Bilresa alltså.
Som en graviditet. 
En enda lång transportsträcka.
Man vet att det är sååååå värt det när man nåt målet
men vägen dit -not my cup of coffee.

4.09
Det är då det händer. 
Vi som sällan hinner till 40-skylten hemmavid annars, 
hinner komma en bra bit den här gången. 
Fyra timmar och nio minuter, innan syskonkravallerna uppstår i baksätet.
Nytt Guinessrekord! I vår familj.
Och jag och han-jag-är-gift-med är djupt i chock.

Men framme alltså. 
Sen nån dag tillbaka.
För att finna lugn och ro.
Tystnad och batteriladdning inför hösten.
Och upptäcka att orten är belamrad av drygt tjugotusen orienterare.
Men det blir bra det med.
Nu när vi är på plats.

söndag 24 juli 2016

Att få njuta av det svenska paradiset


Det är inte bara lov,
det är sommar också.
Iallafall för stunden.
För det är inget riktigt sommarlov
om det inte är just sommar.

Och med kvällar som igår.
Med kvällsbad i solnedgång
och den finaste sanden mellan tårna.
Man måste nypa sig lite i armen då.
Intala sig att vi faktiskt fortfarande är på svenska breddgrader.
Men att värmen är tropisk
och folket omkring oss är lättklädda.

Sådana kvällar vill jag inte vara någon annanstans.
Utan bara få njuta här.
Njuta av det svenska paradiset.
Amen.




torsdag 21 juli 2016

Sommartider. Och Kodak memories

Det är semester på riktigt nu.
Jag hade en sista fotografering igår.
En rolig sådan.
Men nu ska även kameran få vila.
Min skruttiga redigeringsaxel.
Och jag. Förstås.

Nu kör jag familjetajm för hela slanten.
I två dryga veckor.
Med fler dagar på stranden (förhoppningsvis).
Fler glassar i magen.
Stora djupa andetag.
Ett leverne i slow motion.
Och förhoppningsvis några Kodak memories,
 att ta fram och njuta av i vintertid.

Som de här.
När man bara lyckas fånga ögonblicket.







tisdag 19 juli 2016

När hoppet kryper fram


Idag är en sån där dag jag får ångra att den stora kameran ligger hemma.
Då jag får ångra att ljuset och bildminnena inte får komma till sin rätt.

Det är en sån där go dag, med goa vänner.
Där hela familjen som egentligen inte badar i insjöar,
gör ett undantag och faktiskt badar i en insjö.
Där vattnet är så överraskande klart,
och rädslan för snokar i vattnet är så suddig.
Där hoppet om sommarens återkomst kryper fram
och fånga dagen blir ett måste.

Det är en fin dag med vännerna.
I bokskogen och i insjön.
Och fast att stora kameran ligger hemma,
så kommer jag alltid älska bilden ovan.


lördag 16 juli 2016

Revolution. Och jordgubbspaj


Det skulle kunna vara en låttitel av Kent.
Men det är det inte.
Det är en lördag som inte liknar nån annan.
Han-jag-är-gift-med handlar.  
Och jag dricker kaffe. Funderar på att dra fram dammsugaren 
(ja den ska fram för eller senare)
och lyssnar på musik a´ tvåtusensexton.
Det är revolution.
Idag får åttiotalstonerna inte plats. Alls.

Det vankas gäster till kvällen.
Och det är bra.
Då får man en liten extra spark där bak på städfronten.
Och så ska det bakas efterrätt.
För tredje gången den här veckan.
Egentligen är det inte det minsta nyttigt å äta sötsaker så ofta.
Men inför fikabesöket i måndags slängde jag ihop en jordgubbspaj.
För första gången.
Nånsin.
Och mitt ihopslängande blev så bra att det blev en ny i torsdags, bara för att fira Vickan.
(jag är fantastisk bra på att hitta på ursäkter när det kommer till efterrätter)
Och som om inte det var nog kom Big bro med bedjande ögon idag
och önskade jordgubbspaj till kvällens "fest", som det de kallar det.
Jo de säger så de små, när vi ska ha gäster.
Så jordgubbspaj it is.
Och ett recept på det.




Jordgubbspaj
4 pers

100 g smält smör
1 msk sirap
1-1,5 dl socker
2 dl mjöl
1 tsk vaniljsocker
0,5 tsk vaniljpulver
1 tsk bakpulver

1 liter jordgubbar

Gör så här:
Sätt ugnen på 200 grader.
Lägg jordgubbarna i en form.
Smält smöret och häll i sirapen.
Blanda ihop alla torra ingredienser.
Rör sedan ner det smälta smöret och blanda ihop.
Smula degen över jordgubbarna och skjuts in i ugnen.
Låt stå där i ca 20 minuter.
Severa varm eller kall med vaniljsås eller glass.







torsdag 14 juli 2016

Jag kanske kan vänja mig?


Jag börjar bli vilsen vad det gäller veckodagar.
Och nu när han-jag-är-gift-med kickar igång sin semester på en torsdag,
ja då är det ingen reda alls.
Feberstatusen på lil'sis har dalat
och jag hoppas att vi kan stryka ett streck över det.
För den här gången.

Vi tar det varsamt.
Tar en tur med båten.
Jag som blir sjösjuk på en luftmadrass, eller ibland t o m i skidbacken
jublar inte av mannens lilla "accessoar".
Förra gången var vidrig.
Men idag är okej.
Det är så gott som vindstilla
och havet är snällt mot mig.
Big bro är den enda som badar.
Tar sats och hoppar i från båten.

Dom älskar verkligen det där.
Kidsen.
Att hänga på havet.
Jubla åt skump och hög fart.
Jag?
Jag kanske kan vänja mig....

tisdag 12 juli 2016

Att träna på att ge oss till tåls


Liten vaknar med het panna.
Just när trions uppvärmning av semestern når sitt slut,
och han-jag-är-gift-med's sommarledighet ligger strax runt hörnet.
Jag känner mig själv lite halvsluggo,
med värk i pannan, över ögonen och lite stick i halsen.
Förra veckans energi är som bortblåst och jag drar benen efter mig.
Jag och mitt flottiga hår.

Jag som planerat en timme eller två, i en läfylld håla nere stranden
får tänka om.
Det blir sofflocket istället.
Och bara vara nära.

Det är precis som att man räknar bort bacillerna på sommaren.
Som om dom inte längre finns.
Vi äter glass, dricker läskeblask och inser att det kunde varit mycket värre.
Även om detta är trist nog.
Vi tränar på att ge oss till tåls.
Till friska energifyllda dagar.
Och soliga dagar på stranden.

Amen.


söndag 10 juli 2016

När ögonblicken blir som bäst


Om jag inte hade vetat bättre,
skulle jag nästan fått för mig att det är Midsommardagen.
Det känns iallafall så i kroppen.
När man går upp först halv elva en söndag
och vädret är så där regnigt och grått som det oftast är dagen efter Midsommarafton.

Jo det blev sent igår.
Med vännerna.
Jag stegade in till middagen först när de andra redan ätit upp
(Kanske är det därför jag får midsommar-deja-vu,
då jag förra året först fotade bröllop och sen åkte till min familj och vännerna)
Eftersom jag först kravlat runt på alla fyra i en rejäl sandbunker med kameran högsta hugg.



Jodå, två förtjusande ungar och en mamma förevigades.
Han, med ögon och charm som fick mig att allvarlig fundera på om jag skulle försöka kidnappa honom i smyg och ta med mig honom hem. 
Och så hon, den kramgoa tjejen, med det vackra namnet.
Och en underbar fjädermask med sig som bonus.


Jag älskar sådana fotograferingar.
När kvällssolen tittar fram.
Och barnen är fulla av lek.
När de vuxna ger mig fria tyglar och lutar sig tillbaka.

Det är då det blir som bäst.
Och ögonblicken som mest naturligast.

fredag 8 juli 2016

Allt behöver inte vara så jäkla fancy-schmancy


Jag tar sats.
Gör mig till.
För att skämma bort de små.
Men framförallt han-jag-är-gift-med.
Jag vet att han ä-l-s-k-a-r kolasnittar!
Och jag har sett recept innehållande Dumle, i minst ett halvår nu.
Dom ska vara sååååå goda. Skrivs det.
Och jag har lekt med tanken att man skulle göra dessa med Dumlemint!
Ställt mig frågan om det fortfarande finns?
Dumle med mint i?
Fast det tror jag tyvärr inte att det gör...

Så jag och två småtjejer, åker och handlar chokladöverdragna kolor a´ original.
Blandar margarin och sirap och inser att sockret inte räcker till.
Funderar på att strunta i alltihop, men tittar på de hackade kolorna som bara väntar
 på att få bli ett, med den tröga smeten.
Jag vill inte lämna två tjejer hemma själva.
Men heller inte avbryta deras lek för att "vi" ska handla.
Men jag slänger mig på Big Bro´s cykel.
Lagom till en tioåring, men i minsta laget för mig.
Kör racer ner till närbutiken,
och sen snabbt hem igen.
Fem och en halv minut tar det.
Inte mer. Inte mindre.

Med mjölksyra i benen bakar jag vidare.
Längtar efter mjuka kolaböjliga snittar. 
De luxe.
Mmmmmm.

Men dom blir inte så.
De-lux-iga.
Dom blir knäckiga och jäkliga.
Och smakar mjöl!?
(Det tar mej konstigt nog tre snittar att komma fram till misslyckandet. Plus ytterligare en..)
Och jag vet inte om jag vågar bjuda han-jag-är-gift-med,
utan att nån plomb med varningsskylt i gommen, ska ramla ut.

Ni vet när man sett framemot nåt.
Nästan känt smaken av det i munnen.
Lagt ner en massa tid, som man kunde haft till något annat.
Tagit sig över alla hinder,
och så blir det bara hård knäckig pannkaka av´et!
Ni vet när livet inte är så det där fancy-schmancy, 
som livet i sociala medier oftast är.
Då får man dela med sig av sånt också.
Slänga kakorna en ful jäkla julburk, fast det är mitt i sommaren.
Och se om det kommer hit nån på besök, som är redo att tappa sina löständer. 
Eller plomber.
Erkänna att livet inte bara är ett kliniskt vitt hem
där man inte kan komma underfund med var sjutton dom gömt alla saker.

Men det är okej.
Det är mänskligt.
Allt behöver inte vara så fancy-schmancy.

Over and out.

torsdag 7 juli 2016

En swedish fika. Och två brustna hjärtan


När Big Bro är borta, 
dansar sockerråttorna på fikaborden.

Lil´sis och jag åker till ett nytt fikaplace.
Åtminstone nytt för henne.
Men en gammal klassiker för mig.
Jag och han-jag-är-gift-med tog ofta söndagskaffet här när vi bodde i stan.
Det är ungefär en halv evighet sen. Typ elva år sen.
Och jag har inte varit här sen dess.....


Det blåser alldeles förfärligt.
Sanden piskar oss i ansiktet
och vinden gör oss nästan flygfärdiga.
Hon gillar´t inte alls, lil´sis.
Tar sats och springer så snabbt man nu kan springa i motvind.
Och i sandaler.


Det som finns därinne, gillar hon desto mer.
Hon väljer omsorgsfullt en gigantisk kärleksmuffins.
Och jag vågar inte göra annat än likadant.
Då jag alltid annars brukar komma underfund med att hennes kaka är godare än min.


Kärleksmuffins ja.
Vi lättar fikaankar på Kallis uteplats.
I solsken och lä.
Läser bok och blir sockerspeedade.
Hon får fnissanfall och förvandlas till charmig tramsebyxa.
Det är hon och jag.
Och ett annat par som sluter upp.


Det är svårt att undgå parets diskussion.
Paret i femtio, sextioårsåldern pratar kärlek. Trohet.
Som på film.
Jag hör henne säga ord som besviken.
 När du mötte den kvinnan. Dina sociala svårigheter.
Mannen hummar mest. Säger inte så mycket.
Han får käftsmäll efter käftsmäll.
Gissningsvis välförtjänt.
Och hon gråter försiktigt.

Jag tycker på nåt sätt synd om dom båda.
Han orkar inte hålla upp sin sköld mot alla anklagelser.
Och hon är så sårad.
Det är som om vi alla suttit där nån gång.
På någon av stolarna.
Där något som vi önskat bli rätt, men ändå blivit så fel.
Två brustna hjärtan,
som enbart vill vara hela.

Dom lämnar, före oss.
Och jag tänker att de kanske löser det, när de slipper mig och tramsebyttan.
Att de störs av vår närvaro.
Att de bara behöver vara ifred.

Vi hinner ikapp dom på parkeringen.
Dom kramas och håller om varandra.
Det syns att det finns kärlek på nåt sätt mellan dom två.
Att det kanske finns hopp.
Att slippa lämnas.
Att bli ensam.
Så skiljs dom åt.
Han blir stående vid sin bil.
Vänder huvudet bort från henne.
Och gråter.


Kärlek kan vara så underbart!
Men kan ändå smärta.
Det gäller att ta hand om de man älskar.
Och håller kär.




onsdag 6 juli 2016

När man får hänga med en världsstjärna

Vi hänger i innebandyhallen. Hela trion.
Det är summercamp för Big Bro. Hela veckan lång.
Fast idag är den dag som räknas mest.
Dagen då det händer.
Då världens bästa spelare och årets skyttekung är på plats.
Rasmus Enström och Alexander Galante Carlström.
Say no more...




Det är typ fett tungt att få spela och träna med just dom killarna, sina favoritspelare,
 när man snart ska fylla tio år.
It's almost like a dream. 
Så papper och penna är med i ryggan idag.
Och en mamma till fotograf.
Jo sådana dagar är det bra med en mamma som viftar med kameran jämnt och ständigt.


En sådan dag, då världsstjärnor hänger med helt vanliga stjärnor.


Bästa slogan ever.

tisdag 5 juli 2016

I ett försök att göra barnens läslust större

Strandvädret på Guldkusten lyser med sin frånvaro.
Jag älskar strandväder, det gör jag verkligen.
Men jag tillhör inte dom som tycker det är onödigt att ha sommarlov,
bara för att det inte är "pressarväder".
Det finns annat man kan göra. Iallafall ett tag.
Tex springa utan sakta drabbas av "smältdöden".
Sitta i uterummet och fika medans regnet smattrar på taket.
Rensa garderober.
Eller helt enkelt dra igång ett läsprojekt med barnen.


Hela trion är med i sommarboken.
Det är bra.
För det är ypperligt sätt för mig att sitta stilla.
Och koppla av.
Men kanske mest bra, för jag blir en god förebild för lil'sis och Big Bro.
Det ena barnen vill läsa mest hela tiden.
Det andra, tja, är en god läsare, men tycker att det finns så mycket annat som lockar.
Men jag är ju en sån där mamma som tycker att läsning är superviktigt.
För kan du inte läsa, så kommer du heller inte klara av att förstå uppgifterna i matteboken.
Eller förstå instruktioner.
Eller numera ha en digital kommunikation med din omgivning.
Och tusen andra saker. Förstås.

Så läsprojektet.
Jo. 
Vi pysslar ihop en läshörna i uterummet.
For readers only.
Kidsen får vara med att rengöra golvet ordentligt.
Bestämma matta och tyg till kuddfodral.
Och släpa det igenom Ikeaaffären



Och nu är det klart.
En paddfri zon.
Med sänghimmel och allt.
Så att man kan få vara sig själv en stund.
Med en bok som enda sällskap.
📚



söndag 3 juli 2016

Det handlar inte om längden


Det handlar inte om längden.
Inte heller om hastigheten.

Det handlar om medvetenhet i varje steg.
En avslappnad käke och fromhet mot nacke och axlar.
Om att ta sig ur de utmattades grotta
och slussas till balans.
Det handlar om att ta det försiktigt 
och att komma tillbaka.
Att nå målet och bli ett med vågorna.

Det blir jag.
Ett med vågorna.
Som ett barn på julafton.
Iallafall när jag "surfar" på vågen.
Gång efter gång.

Det handlar om att känna sig levande.
Att med staplande steg bli SportySpice igen.
Utan smärtor i kroppen.
Det handlar om att springa hemåt,
fastän det värker i axel och nacke.
Att springa hemåt,
med Darin i lurarna. På svenska.

Allt handlar egentligen om att hitta tillbaka.
Till kreativiteten.
Och balansen.
Och att göra saker rätt.
Utan prestige.

fredag 1 juli 2016

Förhållningsregler från Gud


Jo jag träffade Gud igår.
Gud heter egentligen inte Gud. 
Utan nåt mer vanligt. Typ Svensson eller nåt.
Men vi kan kalla honom Gud.

För om man har ont nånstans i kroppen,
tar han fram sina magiska fysioterapeutnävar.
Trycker. Drar. Och knäcker till.
Och sen känner man sig mörbultad en dag efter.
Och sen brukar det ge med sig.

Idag är dagen efter.
Mörbultad i höger arm, axel, käke, skuldra, nacke och huvud.
Han säger att jag har en stor irriterad nerv på höger sida, som jäklas med mig.
Och varför, fattar jag ju själv....
Ni vet, taskig ergonomisk sittställning när jag bloggar och redigerar bilder.
Och en taskig hållning rent allmänt i axelpartiet.
Nåt som de flesta pinglor efter fyrtio, drar runt på.

Så nu är det förhållningsregler från Gud, jo minsann.
Fyra sorters övningar morgon och kväll.
Bättre ergonomitänk.
Ryggsträck och ut med brösten!
Och att vara smart.
Jag antar att det är undermeningen att jag inte ska hänga så förbaskat mycket framför skärmen.
Bara så ni vet.
Bara så JAG vet!

Men just nu håller jag på att sätta ihop en Ikeagrej.
Och jag är inte så bra på sånt.
Fast jag fattar manualen, för ovanlighetens skull, 
så hittar jag inte hålet i tyllfluffet jag ska använda mig av.
Fast jag vridit och vändit. 
(jag vet att det heter vänt)
Så jag blev trött på´t!
Tog en paus och hamnade här.
Aja baja, undrar vad Gud sagt om det....

Amen

(Psst. Pojken på bilden har inget med texten att göra. Han är bara så gudomligt vacker. Det tycker iallafall jag som partisk mamma...)