tisdag 31 mars 2015

All you need is love



"Mamma, jag älskar dig lika mycket som universum.
Ända tills det tar slut.
Mamma, universum tar aldrigt slut. 
Det är oändligt." 

 
 

söndag 29 mars 2015

Det där borde jag jag gjort för längesen

Det är söndag.
Det är ett dygn med tjugotre timmar.
Det är sommartid!
Jag öppnar mina armar!
Kramar om den.
Välkomnar den på bästa sätt.
Äntligen! Äntligen kan jag peka finger åt vintertid.
Och förälska mig i långa ljusa kvällar.
Känna mig levande igen och väckas upp som björnen ur idet.
 
Dessutom har jag fått mersmak.
Av veckans tidiga morgnar och mera sömn.
Jag har inte lyckats sova riktigt åtta timmar per natt. Men dock sju och en halv.
Och vilken skillnad. Vilken jädra skillnad!
Att några dagar få börja med en långpromenad eller löpartur.
Hoppa över onödigt socker och känna sig så mycket piggare och gladare.
Mersmak var ordet.
Och jag kommer fortsätta med det här.
Det innebär inte att nåt asketiskt liv på något sätt.
Bara sötsaker på helgerna och att ta tillfällena i akt.
Simma när lil´sis är på simskola. Och träna i hallen bredvid, när Big Bro är på gympa.
Varva ner med ett yogapass eller bjuda sig själv på en löpartur när de andra sover.
Ta tillfället i akt, istället för att ha näsan djupt nere i mobilskärmen.
Det där borde jag gjort för l-ä-n-g-e, längesen.
 
 
 
Men nu kör vi söndag.
Med kanelbullsdeg på jäsning, lite fotografering och lite trädgårdsröj.
Inga tider å passa på. Bara ta det i den takt jag mäktar med.
 
Sunday - please have a good one!
 
 
 


fredag 27 mars 2015

Att släppa taget och slänga sig ut bland molnen

Jag är inte den äventyrliga typen.
Nä, jag är oxe. Jordnära.
Känner mig trängd av snabba beslut.
Och måste först stöta och blöta några varv innan jag tar beslut.
För det som påbörjats, måste fullföljas.
Och det som lovas, måste hållas.

Många tankar snurrar runt i huvudet.
Några varv upp till månen och sen tillbaks igen.
En del kallar det fyrtioskris.
Själv kallar jag det vägskäl.
Jag känner mig inte det minsta krisig.
Jag står stabilt. Med båda fötterna på jorden.
Känner trygghet med vänner, arbete och familj.



Dörrar har öppnats på glänt. 
Dörrar som pockar på min nyfikenhet.
Dörrar med nya möjligheter.

Den här veckan har möjlighetsdörren öppnats upp ännu mer.
Och bjudit mig på två oväntade erbjudande.
Två signs.
Jag som aldrig skulle få för mig att hoppa fallskärm, känner att det är dags nu.
Att stiga in i planet, med packningen med ryggen.
Ställa mig vid öppningen och räkna till tre.
Släppa taget och slänga mig ut bland molnen.
Låta det kittla i magen och peka fulfinger åt allas vår värsta fiende - självkritiken.
Tänka att jag kommer bli en erfarenhet rikare och klappa mig själv för modet.
 


torsdag 26 mars 2015

Den tysta cancern

 
 
För några veckor sen fick jag ett litet, litet brev.
Från syster. Med ett armband. I teal.

Jag bär TEAL,
tillverkas av en tjej som själv drabbades av livmoderhalscancer för ett och ett halvt år sen.
G.y.n.c.a.n.c.e.r
Det där som är så mycket vanligare än vad man tror, men inte hör talas om.

För att inte tala cellförändringar på livmodertappen -
förstadiet till cancer om det inte behandlas.
Dom är ännu, ännu vanligare.
Jag kan snabbt räkna upp en hel hand, nä kanske två,
på unga kvinnor jag känner, som drabbats av cellförändring på cervix.
Som kanske tagit cellprov och fått det upptäckt i rätt.
Eller som kanske dragit sig för att bli "topsad". Fast det bara tar en sekund. Eller två....


Armband mm för att bidra till forskningen, kan du köpa här.

tisdag 24 mars 2015

I ett försök att bli morgonmänniska

 
Jodå, livet börjar ordna upp sig.
Cykeln är åretfunnen på misstänkt plats.
Choklad, godis och kakor är lika med nolltolerans.
Men en helt sockerfri vecka, det är det inte.
Fast det har det heller inte varit tal om.
Citronvatten dricks och sömnen - tja.
Det var ju som jag räknat med. Det allra svåraste.
Igår när lampan släcktes visade uret 22.27.
Och det känns okej, även om det inte var prick tjugotvå.
Men en klar förbättring hur som helst!
 
Och jag kunde förstås sovit en timme längre idag p g a sovmorgon.
Men jag ställde klockan på sex-noll-noll.
För att pallra mig upp i tystnaden.
Dra på mig löparkläderna och powerwalka sju kilometer.
Ner mot stranden. Längs havsbrynet. Och hem igen.
Och jag gillar det där.
En nästintill folktom strand.
Och att känna att man kommit igång tidigt på morgonen, med nånting bra.
Så nu är det tack och god natt.
I ett försök att bli morgonmänniska.
 

söndag 22 mars 2015

Hur jädrans svårt kan det vara?

Jag har gjort det igen.
Glömt bort var jag ställt min cykel.
Förra gången hade jag satt den utanför lil´sis förskola.
Och låtit den stå där olåst i fyra dygn.
Innan jag ens saknade den!?
Den här gången - tja...
Who knows?
 
 
I bästa fall tog jag cykeln till jobbet för någon morgon sen (kanske i onsdags?)
och gick sen hem utan den. Eller nåt?
Eller har jag, lik förbaskat, ställt den utanför förskolan igen,
när jag skulle hämta små barn. Och sen gått hem med barnen och utan hoj.
One more time. En favorit-i-repris.
 
Jag ser det som ett tecken på stress.
Eftersom jag inte är född sån. Som en sån där virrpanna som inte har koll.
Nä, i vanliga fall är jag kontrollerad av mig.
Men ibland kommer jag i obalans.
In i perioder där jag stressar för att inte stressa!
Ni vet, när man har en uppbokad tid.
Då stressar jag så in i helskotta innan, för att inte stressa på vägen dit.
Men det är helt onödigt. För jag har ju redan blivit uppstressad, fast jag inte behövt.
Och så är stressen igång i alla fall....
 
 
Så nu tänker jag ta tjuren vid hornen under kommande arbetsvecka.
Jag ska lägga mig klockan tio.
Dricka citronvatten varje morgon.
Och ge farao i sötsaker.
 
Amen, hur jädrans svårt kan det vara?
 
 

lördag 21 mars 2015

Att göra nåt som jag egentligen inte brukar

Lördagkväll.
Och jag gör nånting som jag egentligen inte brukar.
Jag bloggar utan tillhörande foto.
Det är farao inte jag. Jag kan inte det där.
Jag måste tvångsmässigt ha med en tillhörande bild i inlägget. Annars är det inte jag.
Och jag kan inte bara ha en bild, utan text.
Det måste vara både och.
En symbios...
 
Gå-bort-kostymen är utbytt mot ett par marinrandiga hangmatta´s.
Stora och slöffsiga. Och gott om plats för tacorester och Nutellasemifreddo.
Tröttheten är slående och jag kommer troligtvis somna i soffan.
Nånstans mellan Gladiatorerna och efterrätten.
Trots att jag koffeinknarkat latte och cola hela dan.
Proppat mig full med avskyvärt socker...
 
Jag lyssnar på Jocke Bergs senaste.
Om och om och om igen. Till oändligheten.
Jag kan inte få nog.
Det är nåt visst med honom.
Trots hans "tack som fan" och hans klappande för bröstet - som inte ser riktigt klokt ut.
Men det finns så mycket minnen till hans musik.
Från studenttiden i Kristianstad till syrrans bröllop för två år sen.
 Hur jag euforiskt studsade mig igenom hela konserten på Gröna Lund 1999.
Olycklig kärlek.
 Dofter.
 Sommarkvällar.
Jag, hand-i-hand med han-jag-är-gift-med. På "rymmen" från två små barn.
Springandes mot Kentkonserten på Sofiero.
Big Bro´s Kentindoktrinering.
 And many, many more.
 
Ibland glömmer jag bort honom under långa perioder.
Men så plötsligt blir jag helt förhäxad igen, när han står framför oss på scenen.
Det är alldeles för längesen nu.
På tok för längesen....
 
 
 


onsdag 18 mars 2015

Att lyssna utan att höras


Jag har tänkt på det där.
Hur svårt vi människor har nuförtiden att låta medmänniskorna säga sitt.
Att lyssna utan att höras.
Att låta någon prata till punkt,
utan att snabbt sticka in sitt eget mellan två meningar.
Som om det jag har att säga är viktigare,
än det vännen berättar för mig.
 
När jag var yngre var jag en mästare på att lyssna.
Ta ett steg tillbaka och visa respekt.
Så är det inte längre av nån anledning.
Men jag är knappast ensam.
Det har blivit en ful modernitet att prata i mun på varandra.
Bland såväl vuxna, som barn.
Att barn gör det, är kanske inte så konstigt.
För barn gör som vi vuxna gör.
Men vi vuxna borde veta bättre.
Lägga egoismen åt sidan.
Och passa på att andas under tiden istället.
 
 


måndag 16 mars 2015

25 mil för lite salt?

Jo vi drog iväg ett helt gäng igår.
På shoppingtur. For mums only.
Och det vill jag lova, att få åka iväg enbart med några inredningsfrälsta brudar
och klämma och känna hur mycket man vill - det är lyx!
 
Jag som tidigare bara varit på Magasin 36 samt Saluhallen i Höganäs
och nu hade siktet inställt på att jag åtminstone skulle shoppa mitt favoritsalt med ramslök, 
fick förstås med mig betydligt mer med mig hem.
Och det var väl för väl?
För nog vill man väl hjälpa till att fylla bagageutrymmet med något mer än salt,
när man åker 25 mil en söndag sådär?

Så just den "orosballongen" var ju lätt att sticka hål på.
Det blev så mycket mer än så i papperskassarna.
Det är liksom svårt att låta bli när man hamnar på två nya ställen
som man får mersmak av.
Sådana som man känner att man bara måste besöka igen.


Enkla Ting har länge varit på min jag-vill-besöka-lista.
Även om det ligger i mina gamla workinghoods, långt ut i ingenstans.
Men jag blev knappast besviken.
Det fanns hur mycket som helst som föll mig i smaken.
Only the wallet had a limit! Och kanske just huset som vi bor i.
(Åtminstone om man ska tro han-jag-är-gift-med)



Sen Butik Linnea - som däremot var ett okänt namn för mig.
Men en glad överraskning!
Ett växthus fullt med go´bitar.
Så att jag blev tvungen att räkna Elle-belle-bi...
Och med ett dukat bord med underbart porslin -
där jag skulle kunna tänka mig äta middag (om man fått) alla dar i veckan.

Jupp, söndagsutflykt var det.
En barn- och mansfri sådan.
Med mycket kläm och känn.
Och med inredningsbutiker som får mig att vilja komma åter igen.


fredag 13 mars 2015

Kvinnorna som får mig att bli en bättre människa


Jag kunde inte låta bli att svänga förbi Majas Cottage igår.
Eller rättare sagt jag kunde inte låta bli att få lägga undan några av de nya 
lyktorna tidigare i veckan, för att igår hämta upp dom på självaste releasedan.
Mest av oro för att bli utan.
Eller för att tiden skulle ticka iväg och att jag skulle komma av mig.

För jag har ganska svårt att låta bli att inte köpa på mig ett lager.
När man står där i affären och pekar på den ena lyktan efter den andra. 
Likt ett barn, som står vid lösviktsgodiset en lördag och vill ha mer.
Och när man vet att hälften av pengarna går till Barncancerfonden.

Jag tycker det är en fantastisk idé.
Att göra något vackert och sälja för ett gott ändamål.
Och jag vill gärna vara på ett microhörn.
För jag inser att om jag köper Majalyktor och säljer barnkläder på Barncancerfondens bazar, 
så är jag med och bidrar till väldigt mycket mera pengar än jag annars hade gjort.
Hittills är det drygt en handfull hundringar den här månaden.
Och så hade det inte blivit, om inte dessa fantastiska kvinnor bakom Majas Cottage
och Näsets Barnbazar funnits med sitt enorma engagemang.
Dessa kvinnor, som får mig att känna mig delaktig.
Kvinnor som får mig att bli en bättre människa.

Tack!
 

torsdag 12 mars 2015

Brunt är också en färg

 
Vi smyger in lite färg i trädgår´n.
Flyttar fokus från brunt och visset, till färgglatt och fräscht.
Brunt är inte riktigt min färg.
Även om min mamma och faster bestämde sig för att så skulle vara,
vintern mellan mitt fjärde och femte år.
Då mamma envisades med en mörkbrun overall i bävernylon.
Och faster "överraskade" mig med halskrage och mössa i brunt. I julklapp!!!
Jo men jag klädde sååååå fint i brunt! Tyckte dom.
Jag tyckte nästintill att det var barnmisshandel.
För hey! Vilken fyraårig tjej föredrar brunt framför rosa?
I´m just saying....
 
Alltså brunt kan funka fint som i Nutella, O´hoysås, latte, ögonfärg och choklad!
Och som i fräknar!
Fina, fräscha, försynta, små Pippifräknar som landat på min näsa.
Som får min ansiktsfärg att stiga upp från de dödas,
och ge nytt liv igen. Gud så efterlängtat!
Jo brunt är också en färg.
Men i trädgården föredrar jag så många andra.
Som små blå iris. Vita pärlhyacinter.
Och primulor i alla dess färger.


onsdag 11 mars 2015

Tänk om det är så?

Jag ligger på min ljusblå matta.
Den som fortfarande bjuder min nacke på sand. 
Ett långvarigt minne från strandyogan i somras.
 
Onsdagkväll, är yogakväll.
Jag börjar fundera på hur länge jag hållit på med det här.
Andats in. Andats ut.
Hört en stor grupp kvinnor tona ut med Sat Nam
och hur vackert det klingar, likt en kyrkokör.
 
Jag kommer fram till att det är åtta år. Minus en graviditet.
För nån fysisk aktivitet under lil´sis tillväxt därinne, var det ju inte tal om.
Så låt oss säga sju år.
Sju år av gå in i sig själv.
Släppa fokus på allt runt omkring och bara koncentrera sig på här och nu.
Försöka behålla fokus trots pruttljud efter magövningar.
Och eldandningar som låter som gamla tröskverk.
 
Min första lärare brukade säga att det finns en gammal yogatro;
 att man föds med ett visst antal andetag.
Tänk om det är så?
Då gäller det att inte stressa ihjäl sig i onödan och förvalta sina andetag väl.
 
Och tänk om det är samma med energier?
Att vi födds med en begränsad mängd energi?
Då gäller det att hålla sig borta från dom som suger ut en massa kraft
och hålla de kärleksfulla nära.
 
Eller att för varje timme som vi motionerar, så lever vi en halvtimme längre?
Tänk om det är så...
 
 
 


tisdag 10 mars 2015

Visst är det nåt särskilt?


Det är nåt särskilt med dom där allra första vårdagarna.
Då vi slänger fram en gammal solstolsdyna ute på trädäcket,
och äter söndagslunch i form av hämtmat från byns hamburgeria.
När han-jag-är-gift-med kommer hem med nya finkaffekapslar,
så jag kan fortsätta sörpla vanilj- eller karamellatte för fulla muggar.
När morgnarna är ljusa och kvällarna är långa.
Eller när man får världens finaste bricka från Winterbird Co med posten,
för att jag blev vinnare i Ljuva Magnolias tävling!

Vårkänslor med sol och fågelsång.
Och med en känsla av att aldrig vilja gå inomhus igen....

Visst är det nåt särskilt?

söndag 8 mars 2015

What I see, is what I got

 
Jag ser en kvinna med trötta ögon.
En kvinna som borde vara snällare mot sig själv och bjussa på mer sömn.
 
Jag ser en kvinna som ser snyggast ut när hon ligger ner,
eftersom tyngdlagen börjar ge sig till känna.
En kvinna som saknar att få gå i kontorskläder,
men som inte vill tillbaks till bokslut och ständiga deadlines.
Jag ser en kvinna som förlorat kontrollen totalt i tvättstugan.
 
Jag ser en kvinna som är osäker på sin egentliga hårfärg
och som fått diagnosen de-första-gråa-hårstråna-syns-i-luggen av sin frisör.
En kvinna som försöker ruska av sig två-tre myskilo genom att träna,
men utan att sluta äta choklad.
 
Jag ser en kvinna som tror hon kan leva på bananpannkaka med keso och jordgubbar.
Och som blivit en jävel på att dricka finkaffe.
 
Jag ser en kvinna som drömmer om att få fotografera en bak-och-kak-bok.
Och som har massor av visioner. Men för lite tid.
 
Jag ser en f d storstadsbrud
som numera älskar lugna hemmakvällar och långa promenader.
 
Jag ser en kvinna som närmar sig sin fyrtiosdag.
Och hon har ingen aning, INGEN! - om hur hon vill fira den.
 
tick, tack, tick, tack, tick, tack...
 
 

lördag 7 mars 2015

Tankar i fotografhjärnan



Jag har legat lite lågt med mitt företagande under vintern.
Kreativiteten där har fått vila lite. Likt en björn som gått i ide.
För att låta lusten komma tillbaka. 
Och beslut gro fram, om hur jag vill ha det.

För min del måste känslan vara där.
Jag vill inte göra det här på ren rutin.
Jag vill att varje möte med de avporträtterade ska bli speciellt.
Jag är inte den typen av fotograf som kör på löpande band.
Jag tycker det är super med fotografer som kommer ut till skolor och förskolor
och tar kort på barnen.
Men det är inte jag. Inte på nåt sätt.
Jag vill fånga ögonblick. Vackra miljöer.
Och bara tacka ja, till det som känns jag.
Jag vill inte drivas av att tjäna så mycket pengar som möjligt.
Utan följa magkänslan.
Och fotografera det jag tycker är kul.
 
 

måndag 2 mars 2015

En Efteråttacheesecake. Och en förklaring

Jag tror jag har nånting att förklara.
Det där om mig och sötsaker.
Vår relation.
För jag gillar fortfarande (eller ibland) onyttiga saker fulla av socker.
Jag dricker tex inte kaffe utan mjölk och en gnutta socker.
Och mörk choklad slinker också ner väldigt lätt.
Och om sanningen ska fram så händer det att jag måste
köra ner en tesked i Nutellaburken om det är kris.
Eller t o m förse mig med en matsked O´hoysås.
Just in emergency....
 
Men jag stoppar inte längre i mig lösviktsgodis.
Och jag okynnesäter sällan kakor, bara för att...
Jag äter lika gärna keso med banan och päron,
istället för glass och chokladsås.
Och pannkakor och jordgubbssylt har bytts ut till
bananplättar med jordgubbar från sommarens självplock.
Jag har sagt goodbye till yoghurt och 
hello till mandelmjölksmoothies eller chiapuddingar.
Och morgonen börjas ofta med citron- och ingefärsvatten.
 
Dessutom har jag senaste tiden insett att min kropp i perioder
mår ganska dåligt av det vita pulvret.
Kroppen känns stressad och huvudet ofokuserat.
Hjärtat klappar fortare men kroppen blir ändå tröttare.
En obehaglig känsla. I alla fall för en kontrollmänniska som jag.
 
Så nu vet ni.
Jag är inte helig och helt fri från socker.
Men jag njuter mindre av det nu än tidigare.
 
Fast i lördags njöt jag.
Av vänners sällskap.
Och en ny efterrätt. En sådan cheesecake, med Efter Åtta i.
Så pass mycket, att det kommer bli mer av den varan.
 
 
Cheesecake med After Eight

Cheesecake:
1/2 paket Digestive
 50 gram smält smör
3 äggvitor
3 äggulor
1 dl socker
300g Philadelphiaost
1 msk vaniljsocker
4 dl grädde
1 stor After Eight (400g)
 
Topping:
200g mörk blockchoklad (ev med mintsmak)
3/4 dl grädde
3 msk smör
 
Gör så här:
Börja med botten till cheesecaken, ungefär halva digestivpaketet lite drygt.
Banka eller mixa det till smulor.
Smält sedan smöret och rör ihop med kexen som du sedan plattar ut
i en rund springform (25cm) med avtagbara kanter.
Gör sedan tryffel-toppingen. Värm upp grädden och smöret tills det precis börjat kokat.
Ta av från plattan och rör ner chokladen tills allt smälter.
Ställ denna svalt medan du börja med själva cheesecaken.
Ta fram tre olika skålar, dela ägggula och äggvita separat i olika skålar.
Vispa äggvitan till ett hårt vitt skum.
Rör ihop socker, vaniljsocker och Philadelphiaosten med äggulorna.
Vispa sedan grädden fluffig så att den bildar toppar. 
 Sedan vänder du ner äggulesmeten och grädden i äggvitan försiktigt med slickepott eller slev.
Varva sedan After Eight och ”smet" i några olika lager.

Vänd upp allt i formen och ställ in i frysen.
 Skulle du få någon smet över kan man göra
 små portionscheesecakes i mindre muffinsformar eller liknande.
Den behöver cirka 5 timmar i frysen innan den stelnat.
 När cheesecaken stelnat något, häll över tryffeltoppingen och sätt dit några
mintkakor som dekorering (jag skar mina till trianglar innan)
Ta fram kakan minst en halvtimme innan servering.

Tips!
Använd en vass kniv när ni portionerar ut denna kakan, för att mintkexen lättare ska skäras itu.
 
Sen nomnomnomnom....
 
(ursprungligt recept från Jennys matblogg)


söndag 1 mars 2015

Dagen efter, dagen före

Jag går och lägger mig i samma säng som han-jag-är-gift-med.
Men vaknar mellan två barn.
Med två ben över magen och ett huvud insnusat mellan axel och hals.
Och krokig som en nittioåring i ryggen.
 
Vinden viner så det småskriker i fönsterna.
Och snöblandat regn försöker slå sig till ro utanför.
Just när man tänker göra finger åt vintern och februari
och istället hylla mars och våren.
 
Så vi stannar nog inomhus idag.
Smygäter lite rester från igår, när Nutellamannen med familj var här.
Fluffar nya rosa våriga kuddar i soffan.
Och struttar runt i gårdagens lilla svarta. Med en grön träningsjacka ovanpå.
Det ser inte klokt ut - jag vet.
Men det är sånt jag gör dagen efter, dagen före.