lördag 9 december 2017

Jul på Fredriksdal


Trion rullar norrut.
Till en stad som en gång varit min.
Till en stad som jag nog aldrig hann landa helt i när jag bodde där,
men som ändå är den staden som känns mest hemma.
Till en stad dit dialekten känns som jag
och dit besöken sedan barnsben, varit många.


Vi drunknar i ett hav med julgranar och stämning.
I ett hav där gammalt möter nytt.
Där stånden står uppradade i längder.
Och där kön ringlar sig in till tomten


Barnen vill först inte gå dit in.
Men strax innan vi far hemåt,
ångrar de sig och tar istället plats på halmbalarna.
Det är inte den norrländska tomten.
Det är tomten som pratar som man gör "hemma".
Tomten som, till lil´sis irritation, säger julpaket.
Istället för julklappar.



Mitt bland ostar och korvar och Gud vet allt,
hittar vi de här.
Hjärtan inlindade i ull.
Och ett sådant får följa med oss hem,
för att pryda vår dörr i decembermörkret.



Och en korv måste man ha,
säger Big Bro.
Det är visst sen gammalt.
Så sådana trycker de i sig i nafs
och mumlar nånting om att det är den godaste korven ever!


Sen lämnar vi Fredriksdal för den här gången.
Låter kalla kroppar få värma sig inne i bilen.
Kroppar som kanske är kalla av kyla.
Men varma av julstämning.

fredag 8 december 2017

Tokenskaper och galigheter


Jag springer aldrig och badar när det är under tio grader i luften.
Just för att det blir för kallt på hemvägen.
Men det är svårt att lyckas få till en decemberdag utan förkylning, ryggont, regn 
och ändå hitta en termometer som visar tio och en tid då det fortfarande är ljust.

Så jag fuskar lite.
Fyller bilen med tjockjacka, joggingbyxor och badrock och kör ner till kanalen.
Fulsjunger högt tillsammans med Icona Pop -
"they say you are freak, when you (we) are having fun"
Taggar.
P.e.p.p.a.r.

Jag börjar springa.
Över asfalt.
Över stock och sten.
Efter första kilometern är jag fortfarande kall.
Efter andra, tvekar jag.
(man får aldrig tveka när man ska kallbada)
Vid tredje kommer värmen.
Vid fjärde är jag tillräcklig svettig för att vara trött och motiverad.

Jag binder fast termometern i stegen, med lil´sis hopprep.
(hysj, don´t tell anyone)
För jag inser att det är för kallt för att jag ska stå kvar
i vattnet och göra graderna rättvisa.
Byter om.
Gör misstaget och ser att den röda linjen stannat vid fyra streck.
Fyra streck utan en bastu som väntar på en,
det är kallt det.
Men jag tvekar inte.
Kliver med bestämda steg ner i det mörka vattnet
och tar en microsnabb tango med den slingrande gröna tången.
Done.
Mission completed.
Over and out.

Tokenskaper eller galigheter.
Call it what you want.

torsdag 7 december 2017

Funderingar. Och hjältedåd

Förra veckan satt han där.
Vid köksbordet och pluggade in medeltiden.
Om blodbad, tyranner, fyra stånd och fridslagar.
Ni vet de där, att det är förbjudet att ta sig in i andras hem.
Att inte slåss i kyrkan eller i tinget.'
Och att INTE våldta kvinnor.
Man kan tycka att vi borde fattat bättre under åttahundra år.
Att det liksom borde landat det där med att det inte är okej alls att våldta kvinnor.
Det borde det

Och man kan ju verkligen undra hur många hundra år till,
 det ska ta innan detta sitter fast? 
Färdigpräntat?


Sommaren efter att jag gått ut gymnasiet (den übervarma 1994) sommarjobbade jag på en fabrik.
 Där råkade jag på några tillfälliga ventilationsgubbar, som smashade in några
 förbannat dumt valda och sextrakasserande ord till mig. 
Jag blev ganska ställd och försökte ta det som ett skämt.
Försökte tänka att det inte var en sån big deal.
Att jag bara var en ung nittonårig tjej som fick tåla sånt.
Några taskiga kommentarer, under arbetstid, 
från en man som dräglade ut sina  obekväma ord över min kropp.

Jag vet att det är inget ovanligt alls. 
Inte det minsta.
Men det som var ovanligt i den här historien,
 är produktionschefens agerande när han fick nys om detta.
Samma eftermiddag fick ventilationskillarna ta sitt pick och pack. 
Lämna och snopet åka därifrån med ett rivet kontrakt mellan bena.  

Det är först nu som jag förstår, hur stort det var att han trodde på mig.
Att han inte lät några snuskleverantörer behandla en tonårstjej hur som helst.
Att han stod på min sida, fast att han knappt kände mig.
Jag hoppas han själv förstod att han gjorde nåt som inte är självklart.
Varken nu. Eller då.

Hjältedåd och funderingar.
Så här en torsdagskväll.

Amen

lördag 2 december 2017

Tjugo lite längre


1. Jag har överlevt vinterhalvårets första månad.
2. Och har räknat ut att det är 112 dagar kvar tills det är sommartid.
3. Om jag skulle leva på en öde ö och fick välja på att bara äta nutella eller körsbärstomater, skulle jag tveklöst välja körsbärstomater. (det trodde ni inte va´?)
4. Blir grinig om barnen inte somnat så att jag hinner se Wahlgrens värld ifred.
5. Uppskattar han-jag-är-gift-med allra mest när han diskat mjölkskummaren.
6. Fick häromdagen höra, av Big Bro, att jag borde raka mig under armarna!?
7. Inser att barnen inte behöver en mamma längre - de behöver bara slime och tv-spel.
8. Äter hellre mjuk pepparkaka, än hård - original.
9. Gillar egentligen parfymer, men använder det alltför sällan. Nu har jag ingen alls, för den sista använde barnen som ETS, dvs efter-toalettbesök-spray.
10. Har ett komplicerat förhållande med Mackan. Kvällsmackan. We have to break up.
11. Jag har bott granne med Frida Hallgren, vars dotter dessutom är född på samma dag som lil’sis.
12. Och har varit barnflicka hos Wallenberg.
13. Jag har störst chokladbehov på torsdagskvällar.
14. Hade tänkt springa av mig två kilo i år, men har fortfarande sex kvar.
15. Äter helst banan, päron, dadlar och keso när jag tränat.
16. Han-är-gift-med tycker inte att det kan kallas mellanmål, utan snarare en "hel jävla middag".
17. Har en dotter som hellre drar på SSL-match imorgon för att skrika "Heja Höllviken"
 högst av alla, istället för att gå på den lokala julmarknaden.
18. Har börjat på en ny bok "Simone".
19. Och fullständigt älskar mitt bokmärke.
20. Väntar på att det ska bli tio grader i luften nån dag, 
så jag kan springa ner till bryggan och slutföra mitt badmission.

Det var tjugo lite längre det!
Hepp!

söndag 26 november 2017

Helenas mjuka pepparkaka

De är på bortamatch igen.
Grabbarna.
Jag hasar runt i huset och luktar gubbasvett. 
Ni vet så där, 
som man gör när man legat marinerad i sängen en dag med baciller.
Lil’sis gör mig sällskap.
Inte doftmässigt, men närvaromässigt.

Vi bestämmer oss för att gaska upp oss.
Dra fram några blyga adventssaker,
lyssna på julmusik
och dra igång julbaket.
Det blir Helenas mjuka pepparkaka.
Egentligen är det visst Eivors pepparkaka,
men jag känner inte Eivor så jag har döpt om den till Helenas.
För Helena känner jag ju!
Och det är tack vare henne som jag bakar denna inför varje jul.


Helenas mjuka pepparkaka.

50 g smör
3 dl filmjölk
3 dl socker
3,5 dl mjöl
1 tsk kanel
1 tsk ingefära
1 tsk malda nejlikor
1,5 tsk bikarbonat
En nypa salt

Smält smöret. 
Blanda alla torra ingredienser i en bunke.
Tillsätt sedan det smälta smöret och filmjölken och vispa.
Häll upp smeten i en bröad form.
Grädda i ugnen 60 min, 175 grader.

lördag 25 november 2017

Julens viktigaste klapp


Planen var att ha riggat huset med adventsljusstakar och hyacinter.
Att spela julmusik och baka pepparkakor med vänner ikväll.
Nu blev det inte så.
Nu blev det till att ligga i sängen och vila upp en klen kropp istället.
Diagnos icke fastställd.
Men övriga trion har varit hängiga och krassliga tidigare i veckan,
så att jag sovit en si sådär sex timmar extra idag är kanske inte så konstigt?!

Så idag blir det inte heller något fortsatt jobb med julens viktigaste klapp.
D v s välja ut några, av alla tusentals bilder jag årligen tar
 och försöka få ihop varsin fotobok till barnen.
Kanske är det inte den viktigaste julklappen för dem.
Just här. 
Just nu.
Men vem har glädje av en massa bilder i en dator som man aldrig tittar på?
Men om de får en sån här varje jul,
så ger jag de evighetslånga klappar för livet.

söndag 19 november 2017

Söndagsbekännelser. Och klimakterielängtan


Det kan vara så att jag smet igår.
Att jag sorterade högen och ordinerade han-jag-är-gift-med att fortsätta.

Det kan vara så att jag tog med mig Big Bro och mitt hormon-sargade-bäcken, 
(det som varje månad får mig att längta efter klimakteriet)
för att köpa cykelbelysning och ett kuddfodral 
och samtidigt sno åt mig en stund med vår förstfödde över en brunch.
Ni vet, vara borta en timme eller två...

Eller fem. Och en halv....

Det kan ju också vara så att jag även kom hem med en innebandyklubba
(vem köper en ny innebandyklubba till sin son fem veckor innan jul?!)
en golvlampa (så dåligt läsljus i den förra),
tre saxar, ett lakan, ett Vildkattenspel, juldekorationer, en orkidé, 
två killtröjor och en kappa som jag egentligen inte alls var på jakt efter.
Jo färgen möjligtvis.
Men modellen - nä....

Så det kan vara så att jag måste hänga i tvättstugan.
Idag. "Igen"

lördag 18 november 2017

Alla barnen....



Alla barnen får hänga med kompisar när det är lördag
utom Therese.
Hon får bo i tvättstugan hela dagen
och se om tillfälle ges....

Hepp, då kör vi lördag!

söndag 12 november 2017

När man börjar snylta på julen



Jag är den första att erkänna,
 att juletid inte är nåt hallelujamoment som jag längtar efter.
Jag har inte ont av den,
men senaste åren har den mest varit förenad med multipla julavslutningar,
stress och häng-å-släng-in-i-sista-minuten.
Inte alls så lugnt och njutbart som jag tänkt mig.

Men nånting har hänt den här veckan!
Jag har köpt tre julklappar.
Och en Aladdinkartong för att liksom vara väl förberedd
(fast att jag av princip slutat köpa den, i protest sen de bytte ut körsbärslikören)
Jag har pimplat julmust och shoppat pynt i form av en ren.
Barnen har överraskat han-jag-är-gift-med på Fars Dag,
med en bling-bling-tröja.
Som han troligtvis kommer att svettas ihjäl i, 
redan när han sätter sig i bilen på julaftons kväll.
Och så har jag dagen till ära bakat.
Nom.
För om det är nånting....nom...som jag saknar...
..nom...under de reste....nom-nom-nom...rande elva månaderna på året,
så är det just saffransbullar.
NOM-NOM-NOM!


Även om den inte blev särskilt vacker så här på 
first-buttercake-try-ever.
Och att jag dessutom glömde hiva glasyr över den,
så sitter den ända som en smäck i tarmarna nu.

Och vem vet?
Kanske kommer jag uppskatta julen på nytt igen?


fredag 10 november 2017

Utan att avslöja för mycket

Det är jobba-hemma-fredag idag.
Nä, inte en sån jobba-hemma-fredag då femtiosju barn springer runt i vårt hus.
Utan en sån jobba-hemifrån-fredag då jag ska försöka redigera mitt sista uppdrag.
Jag har bestämt att det får bli så.
(vi får väl se om jag lyckas hålla det)
Att det är dags att ta vinterpaus.

Den där redigeringen tar ju så oändligt mycket längre tid än fotograferandet.
Och nu behöver min kropp läsa lite mer böcker istället.
För lika härligt, som det är när fotohögsäsongen kickar igång,
lika härligt är det när den når sitt slut.
Jag behöver det. 
Bli en bokbjörn som går i ide.
För att ladda upp kreativiteten igen.


Här, 
en bild från senast leveransen.
Jag fullständigt älskar´t.
Kärleken, värmen och glädjen mellan mor och dotter.
Om man är sugen på att se fler bilder,
kan man göra det här.
Men bara några.
För snart vankas det jul och jag har hört att moster önskar sig ett foto i julklapp.
Så vi får spara på överraskningarna och det goda.

Fredagsamen.

torsdag 9 november 2017

Att klamra sig fast


En mörkt novemberkväll tar vi fackeltåget genom skogen.
Första gången var i fjol, så jag antar att man kan kalla det för en tradition nu.
Jag lyckas få med mig hela familjen.
Det är svårare än man kan tro.
Ju äldre barnen blir,
desto mer spretig blir vår gemenskap.
Förut var jag drottningen, supermamman och bästa kompisen i barnens ögon.
Helt oumbärlig...
Nu byts jag successivt ut mot kompisar, sporter och dataspel.


Så när jag skrider fram där,
 i ett evighetslångt fackeltåg,
kan jag inte låta bli att undra om jag lyckas locka med honom på det här nästa år?
Om jag kan vinna fighten mot kompisar och youtube för en stund?
Jag släpper sakta greppet lite.
Samtidigt som jag försöker klamra mig fast.
För jag har mer kärlek att ge.
Fler fikor att bjuda på.
Mer tu-man-hand-samtal att lyssna på.
Och fler platser jag vill visa.

Bara jag och min familj.




lördag 4 november 2017

Ett par trosor, en näve mod och lite jävlar anamma


Första lördagen på fyra veckor som jag känner mig som själv igen.
Då jag inte behöver ligga nerbäddat i sängen halva dagen.
Kanske halvfarten håller på att accelerera till helfart igen?
I hope.

Så jag hoppar i löparskorna.
Springer tre. 
Doppar mig.
Springer två till.

Jag vet, ni tycker jag är galen.
Och kanske har ni rätt....
Men känslan när man är på väg uppför stegen,
när varje cell i kroppen härligt kryllar ihop sig
och man får anstränga sig för att hålla ett orgasmliknande skrik inombords....
ja, då snackar vi inte kyla.
Då snackar vi feelgood och stressless.

Och det är inte så jäkla svårt det där.
Det gäller bara att ha med ett par extra trosor (att byta om till)
en näve mod och lite jävlar anamma.
That´s it!

fredag 3 november 2017

Sanningen en fredag


Strukturen på hemmaplan, har liksom diskvattnet runnit ut i avloppsrören.
In har, istället, det spontana akut-brand-släcknings-arbetet flyttat in i vårt hus.
Ni vet, lös-hämta-lämna-handla-mat-göra-läxor-för-dagen-systemet tagit över.
Det där är inte jag. 
Egentligen.
Men där nånstans, glömde jag bort strukturen i mitt liv.
Mitt bland nytt jobb och nya aktivitetstider för barnen.
Jag ångrar inget, på något sätt.
Men förändringar tar tid att landa i.
Och under två månader har jag lärt mig så otroligt mycket nytt och utvecklats,
så att hemmet fått stå åt sidan och avvecklats.

Så jag skapar listor på min lediga dag.
Skapar struktur.
Skapar trygghet.
Blandar "måsten", med "jag vill".
Andas frisk luft, dricker finkaffe 
och sätter min grymma kollegas nysläppta singel på repeat!
De här killarna kan bli hur stora som helst....


Amen.

måndag 30 oktober 2017

Någon vecka över tiden


Jag tror vi fick till det så där i elfte timmen.
Jag har velat i en halv evighet, 
medans han-jag-är-gift-med inte tyckt att det varit riktigt värt det.
Jo, det är förstås en bit att köra nio mil, det är det.
Men eftersom jag ändå hade en höstlovsledig dag 
och skulle till Lund för det årliga besöket hos kvinnan med det ljuvliga krulliga håret,
så var det lika bra att passa på.


Och det var verkligen sååååå värt.
Så värt det, att barnen som jag nästan fick baxa in i bilen imorse,
knappt ville följa med hem till Skuldkusten igen.



Det är lätt att tro att de alltid är så här kärleksfulla mot varandra.
Men det var ren taktik att rasta av dem några timmar i Nationalparken,
för att de inte skulle ihjäl varandra en hel dag hemma.
Jo, jag vet att de är som syskon, är som mest.
Ena stunden är de värsta ovänner.
Och nästa stund sträcker den ena ut handen till den andra som är på väg nerför branten....
....puh.....
....så att vi snällt kunde hjälpas åt att hala upp den orädda lille familjefiluren.



Men vackert var det, så att det gjorde ont.
Även om lövfällningen gått någon vecka över tiden
och vi kanske skulle varit här tidigare.

Amen.

lördag 28 oktober 2017

Ridå ner


Jag går fortfarande på halvfart.
Husmorsgympan tog inte kål på det där sista bacillerna.
Det snarare brast lite till.
Utan att brista fullt ut.
När jag vaknar idag räknar jag först till två veckor, då jag inte känt mig riktigt frisk.
För att minuten senare, inse att jag är uppe i tre.

Och idag är det sommartidens sista dag...
Det finns en del människor som älskar att ställa tillbaka klockan.
Jo, på riktigt! 
Helt säkert! 
Jag lovar!
Fast själv tillhör jag inte denna minoritet.
(för det måste väl vara en minoritet, eller?!)
Jag lider snarare av detta.
På riktigt.
Det är som att dra ner ridån helt och hållet.
Det blir nästan svart. Och ångestfyllt.
För nu vet jag så definitivt att det där halvåret ligger framför mina fötter.
Ett halvår med sjuka ungar, sjuk man, sjuk kropp, 
 kyla, mörker, gnäll, lager-på-lager-till-förbannelse och jäkligt dåligt fotoljus.
Ett halvår på halvfart.
Ett halvår som jag bara ska igenom....

Men än är det sommartid.
Några timmar till.
Och idag firar vi världens bästa mamma och mormor,
 som i dagarna sladdar in till pensionsåldern.
Så jag pressar in mig i för tajta byxor.
Bara för att byxor är en bristvara i min garderob.
Förbannar den nyinköpta blusen, som tydligen har ett hål!?
Paketerar mig en gammal.
Stressar otrevligt på familjen.
Tar den handgjorda canvasen på kussarna under armen
och låtsas att jag går på helfart.

Lördag och firande alltså.
Precis innan det är dags att dra ner ridån.

Hepp!





tisdag 24 oktober 2017

Bära eller brista


Jag ligger som en blöt fläck på det nästintill oändliga golvet.
Eller det finns, åtminstone en stor blöt fläck 
- inklämd mellan mig, liggandes, och det nästintill oändliga golvet.
Jag har inte tränat på två eller tre veckor.
Knappt ens tagit promeniskor.

Min kropp har inte alls varit i nån vidare fysisk form sista tiden.
Snarare som ett hett villebråd för bacillusker och annat ont.
Som smygande borrar sig in i mig,
utan att varken säga bu eller bä.
Utan att varken ge tydligt friska eller tydligt sjuka besked.

Så idag chansar jag.
Kör ett pass husmorsgymnastik.
Den som låter så enkel,
men som får både ben och armar att darra.

Det får bära eller brista.
Brista eller bära.
Och inom en snar framtid kommer svettpölen mellan mig 
och det nästintill oändliga golvet att få säga sitt.
Den kommer viska i mitt öra för att berätta om den var som en utrensning av gammalt bacillslag.
Eller om det var startskottet på ett riktigt utbrott.
Bära eller brista, alltså.

Rrrrrrrranelids-amen....

söndag 22 oktober 2017

Cause I´m a rope skipper, yes I am....


Här är hon.
Vårt hopp, i Vikingahoppet.
Första tävlingen ever
och man kan lugnt påstå att hon var taggad.
Och lycklig över att ha slagit personbästa på dubbelhopp (37st!) under 20 sekunder.
Ja hela hon var lycklig.
Över att äntligen få tävla.
Hon har typ väntat på den här dan sen hon var fyra.

Cause I´m a rope skipper, 
yes I am!


onsdag 18 oktober 2017

It scares ME TOO


Det slår mig att jag gått runt i fyrtiotvå år och tänkt att jag haft tur!
Tur att jag aldrig blivit våldtagen!
Som att den risken alltid varit självklar,
 att jag skulle kunna bli det.
För det hotet ligger alltid mer eller mindre över en kvinna.
Däremot har jag aldrig tänkt tanken att en kille/man skulle ha oturen att bli våldtäktsman.
Det är snarare ett val.
Ett förbannat dåligt och omänskligt sånt!

Dock har jag, som så många andra, också blivit antastad.
Haft ovälkomna händer på min kropp.
Som dykt upp på arbetsplatser, fester och säkert på andra ställen som jag inte längre minns.
Jag har blivit förföljd på en tågstation,
känt att varje steg jag tagit varit bevakade.
Och den gången, mitt på ljusa dagen,
har jag många gånger undrat,
vad som hänt om jag inte varit så snabb på att lämna stationens toalettområde
och halvsprungit upp till min väninna på perrongen.
Och när jag tänker tillbaka på det,
så tänker jag fortfarande att jag hade tur....

Jag ser två barn i yngre skolåldern.
En flicka och en pojke som leker.
Där leken inte är på lika villkor,
och där pojken är den som har övertaget.
Jag ser att han tar tag i henne och håller fast henne mot sin vilja.
Hela hennes kropp och ansiktsuttryck skriker nej
och hon hinner säga SLUTA tre gånger innan jag hinner fram och hjälpa henne loss.
Jag vet att det finns människor som tycker att jag är ett extrem på den här punkten.
Att jag inte borde dra några paralleller och se honom som en framtida antastare.
Det gör jag inte heller.

MEN-
 jag anser det att det är mitt vuxna ansvar att berätta för de båda att 
SLUTA ALLTID BETYDER SLUTA!
Och att ETT NEJ ALLTID ÄR ETT NEJ!
Framförallt med tydlighet inför pojken.
För vi måste börja där.
Och aldrig vifta bort med att "kärlek börjar med bråk".
Vi måste vända det här.

Because it really scares ME TOO.

måndag 16 oktober 2017

Att sikta på svart bälte


En skön söndag bakar jag och lil'sis solskensbullar.
Bara namnet gör det liksom alldeles för svårt att låta bli.
Hon säger att det var längesen sist.
Att hon saknat det och vill inget annat.
Jag kan inget annat än att hålla med.
Jag har också saknat det.
Och bara grejen, att det övertrötta barnet väljer att vara hemma med mig och en bulldeg,
får mitt hjärta att svämma över.


Det är inte bara bakningen som kommit i skymundan.
Hela vårt hem har nånstans blivit bortglömt.
Bland kalas, jobb, socialt liv och fotojobb.
Så jag försöker landa här hemma.
Sikta på att bli en sån där kvinna med svart bälte i husmorskärlek.
En sån där som har fabulös och genomtänkt inredning.
Bortblåsta tvätthögar.
Utsövda ögon.
Vältränade ben.
Tvättade fönster.
Och städade ytor.

En kvinna i svart husmorsbälte.
För sådana finns.
Har jag hört.
Eller?

Haa-yaaaaa! 🥋


torsdag 12 oktober 2017

Ta mig till kyrkan


Vi har nåt särskilt ihop.
Jag och bryggor.
Like something in common.

Att bara sitta där och blicka ut över evigheten.
Där bryggan är min språngbräda,
ut i möjligheternas hav.
Där inga måsten eller gränser finns.

Egentligen har det nästan blivit en sport att bada från så många bryggor som möjligt.
I såväl ljumna bad, som kalla vatten.
Men det finns dagar, då den lågan saknas.

Så jag ligger där.
Inklämd mellan fågelbajsplotter och låter Hoziers andaktsfullt sjunga "Ta mig till kyrkan"
Och marinerar mig några minuter i D-vitaminer.
Innan höstens varma strålar tar farväl
På möjlighetens språngbräda.
Lyckas jag andas nuet.

Magi.
Och Ranelidsprosa.
Så där en überstressad vardag.

Satnam.

lördag 7 oktober 2017

Att utmana sig själv och andra

Jag är glad att "väninnan" fick med mig ut på promis imorse.
Innan taxikarusellen startade. Och regnet.

I söndags tog jag i lite mer.
Sprang några kilometer och slängde mig i havet för oktoberdoppet.
Hittills har jag lyckats med mitt löfte - minst ett dopp, varje månad det här året.


Oktober.
Den rosa månaden.
Månaden då det regnar små röda hjärtan på Facebook och Messenger.
Månaden då vi vill visa vårt stöd, vår empati, över en fruktad sjukdom.

Jag är livrädd för det där.
Att drabbas på ett eller annat sätt.
Livrädd för att ätas upp inifrån.
Och ju äldre jag blir, desto större blir rädslan.

Visst är de kärleksfulla, de där hjärtan.
Men de hjälper ingenting.
De hjälper inte de sjuka.
De hjälper inte de anhöriga.
De hjälper inte forskningen framåt.

Så jag sätter inget hjärta på min sida.
Och kanske verkar jag oartig och ointresserad.
Jag tar istället oktoberdopp.
Stannar upp och hör hur mitt eget hjärtat slår.
Hur adrenalinet springer ikapp mig uppför stegen på bryggan.
Och hur jag känner mig mer levande än på länge.

Sen tar jag mig hemåt.
Skänker en hundring till cancerfonden.
Och tänker att det här kan bli en utmaning som kanske fler hakar på?

Gör du?

lördag 30 september 2017

När man kanske är skyldig grannarna en förklaring

Okej, jag trodde kanske inte att det hördes så högt som det gjorde.
Det var egentligen meningen att bara jag själv skulle höra det,
men det förstod jag ju på han-jag-är-gift-med, att så inte var fallet.

Det blev bara för mycket liksom.
Med en Ullaredsfylld vagn på Ica idag.
Bara kostnaden, som också var i Ullaredsstyle, gjorde mig grinig.
Och sen när jag var tvungen att försöka styra den lastbilstunga vagnen med bara en hand,
samtidigt som den andra handen drogs ut en meter över för att försöka hålla kvar chipslådan som balanserades överst på toppen av berget - i nerförsbacke- så körde jag över min fot,
för att undvika kollision med lyktstolpar och liknande.
Helt i onödan, för nog sjutton ramade jag rakt i stolpen iallafall...
Därefter tog blåsten mina tomma pantpåsar och vräkte ut över parkeringen.
Och det kan jag säga, att försöka bromsa den typen av lastbilstunga shoppingvagnar
och sen slänga sig efter påsarna utan att bli överkörd i BK-driven, det är liksom Mission Impossible...

Sen försökte jag andas några djupa andetag hela bilkörningen hem,
tills blinda fotbollsföräldrar i vanliga ordning ställt sig ute på gatan med parkeringsförbud.
- herregud jag orkar inte en helg till!
Jag förstår inte varför de är där, för om de inte ser förbudsskylten fem meter framför sig,
hur sjutton ska de då se sin unge på plan???
Och idag var det en döv pappa dessutom,
som envisades med att stå kvar mitt i gatan och prata morsning-korsning med nån polare som parkerat mitt framför förbudskylten.
Så man kan väl sig att jag var lite upprörd.
Och stressad över att ha en tid att passa....

Så ni vet,
när jag sen slog i pannan rejält i bagageluckan så kom det ett
"Amen-för-i-helvete!"
Lite högre än det mumlande jag hade tänkt mig.
Liiiiite högre än så.
Och han-jag-är-gift-med tyckte att det var lite jobbigt.
Och är inte ett dugg stolt över mig.
Inte det minsta faktiskt.
Men han brukar säga att jag pratar så tyst,
så jag trodde att ingen skulle höra
Samt att jag har lärt mig att inte hålla in med ilska.
Då kan man bli deprimerad.

Sen fick jag lite Tourettes där under några minuter.
Ganska grov faktiskt.
I bilen tillbaka för att hämta lil'sis.
Asså jag hade inte glömt henne på Ica.
Jag skulle bara köra taxichaffis en gång till,
för att hämta upp'na på dansen....


Men nu är allting bra igen.
Ifall nån undrar.
Jag har lagat Nutellaefterrätter hela eftermiddagen 
och haft minisläkten på födelsedagsmiddag.
Lugnt och sansat alltså.
Inga sura miner -
bara proppmätta vuxna och sockerstinna ungar.
Så bara.

Peach. Stress. And understandning.


torsdag 28 september 2017

Dagens enda och riktiga huvudperson

När man har ett födelsedagsbarn i huset, 
så får man ju förbereda sig på att kanske bli väckt lite tidigare.
På grund av någon icke-myndigs nyfikenhet.
Sen att det skulle vara så tidigt som halv fem imorse (?!)
det hade jag inte riktigt kunnat förutspå.
Och ännu mindre att det var lillsyrran till födelsedagsbarnet,
som var den som frågade om det var dags att gå upp och fira....


Men här han alltså.
Dagens enda och riktiga huvudperson.
Firad från morgon till kväll med 
skönsång, presenter och mat.
Jupp, jag tror vi fått med det mesta,
 förutom nåt från kostcirkeln.

Så ett elvafaldigt leve för Big Bro -
hipp, hipp
hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, HURRA!

onsdag 27 september 2017

Att lägga beslutet på nån annan

Samtidigt som hösten tågar in,
sänker sig den akuta förvirringen i mitt arbetsliv.
Att börja ett nytt jobb - det är ingen lek inte.
Spännande, kul och utmanande - absolut!
Men även tröttsamt efter alla kulsprutor, fulla av intryck, som dagligen beskjuter mig.

Så jag hinner bara med det allra mest nödvändiga om kvällarna.
Ni vet, markservicen.
Handla, tvätta, lägga.
Handla, tvätta, lägga...
Äta. 
Sova
 (i hyfsad tid dessutom)
 Och ladda om.

Så det är något tyst här.
Det är det.
Men jag har några inlägg som ligger och lurar inombords.
Inlägg, som dröjer sig kvar där nånstans i den intrycksfulla hjärnan.
Inlägg, som jag inte riktigt kan bestämma ordningen på.
Men som ni istället får lov att ta kommandot över.
Bara sådär.


Så vilken kör vi först, tycker ni?

  • Tjugo snabba
  • Jag tänker fortsätta vara en jobbig jäkel
  • När man tror sig ha hittat ett botemedel
  • Hur tänker man där?

Hit me! 👊🏻

söndag 24 september 2017

Det borde vara uppsägningstid på sånt


Vi har en hel drös med flickklänningar i garderoben.
Som väntar på att bli ihågkomna.
Och få lite kärlek.

Lil´sis tycker mest att de är ett avslutat kapitel, det där med klänningar.
Jag tycker det borde vara ett års uppsägning på sånt.
Så jag hade haft möjlighet att dränka henne i sådana.
Ett sista år.



söndag 17 september 2017

Kuddkrig och fortkörningsböter


Ja men vad säger man?
Jag tror att helgen måste fått fortkörningsböter den här veckan.
Det hann på nåt konstigt sätt bli söndag, innan jag hann notera att det ens varit fredag.
Och det kan vara så att jag glömde andas där nånstans.
Men jag hann iallafall ett tångbad, ett kvällsdopp, en Skanörsmil, 
en riktig löparefterfest och tre fotograferingar.
Den sista inklusive kuddkrig.
Det kan absolut ha varit den mest galna familje-porträtts-idéen jag hittills kommit på.
Och kanske var det inte den mest genomtänkta.
Fast jag tror säkert att kuddkrigsbarnen kommer minnas den - forever.

Men nu dags att sova och ladda om.
De säger att det tydligen är måndag.
 Snart igen.

Så - peace, love and kuddkrigsunderstanding....

fredag 15 september 2017

Skådespelare-look-a-like

Det är inte utan att man liknar en känd skådespelare idag.
Ni vet, han där Chris Elliott.
Jo tänker ni. Vi vet.
Och sen tänker ni nej. Det är ni inte.
Lika, alltså.

Och jag kan förstå att det är svårt att se likheten.
Men om man tänker sig mitt rosaceainramade vänsteröga
 och när han spelar Dom i Den där Mary - då förstår ni nog likheten.


Idag är det fredag och då ska man ha en fredagsbukett.
Det är sen gammalt.
Och jag som inte "vill" vara sämre än nån annan,
svirar snabbt förbi gårdsbutiken efter dagens företagsfotografering.
Det är lerigt i den där blomsteråkern.
Det är det.
Fast där finns fortfarande några hyfsat pigga dahlior, som jag roffar åt mig.
Åh, det är en sån där go´ frihetsfeeling, det där.
Att strosa hemåt med egenplockade blommor.
 Inslagna i brunt papper.


Det är nästan så de är vackrast, tycker jag
I det bruna pappret.
Som en förnimmelse av torghandel från en svunnen tid.

Och om man ändå ska njuta och tillfredställa fler sinnen, 
så kan man dricka finkaffe ur en mugg som ger mig många glada minnen.
Och börja våga börja läsa den där boken som fått vänta ett tag.
Inte för att den är läskig.
Utan bara för att jag misstänker att den är så bra att jag inte kommer kunna lägga den ifrån mig sen.



söndag 10 september 2017

Om någon nyfiket undrar

Det är en sån helg,
där femtio procent av familjen,
vill utfärda ett utegångsförbud för mig när jag går klädd i leobyxor och leotröja.



En sån helg, då jag måste testa att göra en ny efterrätt med Nutella.
För att Nutellamannen och hans familj kommer på besök.

En sån där helg, då jag köper rödvin, grundat på snyggaste etiketten.
Och gömmer godiset i städskrubben
 för att det ska finnas nåt kvar när gästerna anländer.


Det är en sån helg där årets morotsskörd visar sig bli tolv kulörta.
Och jag om natten har mardrömmar om att mörkret börja sänka sig redan vid tre på eftermiddagen.

Det är en sån där helg,
då jag ligger raklång på bryggan efter att sprungit snabbare än på länge.
Och däremellan marinerat mig i ett rejält tångbad.
Då jag känner mig levande inifrån och ut.
Och önskar att det får vara så länge.

 En sån helg är det.
Om någon nyfiket undrar.

lördag 9 september 2017

Saker att fundera över


När man hade semester,
förstod man inte att man orkade hinna med
 alla de där tusen sakerna som, man gjorde när man jobbade.
Och nu när man jobbar,
förstår man inte varför man inte orkade mer när man hade semester...

Det är konstigt det där.
Att man går från att pilla navelludd i åtta veckor,
till att återigen sporta åtta-till-fem-jobb och köra aktivitetstaxi -
lika snabbt som en bil accelererar från noll till hundra, på tre-komma-åtta sekunder.
Amen det är inte konstigt säger jag.
Att man somnar till i sängen redan halv nio en fredagkväll.
Fast att jag druckit både kaffe och Cola sen jag kom hem, tre timmar tidigare.

Det är rackarens svårt att hänga med i svängarna, ska jag tala om.
Ena dagen är sommar,
för att andra dagen vara höst.
Och jag som inte ens hunnit visa alla mina sommarbilder,
(och dessutom har svår allergi mot vinterhalvåret)
blir liksom både trött.
Och en smula förvirrad.


Så om vi backar bandet.
En så där sex veckor.
Då det typ var årets varmaste dag.
Då termometern visade trettio grader utanför Stockholm!?
Och jag gick omkring i jeans 
(ännu fler frågetecken och utropstecken)
och transpirerade som en kamel på Rosenhill.
Tillsammans med syrran, hennes-man-som-äger-tvåhundra-t-shirts,
han-jag-är-gift-med och en hög med svettiga ungar.


Då hela ligan åt vegetarisk lunch.
För det finns inget annat där att få.
Men det är liksom helt okej,
för den maten de gör där,
är så underbar att man kan tänka sig att bli vegetarian på heltid!



Då det fortfarande var gött väder. 
Då jag var så varm att jag till och med offrade mig för ett kvällsbad i Mälaren, 
fast jag var mer eller mindre var aprädd för att en snok skulle komma simmande där i insjön.
(Jo men det har hänt mitt i simskolan där kan jag säga)
Då, då det fortfarande var sommar på nåt slags sätt.
Och det inte fanns några väckarklockor som ringde så där onödigt tidigt...

 

Då, då när jag älskade livet lite extra.



Det är fint å ha sådan minnen.
Nu när höstrusket biter tag i en.
Sådana som får en att överleva den mörkaste tiden som komma skall.
För jag kan gilla hösten.
Det kan jag.
Men jag kan inte gilla att det är så evighetslångt till sommaren.
Igen.