måndag 16 oktober 2017

Att sikta på svart bälte


En skön söndag bakar jag och lil'sis solskensbullar.
Bara namnet gör det liksom alldeles för svårt att låta bli.
Hon säger att det var längesen sist.
Att hon saknat det och vill inget annat.
Jag kan inget annat än att hålla med.
Jag har också saknat det.
Och bara grejen, att det övertrötta barnet väljer att vara hemma med mig och en bulldeg,
får mitt hjärta att svämma över.


Det är inte bara bakningen som kommit i skymundan.
Hela vårt hem har nånstans blivit bortglömt.
Bland kalas, jobb, socialt liv och fotojobb.
Så jag försöker landa här hemma.
Sikta på att bli en sån där kvinna med svart bälte i husmorskärlek.
En sån där som har fabulös och genomtänkt inredning.
Bortblåsta tvätthögar.
Utsövda ögon.
Vältränade ben.
Tvättade fönster.
Och städade ytor.

En kvinna i svart husmorsbälte.
För sådana finns.
Har jag hört.
Eller?

Haa-yaaaaa! 🥋


torsdag 12 oktober 2017

Ta mig till kyrkan


Vi har nåt särskilt ihop.
Jag och bryggor.
Like something in common.

Att bara sitta där och blicka ut över evigheten.
Där bryggan är min språngbräda,
ut i möjligheternas hav.
Där inga måsten eller gränser finns.

Egentligen har det nästan blivit en sport att bada från så många bryggor som möjligt.
I såväl ljumna bad, som kalla vatten.
Men det finns dagar, då den lågan saknas.

Så jag ligger där.
Inklämd mellan fågelbajsplotter och låter Hoziers andaktsfullt sjunga "Ta mig till kyrkan"
Och marinerar mig några minuter i D-vitaminer.
Innan höstens varma strålar tar farväl
På möjlighetens språngbräda.
Lyckas jag andas nuet.

Magi.
Och Ranelidsprosa.
Så där en überstressad vardag.

Satnam.

lördag 7 oktober 2017

Att utmana sig själv och andra

Jag är glad att "väninnan" fick med mig ut på promis imorse.
Innan taxikarusellen startade. Och regnet.

I söndags tog jag i lite mer.
Sprang några kilometer och slängde mig i havet för oktoberdoppet.
Hittills har jag lyckats med mitt löfte - minst ett dopp, varje månad det här året.


Oktober.
Den rosa månaden.
Månaden då det regnar små röda hjärtan på Facebook och Messenger.
Månaden då vi vill visa vårt stöd, vår empati, över en fruktad sjukdom.

Jag är livrädd för det där.
Att drabbas på ett eller annat sätt.
Livrädd för att ätas upp inifrån.
Och ju äldre jag blir, desto större blir rädslan.

Visst är de kärleksfulla, de där hjärtan.
Men de hjälper ingenting.
De hjälper inte de sjuka.
De hjälper inte de anhöriga.
De hjälper inte forskningen framåt.

Så jag sätter inget hjärta på min sida.
Och kanske verkar jag oartig och ointresserad.
Jag tar istället oktoberdopp.
Stannar upp och hör hur mitt eget hjärtat slår.
Hur adrenalinet springer ikapp mig uppför stegen på bryggan.
Och hur jag känner mig mer levande än på länge.

Sen tar jag mig hemåt.
Skänker en hundring till cancerfonden.
Och tänker att det här kan bli en utmaning som kanske fler hakar på?

Gör du?

lördag 30 september 2017

När man kanske är skyldig grannarna en förklaring

Okej, jag trodde kanske inte att det hördes så högt som det gjorde.
Det var egentligen meningen att bara jag själv skulle höra det,
men det förstod jag ju på han-jag-är-gift-med, att så inte var fallet.

Det blev bara för mycket liksom.
Med en Ullaredsfylld vagn på Ica idag.
Bara kostnaden, som också var i Ullaredsstyle, gjorde mig grinig.
Och sen när jag var tvungen att försöka styra den lastbilstunga vagnen med bara en hand,
samtidigt som den andra handen drogs ut en meter över för att försöka hålla kvar chipslådan som balanserades överst på toppen av berget - i nerförsbacke- så körde jag över min fot,
för att undvika kollision med lyktstolpar och liknande.
Helt i onödan, för nog sjutton ramade jag rakt i stolpen iallafall...
Därefter tog blåsten mina tomma pantpåsar och vräkte ut över parkeringen.
Och det kan jag säga, att försöka bromsa den typen av lastbilstunga shoppingvagnar
och sen slänga sig efter påsarna utan att bli överkörd i BK-driven, det är liksom Mission Impossible...

Sen försökte jag andas några djupa andetag hela bilkörningen hem,
tills blinda fotbollsföräldrar i vanliga ordning ställt sig ute på gatan med parkeringsförbud.
- herregud jag orkar inte en helg till!
Jag förstår inte varför de är där, för om de inte ser förbudsskylten fem meter framför sig,
hur sjutton ska de då se sin unge på plan???
Och idag var det en döv pappa dessutom,
som envisades med att stå kvar mitt i gatan och prata morsning-korsning med nån polare som parkerat mitt framför förbudskylten.
Så man kan väl sig att jag var lite upprörd.
Och stressad över att ha en tid att passa....

Så ni vet,
när jag sen slog i pannan rejält i bagageluckan så kom det ett
"Amen-för-i-helvete!"
Lite högre än det mumlande jag hade tänkt mig.
Liiiiite högre än så.
Och han-jag-är-gift-med tyckte att det var lite jobbigt.
Och är inte ett dugg stolt över mig.
Inte det minsta faktiskt.
Men han brukar säga att jag pratar så tyst,
så jag trodde att ingen skulle höra
Samt att jag har lärt mig att inte hålla in med ilska.
Då kan man bli deprimerad.

Sen fick jag lite Tourettes där under några minuter.
Ganska grov faktiskt.
I bilen tillbaka för att hämta lil'sis.
Asså jag hade inte glömt henne på Ica.
Jag skulle bara köra taxichaffis en gång till,
för att hämta upp'na på dansen....


Men nu är allting bra igen.
Ifall nån undrar.
Jag har lagat Nutellaefterrätter hela eftermiddagen 
och haft minisläkten på födelsedagsmiddag.
Lugnt och sansat alltså.
Inga sura miner -
bara proppmätta vuxna och sockerstinna ungar.
Så bara.

Peach. Stress. And understandning.


torsdag 28 september 2017

Dagens enda och riktiga huvudperson

När man har ett födelsedagsbarn i huset, 
så får man ju förbereda sig på att kanske bli väckt lite tidigare.
På grund av någon icke-myndigs nyfikenhet.
Sen att det skulle vara så tidigt som halv fem imorse (?!)
det hade jag inte riktigt kunnat förutspå.
Och ännu mindre att det var lillsyrran till födelsedagsbarnet,
som var den som frågade om det var dags att gå upp och fira....


Men här han alltså.
Dagens enda och riktiga huvudperson.
Firad från morgon till kväll med 
skönsång, presenter och mat.
Jupp, jag tror vi fått med det mesta,
 förutom nåt från kostcirkeln.

Så ett elvafaldigt leve för Big Bro -
hipp, hipp
hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, HURRA!

onsdag 27 september 2017

Att lägga beslutet på nån annan

Samtidigt som hösten tågar in,
sänker sig den akuta förvirringen i mitt arbetsliv.
Att börja ett nytt jobb - det är ingen lek inte.
Spännande, kul och utmanande - absolut!
Men även tröttsamt efter alla kulsprutor, fulla av intryck, som dagligen beskjuter mig.

Så jag hinner bara med det allra mest nödvändiga om kvällarna.
Ni vet, markservicen.
Handla, tvätta, lägga.
Handla, tvätta, lägga...
Äta. 
Sova
 (i hyfsad tid dessutom)
 Och ladda om.

Så det är något tyst här.
Det är det.
Men jag har några inlägg som ligger och lurar inombords.
Inlägg, som dröjer sig kvar där nånstans i den intrycksfulla hjärnan.
Inlägg, som jag inte riktigt kan bestämma ordningen på.
Men som ni istället får lov att ta kommandot över.
Bara sådär.


Så vilken kör vi först, tycker ni?

  • Tjugo snabba
  • Jag tänker fortsätta vara en jobbig jäkel
  • När man tror sig ha hittat ett botemedel
  • Hur tänker man där?

Hit me! 👊🏻

söndag 24 september 2017

Det borde vara uppsägningstid på sånt


Vi har en hel drös med flickklänningar i garderoben.
Som väntar på att bli ihågkomna.
Och få lite kärlek.

Lil´sis tycker mest att de är ett avslutat kapitel, det där med klänningar.
Jag tycker det borde vara ett års uppsägning på sånt.
Så jag hade haft möjlighet att dränka henne i sådana.
Ett sista år.



söndag 17 september 2017

Kuddkrig och fortkörningsböter


Ja men vad säger man?
Jag tror att helgen måste fått fortkörningsböter den här veckan.
Det hann på nåt konstigt sätt bli söndag, innan jag hann notera att det ens varit fredag.
Och det kan vara så att jag glömde andas där nånstans.
Men jag hann iallafall ett tångbad, ett kvällsdopp, en Skanörsmil, 
en riktig löparefterfest och tre fotograferingar.
Den sista inklusive kuddkrig.
Det kan absolut ha varit den mest galna familje-porträtts-idéen jag hittills kommit på.
Och kanske var det inte den mest genomtänkta.
Fast jag tror säkert att kuddkrigsbarnen kommer minnas den - forever.

Men nu dags att sova och ladda om.
De säger att det tydligen är måndag.
 Snart igen.

Så - peace, love and kuddkrigsunderstanding....

fredag 15 september 2017

Skådespelare-look-a-like

Det är inte utan att man liknar en känd skådespelare idag.
Ni vet, han där Chris Elliott.
Jo tänker ni. Vi vet.
Och sen tänker ni nej. Det är ni inte.
Lika, alltså.

Och jag kan förstå att det är svårt att se likheten.
Men om man tänker sig mitt rosaceainramade vänsteröga
 och när han spelar Dom i Den där Mary - då förstår ni nog likheten.


Idag är det fredag och då ska man ha en fredagsbukett.
Det är sen gammalt.
Och jag som inte "vill" vara sämre än nån annan,
svirar snabbt förbi gårdsbutiken efter dagens företagsfotografering.
Det är lerigt i den där blomsteråkern.
Det är det.
Fast där finns fortfarande några hyfsat pigga dahlior, som jag roffar åt mig.
Åh, det är en sån där go´ frihetsfeeling, det där.
Att strosa hemåt med egenplockade blommor.
 Inslagna i brunt papper.


Det är nästan så de är vackrast, tycker jag
I det bruna pappret.
Som en förnimmelse av torghandel från en svunnen tid.

Och om man ändå ska njuta och tillfredställa fler sinnen, 
så kan man dricka finkaffe ur en mugg som ger mig många glada minnen.
Och börja våga börja läsa den där boken som fått vänta ett tag.
Inte för att den är läskig.
Utan bara för att jag misstänker att den är så bra att jag inte kommer kunna lägga den ifrån mig sen.



söndag 10 september 2017

Om någon nyfiket undrar

Det är en sån helg,
där femtio procent av familjen,
vill utfärda ett utegångsförbud för mig när jag går klädd i leobyxor och leotröja.



En sån helg, då jag måste testa att göra en ny efterrätt med Nutella.
För att Nutellamannen och hans familj kommer på besök.

En sån där helg, då jag köper rödvin, grundat på snyggaste etiketten.
Och gömmer godiset i städskrubben
 för att det ska finnas nåt kvar när gästerna anländer.


Det är en sån helg där årets morotsskörd visar sig bli tolv kulörta.
Och jag om natten har mardrömmar om att mörkret börja sänka sig redan vid tre på eftermiddagen.

Det är en sån där helg,
då jag ligger raklång på bryggan efter att sprungit snabbare än på länge.
Och däremellan marinerat mig i ett rejält tångbad.
Då jag känner mig levande inifrån och ut.
Och önskar att det får vara så länge.

 En sån helg är det.
Om någon nyfiket undrar.

lördag 9 september 2017

Saker att fundera över


När man hade semester,
förstod man inte att man orkade hinna med
 alla de där tusen sakerna som, man gjorde när man jobbade.
Och nu när man jobbar,
förstår man inte varför man inte orkade mer när man hade semester...

Det är konstigt det där.
Att man går från att pilla navelludd i åtta veckor,
till att återigen sporta åtta-till-fem-jobb och köra aktivitetstaxi -
lika snabbt som en bil accelererar från noll till hundra, på tre-komma-åtta sekunder.
Amen det är inte konstigt säger jag.
Att man somnar till i sängen redan halv nio en fredagkväll.
Fast att jag druckit både kaffe och Cola sen jag kom hem, tre timmar tidigare.

Det är rackarens svårt att hänga med i svängarna, ska jag tala om.
Ena dagen är sommar,
för att andra dagen vara höst.
Och jag som inte ens hunnit visa alla mina sommarbilder,
(och dessutom har svår allergi mot vinterhalvåret)
blir liksom både trött.
Och en smula förvirrad.


Så om vi backar bandet.
En så där sex veckor.
Då det typ var årets varmaste dag.
Då termometern visade trettio grader utanför Stockholm!?
Och jag gick omkring i jeans 
(ännu fler frågetecken och utropstecken)
och transpirerade som en kamel på Rosenhill.
Tillsammans med syrran, hennes-man-som-äger-tvåhundra-t-shirts,
han-jag-är-gift-med och en hög med svettiga ungar.


Då hela ligan åt vegetarisk lunch.
För det finns inget annat där att få.
Men det är liksom helt okej,
för den maten de gör där,
är så underbar att man kan tänka sig att bli vegetarian på heltid!



Då det fortfarande var gött väder. 
Då jag var så varm att jag till och med offrade mig för ett kvällsbad i Mälaren, 
fast jag var mer eller mindre var aprädd för att en snok skulle komma simmande där i insjön.
(Jo men det har hänt mitt i simskolan där kan jag säga)
Då, då det fortfarande var sommar på nåt slags sätt.
Och det inte fanns några väckarklockor som ringde så där onödigt tidigt...

 

Då, då när jag älskade livet lite extra.



Det är fint å ha sådan minnen.
Nu när höstrusket biter tag i en.
Sådana som får en att överleva den mörkaste tiden som komma skall.
För jag kan gilla hösten.
Det kan jag.
Men jag kan inte gilla att det är så evighetslångt till sommaren.
Igen.

söndag 3 september 2017

Tips från coachen


Förutom att jag gillar choklad och att doppa mig i havet,
så är jag också angenämt förtjust i att springa Midnattsloppet.
Andra lopp, tja de känns så där,
men Midnattsloppet har blivit beroendeframkallande.

Men hur laddar man då inför ett sådant lopp?
Jo egentligen ska man väl börja i tid och springa några gånger i veckan.
Nån kort sträcka, en mellan och en lång.
Och gärna intervaller på detta.
Nu har jag inte gjort det.
Jag har mest sprungit fram och tillbaka till bryggan,
några få femkilometare och en mil en gång, för typ två veckor sen.
Så på den fronten kan man absolut göra mer till ett annat år.

Men annars ser uppladdningen ut nästan likadan varje år.
Jag började igår med att trycka i mig mycket glass. 
En sån hederlig tradition ruckar man nämligen inte på.
Fast idag vaknar jag upp med svid i halsen
(jodå, jag såg den komma. Ungarna har nyst ikapp här hemma i veckan)
Och har man ont i halsen, så ska man ju inte springa.
Men om det bara svider lite där nere, 
så går man och känner efter hela tiden.
H-e-l-a-t-i-d-e-n!

Men så trycker man i sig finkaffe och en sjuhelsikes massa proteinkeso med hackade frukter.
Bara för att det är så rackarns gott.
Sen är det lika bra att hinka i sig några glas vatten.
Sånt ska man helst ha gjort dagen innan, 
men eftersom jag hade fullt upp med mitt andra intresse då -
äta choklad - så glömdes det bort.
Sen åker jag till Ica för att handla och blir i vanlig ordning borta så länge att min man 
(också i vanlig ordning) får ringa och efterlysa mig.
Och det är sånt man får ta ,
när man åker till Ica en lördag och är förskollärare på samma ort som man bor på.
Sen äter jag pastasalladen som jag var för lat för att själv göra och hellre köpte.

Därefter är det den obligatoriska eftermiddagsluren.
För om jag ska vara pigg på kvällen och dessutom springa (!?)
då tycker jag att en nap på en och en halvtimme är på sin plats.
Sen blir man väckt av han-jag-är-gift-med, som undrar om jag kan åka och hämta lil´sis
som är hos sin kompis, vars pappa är en Ironman.
Och ett råd av en Järnman när man har svid i halsen är ju alltid bra.
Även om jag vet vad svaret blir.

Så jag sätter mig i bilen en gång till. 
Yrvaken. 
Och fortfarande är varm efter att ha legat under täcket.
Och så får jag veta att jag lider av "löparhals".
Dvs att man har en tendens att känna svid i halsen när man ska springa lopp.
(Jag visste ju att svaret skulle bli så).
Så jag kör hem lil´sis.
Bestämmer mig för att springa lite lätt och bara njuta.
(ha, vem försöker jag lura nu?)

Sen pimpar man till sin Spotifylista och äter lite lagom med middag.
Och kissar.
(det är viktigt å kissa)
Och innan man tvingar med hela familjen som hejarklack,
så äter man lite chiapudding (ett måste),
innan man kissar igen.
Sen trycker man i sig den obligatoriska sportbaren som smakar mint och choklad,
under tiden han-jag-är-gift-med kör in oss till stan.

Och sen mina vänner,
SEN,
är det bara att kissa en gång till på en bajamaja i totalt mörker.
Och man vet ta mig sjutton knappt om man råkar kissa i någons knä,
för det är så jädra trångt i sådana där små bajamajahytter.
Och eftersom man inte ser ett skit, 
så kan man inte vara hundra på att man är själv därinne.

Och sen, sen springer man en mil med ett leende på läpparna.
Och rycks med av ett megalångt led av kräftfärgade människor.
Man gör high five, med helt okända typer.
Viftar med armarna när man ser sin alldeles egna hejarklack stå där nånstans vid fem kilometer.
För att sen vara i mål femtioåtta minuter senare.

Inget konstigt alls.


torsdag 31 augusti 2017

En sista suck


Sommaren drar en sista suck.
Efter att vadat omkring i svettiga långbyxor i dagarna tre,
lyckas jag idag smyga runt med shorts i kyligt duggregn.
Jag känner något stickigt i halsen.
Och tänker att det passar sig faktiskt inte alls med virus och baciller nu.
Jag har tankar på att springa ett Midnattslopp om några dagar.
Inte för att jag tränat särskilt mycket.
Och inte för att jag är särskilt lätt eller snabb i år.
Men det där loppet, det är ta mig tusan det roligaste loppet jag vet.
Så jag laddar så gott jag kan.
Med glass och chokladsås.
Undviker träning och försöker lägga mig i tid.
Mer kan jag inte.

Osså bakar jag kakor om kvällen förstås.
(För ni hade väl aldrig trott att jag skulle lämna er utan?)
Inför morgondagens farväl.
Av fina kollegor, som blivit som en extra familj.
Och även om framtiden känns rolig och spännande,
Så kommer saknaden bli stor.

Amen.

söndag 27 augusti 2017

Att hängt med de ballaste av grabbar


Lördagar som denna är svår att slå.
Ni vet sådana där, när man slår läger i en sandgrop.
 Och man inser att sån där värme och lugn har det ta mig tusan inte bjudits på,
under hela sommaren.
Så där varmt ni vet,
så att man måste hoppa i plurret igen.
Fast man redan lurat i sig själv och en badkruka till vännina 
i detta trettongradiga vatten redan tidigare - under morgonen.
Men ni vet, sådana där svala dopp som är som balsam för själen.
Och sådana som man liksom blir lycklig av - utifrån och in.

Det kan ha varit sommarens härligaste lördag.
Som ett slags långsamt och motvilligt farväl.
Och när man ska ha avskedsfest så ska det göras rejält.
Med buller och bång.
Och då räcker det liksom inte med korvgrillning och förväntasfulla ungar.
Nä, då är liksom lika bra att köra all in.



Som att rasta båten.
 Den som mest fått ligga och guppa i kanalen hela sommaren
Och även om jag inte satt min fot i den,
så finns det ju så många andra som vill göra det.
Som ringåkande ungar som skumpar runt över vattnet.



Eller de ballaste av killar, 
som efter tjugo, tjugofem års uppehåll 
freestylar på vattenskidorna igen.
(För att sedan mumla nåt om att det är som att cykla..)
Medans barnen står vid strandkanten med sina exalterade röster.
Och fruarna står en bit bort och känner sig smått starstrucked...

Jo det ska erkännas att jag blir grymt impad av de där två...
De ballaste grabbarna i byn.
Idag åtminstone.


Amen!


torsdag 24 augusti 2017

Jag kan lova att de där orden förföljer mig hela tiden


Jag och han-jag-är-gift-med är lyckligt lottade.
 Med två barn som med glädje tar sig till skolan igen.
Okej, de har kanske inte längtat efter tidiga morgnar precis.
Men de har längtat efter att träffa kompisarna.
Efter att få lära sig nytt.
Och efter rasterna förstås.

Men för alla är det inte en längtan.
Efter en nytt läsår.
Eller en tid för reunion.
För några är det magont över pressen att leverera.
Över att inte hinna med.
Känna att man inte duger.
Att man inte har nån plats i gruppen.
Eller att man inte blir respekterad för den man är.

Det har satt sig i huvudet på mig.
De där små orden som killen i förtroende säger till han-jag-är-gift-med.
"Du ska vara glad som har ett barn som aldrig blivit retad"
Den träffar rakt in i mitt hjärta.
Och säger hur jävligt han känner att det är.
Hur jävligt det är att bli retad för sitt utseende.

Och jag kan inte lova att mitt barn aldrig blivit retat.
Men jag kan lova att de där orden hela tiden förföljer mig.
Och jag kan lova att jag är tacksam över att mina barn 
aldrig mått så dåligt av andras ord och handlingar, att de velat stannat hemma från skolan.
Och jag kan lova att jag skulle bli ännu gladare om alla barn kände som de.

Amen.







söndag 20 augusti 2017

Att ha varit på bortamatch


Därute har jag slumrat till och från under två timmar. 
Det finns inget bättre än det där.
En liten stund på trädäcket. 
Under ett täcke.
 Och med slutna ögon.

För herregud vad det tar på krafterna att försöka acklimatisera sig 
till Rutinernas land igen.
För att inte tala om vara publik när Big Bro spelar innebandyturnering ute.
Jo, jag verkar vara betydligt tröttare än honom.
Och kanske kan det bero på att jag och lil'sis ägnade oss åt shopping mellan matcherna.
Vi är inte så flitiga på det där med att supporta på bortamatcher.
Men när bandyplanen ligger på ett köpcentrums parkering -
- eller jag har ett nytt objektiv att leka med -
jo då går det plötsligt väldans bra.






Men zombietrött, det blir man tydligen i vilket fall som helst.
Och en ledig måndag imorgon,
är rysligt välkommet.

torsdag 17 augusti 2017

Att stå med två ben i tre världar




Den här veckan är det tillbaka till Rutinernas land.
Det är väckarklockor som ringer.
Tandläkarbesök som ska clearas.
Gympaläger dit barn ska levereras.
Underbara augustikvällar som man måste ta vara på.
Och hallonsylt som ska vaktas.
(för akta er vad god den är)

Det rakt in i hetluften alltså.
Utan inskolning efter åtta veckor semester.
Lite lätt kryddat av kvällsfotograferingar.
Några dagar på nya jobbet.
Och några dagar/veckor för att avsluta det gamla.

Det är så det känns tänker jag.
Att stå med två ben - i tre världar.
Eller att vara en aning populär :-)
Härligt är det iallafall.
Om än, väldigt mycket.

   

Cecilias hallon/lakritssylt

1 dl vatten
12 Turkisk Peppar karameller
5 dl hallon
3 dl Dansukker syltsocker

Blanda vattnet och karamellerna i en kastrull och sjud tills alla har löst sig.
Tillsätt hallonen och syltsockret och koka upp i tre minuter.
Ta grytan från värmen och skumma noga.
Häll upp på varma, väl rengjorda burkar.
Förslut och förvara svalt.
(och göm dem för barnen)

lördag 12 augusti 2017

Semesterns absolut sista


N som i Nimis..
Det är här vi hamnar.
Under semesterns absolut sista utflykt.

Vi tar oss ner för den snirkliga terrängen.
Över stensnubbliga skogsstigar och überbranta höjder.
Jag är glad, över att vi varit så kloka och väntat med besöket tills barnen nått sin ålder.
Och att det är soligt, torrt väder (även om skyltar "varnar" för kopparorm) för att undvika halka.


Han, Big Bro, som tror sig ha tappat intresset för familjeutflykter,
visar sig vara den som uppskattar min utflyktsidé allra mest.


Och hon, mamma, tillika mormor och svärmor, 
måste vara en av de snyggaste sextiofemåriga kvinnorna som krånglat sig igenom 
de där smala trägångarna det här året.


Det här är ligan alltså.
Efter några slurkar Capri Sone, kaffe eller Cola.
Och på tok för många bullar.
Men gudarna ska veta att det behövdes energi.
För min rygg, efter att ha klättrat hela vägen upp igen,
måste varit blötare än efter min trettiograders shoppingrunda på Mallis för några veckor sen.
Och det säger inte lite det.


Semesterns sista utflykt alltså.

Over and out.

torsdag 10 augusti 2017

När man ätit trettiofyra liter glass. För mycket....


Det sägs, att om (läs när) man går upp ett gulligt litet trivselkilo i vikt
så motsvarar det att man övertrasserat sitt intag med sjutusen kalorier.
Och om det stämmer,
så har jag ätit trettiofyra liter glass för mycket under min semester (?!)

Då kan det vara så att jeansen sitter lite tajtare inför jobbstarten,
än innan man gick på sitt livs längsta sommarledighet.
Jo, så kan det vara.

Men tänk själv, trettiofyra liter glass!
Nånstans måste de ju gömma sig!?
För de glasspaketen hänger inte i armhålan iallafall.
Det kan jag säga.

Då finns det några alternativ hur man lyckas lösa jeansfrågan.
Man äter ingenting på två och en halv vecka.

Eller....
Man går i yogabyxor resten av året.

Eller....
Man springer 44 mil.

Eller....
Man köper nya billiga stretchjeans på Lindex.

Safe and sund 😉
Och dagens quick-fix-tips.

#förlåtattjagärsånmattenörd

måndag 7 augusti 2017

Life is a beach


Vi är svältfödda på svenska stranddagar i år.
De, som enligt mig, är de absolut bästa.
De, som efter några timmar där nere vid havet,
renar min själ.
Och gör min kropp totalt avslappnad.

Det är väl synd å säga att det kryllar av badglada människor där.
Nä, stranden är som glesbygden, när vindarna ligger på
Och ska man hitta homo-sapiens-liknande figurer,
så får man leta i sanddynerna.

Vi gör som de flesta andra.
Cocoonar oss i gropar, där det är som varmast.
Och om det skulle bli för varmt (OM!!!)
så svalkar vi oss i det trettongradiga vattnet.
Sen är man pigg, kan ni tro.
Och uppfriskad.


Men vi gör det.
Njuter av de sista dagarna.
Struntar i att vara alltför kräsna.
Och passar på så fort tillfälle ges.

Life is a beach.
And the beach - you gotta love it.

Saker jag övat på


När jag var liten drömde jag om att bli advokat (!?)
kontorissa (jo det har jag ju gjort)
 "lekisfröken" (been there, done that, gonna do it again)
OCH fotomodell. (ännu ett frågetecken ? )

Fotomodell, hmmm.
Jo jag är förvisso lång nog.
Och i tonåren var jag så smal, att kompisar brukade säga att jag var snyggare MED kläder än utan.
Fast nu när jag tänker efter så var det ju snarare bullshit och avundsjuka.
Jag var aldrig mager.
Jag var smal.
Men alltså fotomodell.
Nä.
Nä. Nä. Nä!
Av många orsaker.

Framförallt är jag inte sådär photogenic.
Jag gömmer mig hellre bakom kameran.
 Än poserar stelt framför.
Amen ni vet,
är man bra på att äta choklad och fotografera,
så ska man göra det.
Är man inte det,
kan man överlåta det till nån annan.

Så det är det jag gör.
Äter en herrans massa choklad och fotograferar ALLT i lilla familjens liv.
Högtider, resor, födelsedagar, gymnastikuppvisningar, innebandyläger,
matcher, picknickar på stranden, syskonkärlek när den hälsar på, skolavslutningar, 
efterrätter, solnedgångar, stämningar, känslor, vardagen, vänner, kompisar...........

Men den där insikten som smugit sig på.
Med åldern. Eller av Gud vet vad.
Eller för att jag är förälder
och måste tänka tre varv kring jorden mer nu, 
än när jag var singel och själv.
Jag vet inte.
Men tanken på att OM nåt skulle hända mig,
så minns det inte många fotografiska minnen kvar.
Av mig.
Som mamma. Dotter. Fru. Eller vän.
Den insikten, har fått mig att tänka om.
Och börja ta selfies.
Be om spontanfotografering ibland.
Strunta i om jag ser snygg ut, är osminkad eller vad.
Det är minnen som betyder nåt.

Så det är det jag övar på.
Att känna mig mer bekväm framför.
Och att samla minnen.

Amen.






onsdag 2 augusti 2017

Innan allting tagit slut


Vi åker till in till city.
Huvudstan.
Innan hemfärd.
Innan nästan alla lediga dagar tagit slut.


Hela Stockholm är Prideifierade.
Skyltfönster.
Flaggor.
Reklampelare.
Och tandkrämstuberna på hotellet där vi bor.
I like it.
Och egentligen önskar jag att vi stannat några dagar till här,
för att få uppleva paraden.




Men istället roar vi oss med Fotografiska.
Eller det är mest jag som roar mig.
De andras intresse dalar sakta neråt.
ändå ner till Big Bro´s, som tycker att det suger.



Vi är experter, 
jag och han-jag-är-gift-med, på att göra saker för barnens skull.
Dels för att vi vill ge dem en massa roliga upplevelser.
Och dels för att vi själva, har barnasinnet kvar.
Men ibland måste de varvas med vuxensaker också.
Som oftast slukar dem total.
Men ibland, ibland verkligen suger.

Så vi kompenserar med ännu ett hamburgerställe.
Shopping på stan.
Glass.
Tunnelbana
En natt mellan hotellskira lakan.
Och en sockerexploderande frukost några trappor ner.

Och jag som konstigt nog aldrig sprungit längs Strandvägen och Djurgården
(det intresset låg på minus när jag bodde här)
stiger upp innan tuppen.
Innan barnen.
Innan storstadspulsen väcks till liv.
Och springer, i en av det vackraste städer jag vet.
Springer.
Innan allting snart tagit slut.
Innan bilen rullar hemåt.
Innan semesterdagarna snart är slut.