söndag 30 april 2017

Att köra en favorit-i-repris

Det var många som hörde av sig förra veckan, efter mitt Tjugo-snabba-inlägg.
Det var tydligen väldigt uppskattat.
Kul!

Eller det var kanske inte jättemånga som hörde av sig och var lyriska.
Men tjugo tumbs up på fejsbock, tolkar jag som ett klart gillande.

Så vi kör väl tjugo till.
Sådana där snabba.
Lär-känna-Tittilina.



1. Min favoritfärg är blå.
2. Jag lider av prokrastinering. 3. Men levererar alltid i tid.
4. Jag skulle aldrig köra bil efter ett glas vin och 5. jag äter för det mesta havregrynsgröt till frukost.
6.Tidigare har jag alltid funderat över hur folk kan vara så klumpiga och lyckas backa in i stolpar.
7. Igår backade jag in i en soptunna.
8. Jag ogillar skarpt människor som "pissar på andra" och
9. jag  undviker de som tar för mycket energi.
10. Jag älskar grenhängare.
11. Är en social typ, 12. men vill ibland bara få krypa in alldeles själv i min grotta.
13. Jag har aldrig bantat medvetet 14. och har varit ganska nöjd med min kropp.
15. Förutom när jag gick i sexan-sjuan och kallades plankan.
16. Och nu, när tyngdlagen och ämnesomsättningen börjat leva sitt eget liv.
17. Jag beundrar de som ser städning som avkoppling.
18. Och har insett att jag är som mest stressad så här års,
då det är så mycket på agendan att jag glömmer bort saker och blir förvirrad.
19. Jag bakar hellre än lagar mat.
20. and I wonder why the most readers are from US, when I'm writing on swedish.....

Tjugo till alltså...

onsdag 26 april 2017

Landet där Billy regerar



Dessa dagar alltså.
Som består av långa arbetsdagar, utvecklingssamtal och köra barn till extraträningar.
Puh!
Dagar då det gäller att bara få det att gå runt.
Dagar då man är glad över att man slösat så mycket pengar på kläder till barnen,
för det är nu de ger utdelning. 
När högen i tvättstugan snart fluktar taket med sin andedräkt -
då är man glad att det fortfarande finns några rena kvar i byrålådan.

Jag är trött, jag är sliten.
(Och säkert i väldigt gott sällskap)
Planeringen haltar.
Jag stoppar motvilligt ner handen i ICAs frysdisk
och låter Billys få regera för en kväll.
Ungarna älskar de där pizzorna - 
jag tycker mest att det är skit.
Det är så tydligt vad vi stoppar i oss,
när det händer för mycket omkring oss.

Jag försöker finna balans.
Jag försöker hänga kvar på ett träningspass eller två.
Läser några sidor i min bok om kvällen.
Försöker hålla mig medveten.
Och känna efter.

Amen.

söndag 23 april 2017

Att äntligen kunna ge lite svar

I dessa tider är det många som undrar.
Och det är svårt å svara på ska jag säga.
För jag tycker nog att jag har det mesta.

Visst önskar jag mig lite snällare barn ibland.
Att han-jag-är-gift-med förstår skillnaden på mörkt och ljust, fyrtio och sextio.
Ibland önskar jag mig en större tomt
och för det allra mesta önskar jag mig en kropp som klarar av att träna mer utan att få ont.

Presenter a' materialistisk stajl är inte längre så viktigt.
Tråkigt kanske.
Men inte så viktigt.
Men om jag nu ska önska mig något så vore ett hopprep bra.
Så jag slipper stå där i rephärvan varje söndag och få flashbacks till när julgransslingan ska upp.
(jo jag har börjat med hopprepsaerobic och jag säger inte att jag ser proffsig ut, det gör jag inte,
 men det är rackarns kul och utmanade. Och förbannat bra för kondisen)
Och så skulle Olséni & Hansens nya bok Ryttaren vara välkommen.
En liten badtermometer kanske?
En kaffemugg från Mateus.
(en sån har jag tänkt köpa i två år nu....)

                                                                                                                                                                             (bild lånad av Mateus)

Eller en konsertbiljett till Håkan Hellström.
Och hemskt gärna en spaövernattning eller två.
Inget märkvärdigt alls alltså.
För en som redan tycker sig ha allt 😉.

Hepp!

lördag 22 april 2017

Tjugo snabba

Det är på sin plats att hälsa välkommen!
Senaste tiden har det tillkommit en mängd nya besökare.
Jag vet inte hur ni hittat hit, eller vem ni är,
men det är hur som helst väldigt roligt att ni sladdar förbi.
Ni är supervälkomna!
Och idag, idag bjuder jag på tjugo snabba.
Om mig.


1. Jag älskar choklad, 2. men hatar ormar och 3.magsjuka.
4. Under nationella provet i svenska på gymnasiet, lyckades jag få en tvåa i uppsatsskrivning.
5. Min vanligaste fras under tysklektionerna på högstadiet var "Ich weiß nicht",
6. På kvartssamtalen i grundskolan tyckte lärarna att jag kunde prata lite mer.
7. Om de hade träffat mig idag, hade de troligtvis bett mig göra tvärtom.
8. Jag har snart varit gift i tio år och 9. i mina ungdoms dagar var bowling min huvudsport.
10. Jag saknar att gå i snygga kontorskläder på jobbet
och 11. hoppas att jag nån gång kommer göra den där alldeles egna kakboken.
12. Jag tycker inte om att ta hastiga beslut,
13. för att jag inte vill göra någon besviken och lova saker som jag inte kan hålla.
14. Om tretton dagar fyller jag fyrtiotvå och 15. har fortfarande bekymmer med tonårsfinnar.
16. Jag vet ännu inte vad jag ska bli när jag blir stor
och 17. är allergisk mot folk som har vax i öronen.
18. Jag sprang min första mil vid trettioåtta års ålder 19. och drömmer om att springa en halvmara.
20. Jag älskar kicken man får efter ett kallbad i havet.

21...... och vill oftast prestera lite mer än vad som är tänkt.....



fredag 21 april 2017

Högintensiv träning. I soffan

Det har varit en sån där intensiv vecka.
Ni vet, när det är så intensivt att man går å tränar i linne
och upptäcker att man inte hunnit hyvla bort Babusjkabeklädnaden under armarna.
När han-jag-är-gift-med självutnämner sig till ensamstående förälder.
Och när lil'sis beklagande säger "du är aldriiiig hemma".
Den tar i hjärtat, det gör det.

Efter en sån vecka somnar jag i soffan innan jag ska ta tjugo-noll-noll-turen,
för å hämta Big Bro. Som en oduschad taxichaffis. 
Och fortfarande med veckans arbetsdamm på mina axlar.
Efter en sån vecka,
kör jag högintensiv träning i soffan.
Med Cola i ena handen.
Och survival-chocolate i andra.
Choklad ska visst höja löpartempot.
Och vila är ett måste för återhämtningen.


Så fredagkvällar är nog min favorit. 
Alla kategorier.
Då allt är tillåtet.


söndag 16 april 2017

Att försöka komma på vad som är galnast

Påskdagen.
En tokig. Galen. Sådan.
På sätt och vis.
På ett konfunderande sätt.
Och jag försöker komma på vad som är galnast med denna dag.


Kanske är det att lil´sis klämmer till med feber igen?
(det kunde jag kanske räknat med, eftersom det smyger på så fort vi är lediga)
Att mina få löpsteg, känns som en elefants?
Och konditionen som ett tjugo år gammalt kylskåp?
Att jag och lil´sis får stryk i kubb - av Big Bro och han-jag-är-gift-med?
Att det bara är en ledig dag kvar på ett helt påsklov?
Och att Annandagen infaller på en redan tjänstledig måndag?
Att jag checkar av aprildoppet, fast det är mindre än tio grader i luften?
Eller om det är att jag dricker två koppar kaffe. På samma dag?

Insane. 
Really insane.

Den-får-vi-allt-fnura-på.....

lördag 15 april 2017

Att avslöja en vinnare

Tiden är inne.
Inne för att kunna avslöja vem som blev årets vinnare.
I kategorin Påskens efterrätt 2017.

Jo, Nutellamannen med fru och barn var ju här på lite bjudning torsdags.
Och jag ville ju testa nåt annat på efterrättsfronten än Nutellasemifreddon.
Den är visst oslagbar.
Den går hem hos alla. (utom nötallergiker)
Och allt annat jag gör, dissar mina barn.
Inte för att det är äckligt och jag slängt i ett kar med salt eller peppar med flit.
Nä, men den där nutellaefterrätten.
Jag sa ju det - O.S.L.A.G.B.A.R.!

Men för att vidga vyerna, så la jag ut en efterlysning på Facebook.
"Påskig efterrätt, utan en massa godis som garnering."
Lil' sis och Big Bro har slutat med sådant.
Godis alltså.
På eget bevåg. 
Ett godisfritt barn hela tvåtusensjutton = ettusenfemhundra riksdaler
Två godisfria barn hela tvåtusensjutton = tretusen uscados
Mamma+pappa=fattiga

Eftersom jag gillar choklad (gillar, är kanske en underdrift?)
men ändå ville ha nåt gult, påskigt så blev det en sån här pansjånärstårta.
Jo, för om man är pansjånär, så måste man ju gilla sådana här pansjonsfrukter.
Iallafall säger man så om man heter lil'sis i den här familjen...

Så chokladtårta med chokladmousse och passionsfruktsmousse blev det alltså.
En riktig tungviktare.
A la´ Hollandia-style.
Yeah! Baby! Proppmätt!



Choklad- och passionsfruktsmousetårta
12-16 port

Botten:
150 g smör
3 dl socker
1 dl kakao
1 tsk vaniljsocker
½ tsk salt
2 ägg
2 dl mjöl

Mörk chokladmousse:
200 g mörk choklad
2 ägg
2 gelatinblad
3 dl grädde

Passionsfruktsmousse:
1 äggula
½ dl socker
1 tsk vaniljsocker
125 g mascarpone
2 msk koncentrerad exotisk juice
3 gelatinblad
2 dl grädde

Gelétäcke:
3 passionsfrukter
2 dl utspädd tropisk juice
3 gelatinblad

Botten:
Smält smöret i en kastrull. Blanda i socker, kakao, vaniljsocker och salt.
Rör ner äggen, ett i taget och därefter mjölet.
Fäst ett bakplåtspapper i en bakform med löstagbar kant, 26 cm.
Häll smeten i formen och grädda 20 min i nedre delen av ugnen, 175 grader.
Låt botten svalna.

Mörk chokladmousse:
Smält chokladen i vattenbad. 
Lägg gelatinbladen i blöt i kallt vatten under fem minuter.
Ta upp gelatinbladen, krama ut vattnet och rör ner dem, 
ett i taget så att de smälter i den varma chokladen.
Rör ner äggen, ett i taget och låt chokladen svalna.
Vispa grädden lätt, rör ut chokladen med en del av grädden och vänd sedan ner
resten försiktigt tills allt blandat sig.
Fördela moussen över chokladbotten och ställ sedan in den i kylen.

Passionsfruktsmousse:
Blötlägg gelatinet i kallt vatten under fem minuter.
Vispa gula, socker och vaniljsocker.
Vispa ner mascarponen i äggsmeten.
Värm juicen på svag värme i en kastrull.
Krama ur gelatinbladen, ett i taget, och vispa ner i juicen. Vispa sedan ner i äggsmeten.
Vänd ner den lättvispade grädden och bred sedan ut moussen, på chokladmoussen.
Ställ in i kylen.

Gelétäcke:
Blötlägg gelatinbladen i kallt vatten under fem minuter.
Späd den koncentrerade juicen något starkare än vanligt (tex 1+3 istället för 1+4).
Värm ½ dl av juice i en kastrull på låg värme.
Vispa ner de urkramade gelatinbladen i juicen, ett i taget.
Häll ner resten av juicen och blanda.
Gröp ut passionsfrukterna och blanda i fruktköttet och kärnorna i juicen.
Låt det svalna ca en halvtimme och skeda juicen över moussen.

Ställ in den i kylen igen och låt den stå där minst fyra timmar innan servering.
Jag gjorde min dagen innan och det blev hur bra som helst.

fredag 14 april 2017

Att vara troende i påsktider

Det finns de som är djupt troende i vår familj.
Till jul. Och till påsk.

Lil´sis hinner knappt slå upp ögonen på skärtorsdagen,
förrän hon börjar prata om påskharen och dess leverans.
Hur den troligtvis går runt på gator och cykelbanor med en vagn dragandes efter sig.
Full av påskägg....

Hon längtar.
Tittar ut på tomten mest hela tiden.
I hopp om att få se en skymt av haren.
Eller iallafall att den lämnat nåt efter sig.


Och idag är det jackpot!
Den har varit här!
Och om hon känner sig nästintill frälst.
Så känner jag mig väl mer som Judas.
Förrädaren, som sprider lögner.
Till små barn.
Till små barn, som fortfarande tror....

torsdag 13 april 2017

So let this party getting started

Okej, vi kan kicka igång nu.
Med påsken alltså.



För efterrätten är gjord.
Passionsfrukterna uppraggade.
Striderna med panschismaffian på Ica är slutförda.
(Herregud, tror de att de äger fruktavdelningen? Va? Va?)
Rabatten på framsidan är till hälften lukad.
(Måste spara lite på det kriget, om man skulle få tid över)
Chokladförrådet är påfyllt.
Musten är på kylning.
Påskriset är klätt.
(Fast jag vet att jag kommer få alla djurvänner emot mig nu.)
(Och jag ska skaffa mig sånt där läckert påskull. om jag bara visste var...)
Och en hög nya böcker är lånade.
Nu hade jag missat att det både är Frikänd,
Follow the money och S.K.A.M på SVTplay.
Det kommer locka mig till tevesoffan istället.
Iallafall lite grann.

Men redo för påsken
det är vi ändå.
🐣



tisdag 11 april 2017

Det bästa i livet är gratis

De där två alltså.....


Ena stunden, får jag ett samtal från ett skvallrigt och gråtande barn när jag står på fruktavdelningen.
De är i luven på varandra.
För en leker morsa.
Och den andra, med kort stubin, struntar i vad morsan sagt.
Och jag som inte ens kommit till chokladavdelningen,
får agera fredsmäklare a la Carl Bildt per telefon.


Andra stunden springer de runt i Bokskogen tillsammans.
Jagar påskharar och siffror.
Är ett med varandra.
Är ett med naturen.


För att det där med att hänga i Bokskogen,
det står högt i topp.
De blir som kalvar på grönbete.
Fyllda med ny energi och nyfikenhet.
Och säger saker som - 
"det här är min roligaste dag!"
Det blir återigen så tydligt att våra barn inte behöver tusentals leksaker, 
som bara förvirrar och ger beslutsångest.
Eller dyra utlandssemestrar till fjärran länder 
(även om det kan vara enormt trevligt).
Det bästa i livet är gratis.
Bortsett från några tior till bensin, förstås.


Och vi som skulle plocka med oss en bukett från det gigantiska vitsippehavet,
hamnar istället i en sjö av ramslök.
Eller tramslök, som vi kallar det.
Sånt är visst betydligt mer spännande.
Och vitsippor har vi tydligen hemma.
(Jag undrar ju var?)

Tramslök och syskonkärlek alltså.

lördag 8 april 2017

Att bulla upp för påsklov

Vi börjar med att bulla upp inför påsklovet.
Tio dagars ledighet såhär års, kan absolut kräva en och annan kanelis.
Så vi förbereder oss.
För en fika på trädäcket, skogen eller stranden.
Gör oss beredda.


Det blir nystan och hjärtan.
För hjärtan och kärlek, behövs mer än aldrig förr.
Trots timmar framför teven, är det fortfarande ofattbart.
Jo jag har oroat mig länge för hatet.
Hatet mellan religioner.
Mellan man och kvinna.
Mellan hudfärger och härkomst.
Hatet mellan klasskompisar.
Hatet mellan människor.
Hat i alla dess former.

Men mitt i allt det här hatet,
tycks kärleken segra.
Vi stannar upp och tänker till.
Förs närmre varandra

Och jag som är en tjatig bitch till mamma -
med barn som ibland blir lika galna på mig, som jag blir på dem
- är glad över att jag fortfarande har en intakt familj omkring mig.
Barn som jag fortfarande får gråa hår av.
Barn som jag kommer fortsätta oroas över.
Barn som ibland får mig att känna mig som världens sämsta mamma.
Men det är kärlek det också.
Och tacksamhet.

#staystrongstockholm.
#staystrongsweden

fredag 7 april 2017

Årets bästa

Det kanske är att ta sig vatten över huvet,
när man redan i april vågar utse årets bästa.
Och det kan upplevas en smula tjatigt,
att skriva ännu ett inlägg om denna.
Men jag tycker den förtjänar det.
 Ett eget inlägg.
Den förtjänar att höjas till skyarna.
På riktigt.


Björnstad.
Jag tror det är nästintill omöjligt att jag kommer läsa en bättre bok i år.
Att det ens finns en bok som berör mig mer än så här.
För den här boken borde alla blivande tonårsföräldrar läsa.
Som är som SKAM.
Men ändå inte.

Men som handlar om kärlek. Och svek.
Om pengar. Och makt.
Om vänskap. Och förakt.
Om lögner. Och om att våga stå upp för rättvisan.
Att sätta huvudet på spiken.

 Och när vi ändå är igång, 
så tycker jag att vi passar på att ge Fredrik Backman Nobelpriset i litteratur.
Frågor på det?

Amen.

tisdag 4 april 2017

Det är en sån tisdag


Det är en sån tisdag.
Då man knappt hinner innanför dörren,
förrän man tryckt i sig åtta bitar choklad.
För att dämpa hungern.
Och premenstruella hormoner.

Det är en sån tisdag.
Då man skulle behöva rensa ogräs på framsidan.
Så att folk slipper tro att det bor onda andar i huset därtill.
Men man istället packar picknick till kvartetten.

Det är en sån tisdag.
Då man tänkt överraska de fyra barnen med dumlekolasnittar.
Men inser att någon ätit upp nästan allihop.
Och bara sparat de allra, allra pytteminsta.

Det är en sån tisdag.
Då den utlovade solen nere vid stranden, bytts ut mot dimma.
Där vi är nästintill ensamma i spöklandskapet.
Tunnbrödsrullarna försvinner i ett nafs.
Och girlpower slår ett slag för seger i kubb.

Tisdag alltså.
Det är precis en sån tisdag

fredag 31 mars 2017

Att smaka på medelålders

....birdie-nam-nam....

Mars lider mot sitt slut.
Vi är på banan igen.
Alla fyra. Med skola och jobb. Rutiner.
Springandes runt i marsvinshjulet.

När barnen var mindre, beklagade sig några av våra (absolut-inte-fattiga) vänner
över att det var så "dyrt" att vabba.
Och nu sex-sju år senare - tja - jag är nog beredd att hålla med.....

För det är s-t-ns kostsamt å vara hemma med sina guldklimpar.
Man bokar sol- och semsterresor.
För att man inte står ut med tanken på att man inte ska få ligga i en solstol igen. I en för liten bikini.
Man tokhandlar sommarkläder på nätet (dock inte bikini).
För att inbilla sig att komma närmre sommaren.
En herrans massa till barnen förstås. Men ovanligt mycket till mig själv också.
Och det är helt okej att ni ropar "För det är du värd!
Det är helt okej att göra en medelålders kvinna glad.

Medelålders alltså - låt oss smaka på det ordet lite.
Medel är något mitt emellan. Alltså varken ung. Eller gammal.
Mer typ som något förbaskat tråkigt och beige.
Medelålders - varken snabb. Eller snigellångsam.
Mer typ..... eh.....eh bekväm?

Jo medelålders, det är bekvämligheternas tid.
Jag fattar det.
Jag fattar att jag gått och blivit b.e.k.v.ä.m.
(smakar nästan lika illa som medelålders).
Fast jag inte vill erkänna det. På riktigt.
För man inser att man nått medelålderns land när:
  • man varit på samma arbetsplats i sex år
  • den tidigare Jennifer-Lopez-rumpan blivit slav under tyngdkraftens lag och numera istället liknar ett halvplatt gupp på en gågata
  • åker till samma semesterort för sjätte gången på tio år
  • inte klarar av att vara uppe efter midnatt. Eller dricka alkohol
  • börjar springa, för att hålla sig i form
  • envisas med att ha samma klädstorlek som för tjugo år sen
  • föredrar långa jackor, framför korta. För att det värmer guppet på gågatan
  • inte längre orkar rycka bort gråa hårstrån
  • köper blusar och klänningar med fåglar och andra små djur på.
Medelålders alltså.
Jodåsåatt...

tisdag 28 mars 2017

Mamman på pizzan. Och plättar i magen


Vabs (heter inte årets tredje månad så? Den borde heta så)
håller oss i ett hårdare grepp än vabruari.
Jag tror vi var hyfsat skonade då.
Men med en rejäl återhämtning denna månad.
Utan en endaste vabfri vecka.

Jag tänker på alla småbarnsföräldrar jag möter.
Som jag försöker trösta, när sjukdomsträsket är som tyngst.
"Det är jobbigt de två första vinterhalvåren på förskolan,
men det blir bättre. 
Jag lovar."

Jag fattar verkligen deras frustration.
Det gör jag.
Been there. Done that.
Det ingår liksom i föräldraskapet.

Så fort Big Bro började på förskolan,
lyckades han taxa in tio öroninflammationer på elva månader.
Och en stor påse annat bacillblandat oxå.
Jag minns att jag ville strypa varenda förälder,
som lämnade in sina gul-snors-rinnande-näsor-med-tillhörande-barn på mitt barns förskola.
(jo femtio procent av de barnen bär även på bakterier som kan orsaka öroninflammationer, 
men det är bara tio procent av dom som får det)
Jag vill skrika att jag nästan inte sovit på fyra veckor.
För så fort penicillinkuren var över, gjorde öronbacilluskan comeback. Igen.
Att vår son skrek hysteriskt varje natt av djävulska smärtor 
och att vi hade klippkort hos öronläkaren.
Han - som föreslog att vi kanske skulle byta förskola,
eller börja hos dagmamma istället.
Men vars tillfälliga kollega/vikarie nån gång senare,
gav oss en efterlängtad remiss till rör-i-öronen-operation.
A.m.e.n
O.c h. h.a.l.l.e.l.u.j.a!

Så jag vet hur jobbigt det är.
Med virus och skit som aldrig vill släppa greppet.
Och som kan vara jobbigt och drygt
även när barnen går i fyran och ettan.
Jag fattar verkligen det.

Men det finns inga genvägar på sjukdomsfronten.
Det är bara gilla läget.
Och hålla sig hemma.
Bädda ner sig bredvid sjuklingen.
Sympatiäta glass.
Försöka sluta sjunga på den otroligt störiga låten,
Din mamma ligger på pizzan...
Spela spel.
Somna i soffan.
Och försöka hejda ungen i tid,
innan den stoppat i sig trettioen plättar.
(det sista erkänner jag mig ha misslyckats med idag).

Och jag är säker på att det känns otajmat och drygt många gånger.
Men jag tror faktiskt att vi är många som kommer sakna den här möjligheten.
Om några år.
När vabruari och vabs, är ett minne blott.

Amen.

söndag 26 mars 2017

Kärlek. Och hat


Det finns de som avskyr omställningen till sommartid.
Men inte jag. 
Jag älskar det. 
Trots att jag kommer vara jetlaggad nu en vecka framöver, så älskar jag det.


Jag älskar almanackans ljuva startsignal, om allt det goda som ligger framför våra fötter.
Att kvällarna blir ljusa.
Och att jag lyckats överleva ännu en vintertid.
Jag älskar solens värmande strålar.
Och dess löfte om kommande stranddagar.



Jag älskar att ha en massa ungar på dynorna längs trädäcket.
Hungrande efter korvar med bröd, som han-jag-är-gift-med delar ut.
Till höger och vänster.
Jag älskar att pryda blomlådor och byttor med penséer.
Sticka ner små frön i överblivna plastkrukor.
Och hoppas på skörd.


Jag älskar söndag i vår trädgård.
Ett avslut på en helg som gick alldeles för snabbt.
Men det är sommartid nu.
Och jag älskar´t!

fredag 24 mars 2017

När man har nånting att längta efter


Jag har insett hur bra jag mår av att läsa böcker.
Hur jag lyckas hålla stressen på sträckbänken.
Och tvingas vara här och nu.

Och nu har jag verkligen något att längta efter.
Så fort jag vaknar på morgonen längtar jag till kvällen.
Att få krypa ner i tystnaden och fortsätta läsandet.
På  Backmanska.

För om det finns ett språk som kallas Ranelidska,
så borde det definitivt finnas ett som kallas Backmanska.
Jag har läst varenda bok han släppt.
Där hans ord klockrent smashar till.
Och sätter huvudet på spiken.

"Hur de här två blev bästa vänner begriper egentligen ingen, men alla har för längesen gett upp försöken att skilja dem åt. Benji ringer på dörren till villan som är större
än halva kvarteret han själv bor i.
Kevins mamma öppnar, ler vänligt men stressat vid telefonen i örat, pappan cirkulerar längre in i huset i högljudd diskussion i sin egen. Det hänger familjefoton på väggen i hallen, det är bara innanför de där ramarna som Benji har sett alla tre familjemedlemmarna Erdahl bredvid varandra.
I verkligheten tycks alltid en vara i köket, en på kontoret och Kevin i trädgården.
Bank-bank-bank-bank-bank. En dörr som stängs och i en ursäkt i en telefon.
"Ja förlåt det är min son. Hockeyspelaren, ja, precis."
Ingen höjer rösten i det här huset, sänker den aldrig heller, all kommunikation är känsloamputerad. Kevin är på samma gång den mest bortskämda och den minst bortskämda unge Benji träffat:
kylen är full av färdiga måltidslådor exakt enligt klubbens kostrådsschema, tillagade och levererade var tredje dag från ett cateringföretag. Villans kök kostar tre gånger mer än hela Benjis mammas radhus, men ingen lagar mat i det. Kevins rum har allt en sjuttonåring kan drömma om, inklusive det faktum att ingen vuxen annat än städerskan varit inne i det sen han var tre. Ingen i Björnstad har satsat mer pengar på sin sons idrott, ingen har sponsrat klubben med större belopp än pappans företag och ändå har Benji inte sett Kevins föräldrar på en läktare fler gånger än han skulle räkna på en hand efter att ha fastnat med två fingrar i en svarv. Benji frågade sin vän om det en enda gång.
 Kevin svarade "mina föräldrar är ointresserade av hockey."
Benji frågade vad de var intresserade av isåfall.
 Kevin svarade "framgång."
De var tio år då."

Backmanska alltså.
You gotta love it...

söndag 19 mars 2017

Att få till ett bra slut


Jag tror det är på sin plats att dra till med ett S.U.N.Y.A.Y!
För trots en trälig vecka, feber och en kropp som nästan odlat på sig liggsår
så får vi till ett bra slut.

Lil´sis rastar mig med en promis längs stranden.
(och jag orkar!?)
Johan Glans får mig skratta mer än på länge och därmed förlänga livet med arton år.
Minst!
Och choklad smakar som choklad.
Igen!

Hörde jag ett yay?
Ett Sunyay!

lördag 18 mars 2017

Ombytta roller. Och om dom som inte längre är där

Det är ombytta roller i radhuset denna arla lördagmorgon.
Han-jag-är-gift-med åker till dansen med lil´sis.
Och jag stannar hemma.
Hans becksvarta kaffe är utbytt mot en sockerstinn hemmagjord latte.
Och hans rutinmässiga 80-talsmusik är överkörd av dom som inte längre är där.....

...kent...
Jag tror inte vi snackat färdigt om dom.
Hur dom klev in i mitt liv med stora steg när jag var tjugotvå.
Att olycklig förälskelse är den största orsaken till att jag låg och lyssnade på Kent om nätterna.
 I ett studentrum.
 Som inte var mitt.
Hur jag sen skickade ett vykort till den inneboende, när jag drog till Stockholm.
Med orden - man ska pussa många grodor, innan nån förvandlas till en prins...



Vi råkar på varandra ett halvt år senare.
Sen aldrig mer.
I samma stad som vi en gång mötts i.
Han - med flickvän.
Jag - färdigsörjd. Med ny kärlek som jag redan dejtat en gång den våren.
Och som jag ska dejta ytterligare två gånger till det året.

Första gången jag hör dom live, är på ett rökigt, mörkt Münchenbryggeri.
 I den nya stora staden som jag bor i.
Min väninna som lovat att gå med mig, bangar.
Och ger bort sin biljett till sin lillebror.
Han och jag har inte så mycket att säga varandra.
Jag känner mig ensam i mitt sällskap.
Men där och då börjar ett beroende.
Ett beroende där mycket vill ha mer.
Och med en jag-och-dom-mot-världen-känsla.

Jag hittar snart en ny vän.
Som gillar Kent.
Två månader senare, står vi nästan längst fram mot kravallstaketet på Grönan.
Eller vi står inte.
Vi flyger.
Trycket är så stort, att det är omöjligt att hålla kvar fötterna på marken
när den stora massan hoppar euforiskt.
Min väninna backar längre bak av obehag.
Jag blir kvar.
Och älskar det.


Gröna Lund 1998

Jag hinner med konsert nummer tre, fyra och fem.
Innan jag kysser en groda som förvandlas till min prins.
I en ny stad.
När jag lämnat huvudstaden efter två och ett halvt år.
Och återvänder till Skåne.

Han blir tillräcklig kär i mig för att följa med på tio konserter.
Eller nio.
En gång är han tillräcklig kär i mig och tar hand om vår sjuka son.
Så att jag får ta med mig en tacksam väninna istället till konserten.
Men om sanningen ska fram, tror jag att han-jag-är-gift-med blir kär själv i kent ganska snabbt.
Iallafall som Sveriges bästa liveband.

Och nu tjugo år senare.
Är dom inte längre där.
Jag känner mig som förälder med utflugna barn.
Jag undrar om jag lyssnat tillräckligt för att sjunga med i alla texter?
Om jag sett så många konserter jag kunnat?
Jag undrar om jag njutit till max?

Nu när dom inte längre är där.....

torsdag 16 mars 2017

Torsdagsintervju

Dagarna går långsamt.
Jag tappar räkningen över vilken dag det är.
Eller vilken vecka.
Jag kan ha haft feber i fyra dar. 
Eller i tre veckor.
Det känns ändå som en evighet.

Big bro klättrar på väggarna.
Om han fått bestämma, så var han frisk igår.
För att få gå till skolan.
Det var han inte.
Men nu, nu är han på god väg.

Så vi kör några avsnitt Mandelmanns till.
Pratar om hur gärna vi vill åka dit till sommaren igen.
Och så kör vi en torsdagsintervju,
med killen här nedan - himself.



Vad äter du helst? Vilken är din favoritmat alltså?
Enchiladas. Och Dallasburgare!

Ok, vad äter du inte? Finns det mat som du inte tycker om?
Fisk. Jag gillar bara fiskpinnar och det. Och Kalles lax. Inget annat.

Vad brinner du för? Dvs vad är viktigast i ditt liv?
Innebandy

Hur tycker du att en kompis ska vara?
Omtänksam, trevlig och snäll.

Vart reser du helst? Och varför?
Spanien och Grekland. Jag hade gärna velat åka till USA. För jag älskar amerikanska flagga och det ser fint ut.

Vad läser du?
Innebandypiraterna

Vad lyssnar du helst på?
Musik. Pop. Jag gillar mycket Alan Walker. The Weeknd.

Har du nåt bra tips som du vill dela med dig av?
Att vara snäll och trevlig.

En viktig rutin för dig? Vad är viktigt för dig att göra varje dag eller nästan varje dag?
Spela innebandy

Vad drömmer du om?
Att bli tidernas bästa innebandyspelare

Vad vill du bli när du blir stor?
Innebandyspelare. Och gympalärare. Man kan inte ha innebandyspelare som bestämt jobb. 
Jo i Tjeckien kan man det.

tisdag 14 mars 2017

Kanske finns det nån som vill dela med sig?


Det är han och jag idag.
My partner in influensacrime.
Han är sjuk med lite mera stil. Trots febern håller han sig snygg i blårandig pyjamas.
Jag, kör mer den där sluggostilen. Ni vet den där stilen, när man luktar gammal tant 
efter att ha badat i sin egen febersvett en hel natt.
Men det finns visst bot för det också.

Så här hänger vi hemma i influensabunkern.
Varvar Fixa Rummet med Mandelmanns.
Hostar, snörvlar och slåss om örontempen.
Och under de bättre stunderna letar vi resa till solen.
Mallis. Eller Grekland.
Mest Mallis faktiskt.
Och om det finns nån där ute som vill dela med sig av bra boende där,
så får ni hemskt gärna hojta till. (Helst med all-inclusive)
Vi tänker att vi kanske är redo att vidga vyerna lite iallafall på ön.

Amen.

lördag 11 mars 2017

Invigning


När man sitter där på bryggan och ser över havet,
kan man banne mig kunna tro att man hamnat längre söder ut i Europa.
Det är lugnt vid den blåturkosa lagunen och åtta grader varmt.
I luften.
Hur det är i vattnet, är det svårare att svara på.
Fyra-fem kanske?

Jag har som regel att inte springa ner och doppa mig, om det är under tio grader i luften.
Men solen är så jäkla underbar och fan flyger i mig.
Dessutom måste jag inviga badrocken jag fick i julklapp.
Peka långfingret åt ischiasnerven.
Och låta lil'sis komma ut och lufta hojen
(efter trettioåtta ombyte vårkläder).

Så jag gör allt på riktigt.
Springer några kilometer precis som förr.
Fast med en minicyklist i hasorna.
En minicyklist som får plats med ett par ombytestrosor och en badrock i sin cykelkorg.
Sen skalar jag av mig.
Tränger mig förbi två halvt förskräckta och vinterklädda ryskor 
som upptar hela stegen ner till det blå.
Det är med bestämda steg.
Tvekar du, så är det kört.
Då har man redan kommit av sig.
Börjat tänka.
Och ångra sig.

Jag dyker som en delfin ner i vattnet.
Med huvudet först.
Jo det är satans kallt.
Men min kropp har på nåt sätt vant sig.
Och den här gången känns underlivet intakt,
utan att ha förvandlats till ishotellet i Jukkasjärvi.
Det är förbannad lyx med badrock när man kommer upp.
Och om inte ett nyfiket pensionärspar och ytterligare ett i medelåldern
 varit så snacksamma av sig och fyllda med frågor -
så hade jag där och då 
klämt fram ett lycksaligt vårskrik på bryggan.
För det där doppet var ett av det bästa på länge.
Helt underbart.
Och levande.
Och nu, nu tror jag vi kan säga att både badrocken och after-running-bathen är invigda.
Och att marsbadet är avcheckat.

Amen


onsdag 8 mars 2017

Onsdagsintervju

Livet bjuder på en halvdags vab denna onsdag.
Med byte i Bregottfabriken runt lunch.
Vi brukar göra så. Dela så jämnt vi kan på vabbandet.
Ingens jobb är viktigare än den andres och absolut inte viktigare än att ta hand om sjuka barn.
Men ibland passar det bättre för den ena än den andre.

Så idag tar jag första passet.
Vi äter frukost framför teven. Invirade i varsitt täcke.
Vi spelar Smurfyatzy. Och utklassningen är total. Gång efter gång. Och jag har inte en chans.
Och så kör vi en onsdagsintervju. Elva snabba. Med frågor som jag hittat hos Krickelin.


Onsdagsintervju med lil'sis.....

Vad äter du helst? Vilken är din favoritmat alltså?
Subway!

Ok, vad äter du inte? Finns det mat du inte tycker om?
Lakrits. Det är äckligt!

Vad brinner du för? Dvs vad är viktigast i ditt liv?
Att jag har det bra. När man får leka och spela spel.

Hur tycker du att en bra kompis ska vara?
Hmmmm. Snäll och omtänksam. Att alla ska få vara med.

Vart reser du helst? Och varför?
Mallorca och Sälen. För på Mallorca är det varmt. Och sen Sälen kan man och skidor. Och man kan bada på Mallorca.

Vad läser du?
LasseMaja och modemysteriet

Vad lyssnar du helst på?
Den där anksången (Ålskål med Ankflöjt 2017). 😉 Zara Larsson. Fast anksången är min favorit.

Har du nåt bra tips som du vill dela med dig av?
Att man ska vara en bra kompis.

En viktig rutin för dig? Vad är viktigt för dig att göra varje dag eller nästan varje dag?
Hoppa hopprep och stå på händer.

Vad drömmer du om?
Mardrömmar. Fast jag har glömt bort alla. Jag drömmer om att få gå i skolan varje dag. Lördagar och söndagar. Skolan är det bästa som finns!

Vad vill du bli när du blir stor?
Jobba på hunddagis. Hundar är så söta. Jag skulle också vilja vinna VM i hopprep.

tisdag 7 mars 2017

När alla orden tagit slut


Det är ganska tyst här nu.
På ord.
Och språkliga melodier.

Jag funderar på syftet med en här bloggen.
Syftet har aldrig varit att tjäna pengar.
Eller bli känd.
Syftet är och har varit att beröra.
Få en och annan att känna igen sig. Ibland.
Väcka tankar.
Inspirera.
Eller bara få leka med ord.

Men tänkt om orden nån dag tar slut?
Och allt redan har sagts?
Jag hoppas att det kanske löser sig.
När våren kickar igång på riktigt.
När kvällarna är ljusa och kameran går för högtryck.
När jag kan leka löperska igen. 
Svalka mig i havet.
Och avge Ronjaliknande vårskrik på en brygga.

Åh, jag hoppas verkligen, verkligen på de tre sista.
❤️

fredag 3 mars 2017

Löparben. Och fredagsfika

Det är mars.
Det är vår.
Det är fredag!

Jag rastar mina löparben.
För första gången på en evighet.
För första gången på tre månader.
Det blir inte långt.
Och det går inte fort.
Men jag springer.
Börjar dagen på absolut bästa sätt.
Även om ischiasnerven fortfarande blänger surt på mig.

Sen är det jobb.
Friyay-feeling.
Och feeding av kollegor med dumlekolasnitt.
Fredagsfika - det borde nästan vara lag på det.
Eller?





DUMLEKOLASNITTAR

220 gr smör
2 dl socker
4 msk ljus sirap
5 dl vetemjöl
1 msk vaniljsocker 
1,5 tsk bakpulver 
10-12 dumlekolor

Ställ ugnen på 200 grader.
Rör ihop rumsvarmt smör med socker. Blanda i sirapen.
Rör ihop de torra ingredienserna, innan du häller ner det i smörblandningen.
Arbeta ihop till en smidig deg.
Hacka dumlekolorna och blanda sedan de i degen.
Gör två (eller tre) rullar och lägg de på plåten.
Platta till längderna med fingrarna och pytsa in i ugnen.
Gräddas i 10-13 min.
Skär sedan i snittar innan de svalnat helt.

Don't worry, be happy.
Have a dumlekolasnitt.
It's friyay! 🤗






söndag 26 februari 2017

Så vad gör då lite apelsinhud?


Det blir havsdopp även i februari.
Tre på en och samma dag faktiskt.
Jag är på dejt.
Med en av mina äldsta vänskaper.
Jag räknar ut, att vi känt varandra i tjugofyra och ett halvt år.
Tjugofem till hösten.

Tjugofem år.
Då känner man varandra ganska bra.
Hon tillhör den där av min närmsta skara,
som jag träffar på tok för sällan.
Men där vår vänskap är som om vi träffats igår 
och samtalen bara fortsätter och avlöser varann.

För pratar det gör vi.
I timmar.
Om hur det går utför efter fyrtio.
Hur jäkla kallt det faktiskt är i vattnet.
(2,7 grader)
Föräldraskapet och vårt ansvar.
Och om apelsinhud på låren.
Vem som föder våld och kränkning i samhället?
Gränssättning.
Vad vi ska bli när vi bli stora?
(stående punkt på våra dejter och vi är fortfarande lika kloka)
I-landsproblem.
Och riktiga problem.
Om familjer som lever i misär.
Dödliga sjukdomar.
Skiljsmässor.
Djupa depressioner.
Om hur jäkla bra vi egentligen har det.
Och om man egentligen har det bra,
så vad gör då lite apelsinhud på låren?

Amen.

torsdag 23 februari 2017

När man känner sig en aningens förvirrad

Februari förvirrar.
Bjuder på årets, hittills, ljusaste morgon.
Som ger hopp.
Om en vår som kanske snart nuddar vid min hud.


Jag satsar på återhämtning efter jobbet.
Dricker veckans första kaffe!?
Jo...
Och läser bok.
Ännu en Rudberg.
Innan jag slänger mig ut på nya och okända författarmarker.
Widell och Schulman - den som läser får se...

Om några veckor, kan jag nog hänga i uterummet.
Känna solens strålar ta sig igenom.
Gå barfota på trägolvet, som ger ifrån sig en svag bastudoft.
Om några veckor, kanske det är vår på riktigt.
Utan oberäknelig slask och snö.

Amen.




fredag 17 februari 2017

Lökigt


Det är fredag. Det är helg!
Och jag vill blogga, men vet inte om vad.
Så jag kastar mig ut, med ovissheten om hur detta sluta.
Jag är inte bra på sånt. 
Kasta mig ut, utan att ha tänkt igenom processen minst en gång. 
Eller två.

Kreativiteten är alltid som sämst när jag jobbar galet mycket.
Och när jag promenerar/tränar som minst.
Men jag fick till det igår.
Med träning.
Som i efterhand, kanske inte skulle blivit av.
Men det är lätt att vara klok efteråt.
Med en överspeedad andning och ett hjärta som känns överarbetat.
Tydligen ska man ha respekt för förkylningar i min ålder.

Men i helgen blir det lökish. 
Med överkonsumtion av glass.
Och två nylånade biblanböcker.
Ja men herre jisses, jag läser som aldrig förr ju.
Och tycker det är lovely.
Och inser hur smidigt det är att låna, istället för å köpa.
Ekonomiskt. 
Miljövänligt.
Och ingen risk att man samlar på sig en massa hemma.
Jodåsåatt.

Så vad sa vi nu?
Lökisch?
Ett sprucket löfte om att inte äta så mycket sött?
Snålleläsning?
Och inlägg som bara slängts rakt ut i luften.
Och egentligen inte borde funnits.

Mon dieu!



måndag 13 februari 2017

Hjärtans goda vaniljsnittar

Om man tycker det är för jobbigt å baka vaniljhjärtan till imorgon.
Eller är för snål för å köpa - 
tja då kan man slänga ihop några vaniljsnittar istället.
Smakar mumma de med, om ni frågar mig.


Hur man gör?
Jo det ska jag berätta...
Antingen tittar man in hos Sweet and simple
(massa goda kakrecept)
eller....


.....så får man receptet här 😉.

V A N I L J S N I T T A R

100 g kallt smör
0,5 dl socker 
2,5 dl mjöl
1 liten äggula

Marsankräm 
(Jag är lite lat)

Florsocker 

1. Blanda smör, mjöl, socker och äggula . "Nyp" ihop det till en deg. 
2. Rulla två längder, och lägg på en plåt med bakplåtspapper.
Eller en smörad plåt.
3. Platta ut längderna lite och gör en skåra på vardera längd
och fyll denna med vaniljkräm (marsankräm eller hemmagjord)
4. Ställ in plåten i 200 graders värme och låta stå i 10-15 min.
5. Skär längderna i bitar och låt svalna, innan du silar florsocker över dom.

Vaniljvoilà !


söndag 12 februari 2017

Multitasking och allergiska utslag


Jag är utsläppt igen.
Och lossar mig från förkylningsdemonernas hårdaste grepp.
Det är fortfarande vinter ute.
Och kallt som på Nordpolen.


Man hinner fundera på ett och annat när man är ensam hemma några dagar.
Med ett gäng snorbobbar som det enda sällskapet.
Och man (läs jag) hinner också förkovra sig mer på nätet än vad man brukar göra.


 Multitasking.
Jo det är sånt som jag sysslar med.
Hey, jag är kvinna liksom.
Tvåbarnsmamma.
Och pedagog.
Svårt att undvika på nåt sätt.
Jag inbillar mig att det är effektivt.
Att JAG är effektiv.
När jag har många bollar i luften.

Egentligen får jag allergiska utslag när jag läser just de orden i t ex en jobbannons.
Många-bollar-i-luften
Sen fler år tillbaka faktiskt.
Inte för att jag inte har den förmåga.
(Jag behöver snarare terapi för att dämpa den) 
Utan för att jag känner obehag direkt av den önskan/kravet.
Det är en sak att jag väljer vara så som person.
Ett helt annat, att någon kräver det. 
Det.går.helt.bort.

Jag borde förstås fattat det för länge sen.
Att multitasking är skit.
Att det är skadligt för hjärnan och i längden kan göra oss utmattade.
Och att fysisk oordning fungerar precis likadant.
Det gör det svårt för hjärnan att fokusera på mer en sak åt gången.

Jag tänker på alla avlastningsbord hemma hos oss.
Att jag aldrig känner mig färdig.
 Eller harmonisk. 
Jag tänker på att jag alltid är på språng.
Till nästa.
Att jag har ett ben här. 
Och ett där.
En arm bakåt.
Och den andra framåt.
Jag tänker att jag multitaskar i de högre divisionerna.
Och att det är dags att istället ta sig ner till Korpennivå.
Öva på att göra en sak i taget.
En. sak. i. taget.

Veckans insikt alltså.