lördag 12 augusti 2017

Semesterns absolut sista


N som i Nimis..
Det är här vi hamnar.
Under semesterns absolut sista utflykt.

Vi tar oss ner för den snirkliga terrängen.
Över stensnubbliga skogsstigar och überbranta höjder.
Jag är glad, över att vi varit så kloka och väntat med besöket tills barnen nått sin ålder.
Och att det är soligt, torrt väder (även om skyltar "varnar" för kopparorm) för att undvika halka.


Han, Big Bro, som tror sig ha tappat intresset för familjeutflykter,
visar sig vara den som uppskattar min utflyktsidé allra mest.


Och hon, mamma, tillika mormor och svärmor, 
måste vara en av de snyggaste sextiofemåriga kvinnorna som krånglat sig igenom 
de där smala trägångarna det här året.


Det här är ligan alltså.
Efter några slurkar Capri Sone, kaffe eller Cola.
Och på tok för många bullar.
Men gudarna ska veta att det behövdes energi.
För min rygg, efter att ha klättrat hela vägen upp igen,
måste varit blötare än efter min trettiograders shoppingrunda på Mallis för några veckor sen.
Och det säger inte lite det.


Semesterns sista utflykt alltså.

Over and out.

torsdag 10 augusti 2017

När man ätit trettiofyra liter glass. För mycket....


Det sägs, att om (läs när) man går upp ett gulligt litet trivselkilo i vikt
så motsvarar det att man övertrasserat sitt intag med sjutusen kalorier.
Och om det stämmer,
så har jag ätit trettiofyra liter glass för mycket under min semester (?!)

Då kan det vara så att jeansen sitter lite tajtare inför jobbstarten,
än innan man gick på sitt livs längsta sommarledighet.
Jo, så kan det vara.

Men tänk själv, trettiofyra liter glass!
Nånstans måste de ju gömma sig!?
För de glasspaketen hänger inte i armhålan iallafall.
Det kan jag säga.

Då finns det några alternativ hur man lyckas lösa jeansfrågan.
Man äter ingenting på två och en halv vecka.

Eller....
Man går i yogabyxor resten av året.

Eller....
Man springer 44 mil.

Eller....
Man köper nya billiga stretchjeans på Lindex.

Safe and sund 😉
Och dagens quick-fix-tips.

#förlåtattjagärsånmattenörd

måndag 7 augusti 2017

Life is a beach


Vi är svältfödda på svenska stranddagar i år.
De, som enligt mig, är de absolut bästa.
De, som efter några timmar där nere vid havet,
renar min själ.
Och gör min kropp totalt avslappnad.

Det är väl synd å säga att det kryllar av badglada människor där.
Nä, stranden är som glesbygden, när vindarna ligger på
Och ska man hitta homo-sapiens-liknande figurer,
så får man leta i sanddynerna.

Vi gör som de flesta andra.
Cocoonar oss i gropar, där det är som varmast.
Och om det skulle bli för varmt (OM!!!)
så svalkar vi oss i det trettongradiga vattnet.
Sen är man pigg, kan ni tro.
Och uppfriskad.


Men vi gör det.
Njuter av de sista dagarna.
Struntar i att vara alltför kräsna.
Och passar på så fort tillfälle ges.

Life is a beach.
And the beach - you gotta love it.

Saker jag övat på


När jag var liten drömde jag om att bli advokat (!?)
kontorissa (jo det har jag ju gjort)
 "lekisfröken" (been there, done that, gonna do it again)
OCH fotomodell. (ännu ett frågetecken ? )

Fotomodell, hmmm.
Jo jag är förvisso lång nog.
Och i tonåren var jag så smal, att kompisar brukade säga att jag var snyggare MED kläder än utan.
Fast nu när jag tänker efter så var det ju snarare bullshit och avundsjuka.
Jag var aldrig mager.
Jag var smal.
Men alltså fotomodell.
Nä.
Nä. Nä. Nä!
Av många orsaker.

Framförallt är jag inte sådär photogenic.
Jag gömmer mig hellre bakom kameran.
 Än poserar stelt framför.
Amen ni vet,
är man bra på att äta choklad och fotografera,
så ska man göra det.
Är man inte det,
kan man överlåta det till nån annan.

Så det är det jag gör.
Äter en herrans massa choklad och fotograferar ALLT i lilla familjens liv.
Högtider, resor, födelsedagar, gymnastikuppvisningar, innebandyläger,
matcher, picknickar på stranden, syskonkärlek när den hälsar på, skolavslutningar, 
efterrätter, solnedgångar, stämningar, känslor, vardagen, vänner, kompisar...........

Men den där insikten som smugit sig på.
Med åldern. Eller av Gud vet vad.
Eller för att jag är förälder
och måste tänka tre varv kring jorden mer nu, 
än när jag var singel och själv.
Jag vet inte.
Men tanken på att OM nåt skulle hända mig,
så minns det inte många fotografiska minnen kvar.
Av mig.
Som mamma. Dotter. Fru. Eller vän.
Den insikten, har fått mig att tänka om.
Och börja ta selfies.
Be om spontanfotografering ibland.
Strunta i om jag ser snygg ut, är osminkad eller vad.
Det är minnen som betyder nåt.

Så det är det jag övar på.
Att känna mig mer bekväm framför.
Och att samla minnen.

Amen.






onsdag 2 augusti 2017

Innan allting tagit slut


Vi åker till in till city.
Huvudstan.
Innan hemfärd.
Innan nästan alla lediga dagar tagit slut.


Hela Stockholm är Prideifierade.
Skyltfönster.
Flaggor.
Reklampelare.
Och tandkrämstuberna på hotellet där vi bor.
I like it.
Och egentligen önskar jag att vi stannat några dagar till här,
för att få uppleva paraden.




Men istället roar vi oss med Fotografiska.
Eller det är mest jag som roar mig.
De andras intresse dalar sakta neråt.
ändå ner till Big Bro´s, som tycker att det suger.



Vi är experter, 
jag och han-jag-är-gift-med, på att göra saker för barnens skull.
Dels för att vi vill ge dem en massa roliga upplevelser.
Och dels för att vi själva, har barnasinnet kvar.
Men ibland måste de varvas med vuxensaker också.
Som oftast slukar dem total.
Men ibland, ibland verkligen suger.

Så vi kompenserar med ännu ett hamburgerställe.
Shopping på stan.
Glass.
Tunnelbana
En natt mellan hotellskira lakan.
Och en sockerexploderande frukost några trappor ner.

Och jag som konstigt nog aldrig sprungit längs Strandvägen och Djurgården
(det intresset låg på minus när jag bodde här)
stiger upp innan tuppen.
Innan barnen.
Innan storstadspulsen väcks till liv.
Och springer, i en av det vackraste städer jag vet.
Springer.
Innan allting snart tagit slut.
Innan bilen rullar hemåt.
Innan semesterdagarna snart är slut.


söndag 30 juli 2017

From The Seal to Stone Hammer


Vi drar söderut.
Till vårt andra sommarställe.
Till små trånga gator och hus med egen båtplats.
Till en hel hög med kusiner,
som barnen kan leka med.
Fast det är sen gammalt.

Hon bor där.
Min syster.
En man.
Tre ungar.
Och en katt, som älskar just oss kattallergiker.


Vi ser knappt röken av barnen.
Bortsett från de där körsbärsinsmorda zombiesarna som grymtar lite då och då,
när de hasar över gräsmattan.


Eller när vi med varsamma händer hjälper dem,
när de tar sig berg över huvudet 
och behöver hjälp att ta sig ner för stenbrottet.

Jag tänker på hur lyckligt lottade, vi alla här är.
Som kan ge oss själva och barnen dessa sommarminnen.
Saker som hela ligan liksom bara tar för givet.
Men som långt ifrån alla får vara med om.


Tacksamhet.
Och amen.

fredag 28 juli 2017

Att känna sig som en mörbultad hillbillie



Vi är till fjälls nu. 
Som så ofta den här veckan på året.
Det är ganska ofta jag får frågan vad vi gör här på sommaren.
Hur vi roar oss utan snö och skidåkning?
För snö är ju onekligen en bristvara såhär års i Sälen.

Vad vi gör?
Jo, vi brukar lyssna på tjatet om att åka och bada på Experium.
Och till slut ge med oss på den punkten.
Och där brukar ungarna få härja och åka vattenrutschkanor tills de är som spagetti i benen.
Och mamman som är en fegis när det kommer till vattenäventyrliga aktiviteter,
brukar gaska upp sig och försöka hänga med i deras tempo.
Så där med lite lagom skräckblandad förtjusning.
Och pappan, sist men inte minst, verkar ha roligast av alla,
 då han kämpar järnet för att få den snabbaste tiden nerför vattenrutschbanan.

Och så kan man hyra mountaincyklar och dra down hill.
Dit har vi inte kommit riktigt än. 
Vi tänker varje år att vi ska,
men så rinner tiden iväg och annat prioriteras.


Och man fika på café eller med medhavd på fjällen.
Och det är vi riktigt bra på.
Man kan också hänga på Sälendagen.
Såvida man åker ner till byn på torsdagen,
istället för på fredagen.
För på fredagen är det helt öde.
Det kan jag och mina något besvikna barn intyga....

Man kan också plocka blåbär och brassa till en egen mumsig paj. 
(vi är ju som sagt bra på det där med fika)
Och så kan man tappa linsskydden nånstans i Kläppens blåbärsskog,
så att alla måste släppa sitt och gå skallgång efter detta.

Ett annat måste är ju förstås att gå en bit på Kungsleden ett par kilometer 
och drunkna i den vackra utsikten över sjöar och berg.
Plocka hjortron till han-jag-är-gift-meds stora förtjusning.
Och dra upp en gympasko som sugits upp av myren,
till någon av barnens förtvivlan.


Och om man vill gå riktigt riktigt långt.
Som en mil med barn.
Då kan man hyra en fjällhund en dag,
(får jag lov att presentera Xena och två överlyckliga barn)
som ett bra dragplåster.
För att mysa med och gå backe upp och backe ner i bl.a. Trollskogen.
Och hitta muskler i bakre låren, 
som man inte riktigt visste att man hade.
Och dagen efter känna sig som en halvt överkörd hillbillie.


söndag 23 juli 2017

Tankar jag inte skulle behöva tänka




Jag gör mig i ordning.
Med håliga konsertjeans.
Min randiga Noora-skjorta.
Och svirar till mitt hår i en hög knut.

Fyrtiotvå tänker jag.
Jag vet inte om det är eftermiddagens tupplur som gjort susen eller vad,
Men jag ser ovanligt ung ut idag.
Mer som tjugofyra än fyrtiotvå. 
Då smälter jag kanske bättre in i publikhavet.
I Håkans publikhav. 

Inte för att jag lägger några större tankar på det där. 
Jag bryr mig inte om ifall jag ser ut som en desperat 
 Hellströmfan som inte har några egna kompisar 
 i fyrtioplustrakten.
Nä sådana tankar bryr jag mig inte om.

Men det finns andra tankar som förföljer mig.
Hela tiden.
Tankar som jag som kvinna inte skulle behöva tänka.

Jag tänker på om jag ser utmanande ut när jag  har två knappar uppknäppt i min skjorta.
Att jag ska stoppa in skjortan innanför jeansen, 
så att en okänd hand inte ska smyga sig upp längs min rygg.
Att jag har bra skor att springa i.
Att jag parkerar bilen så nära konserten som möjligt,
på en upplyst plats.
Att jag ska ha uppsikt åt alla håll när mörkret har lagt sig och jag går tillbaka till säkerheten.
Att jag ska ha bilnycklarna i min knutna näve
och inte gå där det är ödsligt.
Och när jag står där i evighetskön till området,
blickar jag över folkhavet och undrar vem av alla de här Adam-Lundgrens-look-a-like-männen som är en våldtäktsman.
Vem jag ska akta mig för?
Alla ser så glada och fredliga ut.
Och det här ju för sjutton inte Bråvalla.
Det är Håkan och hand friends. Bara sådär.

Men ändå finns de där. 
Alla tankarna,
som jag som kvinna inte skulle behöva tänka....



fredag 21 juli 2017

Regniga dagar


En regnig dag,
dricker jag för mycket latte
och för lite vatten.
Jag redigerar gravidbilder
och försöker ladda högljutt med Hellströmlåtar.
Men får ge efter för två åttaåringar,
som hellre dansar runt till Marcus & Martinus.

En regnig dag,
väntar jag in en paus mellan skurarna.
Snörar på mig löparskorna
och springer åtta kilometers slalom mellan mördarsniglarna.
Det är tre mer än jag tänkt springa.
För en regnig dag gör det varken ont i ryggen.
Benet.
Eller axeln.
Och jag råkar springa det längsta på elva månader.

Det sånt som kan hända, en av alla regniga dagar.
Amen.


torsdag 20 juli 2017

När man är lycklig ända in i själen


Vi är nygympade.
Och nybadade.
Jag och lil'sis har hängt på sommargympa på ängen.
Och tagit det traditionella doppet från bryggan.
Vi cyklar hemåt.
Med energi. Hunger. Och förhoppningsvis lite nytillkomna muskler.


Jag känner mig lycklig ända in i själen.
Det är sommarlov några veckor till.
Vi har vänner, som kommer och hälsar på.
Och under två hela dygn, har vi inte ett endaste litet syskonbråk.
Vi fiskar efter krabbor.
Tänder ljus efter mörkrets inbrott, i vårt uterum.
Sitter uppe längre efter midnatt,
än vi egentligen orkar.
Vi har sol.
Och värme.
Vi har fantastiska stränder å hänga på.
Och en piratbåt med glass, som kan mätta små hungriga magar.
Vi har omgivningar, runt omkring oss, som vi inte kan se oss mätta på.
Vi är friska.
Vi är förskonade.




Vi har vänner.
Vi har glädje.
Vi har varandra.
Vi har stränder.
 Mat. 
Semester. 
Och sol.

Det är sånt som är sommar för mig.
Så vad mer kan jag behöva?
När jag känner lyckan ända in i själen?





onsdag 19 juli 2017

Ett av 100 balla ställen


Den där boken,
100 balla ställen i Skåne,
den där hade jag velat skriva.
Nu har jag ju inte gjort det,
men tänk er själva - jag drivandes runt i Skåneland,
som enväldig fika- och upplevelsepanel.
Me.
In a nutshell!



Men nu är det ju inte jag som kan erkänna mig skyldig till detta.
Nä.
Fast däremot hängde vi nyligen på ett av dessa hundra balla ställena.
Tack vare mamma's tips.
Jodå, hon och jag drog till Vildrosor & Höns.
Med fem små kusinhuliganerna.
On the road.



Nä det blir inte en enda lugn stund när man åker iväg med fem barn.
Det blir det inte.
-Nä, nä, inte jaga ankorna!
- Inte leka kurragömma INNE i rabatterna!



Men bortsett från att vi hade polisuniformerna på oss, så var det mysigt.
Hela konceptet liksom.
Med fantastiskt hembakat!
Gott kaffe.
 (och den kan jag vara ytterst kräsen på)
Så dära gammaldags, som om tiden stått stilla....












....och det bästa av allt -
bara en kvarts bilfärd från där jag växte upp som barn.
Ett have-to-fika-ställe,
om man ändå är i trakterna.




måndag 17 juli 2017

Det är en sån måndag idag


Det är en sån måndag idag,
då ryggvärken istället vandrat upp i huvudet.
Då min och grönsakernas själar vårdas lite extra ömt i trädgården.
Där bönorna stilla stryks upp mot spaljén
och tomaterna tjuvas, ordentligt, en gång för alla.
Det är en ynnest det där,
att knalla ut i vår lilla täppa
 och halsa i sig både det ena och det andra till förmiddagskaffet.


Det är också en sån måndag idag.
Då jag ligger på trädäcket under parasollet.
Och hormonellt fulgråter åt några av Skams sista avsnitt.
Då jag tröstande urholkar det sista i Nutellaburken,
trots att jag börjat mitt nya liv.
Precis som alla andra måndagar.

Det är en sån måndag,
då jag låter bilen stå hemma och låter alla ärenden i byn uträttas på cykel.
För att min kondition snart passerar bäst-före.
Och för att jag inte kan förlika mig med,
 hur mycket vårt bilkörande förstör miljön.


En sån måndag är det idag.

söndag 16 juli 2017

Att ha fått nåt man längtat efter länge


Så kom den.
Sommaren.
Med sol, värme och lagom lite vind
 för att kunna vistas på stranden.
En stund vid lunch.
Ännu en på eftermiddagen.
Och den bästa av alla,
en stund på kvällen.


Äntligen fick vi göra det som jag längtat så länge efter.
Att kravla upp på ett pensionerat skyddsrum,
trycka i sig kladdiga pizzaslicers, 
njuta av sommarutsikten....

 

......och spöa två minderåriga i kubb.
(jo jag var, ovanligt nog, grymmast på planen igår)
Och om det inte vore för att myggen började bli blodtörstiga,
så hade vi hängt där ett tag till.



Sommarkvällar på stranden alltså -
you just have to love it!