onsdag 31 december 2014

Resumé


2014- Årets:

Skönaste: Uppehållstjänsten, dvs sju veckors sommarlov

Oväntade: Alla fotouppdrag jag fick i samband med min företagssida på Facebook

Sorg: Har som tur är, varit ganska förskonad från detta i år

Favorit-som-kommer-i-repris: Att vara ledig en dag varannan vecka

Projekt: Att försöka äta sundare och röra mig mer. Hur det gått? Jo jag har gått upp nåt kilo!

Kärlek: Nutellamannen och hans frus bröllop

Konsert: Gills det att man sett Sean Banan live på Sommarlovsmorgon?

Låt: Åh det finns många, men Pharells "Happy" har grävt sig djupt in i hjärtat tack vare mina galna kollegor :-)

Julklapp: Det måste vara Big Bro´s träningsställ som han fick - han har bokstavligen bott i det flera dagar

Fest: 70-årsfesten hos vänner i somras

Skratt: Har många sådan med mina kollegor. Ni vet sådana där som man gråter av. Men det bästa kan vara när vi var på Ronneby Brunn tillsammans och kiknade av skratt för att jag gjort bort mig. Skrattade så att jag nästan trillade av stolen...

Efterrätt: Nutellasemifreddo

Utveckling: Att leva efter mantrat "good is enough"

Oro: Som alltid, att det ska hända min familj något hemskt

Oavslutade: Min viktminskning. Den gick käpprätt åt skogen....

Succé: Tiden på Midnattsloppet

Förändring: Börjat träna pass igen. Tantgympan ni vet...

Bristvara: Tid

Ihållande: Jag lägger mig fortfarande alldeles försent

Kära återseende: Att se och höra en av mina gamla tjejkompisar sjunga i kyrkan på julafton. Det var ca 20 år sen som vi sågs sist.

Klädinköp: Mina boyfriendjeans på Lindex. Det vara lika bra att köpa två...

Bok: "I kroppen min" av Kristian Gidlund

Fundering: Hur jag ska lyckats äta mindre onyttiga sötsaker?

Löfte: Lägga mig i tid och skippa kvällsmackan

Gott Nytt 2015!



tisdag 30 december 2014

När man är nära slutet

 Allting har ett slut.
Mycket den här julen har redan tagit slut.
Som den vita hyacinten på bordet.
Och den matchande amaryllisen i köksfönstret.
Som julgodiset i kylen.
Och min specialbeställda must, lagrad på romfat.

Nu är det bara en dag kvar av tvåtusenfjorton.
En dag!
Hela december fokuserar vi på julen,
för att sen den tjugosjunde bli lika överrumplade
över att året nästintill är förbi.

 Idag hädar jag.
Handlar på rea fast jag lovat mig själv att intet göra.
Ramlar över en kofta som expediten lovordar.
Som är lagom inomhus på vintern.
Och värmer gott som den är på våren.
Eller är perfekt sena ljuva sommarkvällar.

Vem är jag, att kunna säga nej till det?




söndag 28 december 2014

Så borde varje dag börja

 
Inför julledigheten, lovade jag mig dyrt och hederligt
att ge mig tid för en promenad varje dag.
Det har gått hyfsat, men inte helt enligt löftet.
 
Fast idag börjar dagen som varje dag borde göra.
Med långpromenad genom skog och över strand.
Med solsken i blick och energi i kropp och själ.
Med finkaffe som belöning därhemma efteråt.
En ostmacka och kortspel med minstingen.
 
 


lördag 27 december 2014

Jag har ju redan allt jag behöver

På Annandagen. Det är då det händer.
Det är då alla ska ut på mellandagsrea.
För att fynda. Tuta ilsket på varandra på parkeringen.
Gå med armbågarna utfällda och svettas i långa köer.
Hosta på varandra i trånga utrymmen och dela med sig av vinterns härliga virusflora.

Mellandagsrea.
Förr kunde jag tycka att sånt var lite exalterande. Och spännande.
T o m lite adrenalinhöjande i jakten på fynden.
Nu får jag panik, bara av blotta tanken.
Och dessutom har jag redan allt jag behöver.
(Bortsett från en födelsedagspresent till han-jag-är-gift-med)

Så vi njuter av fantastiskt väder nere vid stranden istället.
Tillsammans med en massa andra som vallfärdar längs Östersjöns södra kust.
Minglar runt på stranden med folk som är fullt påklädda från topp till tå.
Som nästintill är omöjliga att känna igen på avstånd.
Sådana här juldagar i vinterskrud alltså.
Det blir bara bättre och bättre.





 

torsdag 25 december 2014

Den bästa av juldagar

Visst hade vi en fin julafton igår.
Med vacker julsång i kyrkan och julklappshysteriska kids.
Med mammas fantastiska julmat och en tomte, härstammad från huvudstaden.



Men idag,
när det bara är vi fyra på hemmaplan.
Och vi vaknar upp till ett vitt vinterland
och klämmer till med en frukost framför teven.
Grabbarna ägnar timmar åt legobygge
och sen drar hela familjen loss med pulkorna nerför skånska vitgröna backar.
Tunga i gumpen av på tok för mycket julgodis.
Det slår varken julafton eller nåt annat.
Det är den bästa av juldagar.


 

tisdag 23 december 2014

Det finns inte så mycket mer att säga

 
Dom somnade tillslut.
Dom små.
Fulla av förväntan och nervositet.
Fulla av jag-kan-inte-somna-tankar.
 
Själv är jag färdig nu.
Med det, som färdigt ska vara.
Och med en kropp full av tryffel och trötthet.
 
Så nu finns det inte så mycket mer att säga.
Än att önska Er alla en riktigt god jul!
Med mycket värme och kärlek.
 
Amen

Sucker for saffron

 
Det blir en jul utan den röda chokladasken i år.
Jag som tidigare tyckt att det inte är jul på riktigt om inte en sån finns med.
Att det borde vara en mänsklig rättighet att ligga på soffan under juldagen,
 med en bra bok under näsan och handen nerstoppad i pralinasken
Kanske är jag bara bitter för att körsbärslikören dissats.
Eller beror det på att mina mungipor dräglar efter annat.
Som saffran. I´m a real sucker for saffron.
Allt med saffran åker glatt ner för strupen.
Lussekatter och saffranskorpor. 
För att inte tala om saffranstryfflar med päronkonjak. Gulp!
Jo det finns Rocky Road, mintchokladtryffel och Xantétryffel
också att välja på i kylskåpet. Men inget är som det där med saffran i. Inget!


Så det blir min frukost idag.
Några små snabba gula bollar. Rakt ner i magen.
Laddar upp för det som komma skall.
Griljering av skinka, köttbullsrullning och paketinslagning.
Sen kör vi julefrid på riktigt!
 


måndag 22 december 2014

It´s beginning to look a lot like Christmas


Vi är snart där. I hamn.
I julens hamn.
Klapparna är köpta och julgodiset är gjort.
Strumporna är upphängda och granen klädd.

Jag och lil'sis tar en kvällstur in till stan.
Hennes hand håller min.
Jag hör, ser och känner hennes upphetsning över 
de ljusbeklädda träden, de små bodarna på torget 
och karusellen med de små hästarna som hon aldrig blir för stor för att åka...

Hon säger att jag är hennes bästa vän.
Mitt hjärta tar en kärleksskutt och hela jag hoppas 
att hon alltid kommer känna så.
Att jag finns där vid hennes och storebrors sida.
Att dom kan lita på mig i alla väder. Att jag alltid kommer finnas där.
För dom.

Vi går till tomtemor. Och sen till tomtefar.
De verkar vara särbo.
Den ene bor på torget i en glasbur. Den andra i ett varmt och flådigt köpcentra.
Hon önskar sig en Monster Highdocka av båda.
Jag vet inte om det beror på att hon inte kommer på nåt annat än just det.
Eller om det beror på att hon verkligen vill försäkra sig om att få en.
Jag pustar ut och tänker att det var en rackarns tur att jag fick med mig en sån ner
i  Gekåsvagnen för några månader sen. Just in case....
Så att jag nu och rustad och klar.

Well, it's beginning to look a lot like christmas....







söndag 21 december 2014

Lämna rutinlivet, för nya rutiner


Det är klokt vad snabbt man kommer in i ledighetsrutinerna.
Att gå och lägga sig sent efter midnatt, 
dra täcket över huvudet på morgonen och sova en stund till.
Slå till med spontant pepparkaksbak med vännerna en kväll, 
eftersom man ändå gjort deg så att det räcker och blir över.
Eller frottera sig på kvällen ett gäng med tv-serier,
som man inte hunnit med tidigare.

Alltså det där ledighetslivet,
jag vill nog påstå att det passar mig bättre än rutinlivet.

lördag 20 december 2014

När man räknat färdigt

Jag har räknat färdigt nu.
Jag har räknat färdigt antalet morgnar att behöva ställa klockan (noll).
Schematimmar tills jag blivit yr i huvudet.
Hur många hekto choklad som hamnat i kvällens tryffelgrytor (sex).
Hur många pepparkaksdegar jag satt till livet i december (tre).
Och hur många julklappar jag har kvar att köpa (en!)
 
 
Nu räknar jag inte mer.
Utan bara konstaterar - att tjugotre lediga dagar ligger framför mina fötter nu.
Tjugotre!
Dagar med mycket haremsbyxor, underställ, praliner,
sovmorgnar och förhoppningsvis mycket snö.

torsdag 18 december 2014

Att göra det bästa av dagen

 
Jag hade sett framemot dagens julfest på förskolan.
Amen jag gillar ju sånt, när vardagen får lite guldkant och glamour.
Att få knipa åt sig julstämning deluxe och glufsa i sig lite julmat.
 
Men så fick lil´sis en lätt släng av feber igår,
och livet bjuder istället på hemmahäng idag.
Det blir till att göra det bästa av dagen bara.
Unna sig finkaffe till frukost, hitta rätta platsen för årets husbygge,
och kanske slänga ihop en ny pepparkaksdeg.
Kanske.
 
Torsdag alltså.
Vabdag alltså.
Och en femåring som envisas med att lyssna på "Cheerleader",
om och om och om igen.


tisdag 16 december 2014

Kanske precis vad jag behöver

Det börjar dra ihop sig.
Det är bara tre arbetsdagar kvar,
men hundra bollar att hålla i luften härhemma.
Men jag skriver listor. Stryker på listor.
Och skriver upp nytt på listor. Och så håller det på.
Men det ska nog bli jul i år med.
Och egentligen hade jag kanske inte önskat mig så mycket av tomten,
mer än tre veckors ledighet, pyjamasdagar, mys med friska barn
och lite julmat som chillar dödskönt i kistan.
 
Tröjan finns här. Böckerna finns att beställa här.
 
Jag tänker att jag ska ge mig själv några fina lästimmar den här julen.
Och då skulle Louise Boije af Gennäs senaste sitta riktigt fint.
Hennes böcker alltså, jag gillar dom starkt.
Dom får mig att inte vilja lämna sängen eller soffan,
utan bara läsa nåååågra sidor till. Och några till. Och bara några till...
 
Jag gillar den tanken, på att hasa runt i mellan sängen och soffan med boken under armen.
Iklädd yogabrallor och ingosad en grå stickad tröja med änglavingar på,
som jag helt plötsligt också måste önska mig.
Och att kanske göra en avstickare till köket och göra en Lomelino.
Inspireras, baka, fotografera och sedan bjuda.
Oooooh´a och smacka med munnen över alla godbitar hon slänger ihop.
 
En änglatröja och två böcker - kanske är det precis vad jag behöver?

söndag 14 december 2014

Att släppa bollen och komma in i matchen

 
 
Det går inte att hålla på sådär.
Att självkritiskt granska sig själv i sömmarna.
Att inte kunna ta vanliga spontana familjebilder, utan att konstant tänka på ljusets bästa.
Att tro att inspirationen ska komma till mig gratis genom att tvinga mig till den.
 
Nä det går inte.
Det bästa är att sluta forcera.
Och istället ta promenader i ur och skur.
I sol och värme. Eller när man känner kall vind, piska min kind.
Promenader alltså. Att jag bortpriorterat dom?
För det är då det uppstår - det fria flödet.
Då hjärnan får fritt spelrum och kroppen nytt syre.
Nä, det är bara att släppa bollen och komma in i matchen.
Ta-hand-om-mig-själv-matchen.


torsdag 11 december 2014

Bakom lyckta dörrar

 
Den finns där nånstans, kreativiteten.
Nånstans bakom lyckta dörrar.
Den har gömts undan mellan tidiga luciamorgnar,
julklappsinköp och sömnbrist.
Och det där med sömn kan man komma långt med om
man tar sig i kragen, lägger sig i tid och låter kroppen säga sitt.
Så ikväll lyssnar jag. På riktigt.
På vad den har att säga om sitt.
 
Så tack och god natt.
Å auf wiedersehen...
 

måndag 8 december 2014

Hur man börjar veckan på bästa sätt

 
Ett vinnande koncept att börja veckan på,
är att glatt tacka ja när en av mina gamla, trogna vänner från gymnasietiden
undrar om hon får lov att köra 13 mil till mig för att fika två timmar på min lediga måndag?
Och sen köra lika lång väg tillbaka, bara för att träffa mig.
Det finns ingen chans i världen att jag säger nej till nåt sånt hedrande.
 
Så jag tänder upp små ljus här och där.
Bjuder på det nybakade brödet som gonat till sig i fin form under natten.
Laddar minibryggaren och slår till på några bitar mjuk pepparkaka också.
Så sitter vi där och pratar om livet.
Om barnuppfostran och vuxnas respekt av varandra.
Om vassa armbågar och om att göra det man drömmer om.
Allt i salig blandning.
Med nya perspektiv. Och med nya tankesätt.
Svårslaget det där - att kunna börja veckan på ett bättre sätt...
 

söndag 7 december 2014

När man bara behöver kunna räkna till nio



Dom rullar på nu. Dagarna.
Adventskalendern blir klenare och klenare för varje dag som passerar.
Och snabbare än vi kanske egentligen anar,
så kommer den stå där lutad mot väggen naken, bar och utan klappar.

Och jag behöver bara kunna räkna till nio arbetsdagar kvar.
Sen ska jag sporta sömn, vara en roligare mamma
och stoppa i mig en annan pralin.
Hoppa över några "måsten" och njuta lite extra av livet.
Nio dagar alltså....

lördag 6 december 2014

Hej mitt vinterland....


Jo jag borde... Jag borde städa hela huset.
Grundligt. Från golv till tak.
Men jag är inte så bra på att prioritera sånt.
Dessutom behöver lil'sis mitt sällskap och jag behöver få lite pyssel färdigt.
Och det är sånt som jag helst vill syssla med i december.
Så vi pysslar, limmar, snicksnackar och ylar med i "Hej mitt vinterland"
Ett tag, tills lil'sis ber mig vara tyst....
"Mamma, du skriker ju!"

Så jag låter henne fortsätta solo och det med gott självförtroende.
"Mamma, visst sjunger jag bra?"

torsdag 4 december 2014

När julmusik är ett måste

Det bakas pepparkakor i vårt kök.
För andra dagen i rad.
En av gårdagens deltagare fick lägga sig på soffan.
Diagnos - "pepparkaksdegsförgiftning".
Eller kanske inte förgiftning, men på tok för mycket deg för att den lilla stackars magen 
skulle ta sig igenom pepparkaksbaket smärtfritt.

Men idag är sockerbagaren på banan igen.
Han kavlar, mjölar och stansar ut.
En bra karl reder sig själv....


 
Sådana dagar är julmusik bara ett måste.
Och favoriten?
Fortfarande Sara Baraeilles "Wintersong".

onsdag 3 december 2014

Nästan som en egen studio


Jag kommer ihåg i början av sommaren,
tex natten till midsommarafton när Syndafloden drog fram.
Då taket till uterummet gav vika ordentligt.
 När det inte längre smådroppade in vid störtregn, utan snarare skvalade in. 
Hur vi ställde hinkar och plastburkar överallt och samlade ihop stolsdynor för att ge dom skydd.
Då han-jag-är-gift-med fick nog. Hur han svor lite för sig själv och ringde upp en hantverkare.
Och nog kunde han hjälpa oss alltid. Efter semestern förstås.
Så vi höll ut och hade rackarns tur med vädret så småningom löste allting sig till det bästa.
Till ett tätt, torrt och regnsäkert uterum igen.

En av våra vänner bjöd oss på idén om panel på tegelväggen.
En annan har varit här några helger och hjälpt till att få upp den.
Och det kan vara det bästa dom har gjort faktiskt.
För vi är inte bara på G att få ett fantastiskt mycket finare uterum.
Jag har dessutom nästan fått en studio på köpet.
Eller åtminstone ett utrymme som kan användas som det.
Så nästa år kör vi julfotografering där. All-in!

söndag 30 november 2014

Advent



Adventstiden är redan här. Advent, som betyder ankomst.
Jag funderar på vad som komma skall.
Lussebullsdegig mage, stress och för höga förväntningar?
Eller mys-i-massor, familjepyssel och mycket sömn?
Jag hoppas och satsar på det sista.

onsdag 26 november 2014

Det nalkas mot advent


Det nalkas mot advent. Och mot den 1:a december.
Same same kanske, but different....
Åtminstone om man som lil'sis och Big Bro tror att det är dags 
å gå loss på adventskalendern redan på söndag.
(hey, det heter ju faktiskt a-d-v-e-n-t-s-kalender)
Men smått besvikna får vänta till måndag.

Men alla kalenderklapparna är inköpta och på gång att slås in.
Jag försöker köpa sånt som faktiskt kan behövas 
och blanda ner det med kul-å-ha-saker.
Utan att det ska bli en massa "jävla plastaskit!"
Det blir bla en rolig bok till läxläsningen, hårpiffsattiraljer,
en stickad tröja för kallare dagar, och nagellack till festliga.
Eller om man bara vill glamma till vardagen lite. Bara sådär.
Och en amerikansk doftgran! Vem behöver inte en sån?
Om man har en cool lila lådbil med silverflammor baktill.

Det nalkas som sagt mot advent. 
Och kalendrar.

måndag 24 november 2014

Hon & jag


Dom där lediga måndagarna som poppar upp då och då,
dom är verkligen dom bästa.
Det är då hon & jag tex jagar runt i näststads efter femtio stora skumtomtar, 
snickrar ihop några julkort mellan tuggorna av frukostmackorna.
Det är då hon viskar hemligheter i mitt öra, trots att ingen annan är hemma.
Det är då hon säger att "du är min allra bästa vän" och vi kramas extra extra mycket.

Hon- & jagdagarna.
Jag längtar redan till nästa....


söndag 23 november 2014

När man tror att man inte ska klara av fem

Jag har inte varit särskilt snäll mot min kropp den sista tiden.
Den har fått oförtjänt mycket skitmat. Och oförtjänt lite motion.
Amen det är det där med tid. Som för alla andra.
För jag vill ju hinna med att vara med mina barn (därför jobbar jag bara 80%),
blogga, fotografera, motionera och sova.
Och kanske vara lite social med han-jag-är-gift-med då och då.
Och jag inser att jag måste börja prioritera,
men kan inte bestämma mig riktigt för vad. Mer än att sömn måste få mycket mera utrymme.

Så imorse när jag vaknade med svag huvudvärk, bestämde jag mig bara för att göra det.
Hoppa i träningskläderna.
Försöka få till den där söndagslöpningen (den enda i veckan)
som jag bestämt mej för att försöka få in.
Försöka att strunta i löptider och annat och bara försöka njuta.
Och mota bort all stress.

Och så går det bara så jäkla bra.
Fast jag springer som en kutryggad sjuttiofemåring den första kilometern!
Men sen, den där känslan.
Känslan när man tror att man inte ska klara av fem kilometers löpning
och man drar till med sju....
Den känslan alltså. Fin som snus.
Och en jäkla bra bra start på dagen.

Och nu fortsätter dagen.
I skön söndagslunk, bakning och årets första gula katter i ugn.



 

torsdag 20 november 2014

En julstressaga

Det var en gång en mamma, en pappa, en storebror och en lillasyster.
Mamma var bra på att köra bil i normala fall.
T o m pappan tyckte att mamma var en bra bilförare
 och brukade berömma henne för att vara mycket bättre än många än hans manliga kompisar.
(jo dagens sanning)
Pappan var en ännu, ännu bättre bilförare. Tyckte han själv i alla fall.
Och barnen höll absolut med.
Och mamman.
Och en hel del av fruarna, vars män inte var lika säkra.
Men, men....
 
En dag körde mamman och barnen till det stora nya köpcentret utanför stan!
Det var skymning. Och regnet småsmattrade på framrutan.
Bilister från motsatt håll irriterade mammans ögon med sina starka strålkastare.
Hon suckade lite eländigt. Pust. Stön.
 
I stora köpcentret gick trion loss i pysselaffären.
Glansiga papper! Tomma vita julkort!
Adventskalenderpresenter! Lollipopspinnar!
Och mycket, mycket mer...
Barnen höll sig lugna och allt var ovanligt mycket frid och fröjd.
Kanske lite för fröjdefullt? Och lydigt?
 
Så när shoppingen var klar satte mamman, storebror och lillasyster sig i bilen.
Parkeringsbiljetten var ordentligt utcheckad,
så idag skulle dom inte bli hängandes vid bommarna tänkte mamman nöjt.
Nä allt var frid och fröjd och dom skulle möta pappan på det stora möbelvaruhuset
och äta kvällsmat till barnens glädje och förtjusning!
Så där satt trion i den gamla bilen och väntade på att bli klara för start.
Eftersom mamman alltid fick köra runt med den gamla bilen där ventilationen
tog fart efter en rymdfärd till månen och tillbaka -
så smygkörde hon försiktigt ut från parkeringen trots att det fortfarande immade
på barnens fönsterrutor baktill.
 
Och det gick ju bra.
Eller kanske inte?
För när mamman svängde ut från parkeringen så bompade det till vid höger bakdäck.
Först en gång. Och sen en gång till.
Mamman körde in till kanten och svor en liten ramsa.
Hon hoppade ur bilen och gick runt för att kolla eländet.
Oron knöt sig lite i magen och hon tänkte att vad farao ska nu pappan säga?
Men i mörkret såg det oväntat bra ut med bilen och mamman körde vidare.
Ut genom bommarna. Bort mot det blågula möbelvaruhuset.
 
I restaurangen var det fullt av folk.
Mamman åt sin vanliga kycklingfilé och pappan sin schnitzel.
Den konstant hungrige storebrorsan hade lassat in alla sina åtta köttbullar i munnen,
innan lillasyster ens hunnit gapa.
Allt var åter frid och fröjd och då kom mamman på det där om den jäkla stenen.
Och bilen. Och svordomarna.
 
Pappan hånade henne lite och undrade hur hon kunde missa stenen?
(Mamman hade ju faktiskt inte alls missat den egentligen, hon körde ju faktiskt på den!)
Familjen skiljdes efter den gastronomiska måltiden. Och erkännandet.
Pappan och storebror skulle åka hem i förväg.
Och mamman och lillasystern
skulle stanna kvar och shoppa absolut nödvändiga julpyntssaker...
 
Efter en stund ringde det på mammans telefon.
Det var pappan.
Han hann inte säga så mycket förrän mamman oroligt frågade
om han kollat den gamla bilen ute på parkeringen och hittat nån stor
bula eller "skrapsår"?
Han berättade att han bara skulle säga att han köpt pepparkakor, så att inte mamman
gjorde detsamma. Och att den gamla bilen, den skulle han minsann syna i dagsljus kommande helg.
Sen sade han plötsligt. FAN, nu backade jag in i en bil bara för att jag skulle prata med dig!
 
Samtalet tog snabbt till enda.
Mamman kände ny svordom inom sig. Men på sätt och vis även en befrielse.
Det visade sig att ingen människa kommit till skada.
Och när pappan ringde tillbaka så kunde de inte annat än skratta åt eländet.
Åt sannolikheten att bådas chaufförssjälvförtroende skulle få sig en
törn. På en och samma dag.
 
Dagens lärdom:
Kasta inte sten i glashus. Och kör inte heller på stenbumlingar.
Sov mycket och stressa desto mindre.
 
 
P.E.A.C.E
 
 

onsdag 19 november 2014

Hela huset fullt

Min näsa vädrar snö, där jag smyger fram i kvällsmörkret.
Snö som är vitt. Snö som är kallt. Snö som kanske snart är på väg?
Himlen har det där särskilda mörkret över sig.
Ni vet, det där djupa och dunkla. Det är annorlunda....
Och duggregnsdropparna har förvandlats, till sådana där isigt kyliga.
 
Inomhus råder det i alla fall fullt av snöflingor.
Sådana som tillverkades på löpande band hela helgen.
Jo men det fångade lil´sis - långt upp över öronen.
Hon hann knappt vakna på morgonen förrän hon drog i sin yrvakna mamma,
för att berätta att det var bråttom. Att hon ville göra fler.
Och nu håller hon typ studiecirkel på förskolan,
med allt vad snöflingor-de-pärlplatta heter.
Så nog har vi snö här alltid.
Snö i södraste södern.
 
 

söndag 16 november 2014

När man inte kan hålla sig längre

Jag har bestämt mig.
Jag har bestämt mig för att leva livet den här tiden på året,
fast jag egentligen tycker illa om den.
För dess korta dagar och all världens baciller och sjukdomar.
 
Men att tycka illa om, kommer man ingen vart med.
Så jag gör det bästa av det.
Njuter av raggsockar och glögg sådana blåsiga dagar som denna.
Tänder massor av ljus och låter det lukta verbena, citron och krispig champagne -
allt i en salig doftröra.
 
 
Och när jag inte kan hålla mig längre
pyntar jag med små vita vintriga kulor.
För jag tänker att i år ska jag börja i tid.
Och njuta av det, som njutas bör.
 
 
 

lördag 15 november 2014

Kaffe utan socker

 
Jag har druckit kaffe till och från sen jag vara fyra.
Mest från faktiskt.
De senaste åren mest för att jag känner mig
 som en Duracellkanin inombords.
Med hjärtklappning och stressad kropp.
 
Men jag kan ju fortfarande tycka det är rasande gott. Och lite festligt.
När jag var fyra joinade jag mormor och morbror i deras svarta drickande.
Med massor av mjölk och lika många sockerbitar som jag var gammal...
Tack och lov höll det bara i sig första året eller två.
Ni vet när det var sjuttiotal och socker var helt ofarligt att hälla i sig,
 bortsett från tändernas skull.
 
Nu försöker jag lära mig att dricka det sockerbitsfritt.
Och det funkar bra.
Iallafall om jag får en kaka. Eller lite choklad till....
 
 
 
 
 


onsdag 12 november 2014

I väntan på....

Jag vet inte vad som flugit i mig,
men shoppingbegäret på internet har bitit sig fast i mig rejält de senaste dagarna.
Det började lite oskyldigt med att jag såg den här lilla vasen i en inredningstidning
och tänkte att en sån ska jag ha!
Den var givetvis slut på H&M´s hemsida.
Men farao den som ger sig. Nä, inte jag inte.
Nä, jag är en sån jobbig typ som klickar in mig flera
gånger om dagen på hemsidan bara för att se om det råkar komma in nåt
 enstaka exemplar som man snabbt måste hugga.
Som sagt, farao den som ger sig....
Och snabb är jag, när det gäller inbillade akuta must-haves.
 
 
Ja och sen var shoppingcirkusen liksom igång.
Det ploppade upp en snygg festklänning här
och några julklappar till ungarna där.
Och nu sitter jag här och väntar.
På att alla postpaketen ska välla in.
 
Och under tiden jag väntar, överkonsumerar jag Pollykaka till eftermiddagsfikat
med en kär gammal mammaledig vän.
Och avundas den tiden vi hade tillsammans för några år sen.
Som hon nu får njuta av igen.
 
Och under tiden jag väntar,
ligger jag på en sandig yogamatta i en syrefattig gympasal
och tänker att jag borde reta mig på de små, förbannade sandkornen som inte vill ge vika.
Men som jag förlåter.
För att jag de ger mig så fina sommarminnen, denna blåsig höstkväll.
Och för att de ger mig hopp om sommar igen.
 
Under tiden jag väntar alltså...


söndag 9 november 2014

När två små barn ska behålla en hemlighet

Vi har firat far i huset.
Som så många andra.
Med äppelpaj och present
Present som uppskattades precis så mycket som vi hoppats på.
En mitt-i-hjärtat-träff.

Bilden tog vi för säkert en månad sen.
Med löfte från två små barn om att inget säga.
Att inget avslöja.
Ett tufft jobb. Då den enkla svarta tuschen satte sig hårt under fötterna.
Så hårt, att vi fick sladda förbi våra vänner efteråt för att låna
dusch, nagellacksremover och fotfil
för att röja undan spår.

Men dom två små barnen - dom har inte sagt ett knyst!
Dom har varit helt fantastiska på att inget säga.
Fantastiska på alla sätt och vis.

 

onsdag 5 november 2014

Sånt som jag behöver lite extra av

Det är en sån period nu.
Då jag behöver lite extra sömn,
härliga skratt och att få låta saker och ting ta sin tid.
Och yoga.
Djupa andetag.
Bodybending.
 Lite Ong namo guru dev namo.
 (jag hälsar den kreativa kraften).

 
Onsdagkväll alltså.
Then it´s happening....
 
 

tisdag 4 november 2014

Grön tisdag

Ännu en dag i vabnästet.
Iallafall för oss tjejer.
Vi hänger mest i soffan framför Barbiefilmer.
Gör en avstickare till läkaren-som-gör-bvcmammorna-alldeles-knäsvaga.
Jo virus förstås. 
Det som vi misstänkt, men som ändå är skönt att få bekräftat.
Virus, som vi tänker utplåna med vila och vitaminer.

Så vi hittar på en egen grön lunch.
Blandar ihop till en salig röra.
Med kyckling, feta och couscous som lil'sis bestämt.
Och lite avocado, päron och cashewnötter som tillägg.

 
Och det gröna sköna går hem.
Lil'sis äter så det knakar!
Gröna tisdagar får det bli fler av.
Utan virus då förstås.



måndag 3 november 2014

Att vara oense om något

 
Herrejisses vad jag sov igår!
Femton timmar typ.
Jag vet inte när jag gjorde nåt sånt senast
(jo kanske i början av 2000-talet),
men galet vad jag behövde det.
Jag var helt yr i päran (som det heter på skånska)
och så rackarns trött.
 
Idag känns det bra mycket bättre.
Men har två små här hemma, som klagar över hals, öron eller huvud.
Så det har blivit lite extra tid i stora sängen idag med.
Sängen med den stora taklampan.
Den som jag och han-jag-är-gift-med, var helt oense om till en början.
Men som han-jag-är-gift-med ändå satte upp förra helgen.
Kanske för att tycker om sin lilla fru?
Eller för att hon alltid har rätt?
 
Men jag gillar den.
Och tänka sig - Nu har han börjat göra det också!
 
 
 


lördag 1 november 2014

Hallelujamoment

 
Egentligen föredrar jag att uppmärksamma Alla Helgons Dag istället för Halloween.
Finna stillhet i en kyrkbänk.
I en kyrka fylld av levande ljus.
Komma i kapp.
Landa. Andas.
Sakna dom som saknas.
 
Denna stund får mig nästa att bli religiös.
Får mig att vilja gå till kyrkan varje söndag.
Kanske inte av det kristna budskapet.
Utan för den nästintill meditativa stillheten.
 
Jag rymmer från allt som finns där utanför.
Från busar och från godis.
Från alla som ständigt pratar i mitt öra.
Från alla marshmallowsfigurer som flyttade i kylskåpet i tordags.
Spindlar, dj´s, spöken, skelett - you name it...
Jag stänger ute.
 
Är bara här och nu....
Amen.
 


torsdag 30 oktober 2014

När man längtar efter gula katter

 
Efter dagar som denna, då krispigheten i luften ökat i takt med kylan.
Då den tunna täckkappan får klä min kropp, sträckan mellan hem-bil-och-jobb.
Då Big Bro fortfarande insisterar på att vara strumplös,
fast november och nollgradigt knackar på vår dörr .
Och träden försöker hålla fast i sina gamla Adamkläder...
 
Då är det fint att landa i soffan om kvällen.
Titta fram under ett fluffigt täcke och värma sig med lavendeldryck.
Den som vi för längesen öppnat, men där vi bara sniffat på korken.
Men det är dags nu. För varma kvällsdrycker i magen.
Och en längtan om nybakade gyllenbruna katter.
Snart är dom också här.
 


onsdag 29 oktober 2014

Nutellacheesecake

Alla som följer mig på Instagram,
 vet att jag bakade nåt gott och fasligt onyttigt i lördags.
Fullt med Nutella och Philadelphiaost, som jag älskar.
Vad ni inte vet, är att den var galet mäktig
(och då har jag stor mäktighetstolerans)
och att det blev en Herrans massa över.
Och sånt kan vara bra att ha kvar i frysen, när två små fågelungar
sitter där bak i bilen en onsdagseftermiddag och ber om att åka och fika.
Då är det bra att ha ett ess i rockärmen
och förhandla sig till en finfika hemma istället.
 
 
NUTELLACHEESECAKE
12-14 pers
 
Garnering:
100–150 g rostade hasselnötter
 
Botten:
400 g digestivekex
150 g smör, rumsvarmt 
 
Nutellafyllning:
300 g Philadelphiaost

2 msk florsocker
400 g Nutella, rumsvarm  
 
GÖR SÅ HÄR:
 
 1. Rostade nötter: Sätt ugnen på 180 grader. Hacka nötterna och lägg dem på en ugnsplåt.
Rosta dem mitt i ugnen i 7–10 min. Låt dem kallna på plåten.
 
2. Krossa digestivekexen och tillsätt smöret i bitar.
 Smula ihop allt ordentligt med händerna.
 
3. Tryck ut den smuliga massan i en form med löstagbar kant, 22–23 cm.
 Ställ den i kylen en stund.
 
4. Nutellafyllning: Rör ihop alla ingredienserna till en jämn smet och bred ut den på bottnen.
 
5. Strö nötterna över Nutellafyllningen. Låt kakan stå i kylen i 1–2 timmar före servering.
Servera gärna kakan med lättvispad grädde. Den går bra frysa!

måndag 27 oktober 2014

Sådana måndagar borde man alltid ha

 
Sådana måndagar borde man alltid få ha.
Sådana som bjuder på tio timmars sömn, havsutsikt och en fantastisk hotellfrukost.
Frukost med så mycket gott att jag trycker i mig bullar,
våfflor och croissanter med nutella.
På tok för mycket förstås.
 
 
Men det är ju inte varje dag man åker till Ystad Saltsjöbad
och låter han-jag-är-gift-med få taxa in sin fyrtiofemårspresent.
Så ska man fira, så kan man ju gå all in och bara njuta.
 
 
Och njutit har vi gjort.
Av gårdagens gemensamma löpartur.
(Att äntligen få springa, som jag längtat efter i sju veckor).
Av varma bad och relax i spa´t.
Av att bli serverad mat och att få prata en mening eller två.
Utan att bli avbruten.



 
Det är ett skönt sätt, att börja höstlovet på.
Ett skönt sätt, att trotsa vintertiden på.