fredag 30 september 2016

Då är det förbaskat enkelt


Jag räddar mina sista tomater.
Hänger in dem i uterummet och vårdar dem ömt.

Det är över nu.
Det är höst. På riktigt!  
Det är mörkt. Regnigt. Blåsigt. Och jävligt.
Jo men det finns dom som gillar sånt här.
(please put your hands up)
Jo på riktigt.
Att kränga på sig strumpor. Dra på sig förkylningar a la Mancold. 
Och så vidare.
Jo äntligen slipper de känna sig så stressade. De slipper vara sociala stup i kvarten och kan låta trädgården gå i dvala. Och de får tända ljus och ha sig.
M-y-y-y-y-s-a.

Jag bara undrar vad det var för fel på förra veckans väder?
Men badtempar på arton, ljumma kvällar och snorfritt?
Va?
För om det är det man menar med hösten, så är det förbaskat enkelt att gilla hösten.
Men det här? Seriously?
Nu är vi i alla fall här och kära vänner vad det ska m-y-y-y-s-a-s.
Herre min je!
Och jag tänker att hon nog har rätt, den där lilla.
Jag är ta mig fanken bitter. Igen.
Jag har Mancold och jag är bitter.
Precis som alla män med samma åkomma har.

En kär kollega säger att mina ögon ser glansiga ut och att hon hört att det tar en vecka innan förkylningen är över.
Okej, då vill jag bara säga att jag ser framemot söndag klockan 17.34.
Then we're talking.
And sniffing doftcandles.

Peace! 

tisdag 27 september 2016

Tio år av kärlek


Snart är det din dag.
Du har svårt att komma till ro i din säng.
Så som du alltid har kvällen den tjugosjunde september.

Du hänger upp en bandyklubba på väggen ovanför din säng.
Går ut i bara kalsongerna för att ta en nypa kvällsluft i mörkret.
Och du öppnar fönstret på ditt rum och skriker -
"Hejdå nioåringen! Jag har tyckt om att vara nio år!"

Redan när du kickade boll i magen i sjätte månaden
(nu efteråt fattar vi ju att det var innebandy du pysslade med)
var pappa din, på det klara över en nedkomst den tjugosjunde.
Men du var bestämd redan på den tiden.
Du tog ut svängarna en halvtimme till.
Kanske för att visa vem som egentligen bestämmer *ler*

Noll noll trettiofem.
Tio år av kärlek.
Kärlek från första stund.
Den obeskrivliga känslan av din varma perfekta kropp mot min barm.
Att vara i mål efter alla dessa kamper.
Du och jag. Och en pappa bredvid. 
Som blivit utskälld över försena lustgasinstruktioner.

Vi är lika, du och jag.
Jag inser det mer och mer för varje år.
På gott och ont.
Du har ärvt min goda musik- och klädsmak.
Men också att gå iväg nånstans, när man blir förbannad...

Nästa station alltså - Tioåringen!
Och jag önskar att vi kunde fira din dag som jag egentligen planerat.
Med JUMP och go´fika.
Men jag lovar, att jag ska göra så gott jag kan för att du ska få en minnesvärd dag.
Och jag lovar att jag ska återgälda, så snart det bara går.

Min fina, fina son.
Jag älskar dig till månen och tillbaks!

måndag 26 september 2016

Upp som en sol. Ner som en pannkaka

Vi är fastklistrade i soffan idag.
Jag. Lil´sis. Och ett ton med förkylningsbaciller.
- Mamma, är du sjuk?
- Ja, jag känner mig sjuk
- Men har du tempen mamma?
- Nä, jag har ingen feber, men man kan känna sig sjuk ändå.
- Mamma, är du bitter? (var farao kom detta ordet ifrån?)
- Nä, jag är inte bitter. Vet du vad bitter betyder?
- Ja, att man är hängig!!

Annat var det igår när stolen stod i zenit.
Lil´sis var förvisso snuvig och jag yr av trötthet.
Men vi fick med oss två svårflirtade badkompisar till bryggan.
- Det är idag det gäller, sa jag till min höst-bads-nyfikna-väninna
Idag är det, det stora höstbadet!

Jag har svårt att tro att vi kommer sitta där på bryggan nästa år,
 så sent som sista helgen i september.
Nybadade i artongradigt vatten
filosoferandes över livet med en kopp kaffe i handen.
Sådana där söndagar är magiska.
Sådana där söndagar kommer man alltid minnas som nåt speciellt.
Och jag kommer välja att minnas just det magiska denna dag.
Och radera att jag sex timmar senare förvandlas till en halvdäckad SvettHelga.
Med ett immunförsvar som inte längre kunde stå emot.





Amen.

fredag 23 september 2016

Att vara förbannat bitter. Och slå hål på myten.


Den har funnits där ett tag.
Känslan av lite stick i halsen.
Någon slags torrhet i svalget.
Jag fattar att det är nåt på gång.
Att jag troligtvis inte kommer undan.

Så jag tar mitt förbannade högerben. 
Chansar.
Springer tre förbannade kilometer.
De gör ont.
Varendaste litet steg känns.
Jag kopplar bort smärtan och kopplar in pannbenet.
Bara matar på.
Jag.vill.så.hjärtans.gärna!

Jag vill känna kontrasterna mellan svett och svalka.
Jag vill njuta septemberbad.
Jag vill låtsas som ingenting.
Låtsas att jag kan springa utan att ha ont.
Och jag vill ta tillfället i akt innan förkylningsskiten bryter ut....

Jo, efteråt hostar jag lite också.
Lite lätt. Lite torrt.
Och jag vet precis var den kommer ifrån.
Jag har torkat näsor med mer grönt bakteriellt snor än ni kan tänka er.
I en och samma näsa.
Jag har ätit mat som det hostats på åtta gånger i minuten, på ett skällande sätt.
I en och halv timme per dag.
Och jag har hört småbarnsföräldrar som säger att det är så jobbigt att stanna hemma när deras små käraste är sjuka....

Tough shit tänker jag.
Men det ingår liksom i föräldraskapet.
Det ingår att sitta vaken på nätterna, mer än man önskar.
Det ingår att vara orolig och att trösta mer än vad man kanske orkar.
Och det ingår sjuka barn.
Framförallt de två, tre första åren.
Been there. Done that.
Den enda måttstocken idag tycks handla siffror.
Över trettioåtta.
 Eller under.

Jag kan försäkra er att om jag jobbat på kontor och jag hostat i min kollegas mat åtta gånger i minuten. Frukost, lunch och kafferast hade jag varit helt slut...
Och kanske hade jag också fått en snyting....

Och jag kan försäkra alla att pedagogers immunförsvar inte är vattentäta.
Vi blir också sjuka.
Oftare än man kan tro.
Då är det vi som festar till det på karensdagar och med mindre personal till era barn.
För att någons jobb upplevs viktigare än någon annans.
För att det är jobbigt att vara hemma med sjuka barn.
På tusentals olika sätt.
Fast det enda dom vill är att få vila och vara sina föräldrar nära.....

Amen.
Ett bittert sådant.



söndag 18 september 2016

Det är lätt att tycka om söndagar


Söndagen gör sitt intåg. Långt innan sängen kallar.
Söndagen kliver in i vårt liv medans stumma löparben dansar runt på ett källargolv.
Där vinet fylls på i glasen och nya bekantskaper knyts.

När cyklarna skjutsar oss hemåt
kryper lusten fram.
En lust och galenskap om nattbad i månens sken.
En galenskap som hindras av vett och kalla ben.

Jag spar det tills senare.
Tills sömntimmarna passerat och en kvällsfotografering skjutits av.
Jag tänker att det är ganska lätt att tycka om söndagar.
Och ännu lite lättare är det att tycka om söndagar, före tjänstlediga måndagar.

Amen.


tisdag 13 september 2016

T J A T I G T


Jag vet,
det börjar bli tjatigt med mina badinlägg.
Men havsdopp är lycka för mig.
Under morgonen cyklar jag förbi flådiga hus, dyra bilar och väldresserade mammor.
Ingenting av det där är jag.
Jag blir lycklig av en ensam stund på bryggan.
Av en cykeltur i nattlinne och fjärilsbyxor.
Och av ett dopp i soluppgången.

Som balsam för själen....

söndag 11 september 2016

En önskan om att få njuta fullt ut


Som vanligt ligger jag i vattnet och guppar.
Nitton grader varmt och den här veckan har jag badat fem dagar i sträck i oceanernas stora badbalja.
(Kämpinge-Kämpinge-Ålabodarna-Ljunghusen-Kämpinge)
Vem har rätt att klaga?

Medans jag guppar runt i vågorna funderar jag på vad som händer med bloggen 
när det inte längre är badbart?
Kommer det bli alldeles tyst här inne och på Instagram då?
För är det inte så, att det är jädrans massa bilder och tjat om just bad?
Från att tidigare ha varit en mespropp när kommer till havsdopp 
och sen blommat ut totalt till en badtok - på bara ett år.
Jo bad, det känns numera som meningen med livet! 
(tillsammans med man, barn och vänner förstås)

Tidigare sprang jag för att må bra och hålla mig i trim.
Nu försöker jag springa bara för att få bada!
För att få känna dessa underbara kontraster.
Tre kilometer. Det är inte långt.
Det känns löjligt lite när man är van att springa längre.
Även om vi inte snackar halvmaror i jämförelse. 
Men det gör så gott i själen, där på bryggan.
Även om det gör ont i benet.
Helt plötsligt känns mål som Göteborgsvarv och liknande helt oväsentligt.
Jag vill bara kunna springa till bryggan och tillbaka.
Bara få ta tidiga morgondopp året runt.
Tills istapparna hänger som julgransslingor i byxsluten kring anklarna.

Gode Gud, gör så att jag kan njuta av löpningen igen.
Amen.

fredag 9 september 2016

Att äntligen ha fått till det



Ikväll får vi äntligen till det.
Fotograferingen som vi har fått skjuta på i två år ( !?) 
p g a sjukdomar och oväder.
Jag har tappat räkningen på hur många gånger regnet ställt till det för oss.
Och så idag, under eftermiddagen, får jag veta att det är elände igen på väderfronten.
Väderelände igen, åtta mil uppför Skånekusten....
Men sen händer det.
Solen kommer tillbaka som lovat.
Och vi kan kör sommarfotografering i september.

September, kan ni fatta?
Fortfarande barfota och shortsklädd.
Med fötter utan strumpor och ben utan långbyxor.
Soliga dagar och havsdoppiga kvällar.
Jag vill trycka in pausknappen och stanna livet en stund.
Krama ur det sista.
 Och boosta ordentligt inför kyla.

September alltså.
This year you gotta love it!






onsdag 7 september 2016

Sånt som jag blir så himmelens glad för


Jag får mail från en kund idag.
En kund, som skickar med en bild över en tavelvägg dom har i sitt hem..
Det är mina foton som hänger där.
Mina foto på deras lille Söte-Göte.
Han är helt bedårande.
Det tyckte jag från första stund.
Om jag också hade varit fyra månader, så hade jag frågat chans direkt.....
 *blink, blink*

Men den där bilden alltså. Över tavelväggen.
Den går rakt in i mitt hjärta.
Det är sånt som jag blir så himmelens glad för!
Gladare än ni kan tro.

Amen.

söndag 4 september 2016

Kladdkaka - om man har viktproblem


Den här kladdkakan hade vi förra fredagen på lil´sis och hennes kompis discokalas.
Den gick hem kan jag säga.
Vissa barn åt fyra portioner!
Ja jag åt förvisso tre.
Men när trettiosju försteklickare härjar runt i en och samma matsal, 
så gäller det att vara alert och vara på sin vakt.

Men denna underbara sega kladdkakan.
Som jag ätit till förbannelse sista tiden. På discokalas. Före Pompdeluxpartyt. 
På Pompdeluxpartyt. Dagen efter Pompdeluxpartyt. 
På studiedagen på jobbet. Och innan middagen igår..
Perfekt om man har några kilo för lite och vill äta upp sig en aning.
Full av socker, smör och sånt onyttigt.
Allt som är emot Viktväktarna´s och LCHF-maffians reglement.
Jag säger inte att den är nyttig.
Det gör jag baske mig inte.
Jag säger bara den är förbaskat god.
Och att jag snart gått upp två kilo den här veckan p g a den här.


Seg kladdkaka i långpanna

4,5 dl socker
1,25 dl kakao
1 msk vaniljsocker
3 dl mjöl
4 ägg
200 g smält smör
0,5 tsk salt

Sätt ugnen på 150 grader.
Blanda socker, kakao, vaniljsocker och mjöl i en bunke.
Rör ner äggen och därefter smöret och gör till en jämn smet.
Sist lite salt.

Bred ut smeten i en långpanna.
Grädda mitt i ungen under 16 minuter.
Kanterna ska vara fasta och i mitten ska det "vobbla" lite när kakan är klar.
Låt svalna.
Den blir nästan ännu godare om den äts dagen efter.
Mumma!


lördag 3 september 2016

Onödigt snygg


Hösten gör sitt intåg.
Jag står fortfarande med ett ben i sensommarens land.
Och med det andra i höstens.
Big Bro knackar dörr och säljer jultidningar i shorts.
Lil´sis cyklar till dansen i "fuskpäls".
Det ska erkännas att det känns smått förvirrat. 
Det gör det.

Den där "fuskpälsjackan" alltså.
Den som hon handlöst förälskade sig på pomppartyt i onsdags.
Som hon "kammade" hem med sina bedjande hundvalpsögon.
Den jackan alltså.
Den är inte funktionell.
Den är långt ifrån vattentät.
Den är bara....
.....bara onödigt snygg.
Och otroligt älskad.

fredag 2 september 2016

Att blunda för hindren


Jag är först på bryggan.
Samtidigt som solen går upp. 
Benen säger egentligen nej.
Men kroppen, huvudet, säger ja!
Krispiga, upplyftande septemberbad -
morgondopp när dom är som bäst.
Högra löparbenet krampar fortfarande.
Följsamheten är på villovägar och jag springer med ett "träben".
Jag vill så gärna.
Blundar för hindren och satsar på möjligheterna.
Havet kallar och jag belönar mig med bästa starten på dagen.

Några timmar senare dyker HON upp i mitt liv.
Berättar om reflexer vi kan ha kvar, fast vi inte borde.
Berättar varför jag har ont i benet, armen och nacken!?
Berättar vad jag ska göra åt det.
Berättar att jag om tio dagar kommer bli lättretlig och irriterad.
Att det går över och att jag ska hålla mig borta från Gud några veckor.
Låta nackövningarna (nacken = min akilleshäl) få göra sitt.

Det låter så logiskt.
Så klokt. 
Upprymdenheten. Glädjen. Och hoppet väller fram ur min kropp.
Tänk om hon har rätt. 
Tänk, så mycket bättre jag i såfall kommer må.

#tobecontinued