tisdag 29 mars 2016

Nånstans visste jag att de skulle komma till användning


Det kan vara så att jag hade tänkt åstadkomma nåt bra och nyttigt den här påskhelgen.
Som t ex att röja i trädgården, städa huset ordentligt eller gå loss på garderoberna.
Det kan också vara så att det inte alls blev av.
Att jag kom av mig helt, nånstans på vägen.
Och la en förfärlig massa timmar på att baka bullar som blev ojämnt gräddade, lite för vulkanliknande och inte ett dugg like a "Hela-Sverige-bakar-style."
Ganska fula med andra ord.

Men nånstans visste jag att de där bullarna skulle komma till användning, en vacker dag.
Som idag när man har fyra fikasugna ungar med sig hem.
Och som absolut vill premiäräta ute på trädäcket.

Jag menar solskensbullar en solskenstisdag -
hur fel kan det bli?

måndag 28 mars 2016

När man önskar att man fick till det tre gånger i veckan

Vi har påskat färdigt nu.
Inte vad det gäller lediga dagar, kanske.
Men med ägg, godis och släktmiddagar.

Igår träffade vi småkusinerna. 
Inklusive Lotta på Bråkmakaregatan.
Jo hon är en riktig Lotta hon.
Med en enorm charm.
Ett jäkla humör.
Och med studsbollar under fötterna.
Fast man kan inte annat än gilla henne, det lilla livet.
Hon, minstingen, i kusinkvintetten.


Själv önskar jag att jag också hade lite mer av de där studsbollarna under fötterna.
Idag är det mer....typ träben.
Men jag tar mig igenom mina fem kilometer.
Så många som jag vågar.
Utan att väcka liv i inflammationer som bor både här och där i min kropp.
Det är svårt det där.
Att röra sig lagom.
Att få igång en cirkulation, men att inte göra de skador man har värre.
En femkilometers runda en gång i veckan känns för lite.
När man egentligen önskar att man fick till det gånger tre.
Men en gång är bättre än ingenting.
Och långsamt leder också någonstans.


lördag 26 mars 2016

När det äntligen är dags för en "surviver" att ta farväl


Det är nära nu.
Sommartiden.
Jo men jag blir smått jetlaggad av sånt där.
Av att ställa om. Och vrida fram.
Det tar några dagar innan jag är på banan igen.
Men.det.är.så.värt.det!

Ännu en gång har jag överlevt vintertid.
Överlevt mörka morgnar och mörka kvällar.
Influensan from hell och oron när min barn är sjuka.
Jag har överlevt femhundratjugotre läkarbesök.
Iallafall känns dom så många, även om de bara är arton.
Jag har överlevt att inte kunna springa på kvällarna.
Och att vinterskorna gett mig en evighetslång inflammation i foten.
Jag har överlevt månader av oro för magbaciller.

Jag säger inte att allt löser sig för att vi ställer fram klockan en timme.
Och att alla monster under sängen försvinner.
Jag säger bara att jag har överlevt ännu en vintertid.
Och att jag välkomnar sommartiden med öppna armar.

Amen.

torsdag 24 mars 2016

Tupplurar, kärringar och en rosa torsdag


Det ryktas om att hela familjen ska upp kvart i sex imorgon bitti.
På en ledig fredag!
Det kommer bli en rackarns lång fredag, tänker jag.
När hela förmiddagen kommer tillbringas i en liten by som jag knappt hittar till.
För att heja på vår förstfödde som ska sporta innebandy i en mängd timmar.
Jo men egentligen gillar vi det där.
Att heja på och så.
Kanske bara inte så rackarns tidigt.

Och jag är ju just nu inte trött alls.
(vilken nedrans meningsbyggnad?)
Precis som det brukar vara vid den här tiden om man heter fru Wettergren.
Jag och lil´sis och en massa andra kärringar sportade runt 
den traditionella påskparaden i förmiddags.
Jo lil´sis ville det. För hon vet att man får godis efteråt.
Som nån sorts belöning och uppmuntran från gallerian.
Och fast jag bara var med som vanlig civil kärring som stöd,
så blev jag visst så trött att jag unnade mig en tupplur här hemma efteråt.
Mitt i påskastädningen.
Och det är typ den skönaste sömn jag vet.
När man gosar in sig i ett svalt täcke och bara "råkar" somna en stund.
För man kan faktiskt göra det när man har så stora barn som vi.
Fast att man blir störd en gång av tvättmaskinen som kör igång sitt larm
 om nåt jag-får-inte-tillräckligt-med-vatten-i-maskinen-pip!
Och två gånger av en lil´sis som säger.
"Maaaaaaammaaa! När får vi dom där kakorna!?

Men annars så.
Nån form av tupplur måste det blivit iallafall.
För nu är jag pigg som en tupp.

Amen!?

onsdag 23 mars 2016

Bästa terapin



Bästa terapin för mig är att stå ensam i ett helt tyst hus.
Med näsan djupt nere i ett smarrigt, onyttigt recept.
Och med händer som fumlar runt i påsar och burkar.
Oftast blir det nåt med choklad.
En fäbless jag har.

En annan är mint.
Och choklad.
Så söndagens bak som jag längtat efter i en tre fjärdedels evighet är just så.
Tyst. Ensamt. Chokladigt. Och med mint.
Först blir jag en aning besviken över resultatet.
Så mycket jobb och så lite succé.
Men när dom gonat till sig över en natt 
och trollat bort kakans hårdhet (jag gillar inte hårda småkakor).
Då! Då jäklar i min låda!

Brocarons alltså.
Hälften brownie. Hälften macarons.
Men dubbelt så goda!



måndag 21 mars 2016

När man inser att Malmö halvmara får stryka på foten


Det kan vara så att vi fick för mycket av glädjeyra och vårsol i helgen.
(oh-my-gadd-alltså, den bästa helgen på länge!)
Att den gastkramande innebandymatchen i byn och
att provandet av nya älskade Pompkläder orsakade min eufori.
Och min glömska.

Eller så var det bara det, att vi fick tag i biljetter till Kents avskedskonserter
 i både Malmö och Götet som fick mig att tappa bort min löptävlingsagenda i huvudet.
Jag som tyckte jag hade koll.
På Midnattslopp och Löparfest.
Vårrus och Busrus.

Men mitt i den där i-must-have-kenttickets-euforia,
glömde jag bort min anmälan till Malmö Halvmara.
Den som jag förvisso inte kunnat träna nåt vidare till ännu så länge.
Mest för att det inte känns bra att springa så långt och så ofta med en spik eller nubb i foten.
Men som jag ändå tänkte att jag kanske skulle reda ut.
Med hjälp av sjukgymnast, försiktighet och lite sånt.

Men nu alltså.
En biljett till Malmö Halvmara.
Och en till avskedskonsert i Göteborg.
Två goda ting.
Men dessvärre en halvmara som får skjutas upp till nästa år.
Som det kan bli.

Amen.

fredag 18 mars 2016

Plötsligt händer det! Bara man väntar tillräckligt länge...


Alltså jag vet inte när jag var inne sist. 
Inte inne-inne.
Utan trendigt inne.
För varje år som går, blir jag mer och mer bekväm.
Sådär, så att jag vägrar ha skor som inte är sköna.
Ha byxor som ger mig andnöd eller skär långt upp i tjottahejti.
Jag har blivit för gammal för sånt.
För klok.
Och kanske för tantig....

Men vårens trender är blommor, rosa och korta byxor!?
Och helt plötsligt går jag från not till hot!
Bara sådär.
Hepp!

Plötsligt händer det!
Bara man väntar tillräckligt länge....

tisdag 15 mars 2016

Det är dags att göra det officiellt



Den välbekanta bastuvärmen och dess doft slår emot mig.
Den är så efterlängtad och så välkommen och det spritter i hela min kropp.
Det är dags för årets första riktiga mellis i uterummet.
Utan en extra fleece, filt eller jacka på.
Bara skönt rumsvarmt, som en enda förlängning av köket.

Vi festar till det. 
Firar.
Långt utanför, någon som helst kostpolicy.
Vi brassar till Leilas American pancakes.
Och jag som bara tänkt göda ungarna med dessa, 
råkar trycka i mig minst lika många själv.
Bara för att det är så rackarns gott!

För hey!
 Jag tror det är dags att göra det officiellt.
Att våren kommit på riktigt nu.
Att körsbärskvistarna står i blom
Och att vi äntligen har tjugofem kvadrat mer att röra oss på.

Amen




söndag 13 mars 2016

Vår som trilskas och Barn som bråkar


Det är kyla som kryper in under skinnet.
Det är raggsockor och kaffe som värmer.
Vi gör vad vi kan för att få fart på våren.
Planterar blommor och försöker ge världen omkring oss lite färg.

Barn som bråkar.
Boken som jag påbörjade igår.
Boken som ser saker från en annan vinkel.
Boken som varje pedagog och förälder borde läsa.
Boken som jag fortsätter med idag.

lördag 12 mars 2016

Att dansa med djävlar och demoner


Vi är alla vakna strax efter sju.
Jo jag har möjligheten att vända mig om och slumra om. Sova lite till.
Men dimman utanför, väcker liv i mig på riktigt.
Jag älskar dimma. 
Eller jag älskar att fotografera i dimma.
Att tassa runt i ett magiskt och ensamt landskap med min kamera.
Med skräckblandad förtjusning kliver jag längst ut på piren.
Jag lider smått av broskräck.
Om jag skulle falla ner här, finns det ingen chans i världen att någon skulle se mig.
Dimman är som en tjock vägg och jag har inte sett land på evighets meter.
Men fotokreativiteten spirar inom mig.
Den ger mig hopp, glädje och lite jädrar-anamma.
Jag behöver det.

Senaste dygnet har jag dansat med djävlar och demoner.
Försökt hålla dom i schack och vägrat ge dom övertag.
Och det går bra. Bättre än på väldigt länge.
Fobier. 
Alla har vi sådana.
Jag försöker göra upp med mina.
Och just nu är det prövningarnas tid.
But I live. And learn.

Amen.

onsdag 9 mars 2016

Trasig inuti


Det går sådär med hälsans år.
Jag hade ju liksom stora planer för mig och mitt sunda liv 2016.
De stora planerna är fortfarande kvar.
De tar bara lite längre tid att komma igång med.

Det blir snart en evig klagomur, den här bloggen.
Med influensor, spikar i fötterna och så lite tandvärk på det.
Why not liksom?
Jag som bara hört talas om dess jävliga smärta förut,
förstår nu att tandvärk inte är nåt att leka med.
Inte som förlossningsont, men ONT!
Som att man känner sig trasig inuti.
och att nån vill en väldigt illa.
Så om någon undrar, så är det det jag sysslat med de senaste dygnen.
Knaprat Ipren. Åkt fram-och-tillbaka-till-tandläkaren-i-stan-några-gånger.
Tagit djupa andetag och tyckt synd om mig själv.
(och tryckt i mig två mud cakes på en onsdag.)
Men nu hoppas jag att vi hittat "tandroten" till det onda och att allt bara blir bättre.

#vidgottmod
Amen.



söndag 6 mars 2016

Att hålla det vid liv


Den där spiken i foten, gör sig fortfarande till känna.
Fast det känns lite mindre, mer som en dyckert eller nubb.
Rätt håll med andra ord.
Dom där rekommenderade pelotterna verkar göra sitt,
även om det känns minst sagt ovant.
Jag försöker hålla löpningen vid liv. En gång i veckan åtminstone.
Jag vågar egentligen inte mer.
Fast den här helgen fuskar jag.
En lagom runda igår. Och en mini-mini idag.
Jag är långt ifrån god form.
Men någon måste göra jobbet och det är ingen annan än jag.
Det går inte att tänka sig i form,
så jag springer.
En lagom runda som slutar nere vid stranden.
Så som jag gjort så många gånger förr.
Då jag slängt av det mesta av mina kläder
och sen kastat mig mot vågorna.

Jag tittar neråt från bryggan.
Känner suget.
Tänker att hade det inte varit så jädrans kallt i luften, så hade jag gjort det.
Slängt mig i kontrasternas land för att känna mig alive.
Men det går inte.
Det går inte att dra på sig svettiga löparkläder efter ett kallt bad.
Och sen springa hem i en temperatur som är lika kall i luft som i hav.
Det.Går.Inte.

Så jag andas några minuter.
Njuter av utsikten från någons badhytt.
Längtar och tänker, "snart kanske?"
Innan jag tar snabbast vägen hem. Igen.




tisdag 1 mars 2016

Förändring pågår


Det är skönt att kunna hälsa mars välkommen
 och skuffa undan februari för den här gången.
Februari har aldrig varit min favoritmånad. Inte januari heller för den delen.
Även om jag, med facit i handen, det här året föredrar den förstnämda.
Men iallafall - mars - ny månad, nya möjligheter.

Jag försöker vara lite hälsosammare. 
Sova mera (heard it before?) och sockerhamstra min kropp lite mindre.
Det första går rackarens inte bra alltså.
Det andra går väldigt svajigt.
Eller första veckan gick bra på vardagarna (it´s all I´m asking for).
Andra veckan gick också bra. Om man bortser från två nutellasemlor, en vanlig semla,
 tre mud cakes, en bit morotskaka, tvåhundra gram choklad, en cola, 
några glas proviva och en tre-fyra latte med socker. 
(Det.gick.f-n.inte.alls.bra)
Och säkert något mer som jag förträngt med min sockerinbäddade hjärna.
Det är inte bra alltså, med dom mängderna.
Det stressar min kropp och vissa dagar tror jag mig förstå hur barn med ADHD känner sig.
Min kropp är orolig och stressad och inte alls rolig att ha att göra med.

Så nya livet alltså.
Mer sömn. Och mindre socker.
Förändring pågår....