lördag 31 december 2016

Årets


2016 
- året då jag tänkt satsa mer på träning, hälsa och feelgood. 
Året då jag la fler timmar på sjukgymnaster, tandläkare och doktorer än jag la på löpning och träning.
På riktigt, jag ska inte summera året som skit, det ska jag inte. Det har hänt mycket roliga saker,
men det har varit motigt. Och fullt av krämpor - lite (gnälligt) för många för mina ringa ålder. 
Men nedan summerar jag året som vanligt. 
Sen gör vi som kungen - vänder blad.

Bästa: Glädjen över att kunna springa Midnattsloppet trots smärta i benet. Jag kommer ihåg att jag log och skrattade för mig själv, samtidigt som jag sprang.

Skönaste: Alla kvällsbad från bryggan, varmt ända in i September?!

Oväntade: Mitt livs första rotfyllning. Satan-i-gatan! Smärtan innan, var svår att föreställa sig.

Sorg: Kents avsked

Roligaste: När folk kommer fram till mig och säger att de gillar mitt sätt att skriva. Eller mina bilder.

Favorit-som-kommer-i-repris: Sälen på sommaren

Projekt: Tanken var ju att jag skulle springa halvmaran...

Kärlek: Asså, Joakim Berg i all ära, men hjärtat står fortfarande närmst min familj

Konsert: Kent's avskedskonsert i Malmö

Låt: Kent´s "Andromeda".  Eller Laleh's "Jag ska bara vara mig själv" Klurigt.

Bok: Öppnas i händelse av min död

Fest: Löparfesten

Skratt: Åh, det är internt. Men det innehåller en filmad kollega. Och en "försvunnen" väska.
Annars Big Bro´s citat när han upptäcker att jag inte rakat benen.
-"Mamma har du hår på benen? Är det LÖSHÅR?"

Efterrätt: Jordgubbspaj

Utveckling: Att inte längre bry sig lika mycket om vad andra tycker

Oro: När våra barn blir sjuka

Oavslutade: Sjukgymnastbesöken hos Gud

Succé: Sova på hotell med hela familjen. Barnen är aldrig så tacksamma som då.

Förändring: Mer sömn än tidigare

Bristvara: Träningspass 

Ihållande: Smärta i rygg och högerben

Kära återseende: Kent-konserten i Malmö, efter att ha sett den sju veckor tidigare i Göteborg.

Klädinköp: Alltså kvaliteten upplevde kanske mina förväntningar, men herrejisses vad jag använt mina fjärilsgrenhängare! Bästa söndagsbrallan!

Fundering: När ska jag få ha en HEL smärtfri och frisk vecka?

Löfte: Att ta fler bilder på mina egna barn med kameran. Och om hälsan vill, ska jag doppa mig i havet en gång i månaden. Viljan och modet finns där redan som ni vet.

Tack alla ni som följer mig.
Som orkar med mig i glädje och sorg!

Gott nytt år!
Och skål - om det så är champagne, bubbelvatten eller läsk!

fredag 30 december 2016

Kritor på väggarna och en rackarns massa parenteser

Egentligen har jag inga som helst problem med att ta det lugnt.
Att göra ingenting.
Jag ser mig inte som den här rastlösa typen.
(åh, gud nu vet jag inte vad kollegorna kommer säga) 
Jag har bara så svårt att unna mig att sitta still.
Göra. Ingenting.
Precis som att jag inte förtjänar det, utan att ha dåligt samvete.
Det är helt galet, jag vet!
För det är ju troligtvis ingen annan som tycker så. Bara jag.

Men det här jullovet övar jag duktigt på att gå utanför prestationsboxen.
(Sjuka barn verkar ju av nån anledning motverka just det behovet)
Jag sover länge på morgnarna.
Hänger nästintill kriminellt mycket framför teven.
Ser t o m program i repris!
(Okej, jag erkänner, det var bara för att det var Kent)
Stoppar i mig allt som inte finns i kostcirkeln.
OCH - har inte ens dåligt samvete för det!
Och det! Det är själva poängen i den här sagan.
Att tycka det är okej!

Men det ska också erkännas att det är skönt att kliva ur vab-pyjamasen efter åtta dagar.
Och göra nånting annorlunda.
Så idag tar jag och hon-den-feberfria tag i målarburken som stått och gonat till sig i förrådet
 en månad eller två.
Och kladdar in hela sovrumsväggen i krita.
Jo, vi börjar så.
Med en vägg.
Och sen kör vi en Ernst på det.
"Sitter och känner in rummet"


Men jag tror det blir bra det här.


onsdag 28 december 2016

Stick to the list

Det är över nu.
Årets julhelg.
Allt vi byggt upp sen slutet av november.
Förväntningar. Stress. Julklappsberg. Matkoma.
That's. It.

Jag ser lådor med julpynt under trappan.
Lådor som nästintill är fullproppade. Som bara lättats på det mest efterlängtade.
Kvar finns tomtar.
Blåa, förträngda julkulor.
Lyktor.
 Och ännu mer tomtar.
Ute på framsidan är zinkbaljan full med sommarens vissna blommor.
Bortglömda. Och fula.
För jävligt, jag vet.
Men samtidigt så befriande.

Det blev jul ändå.
En bra sådan dessutom.
Den mest avstressande på länge.
Den med mest tid för bara familjen.

Jag har kokat ihop ett hälsorecept för det här jullovet.
För att fortsätta vara så avslappnad som möjligt. 
Och samla kraft.
Nu gäller det att hålla det.
Så gott som möjligt.
Nu är det Stick-to-the-list
Som gäller.



Använd tandtråd.
Lägg dig klockan elva och stig upp klockan åtta.
Kramas mycket.
Gör som Gud säger - plankan tio gånger om dagen.
Och bäcken-höfterna-övningar.
(Han kommer märka det på återbesöket annars)
Läs minst femton minuter om dagen.
Motionera minst trettio.
Ge fanken i Pomp-de-Lux-rean.
(Råkade synda på den imorse)
Njut.
Och ät julgodis!


söndag 25 december 2016

Med chokladask. Och utan måsten.

De är nästan decembers bästa.
Dagarna när julflängandet är över
(även om vi har ett väldigt nimmt sådant)
och man är kung över soffan och fjärrkontrollen.
Dagarna MED den röda chokladasken inom räckhåll.
Och UTAN måsten.

Vi hade det fint igår. 
På julafton.
Bättre än vi vågat hoppas på.
Vi laddade bilen full med julklappar och baciller.
Och tog med oss de till (välinformerade) mormor och kusinerna.


De trivs med varandra, de där fem.
Även om det är svårt att tro, av det dramatiska Norénfotografiet att dömma.
Det är fullt av hemligheter det där.
För vem kan ana att ett av barnen har födelsedag på samma dag som självaste Jesus?
Att det tredje längsta barnet är kalenderåret yngre än det fjärde?
Att minstingen måste titta uppåt, för att pappa hennes håller undan taklampan?
Eller att den röda tomteflickan ärvt brorsans baciller och ska vakna upp på natten sen, som en stekhet febersill?

Vi åt förstås massor av mat.
Och det kanske de flesta räknat ut.
Så pass mycket att både jag och Big Bro hade riktig magknip på hemvägen sen.



Och tomten - han kom!
 Efter en evighetslång längtan.


Med en massa klappar i sin säck.
Och en ovanligt hes stämma.
Jo tomtar kan tydligen också vara lite smårisiga så här års.
Som alla andra.


Men rackarns vad barn kan vara Usain-Bolt-snabba när presenterna ska hämtas hos tomtefar.
Från stolen, till tomten och tillbaks på nio och femtioåtta.


Gårdagen alltså,
med traditonellt julfirande.
Med de efterlängtade kusinerna som vi inte träffat sen i somras.

Och idag.
Praliner. Soffhäng. Promenix.
Och en febrig lil'sis, 
som plinkar keyboard när febernedsättande kickar in.

Julefrid i juletid.
Amen



När julaftonsmorgon lockar.....

Noll sex noll åtta
klampar sjuåringens fötter nerför trappan.
Hon som oftast är svårväckt på morgonen, är pigg som en lärka.
Pigg, uppspelt och nyfiken.
Tomtens nattliga besök måste osat hela vägen upp, till flickerummet.


För nån gång under natten har han sladdat förbi.
Lämnat klappar till två små.
Dekorerat pepparkakor.
Glömt sina glasögon.
Och ätit av gröten som vi ställt ut till honom.
Lämnat spår efter sig, både här och där.



Hon är alldeles till sig i ullstrumporna.
Berättar för febrig storebror.
Provar glasögon.
Och predikar om tomtekrafter.
För om tomtekrafter har hon lärt sig, av Selmas saga.
Hon vet, att bara den som tror på tomten - får hans kraft.
Och hon tror.
Mer än någonsin!

lördag 24 december 2016

Doppardag utan dopp?

Det råder sjukstuga i vårt hus.
Big Bro sippar febernedsättande och sniffar nässpray - 
same procedure as last year.
Sämsta scenario, om man är tio år.
Och bara längtar efter sina kusiner som man inte träffat på ett halvår.

Själv har jag i flera veckor, månader varit inställd på dopp.
Ja tom sen förra årets julbad faktiskt.
Dagen då lille julafton, fick döpas om till Dopparedagen.
Jag kommer ihåg att det var snorkallt i vattnet, men helt underbart väl uppe på land.
Att jag bestämde mig för att hänga kvar i en kommande tradition framöver.


Men idag, lite klen i kroppen och med en doft av förkylning,
så tar jag det säkra före det osäkra.
Lämnar besviket badkläder och löparskor hemma.
Och tar med mig lil'sis och varm choklad på termos.
För att frestas rejält på bryggan
och nyfiket stoppa ner fötterna i det vintersvala vattnet.



Sen kör vi julfika.
Med O'boy som nästan är lika stark som chokladsås.
Och med Pokémonlussebullar som doppas där i.
Dopp ja.
Fotdopp och bulldopp - 
nog är den tjugotredje förtjänt att kallas dopparedan ändå?

torsdag 22 december 2016

Det är lika bra att jag berättar hela sanningen


De dimper ner ett och annat julkort i vår låda.
Jag är ju lite gammaldags när det gäller sånt -
tycker att det är så galet roligt att se bilder på nära och kära
och hur mycket långväga vänners barn vuxit sen förra året.

Jag brukar ju göra likadant.
Skicka bilder på våra barn.
Våra barn, som tvingats ut i kylan för några snabba julbilder.
(inte konstigt kanske att de hellre leker med sina kompisar?)

Det blir så i år också.
Fotografering i kylan.
Jag inbillar mig att ingen kommer se att de fryser.
Och det går ju fantastiskt bra, tills han-jag-är-gift-med påpekar motsatsen.

Så det är lika bra jag berättar hela sanningen.
Jo det var kyligt.
Och Big Bro försökte hålla god min, trots plus-minus-noll-gradigt.
Och bilden jag tog, kommer inte att skickas till brevlådorna i år.
Och det beror inte på frusna barn.
Inte alls.
Det beror på att vi år köpt matkassar via Giving People istället.
Så att förhoppningsvis ännu fler kan njuta av julen.

Jag hoppas att ni som skickat julkort till oss,
förstår hur glada och tacksamma vi är för dom.
Jag hoppas också att ni som inte får av oss i år,
 förstår att vi fortfarande gillar er.
Och att vi önskar er en lika

GOD JUL
&
GOTT NYTT ÅR!
som vanligt.

Amen.




onsdag 21 december 2016

När mörkret är som längst


När mörkret är som längst, åker trion in till stan när det skymmer.
Vi beundrar tusen juleljus och åker karusell som vi vet att vi egentligen är för gamla för.
Men vi gör det. 
 För att bekräfta det slutgiltigt för oss själva.
Och för att den är så sablars Moulin-Rouge-vacker.


Sen dreglar vi över kanderade äpplen på torget.
Och tjugotre olika sorters donuts.
Kidsen älskar de där - degringar med sockergarnityr och en sjuhelsikes massa färgämnen.
Men jag är ju en mamma som krampaktigt vill att lura mina barn att hänga med mig.
Så jag köper deras kärlek, en jäkla massa E-nummer och deras vilja att umgås.

  


Och jag tror jag lyckas med mitt förhandlande.
När jag frågar barnen på hemvägen vad som varit bäst under vår tur i stan, 
svarar Big Bro - "att umgås"
Ett bättre svar än jag ens haft en tanke på själv.
Det känns fint och bra det där.
Det gör det.
Ända in i hjärtstammen.
Faktiskt.


Nu ska jag bara lyckas hoppa i säng i tid.
Koppla av. Och sova ut.
Innan två morgonpigga, snart står vid sängens ände igen.



Att klamra sig fast i juletid


Jag vet inte när en vana blir en vana,
men nu har jag (efter tre kvällar på raken) iallafall vant mig vid att somna mellan två små barn.
Vakna till klockan elva och krypa ner till en tevesoffa och äta en lussebulle eller två.
Sen är jag pigg må ni tro.
Känner mig som en brottsling,
som bryter mot mina egna lagar och inte kommer i säng före midnatt.

För det är jullov. 
På riktigt nu.
Efter gårdagens skolavslutning med lussetåg och skönsång, 
 är det morgnar utan klockor som ringer.
Det är lussebullar som åter bakas på nytt.
(hej hur ska jag annars kunna fortsätta min vana?!)
Och nån slags dragkamp om att försöka få mina barn intresserade av gemensam tid med BARA mig.

Jag fattar det.
 Jag fattar att kompisarna är roligare än en fyrtio-plus-morsa som ömsom tjatar och smutstvätt på golvet. Ömsom klämkäckt försöker hitta på nåt hemma att locka kiddosarna.
Sju och tio år.
Och dom är redan på väg från mig.....


Så jag klamrar mig fast.
Njuter av våra samtal på tu man hand.
Tänker att om några väldigt få år - 
somnar jag inte längre inträngd i en dubbelsäng med en unge på varje arm.
Får jag ingen hjälp med gran-på-klädningen.
Och får inte heller halva diskbänken nermjölad av lil´sis -
samtidigt som hon berättar att hon vill vara som mig - för att jag (i hennes ögon) kan allting 💕




lördag 17 december 2016

Lyxhustrutendenser. Och korvaskinn


Jag går all in.
Ligger i soffan, äter choklad och tittar på SSL.
Tar mig an min roll som nybliven lyxhustru.
På största. Yttersta. Allvar.

Granen står så grön och grann i stugan.
Naken.
Och i väntan på att omhuldas av tvåhundra små ettriga juleljus.
Man ska inte ta ut sig såhär första semesterdagen.
Det ska man verkligen inte.
Och det tar typ tre timmar och få fast de där ljuset.
Så jag hänger i soffan.
Tar sats.
För att trycka in mina otränade styltor i mina gå-bort-korvaskinn.
Jo dom sitter som en smäck.
Fast man nästan behöver syrgasmask för att få luft...

Lyxhustruamen.


fredag 16 december 2016

Att närma sig andra sidan


Jag svansar runt på köpcentret.
Försöker bli färdig med julklappsinköpen.
Jag går in i butiker. Och ut ur butiker.
Jag går in i annan och ut igen.
Trycker i mig en sportsbar till kvällsmat
och äntrar nästa tänkbara butik....
Flanellpyjamas i en viss storlek är, ta mig tusan, helt omöjligt att få tag i!

Sju presenter ska förvärvas.
Och jag försöker vara effektiv, för att slippa stressa in i det sista.
Om jag lyckas?
Jodå, four down, two to go 
och den sista beställs på internet.

För det är nära nu.
Julen.
Och jag kör en arbetsdag till, innan jag cashar in fyra veckors ledighet.
En ledighet då jag ska bli bättre på att pilla navelludd och läsa böcker.
Motionera dagligen men också ligga på divanen.
Och äta choklad.
Förstås.

Amen....



lördag 10 december 2016

Har man lovat, så har man


Denna vecka, ska gudarna veta att jag utfärdar det ena slaget efter andra, 
mot pepparkakspysslandet.
Hur jag kämpar för att vända det till min fördel.
Jag som brukar ha ganska bra tumme med pepparkakshus och pepparkaksdeg.
But this year...
Just giving me THE finger....

Jag lockar mina barn med pepparkaksbygge.
Det är så man får göra nuförtiden, för att stjäla lite ensamtid med bara de två.
Jag är en sån som älskar det där, 
att bara få vara vi tre ibland.
Utan aktiviteter i hasorna. Eller kompisar.
(Missförstå mig rätt. Jag är glad och tacksam att barnen har vänner.
Men ibland är det skönt att bara vara vi)

Det jag INTE älskar, är när det blir annat än jag tänkt mig!
När en hel jäkla gavel till pepparkakshuset självmant lägger sig 
och drar en längd ryggsim i stekpannan med smält socker.
Det där übervarma sockret som man lik förbannat bränner sig på varje år,
bara för man ska vara så jävla genompräktig och inte gå loss med limpistoler istället.

Och sen när man ska göra pepparkaksdeg klockan tio en fredagskväll
och man inser att det fattas malen kryddnejlika i hemmet och försöker lösa det med att bokstavligen hamra sönder hel nejlika, till nåt som blir ser att vara små muslortar.....
Men som ändå inte ger upp och fortsätter med degjäkeln och inser att man glömt bort att hälla i sockret och att degen mer ser ut som en ljusbrun moderkaka.....

Ni vet.
Schack matt.
Tack och godnatt.
Med siktet inställt på att hänga på Icalåset imorgonbitti och komplettera med nya ingredienser.
Och tålamod.
För har man lovat fyra ungar att baka pepparkakor,
så har man!







söndag 4 december 2016

Bakom fasader och låsta dörrar


Jag åker längs huvudgatan i vår by.
Vår fina, skyddade lilla by.
Här bor folket som är välutbildade och lyckade.
Folket som gör karriär och är socialt kompetenta.
Som har massor av vänner och alltid hälsar glatt på allt och alla.
Vår lilla idyll. Vår lilla bubbla.
Där inget ont kan hända. 
Eller nå oss.

Men blodet fryser till is i mina ådror, när jag kör längs huvudgatan.
Dom där orangea banden...
Jag vet vad dom betyder.
Ett band betyder en misshandlad kvinna i vår idylliska kommun.
Två band står för två misshandlade kvinnor...
Jag följer hela vägen.
Blir kallare och kallare.
Och mer illa berörd.
Jag får det till etthundratjugoen...
Och då tror jag att jag missat några.
Ett.hundra.tjugo.en!

På byn pratas det om de nyanländas kvinnosyn.
Om rädslan för kulturkrock.
Men varför i helsike pratas det inte om de etthundratjugoen misshandlade kvinnorna?
Eller rättare sagt direktörer? Karriärister? 
Om svenska välutbildade män som missbrukar sin makt i vår by?
I hela vårt samhälle?
Män som förtrycker kvinnor.
Som får kvinnorna att tro att de inte är värda nåt bättre.

Det är som om sånt inte händer här.
Men under ytan...
Bakom fasader och låsta dörrar.....
Små små sprickor i kristallen.


torsdag 1 december 2016

Tankar om paketkalendrar. Och Decemberdieten


Sista kvällen i november sjunger Peter Jöback för mig.
Jag kör igång den årliga decemberdieten (lussekatter och vinglögg)
och tjoffar in små bra-å-ha-saker i grönt papper....
26 stycken.
En till dom var, den förste och den tjugofjärde.
Däremellan varannan lil'sis och varannan Big Bro's.

Paketkalender alltså.
Man kan tycka vad man vill om det där.
Helt galet egentligen.
Jag ursäktar mig själv med att det åtminstone inte är 48 små ettriga paket som ska köpas och slås in.
Eller ännu värre 72.
 (Jo gudarna ska veta att jag ett tag tänkte överraska han-jag-är-gift-med med en birakalender)

Så alltså - bara 26 nyttoprylar.
N.Y.T.T.I.G.A!
Som trosor. Kalsonger. Ett för stort stjärngosselinne.
Trosor. Kalsonger. Hårklämmor. Underställ. Julens outfiter.
Schack. Böcker. Kalsonger. Pennor. Trosor.
En bajskorv (efterlängtad emoji) Och nagellack.
Jamen ni hör ju!
Bara nyttiga välbehövda saker!
(har jag berättat tidigare, att jag är expert på ursäkter?)

Men nästa år alltså.
Då tror jag att jag lägger ner barnens paketkalender.
Och gör en annan bra-å-ha-kalender.
Med mascara. Eyeliner. Ögonbrynsplock. Ansiktsmask. Choklad. Vinglögg.
Sovmorgnar. Behåar. Restaurangbesök. PT. Och en storstädning.
Då plockar jag fram egoisten i mig.
Och överraskar mig själv.