fredag 30 januari 2015

En nutellakaka till kaffet

Fredag.
Vabdag.
Bakdag.
 
 Big Bro har förkylningsbaciller de luxe.
Så hela trion hänger hemma idag.
Jag slänger ihop några Nutellabrownies till kaffet.
Lätt som en plätt och gjord på ett kick.
Och full av Nutella, såklart!
You know me....
 


Nutellabrownies
 
375 g Nutella
2 ägg
1 nypa salt
1 dl vetemjöl
 
Garnering
florsocker
2–3 msk Nutella
 
Gör så här:
 
1. Sätt ugnen på 180 grader. Vispa Nutella och ägg med en elvisp i ca 1 min. 
Tillsätt salt och vetemjöl och blanda ihop allt till en jämn smet.
 
2. Bred ut smeten i en form, ca 11 x 18 cm eller ca 20 x 20 cm i diameter, klädd med bakplåtspapper.
 
3. Grädda kakan mitt i ugnen i 15–22 min beroende på om du vill ha dem lite kladdiga eller inte. Känn med en provsticka. Låt kakan svalna i formen.
 
4. Pudra över florsocker före servering och spritsa eller ringla över Nutella.
Värm Nutellan i mikron i några sekunder så är den lättare att ringla över.
 
(Recept lånat från Hembakat. Det funkar även om man inte har exakt 375g Nutella. Jag vet, för jag hade varit och skedat lite i burken innan i ren desperation)
 


onsdag 28 januari 2015

När man haft årets första glufsarpremiär

Jag halvspringer hem från yogan, genom blåst och regn.
Slänger av mig mina tunna blöta harems och kryper ner.
Till den bästa platsen som jag egentligen känner till.
Mellan lakan och täcken.
Mellan en funderande lil´sis och en envist hostande Big Bro.
 
Utanför hörs stormen som lätt kniper tag i vårt hus. Naggar det i kanterna.
Brottar ner tidningstunnan i gatan och skapar oro i sänglägret.
Jag håller om och viskar lugnande. Ligger bredvid och försöker hålla mig vaken.
Tänker på vår eftermiddag.
När vi tog oss an årets första glufsarpremiär.
Där två små barn slukat årets första semla, innan jag ens påbörjat min.
Där jag fått bläddra i Hembakat och slurpa finkaffe.
Sånt som jag längtat efter sen uppstigningen kvart över fem i morse.
 
 
 Sånt som är alldeles lagom, en eftermiddag som denna.


lördag 24 januari 2015

Tänk vad lite skummad mjölk kan göra


Hon har fått mani på det där med skummad mjölk.
Varje gång kaffemaskinen brassar till en latte åt mig,
så står lil'sis där bredvid mig i köket.
Tittar upp på mig med sina bedjande blå ögon 
och undrar om hon inte kan få det där allra sista skummet?
 

Så idag, när kylan kryper in under skinnet och flingor rasar ner för skyn,
slår vi till på varsin ASSD.
After. SwimSchool. Drink.
En hottie.
Medans jag sippar vaniljlatte i vanlig ordning,
får hon en varm-choklad-special.
En med skummad mjölk all-in.
Toppad med O'hoysås och marshmallows.

 
Är det vinterlördag, så är det.
Och ingen är gladare än hon.
Hon som säger att det är hennes bästa dag någonsin!!!
 
Tänk vad lite skummad mjölk kan göra....

torsdag 22 januari 2015

En elefant glömmer aldrig

Vi står inne på den nyskurade toan då lil´sis utbrister:
Mamma, här luktar det som på hotell!
Eller som när man har badat i poolen.
Mamma, kan vi inte åka till det där hotellet igen? Till Princessa?
PAPPA LOVADE MIG FAKTISKT ATT FÅ SIMMA I DEN DJUPA POOLEN!!
 
 
Det sägs att en elefant aldrig glömmer.
Jag vill påstå att barn inte gör det heller.
Därför ska man aldrig, ALDRIG, lova nåt,
man inte kan hålla...

onsdag 21 januari 2015

I min lilla värld

I min lilla värld har de vakna timmarna äntligen blivit fler än de sovandes.
Där har aptiten hittat hem igen och jag överraskas av nygräddade plättar till lunch.
 
I min lilla värld har orken vuxit sig stor nog för en omgång tvätt, och två omgångar Kalaha.
Där tittar jag och lil´sis på foto från min barndom, och får höra; "du ser ut som en kille!"
 
I min lilla värld lyser min vän upp mina gråa dagar med bilder från deras skidsemester.
Där jag nästan andas in den höga mysfaktorn och lever på minnena i backen.
Där jag känner att saknaden är stor och tacksamheten är ännu större.
För att vi fick en frisk vecka tillsammans.
Med snö samt blytunga pensionärskroppar och lår.
Med goa fikor och mañanathinking.
Över svordomarna när jag hamnar på villovägar,
för att hitta en meters stora bokstäver i Kexchokladjakten.
En. Frisk. Semestervecka. Tillsammans.
 


 

tisdag 20 januari 2015

Jag säger bara tack

Jag bor i isoleringscellen. För tredje dygnet på raken.
Det är förbaskat tomt här. Och mörkt.
Men mest tomt. Jag saknar mina barns varma härliga kramar,
men vi låter bli. Ifall det kan bidra till att undvika att smitta nån annan.
 
Jag lider av sviterna av den där sjukan jag avskyr mest av allt.
Den som fick mig att tro att jag skulle svimma och trilla av pinn.
Att jag kommit till "himmelriket" när jag fick lägga min genomsvettiga
kropp på det kalla svalkande kakelgolvet.
 
Så jag vill tacka dessa människor som enbart ser till sitt eget och struntar i 48-timmarsregeln.
Lämnar barn på förskolan när andra familjemedlemmar är sjuka
och svarar nåt kryptiskt om "feber därhemma".
Till de föräldrar som ifrågasätter förskolepersonalen
när vi efter långt avvaktande ringer och säger att barnet är sjukt.
Eller ännu värre, när man slänger in barnen som varit sjuka samma natt
och snabbt smiter därifrån.
 
 
Tack säger jag bara.
Tack!
Tack för att jag får betala en karensdag, för att jag sköter mitt jobb.
För att mina friska kollegor får jobba ännu hårdare,
 och täcka upp för mig (och min andra sjuka kollega) i barngrupp.
Tack för att min son fått stanna hemma från sina älskade
innebandyträningar och gympaträning för att jag är sjuk.
Och för dom konflikter vi fått på köpet.
Tack för den inställda kompisfikan på min lediga måndag.
Och för att min femåriga dotter får klara sig på egen hand
i rummet bredvid, tills storebror kommer hem från skolan.
Tack för att du tycker att ditt eget jobb är viktigare än ditt eget barns välmående
och för epidemierna som du startar.
 
Tack för att du respekterar en förskollärares omdöme av det käraste du har.
Tack för att du håller dig till 48-timmarsregeln.
 
Tack!

fredag 16 januari 2015

Där tänker jag fortsätta att hänga


Dagen slutar, som den började.
I soffan.
Nerbäddade bland filtar och täcken.
Vi är inte sjuka. Nä, bara trötta rakt igenom.
För det tar på krafterna att ta sig igenom årets första skol- och arbetsvecka.
Med alla rutiner och dess tillbehör.

Men nu är vi laddade för helg.
Med marängsviss för trion och en ny dvd (Justin) till burken.
Så där tänker jag fortsätta hänga i mörkret. I soffan.
Ligga sked med barnen. Och kanske råka somna en liten stund eller två.


tisdag 13 januari 2015

Det bruna huset står fortfarande kvar


Det bruna huset står kvar.
Och granen. Full av kulor och tvåhundra juleljus.
Och alla stakarna och stjärnorna.
Tomtarna och...... Tomtarna.

Jag är visst sen på det i år.
Riktigt sen på det faktiskt.
Inte så sen som mamma min var, ett år när vi var små.
Då vi övertalade henne att inte slänga ut granen i första taget.
Eftersom den var ju så ovanligt fin. Och nästintill barrfri.
Den julen fick vi njuta av granen till mitten av februari.
Sen var det inte förhandlingsbart längre.
Slå den om ni kan?


söndag 11 januari 2015

När man måste ta farväl

Jag gillar det inte. Att ta farväl.
Men allt eftersom, brukar sanningen komma ifatt.
Mot min vilja.
 

Jag hade velat stanna kvar längre.
Fortsätta njuta av knarrande snö under fötterna och långa fina backar att blicka ut över.
Trötta ut varenda muskel i min kropp och sen låta en fikapaus nånstans bjuda på ny energi.
Jag vill ha mer mjölksyra i låren och fler tidiga manchestermorgnar nerför fjället.
Jag vill bastubad eller mys framför varm kamin.
Fler stressfria dagar med människor som jag tycker om.
Jag vill se glada barn leka skidskola med varandra
och digga med i smyg när de dansar dom rätta movsen till Valles After ski...




 
Jag vill ha en vecka eller två till, här i Långkalsongland.
Och dra ut på det där, med att säga farväl.

måndag 5 januari 2015

Annars tar vi det jädrans isigt


När man rest några tiotals mil.
Blickat ut över den vackraste motorvägssynen,
sjungit hallelujasånger med familjen och Radio Mullsjö,
och blivit nästintill religiös.
Det är då man ska resa några tiotals mil till,
för att göra det man önskar
för att komma dit man vill.

Vinterland.
Here we come. Here we are.
Frossar lövbiff med pommes.
Glider runt i svettiga långkalsonger.
Får en stunds vuxentid när Big Bro och lil'sis går i skidskola.
Och tar oss nerför glatta backar.

Annars? Annars tar vi det jädrans isigt.

fredag 2 januari 2015

Vi har det så bra, att vi glömmer bort det

Jag halkar efter, när lilla familjen beger sig bort mot årets sista fest.
Någon kommer på att de vill ha med sina hörselskydd till tolvslaget.
Så jag går tillbaka. Hämtar. Och skyndar efter.
 
När jag närmar mig, sköljer insikten över.
Att dom tre som går där framför mig på vägen, "tillhör mig".
Vi ingår i samma team.
Jag har en man som jag är gift med och som orkar stå ut med mig.
Och vi är lyckligt lottade. Två gånger dessutom.
Med en Big Bro och en lil´sis.
Två barn. Som valde att komma till oss.
Som man ibland tar för givet, fast man innerst inne vet så mycket bättre.
Som man ibland skäller på för mycket,
oftast för att stressen tar vid och tålamodet försvinner.
 
 
Jag är så lyckligt lottad med min lilla familj.
Att få ha dom omkring mig runt tolvslaget.
Säga adjö till det gamla och skåla in det nya.
Hålla lil´sis i handen lite extra, för att lugna oron för smällarna.
 
Smällarna och raketerna ja, vackert å titta på.
Men inte för alla.
Inte för djuren.
Och inte för människor från krigsdrabbade länder.
Det måste vara ett helvete nyårsafton.
Fylld av ångest, förknippat med krig.
Återupplevelser och kroppar som signalerar fara.
Som får kroppar att på nytt vilja fly.
 
 
Och här står vi och skålar i champagne.
Låter barnen glädjas åt några tomtebloss.
Och har det så bra att vi glömmer bort det.