söndag 28 februari 2016

Efterlängtat


Jag avslutar helgen på bästa sätt.
Med efterlängtat vinterbad och kloka kvinnors ord.
Med skratt och allvar.
Och bad à naturell i tvågradigt havsvatten.
Den här gången doppar jag inte huvudet under ytan.
Den här gången blir simtagen inte lika många som dom brukar.
Men vinterbadar det gör jag.
Får mersmak. Och bockar av ett av mina två vill-göra-aktiviteter för detta år.

Imorgon kör vi måndag igen. På nåt konstigt sätt.
För nyss var det fredag och hämtmat.
Däremellan en lördag, vars svängar jag in riktigt hängde med i.
Och sen en söndag som gick alldeles för snabbt.

Monday is coming...

lördag 27 februari 2016

My survival kit for February


På lördagar brukar det ske.
Byte i tulpanvasen.
Idag handlar jag på mig både pärlhyacint och kvistar från körsbärsträd.
Jag tänker ett tag att det får räcka som pynt.
Det är ju vackert så det är nog.
Men jag har så svårt att motstå tulpaner, så här års.
Det är min bästa terapi mot vinter, kyla och en evighetslång transportsträcka.
Så jag måste smyga ner en lila bukett i korgen.
Jag måste fortsätta tulpaniera.
Tulpaniera mera.


Tulpaner, böcker och Melodifestivalen -
my survivalkit for February!

fredag 26 februari 2016

Jag tycker om min kropp


"Jag tycker om min kropp. 
Jag tycker om min hud. Och mitt hår. Jag tycker om hela mig."

Vi står bredvid varandra i duschen.
Jag tänker att de där orden är så viktiga.
Dom är som ljuv musik i mina öron.
Dom trillar ur hennes mun på ett ödmjukt, men samtidigt självsäkert sätt.
Hon är nöjd med sig själv!
En självklarhet om man är sex år. Kan man tycka.

Hon är klok hon. Vår sexåring.
Redan i höstas, frågade hon mig varför Barbies är så smala?
Jag kom inte på nåt riktigt bra svar.
Jag kunde inte helhjärtat svara henne på, varför vi är så grymt kroppsfixerade.
Varför en del svälter sig, i tron om att bli mer omtyckt av sig själv och andra.
Varför vi säger vackra ord om att det är insidan som räknas,
medans utseendehetsen fortsätter.
Varför idealen är orimliga och bilderna retuscherade.
Varför vi har så svårt att tycka om oss själva.

Och det där börjar i tidig ålder.
Redan för femton, tjugo år sedan 
visste några av mina förskoleklasstjejer i Stockholmsfinförorten mer om dieter än jag!?
Vad man skulle äta och inte äta för att banta?!
Sexåringar!!!!
Jag kommer ihåg att jag höll på att tappa hakan av deras resonemang kring mellisbordet.
Där och då lovade jag mig att aldrig prata om sådant i barns närhet.

För det är en sne värld vi lever i.
Att smala mammor i storlek trettiofyra beundras för deras "gener" 
eller att de tycks ha mer kontroll över matintaget, än mammorna i storlek fyrtiotvå.
Att de rentav är lyckligare och vackrare för att de är "smala".
Fast de kanske kört galgar i halsen på sig själva under flera år.
Och att de vid fyrtio års ålder fortfarande har ett konstigt förhållande till mat.
Det var givetvis aldrig meningen, att det skulle leda till ett missbruk.
Det skulle bara leda till "liiiiite" smalare, "liiiite vackrare och väldigt mycket lyckligare.
Det skulle inte leda till ångest, svält och sjukdom.

Tänk om vi kunde titta oss i spegeln och se kroppsdelar vi gillar istället?
Och säga "Jag tycker om mina armar. Mina bröst. Och mina fötter."
"Jag kanske kan tycka om hela mig?"


tisdag 23 februari 2016

Spik i foten. Och fula kuddar

Jag vankar runt med en smärta som en spik i foten.
Morton's metatarsalgi, säger sjukgymnasten.
Va? säger jag
Morton´s m-e-t-a-t-a-r-s-a-l-g-i! säger hon igen.
Ont och ömt, säger jag.
Curlingkängor är döden för fötterna, säger hon.
Men kan jag springa? Och träna? frågar jag.

Det får jag. Prova och känna efter.
Så det är det jag gör.
Väljer mina ansträngningar.
Tar bilen eller cykeln till jobbet istället för gångjärnen.
Sparar dom till nån enstaka rensa-hjärnan-promenader.
Eller en-gång-i-veckan-löptur för att skölja bort onödig stress.





Jag tränar armmusklarna genom att byta kuddfodral.
Från fina vintriga till fula våriga.
Åtminstone om man ska tro lil´sis.
Som förbjuder mig på att köpa dom inne på IKEA.
Och halvsnorar nåt om att jag roffat åt mig åtta varor!?
Fast jag lovat att bara köpa två...
Som bestämt säger att jag minsann inte får ha dom kuddarna,
 när kompisen kommer helgen därpå, för att hänga i soffan och titta på Mello!?
Att färgen är ful och att knappar har man inte på kuddar.
Och att jag lovat att bara köpa två saker.
Och inte åtta...

Jag kapitulerar den där gången.
Tänker att jag går över gränsen.
Inte med vilka kuddar vi ska, utan för att jag lovat henne att vi bara skulle handla två saker.
Som inte var kuddfodral.

Men tiden går.
Mellolördagen med efterlängtat besök, har tuffat förbi.
Och nu står jag och puffar kuddar.
Kallar på våren.
Och har nåt som känns som en spik i foten.


söndag 21 februari 2016

VAD-listan

Jag hittade den här VAD-listan hos Min Vardagshälsa och började fundera över mina egna svar.
Så här är dom. Just nu.
Vad stressar dig?
När jag har för många bollar i luften.
Vad ska du göra ikväll?
Invänta att tvättmaskinen ska bli klar, så att jag kan gå och lägga mig. (jag i ett nötskal)
Vad är svårt?
Att låta bli söta sockerhaltiga saker.
Vad är lätt?
Att hoppa ner i dubbelsängen, mitt i mellan Big Bro och Lil´sis. Och SOMNA!
Vad blir det för middag idag?
Det blir ingen mer mat för min del idag.
Vad vill du göra mer?
Springa utan att bry mig om min onda fot.
Vad går du igång på?
Att få träna. Jag älskar energin efteråt.
Vad gråter du av?
Trötthet ibland.
Vad gjorde dig arg senast?
Imorse, när jag fick leta upp avloppsrensaren.
Vad åt du senast?
Knäckemacka med ost.
Vad är fånigt?
Människor som bara tänker på sitt eget bästa.
Vad är gott? Choklad


fredag 19 februari 2016

Att vara världens bästa mamma


Trion har en tidig fredag.
Bara vi.
Annars är eftermiddagarna ofta fulla med aktiviteter eller kompisar.
Men idag - är det bara vi.
Vi och en fika på barnens favoritstället, Redfellas.
Vi och en rundtur på Tekniska museet. Med Big Bro som en suverän guide.

Det är allt som behövs.
För att jag ska få titulera mig som världens bästa mamma för en dag.
Och för att barnen ska få 2016's bästa.
Med syskonkärlek, mammamys och en finfin avslutning på veckan.
Amen.



tisdag 16 februari 2016

Att vara sann mot sig själv


Jag försöker vara sann mot mig själv.
Vara inkännande och inte allt för mycket tidoptimist.
Jag funderar en extra gång innan jag säger nej, istället för ett hastigt ja.
Hur frestande det än kan vara.
Jag försöker låta magen och känslan bestämma, 
istället för drivet på rutin.

Det är svårt.
Att vara sann mot sig själv.
När man vill så mycket. Men utan att slå knut på sig själv.

söndag 14 februari 2016

På begäran. Min kärlekspresent till er.

Jag fyller min kropp med dagen-efter-socker.
Inte alls för att jag mår dåligt på något sätt. Tvärtom.
Men dagen efter man har ätit och druckit gott i trevliga människors sällskap,
blir det lätt så.
Lite slasktrattsätande och typ mycket choklad.
Imorgon är det ju ändå än annan dag.
En annan vecka.
Med nya möjligheter och skärpningar.
Så tänker jag.

Jag bakar iallafall nya mud cakes.
Och pyntar dom på Helena Lyth´s vis.
(jag missade henne på teven imorse, men följer hennes blogg frekvent)
Det är ju några som hört av sig angående det där "hemliga" receptet.
Så vi kör ett sånt tycker jag idag.
Min kärlekspresent till er.



Mud Cake a´ la Lindvallen Lodge


100 g smör
2 ägg
2½ dl socker
1½ tsk vaniljsocker
1 krm salt
4 msk kakao
½ tsk bakpulver
2 dl vetemjöl

Sätt ugnen på 200 grader.

Smält fett och låt svalna. 
Vispa ägg och socker. 
Blanda torrvarorna och häll sedan i dem. 
Häll sist i smöret.
Grädda cakesen i ca 8 minuter.

Ta ut dom och tryck sedan försiktigt ner en marshmallows i varje form.
Ställ sedan in dom igen och låt stå i 2-3 minuter.

Färdiga!

fredag 12 februari 2016

Gråa hår och rastade ben

Dom kommer tätare nu. Dom gråa håren.
Jag har varit ganska förskonad från dessa. Tills nu.
Nu märks det att jag är på väg att åldras med värdighet.
Mitt glansiga hår mattas av.
Men å andra sidan byts stråna ut mot kraftigare sådana.
Som kanske kan ge frisyren lite stuns.

Gråa hår ja.
Tillväxten ökar säkert lite extra den här morgonen.
Två morgonpigga elefantungar klampar nerför trappan klockan sex!?
Och jag som har sovmorgon (läs lagt mig sent dessutom) låtsas att jag inte hör.
Vänder mig om och hoppas på tystnad och ytterligare lite mer sömn.
Det varar fem minuter.
Sen bråkar dom vid teven.
Jag leker fredsmäklare a´la Carl Bildt. 
Försöker hissa vit flagg med mitt dåliga morgonhumör.
Slänger ur mig några opedagogiska meningar och lägger mig igen.
Två minuter.
TVÅ MINUTER!
Innan den ena träder in i sovrummet, Men den andra tätt i hälarna.
Tänder taklampan och skrikbeklagar sig över sitt syskon.

Schack.
Matt.
I.Give.Up
Och jag är sur som en strömming.


Det är sådana här morgnar man måste välja rätt.
Välja om man vill vara Mrs. Bitter resten om dagen.
Or Mrs. Sunshine.
Mrs. Sunshine who´s kicking ass.
Mrs. Sunshine som tar tag i saker och utmanar sig själv.
Som springer av sig irritationen.
Som springer för allra första gången det här året.
Fast att hon till en början inte tror att hon ska klara mer än tre,
men klämmer till med fem. Kilometer.
Mrs. Sunshine som njuter av friheten att återigen kunna springa,
fast det är jädrigt tungt.
Men det kvittar för -  hon . kan . springa!

Mrs. Sunshine.
Jag väljer Mrs. Sunshine såklart.
Och jag är så glad över att jag tar tag i det.
Inte hittar på ursäkter.
Utan bara provar. 
Och njuter.







tisdag 9 februari 2016

Längtat, som ett barn på julafton


Jag gör som alla andra.
Äter semlor.
Små rackarns minisar.
Där saffran är den nya kardemumman.
Och mandelmassan skuffats undan av Nutella.
Men annars, inga konstigheter alls.
Same, same, but God damn so different.
Och gott.

Snart ska jag rasta skiten av träningsvärken från i lördags.
Trettonhundra simmade meter.
Eller antagligen mer. 
För jag glömmer så lätt bort räkningen där i slutet, 
så jag brukar ta några extra längder för att inte lura mig själv.

Hur som.
Träningsvärk och snart mitt första träningspass, på en halv evighet.
Det gör så jädra gott i själen.
Jag har längtat såååå.
Efter endorfiner. 
Efter att orka.
Och att snart vara stark som en fyrtioåring igen.
Längtat, som ett barn på julafton.


söndag 7 februari 2016

Att ha ett krig att besegra



Alla har vi våra rädslor.
För sjukdomar. Ensamhet.
Känslor. Att inte höra till.
Eller att inte vara omtyckt.
Rädslor för att någon ska upptäcka att man inte är så bra som andra tror att man är.
Rädd för att misslyckas.
För att dö.
Eller bli lämnad.

Jag har förstås också tillträde till Landet af Rädslor.
Som jag inte gärna beträder.
Som får mig att tappa kontrollen över mina känslor.
Och känna oro.
Jag tänker att jag kan inte låta det landet ta över.
Låta Landet af Rädslor ta över Landet af Lycka.
Det landet jag vill vara i.
Jag tänker att jag kan inte kapitulera för oron.
Jag måste samla ihop mina styrkor, mina soldater
för jag har ett krig att besegra.
Och bara den tanken, att jag ska segra 
gör besöken i Landet af Rädslor lite lättare att hantera.

fredag 5 februari 2016

En snabbis i reklampausen

Jag tittar på Renés brygga.
För att jag inte kan låta bli.
Jag dyrkar solen. 
Det lätta livet. 
Att få umgås.
Och kvällsljuset.
Sommar. Så långt ifrån.
Men ändå ett steg närmre för varje dag.

I reklampausen passar jag på att köra en snabbis.
Som den effektiva kvinna jag låtsas vara.
Varför ödsla tid, liksom?
Jag slänger snabbt ner ingredienserna i en bunke.
Rör runt och smetar ut.
Några fjuttiga minuter och sen är jobbet klart.

Hemmagjorda knäckebröd.
Bland det mumsigaste som finns.
Iallafall i den nyttiga kategorin.
En sån där plåt vara max en dag.
Kanske två...
För vi okynnesäter dom mest hela tiden.
På morgonen innan jobbfrukosten.
Som snacks om helgerna.
Eller istället för några chokladbitar om kvällen.
Tur att dom är så snabba att göra.


Knäckebröd

1 dl solrosfrön eller pumpakärnor
1 dl linfrön
lite salt
½ dl olja
2,25 dl kokhett vatten
2 dl majsmjöl eller polenta
Rör ihop och sprid ut smeten (geggan) på en plåt med bakplåtspapper.
Skär i bitar innan eller bryt i bitar efter gräddningen.
Grädda på 150 grader, mitt i ugnen, ca 1h.

torsdag 4 februari 2016

It´s me. In a nutshell

Jag går på årets första yogapass.
Sträcker upp min kylskåpsviga kropp.
Den som inte fått nån stretch överhuvudtaget sen vecka ett i Lindvallen.
Då jag helt enkelt var tvungen. För att ta mig nerför trappan i stugan.
Ni vet, när man är på gränsen att tvingas kasa på rumpan ner
och låtsas att trappan är en stor rutschkana full av gupp.
Sån träningsvärk.

Och fast jag inte tränat en millimeter sen dess,
är jag som sagt kylskåpsvig efter den segaste av influensor - ever.
Men som sagt.
Jag är på årets första yogapass.
Jag andas återigen som en fyrtioåring.
Känner hopp och kraft.
Tillförsikt över att kanske snart vara en av dom där löparna jag förbannar.
Bara p g a ren och skär avund.
Ni vet, känner känslan av sundhet. Friskhet. Sporty life.
Känslan av att bara vilja leva hälsosamt.
Utan godis, skräpmat och annan skit.

Sen går jag hem.
Ställer mig och försöker återskapa Ski lodge Mud cake.
Och nu andra gången lyckas jag förbaskat fint.
I princip så fina som i Sälen.
Med en smak, minst lika god.
Hur jag vet det?
Man måste ju provsmaka innan man bjuder sin kollegor.
Som den sportiga hälsosamma kvinna jag är.


Well, it's just me.
In a nutshell.