Septemberlektyr

September slår sitt sista hjärtslag.

Fasas ut.

Imorgon är det oktober

och legitimt att ta på sig strumpor igen.

Om man vill.

Jag vill inte.

Accepterar inte.

Men det är en annan historia.

Jag pausar livet som mamma.

Som projektledare. Konflikthanterare.

Förskollärare. Samordnare.

Samtalsledare.

Sjukpersonal.

Administratör.

Läxförhörsledare.

Psykolog.

Och lite till.

Pausar livet med septemberlektyr.
Och kaffe.

How do you feel,
when there is no coffee?
Despresso...

Septemberlektyr, ja.

Turisten - för att den utspelar sig i våra trakter.

För att igenkänningsfaktorn är hög.

Och för att språket är okomplicerat.

Falafelflickorna - för att nyfikenheten på annan kultur växt.

Och viljan att försöka förstå.

För att den är så fin.

Och ger utrymme för eftertanke.

Svenska hjältinnor - för att girl power inte kan ta för stor plats.

Och jag gillar de tidigare 100-berättelse-böckerna.

För att det finns så många kvinnor,

 som hyllas bör.

För att man kan läsa en sida här. 

En sida där.

Och för att....för att den känns så rätt.

Septemberlektyr alltså.

När mörkret gör intrång.

Och höstrusket viner utanför.

När man har blivit med en ny titel

För tretton år sen blev jag med bebis.

Idag har jag blivit med tonåring.

Och tillika en ny titel -

tonårsmorsa.

Visst, man brukar säga

 "Små barn, små bekymmer

Stora barn, stora bekymmer"

Hmmmmm....

Men jag var nog som mest bekymrad när han låg i magen.

När han "sparkade fotboll" därinne varje kväll klockan elva.

Och samtidigt kickade igång 

de-absolut-icke-välkomnande-sammandragningarna.

DÅ var jag som mest bekymrad.

L-i-v-r-ä-d-d att han skulle göra en för tidig entré.

Eller när han väl föddes.

Och den konstanta rädslan för plötslig små-barns-död.

Rädslan att han skulle försvinna från oss.

Jo, visst kan han fortfarande göra mig bekymrad.

Och galet tokig.

Men gud vad många skratt han bjuder mig på.

På trams och omtanke

Han har ett hjärta av guld.

Och sätter alltid sina vänner före sig själv.

Han sprider sina saker överallt.

Gör helst saker halvdant 

och i sista stund.

(förutom när det gäller innebandy)

Men han ger mig fortfarande underbara kramar.

Och säger att jag är världens bästa mamma.

Idag firar vi med SSLpremiär och hemmavinst.

Med god mat på Vapiano.

Och att jag går in i en dörr.

(just det där sista var väl inte planerat)

Men tretton år gammal alltså.

Eller gammal?!

När han-jag-är-gift-med frågar om han känner sig gammal nu,

svarar han:

"Nä, som en frisk ung man.

Som en VitaePro-man."

Alt-Ctrl-Delete

Det finns de som tycker jag är galen.

Det finns andra som tycker att jag inspirerar.

Det finns de som tycker,

 att jag får skylla mig själv om jag blir sjuk.

Men idag är det sexton grader i luften.

Och fjorton i vattnet.

Imorse när Big Bro gick till skolan i shorts,

blev han ifrågasatt.

Av mig.

Av samma person som nio timmar senare,

 doppar sig i vattnet.

Vatten är egentligen inte mitt rätta element.

Jag håller för näsan när jag dyker.

Fryner på näsan när det stänker.

Och sportar bröstsim som en tant.

Men ändå.

Vatten.

Och havsdopp.

Min överlevnad.

Mitt elixir......

Bästa sättet av bli av med smärta.

Stress.

Och irritation.

Det är liksom svårt att känna sig förbannad

 efter en kalldusch i det blå.

Kroppen ställs om,

som om jag tryckt Alt-Ctrl-Delete.

Ni vet, 

det där rådet man alltid får från IT-avdelningen

när datorn meckar.

(trust me, I know)

Havsbad alltså -

bästa sättet att starta om.

Särskilt på en torsdag.

Att känna sig prestigelös

Jag har längtat efter det här.

Att få ha lördag och odla träsmak på en bänk och heja högljutt på grabbarna.

Känna pirret i magen.

Och att få väcka liv i studs-bolls-benen när det blir mål.

De där innebandymatcherna är min frizon.

Ett legitimt skäl till att få fly hemmet 

och dess bestyr.

Det här som återhämtning för mig.

Bara här och nu.

Och helt utan krav.

Amen.

Hösten tar. Och hösten ger

Jag drar filten över mig i soffan.

Känner kylan komma ikapp,

med avslappningens hastighet.

Djupa andetag.

Och barnens röster, som glider allt längre och l-ä-n-g-r-e ifrån...

Fredag eftermiddag.

Med obligatorisk fika och finkaffe.

En koffeinkick med socker.

En förväntad high-speed-kick som går i graven.

Och en urtrött mamma som förlorar kampen.

Mot soffans nedsuttna dynor.

September skördar offer.

Kollegor som trillar till höger och till vänster.

Omsluts av förkylningstidernas breda käftar.

En.

Två.

Tre.

Poff!

Och jag blir ensam ordinarie idag.

Höstens mysiga närvaro är här.

Med familjemedlemmar som turas om att känna sig hängiga.

Med träningar som ställs in.

Och löparrundor som aldrig springs.

Med fötter i storlek fyrtioett,

 som vägrar strumpor innan oktober.

Med varm choklad med Xanté -

för att värma insidan, då utsidan är så kall.

Där jakten på många steg, 

byts ut mot vila och många timmar sömn.

Och där en brunbränd snärta,

förvandlas till en smågnällig tant.

Ja herregud,

vad hösten tar

och hösten ger.

Det är visst det som kallas livet.

Den där om Finlands bästa bärplockerska

Det är förvånats värt få, som hört av sig

och frågat vad vi gör med alla hallonen.

Vilket,

får mig osökt,

 att tänka på de där gamla historierna:

Vad heter Finlands bästa bärplockerska?

Alla Hallonen

Vad heter Finlands sämsta bärplockerska?

Inga Lingonen

Men hallonen alltså

Jo vi hamstrar.

För att pynta lil´sis morgongröt.

Så länge vi bara kan.

För med rätt pynt lyckas jag göda 

våra barn med lite nyttigare frukostalternativ.

Hallonpynt till lil´sis.

Och mangopynt till Big Bro.

Havregrynsgröt 2.0.

I kastrull.

Så kräm-ish!

Och så mycket mer mättande-ish!

Ett tips från en av mina bästa och finaste vänner.

1 dl havregryn

2,5 dl vatten

En gnutta salt

Och gnutta vaniljpulver/socker

Låt ovanstående koka upp

och vispa därefter i ett ägg.

Häll upp på tallrik.

Pynta med gott pynt.

Och omslut gärna med havremjölk.

Så nu vet ni vad,

 vi gör med Alla Hallonen!

Hepp!

Vad man hinner på en lördag

Det är inte klokt vad man hinner mycket 

på en lördag.

Ibland.

Man hinner till exempel köra bil,

tur och retur,

 längs hela skånska västkusten.

Och åttiotre procent av den halländska.

Man hinner förbanna sig över att det inte finns något Subway

längs e-sexan.

Och förbanna sig lite till när man ger sig in på okända gator

i Halmstad, som är avstängda.

Så avstängda,

att man beslutar sig för att parkera på tre-kronor-i-timme-parkeringen

vid Feldts Bröd & Konfekt.

För det är den enda man känner till.

Och likväl passa på att springa därinom

 och köpa bullar i påse när man ändå är ute och ränner i stan.

Sen hinner man med att bränna två tusen i Ullared,

under två timmar.

 En lördag kväll.

Men där mellan Halmstad och Ullared -

där hinner man rätt mycket annat osse.

(också på bredskånska)

Man hinner till exempel fota bröllop.

Och då tänker ni:

A. Men du fotar inte bröllop!

B. Och det där är ju inte du som står bakom kameran!

På utropstecken A svarar jag:

Nä, det gör jag egentligen inte. 

Men det här bröllopet hade jag på nåt sätt indirekt sagt jag till för många år sen. 

Och så jag känner sällskapet och miljön såväl, att jag inte kunde säga nej.

What a place!

Och på utropstecken B säger jag:

Nä, så långa slanka ben har jag inte fått.

(Och i ärlighetens namn, 

har jag inte vågat prova jeansen efter semestern ännu.

Jag lever endast i klänning, kjol och grenhängare.)

Men den här fotografen och konstnären är väl värd ett 

förevigande.

Så oerhört coolt att ta porträtt på detta sätt!

Jepp, I´m impressed.

Men här har vi dem.

Turturduvorna.

Innan de blir herr och fru.

Make och maka.

Så fantastiskt fina båda två!

Det är nåt speciellt med bröllop.

Det är det.

Det är så vackert och högtidligt.

Och om jag inte hade haft fullt upp 

med tekniska prylar i mina händer,

hade de små tårarna i ögonvrån

förvandlats till stora krokodiltårar 

längs mina kinder.

Såååå fint allting!

Denna kärlekens dag.

Hjärtligt amen.

Kalaskul hos Sveas

  

För två veckor sen hängde vi här.

På Sveas karamellkokeri.

För att i efterhand, 

låta lil´sis få fira sin tioårsdag med några tjejkompisar.

Den här mannen,

som inte bara är en hejare på att koka karameller,

fick tjejerna att skratta konstant under en och en halv timme.

En riktigt kalaskul kille, helt enkelt!

Lil´sis fick bestämma färg och smak.
Resultatet?
Gula hallonkarameller.
Och blåa med colasmak.
Inget konstigt alls.
Faktiskt.

Egentligen blev jag och han-jag-är-gift-med uppmanade

att gå och sätta oss på nåt fik så länge,

eftersom det var en hop rediga töser som han hade å göra med.

Men jag var minst lika road som tjejerna

av hans humor.

Hans historier om dåtidens sockerproduktioner.

Och hur man gör egna karameller.

Förstås.

Så vi hängde kvar där.

Serverade pizza.

Kollade in tjejernas kreativitet.

Och tyckte att det blev ett kalasbra partaj,

helt enkelt.

Tummen upp för Sveas alltså!

Om man tänker efter, så har vinrött aldrig varit min färg

Det är förvirrande tider nu.

Föräldramötena avlöser varandra.

Och axlarna kryper högre och högre upp.

I växande takt med leendet, 

som höjer sig över kindbenen.

Lil´sis kränger på sig tjocka stickade tröjor innanför dunjackan,

medans jag envisas med kjol och bara fötter.

September, 

du är så attans förvirrande.

De senaste fem åren har jag sprungit Midnattsloppet.

Med huvudvärk.

Dåliga knän.

Med orolig mage.

Eller svidande hals.

Flera av gångerna har jag bestämt mig för att fullfölja planerna,

bara några timmar innan.

"Löpa" loppet ut.

Det är sån jag är.

Prestationsbenägen.

För om jag säger att jag ska göra nåt,

då håller jag det.

Då låter jag pannbenet styra.

Över allt annat.

Fast ikväll får jag kasta in handduken.

Eller tishan.

Försöka inse att det är okej att bryta.

För att slippa ge ryggen en ordentlig baksmälla.

Men det är inte så lätt att lämna w.o.

Att bli besviken på sin kropp.

Jag letar efter riktiga orsaker.

Som ösregn - som valt att utebli.

Eller förkylning, som inte är så farlig.

Eller..... eller nåt annat...

Men det är bara att gilla läget.

Försöka lära sig att det är okej.

Och att det kan vara gött att käka grillat.

Eller glass.

På sofflocket.

Istället.

Och om man tänker efter, 

så har vinrött aldrig varit min färg.

Ändå.