torsdag 28 februari 2019

När man har nåt speciellt man vill fira


Jag bakar Pollykaka.
En sån där som är rackarns god!
Fast att den ser ut som en sprängd vulkan på ovansidan.
För imorgon är det min tur,
att dra mitt strå till fredags-fike-stacken.
På jobbet.
Och man får absolut bjuda på köbekagor, det får man.
Men jag har ju nästan lite tvångssyndrom på sånt där.
Jag har så svårt att motivera mig till att köpa kakor,
när jag vet att jag kan baka.
Och att mina hembakade blir uppskattade?
(okej, förlåt, jag skröt visst lite nu)

Så Pollykaka alltså.
Jo det fick bli en sån idag.
Egentligen fanns det visst önskemål om Dumlekolasnittar.
Men så "mutade" 
 jag en av mina stackars kollegor med sådana för nån vecka sen,
(läs: försökte få henne att överleva en jobbig vecka)
och det blev visst lite överdos av denna.
Så Dumlekolakakor får vi kanske låta ligga i karantän ett tag.

Och när man tänker efter så var det lika bra.
För i tisdags, efter tantgympan, klämde jag de två sista!
(varför gör man sånt när man är nytränad? Va? Va?)
Men det är desto svårare att göra efter kvällens
skit-jobbiga-tränings-pass....
För inte kan man ta en bit av Pollykaka i form inte.
Och sen servera det som blir kvar.
Nä, det går verkligen inte för sig.

Och egentligen, vet jag inte varför,
 jag blandar in träning och kakor i det här inlägget.
För egentligen, vill jag bara berätta att februari är så gott som finito!
Yeay!
Hipp, hipp hurray!
Och även om man kanske inte vågar ropa hej än,
så har jag iallafall överlevt ytterligare tre vintermånader.
Och ljuset är här!
Imorgon är det friyay!
Och jag lyckades träna ikväll.
Utan att glufsa i mig kakor efteråt.
Visst är det väl nåt att fira?

söndag 24 februari 2019

Att dra nåt gammalt över sig

Vårkänslorna fortsätter att frodas.
Förökar sig.
Det kan till och med vara så,
 att vi denna söndag bjuds på årets hitintills ljuvligaste dag.


Jag rotar fram min ålderstigna baddräkt.
Kliver i den och drar nåt gammalt över mig.
Jag köpte den för några år sen,
samtidigt som jag investerade i ett 30-kort i simhallen.
Det kortet har gått ut för längesen,
fast det typ var tjugofyra gånger kvar.
Det är inte riktigt min grej det där.
Simhallar.
Jag simmar ju som en kärring.
Och simhallar de är vad de är - bacillhärdar.

Men kallbad går bra.
Fördelen med att bada från kallbadhus är att ingen kommenterar detta.
Men så fort man stiger ner från bryggan eller vid kanalen,
ska nån påpälsade jäkel kommentera nåt.
"Det var inte många simtag, det där!"
halvpiper en man i sjuttioårsåldern. 
Sittandes på en bänk och precis lutandes över planket vid piren,
 för att se så att allt har gått rätt till.
Och att jag verkligen doppat mig.
"Jag simmar inte så långt i februari",
svarar jag tillbaka.

Det är nackdelen med fint väder.
Att halva pensionärsdelegationen ska sitta ute på första parkett,
på bänkarna utanför snobb-bastun som varken de eller jag har nycklarna till.
(Nä då måste man bo på di fine gatorna)
Och ska ifrågasätta eller berätta nåt.
Till exempel om hur svårt det är att få bort sanden,
 när fötterna är fuktiga.
Jo-jag-vet-men-jag-har-badat-förr-och-har-mina-tricks-och-jag-har-inte-bett-om-att-få-prata.

Men doppet gör underverk.
Väcker min kropp till liv.
Andas genom varje por.
Och hade mannen bara varit tyst -
hade det varit som balsam för själen.









lördag 23 februari 2019

Att ha nåt gemensamt med Pernilla Wahlgren

Det är sportlovsfredag.
En ledig fredag.
Och en bättre fredag.

Vi väntar besök.
Av Ståkkhålmarna.
Tillika min syster och en bunke barn.
Och kanske en och annan mormor också.

Solen skiner in i uterummet.
Jag riggar för eftermiddagskaffe därute 
- årets första -
och bakar äppelpaj.
Lil´sis påtalar att vi ALLTID bjuder kusinerna
på just det - äppelpaj.
Jag nekar, men inser att det faktiskt 
kan ha varit just det jag bjöd på förra gången. 
Också.
Men det är gott.
Och går snabbt att göra.


Jag är lite som Pernilla Wahlgren där - 
blir alltid klar p.r.e.c.i.s innan gästerna kommer.
Det är inte så att jag sitter och rullar tummarna sista kvarten.
Näpp - jag tajmar in det lite lagom.
Ibland kanske t o m med mascaran i handen,
 när folket ringer på dörrklockan.


Efter fikat drar hela klungan söder ut,
över kanalen.
Till Skanörs hamn.
Där båt- och strandlivet ligger öde.


Där en bunke kusiner får springa av sig.
Akta sig för att trilla över kanten.
Leta bärnsten.
Och samla på sig D-vitamin.


Och där sitter de där två.
I vårsolens sken.
Min systerdotter som är fyra månader äldre än Big Bro.
Med en mamma som är fyra år yngre än mig.
Det är konstigt det där - hon är inte bara en cool ambulanssjukvårdare,
 som kör racerfart med en tre ton tung pling-plong-bil.
Nä, hon är dessutom tonårsmamma!
Min lillasyster!
Hur hände det?

Men solen skiner.
Fåglarna kvittrar i gryningen.
Och Ståkkhålmarna angör Näset.
Nog är det vårtecken alltid!

Hepp!




onsdag 20 februari 2019

Ut på tur - aldrig sur


Det är som en drog för mig -
promenader i skogen.
Lugnet.
Tystnaden.
Och friheten.

Helgerna är oftast fyllda av barnens aktiviteter.
Till höger.
Och vänster. 
Men på loven,
om jag får en stund över,
brukar jag tvinga iväg kidsen till Bokskogen.

Idag lyckas jag få med mig två riktiga fnitterbyxor.
Så att skriva att det var tyst i skogen,
kanske klassas som lögn.
Och apropå byxor....
ja vad säger man.
Ja jag hade byxor på mig - såklart!
Och även överdragsbyxor med mig.
(Som den frusna kyckling, 
jag kan titulera mig med)
Synd bara att jag fått med mig fel!?!
Big Bro's hundrafemtioåtta slash hundrasextiofyra!
Och det ska jag säga er,
att det är inte varje dag som jag lyckas åla i mig 
ett par sådana tajta ödleskinn...
Det måste väl nästan betraktas som en size zero?
Eller?
På en mediumkvinna med jeans, i sina bästa år.
Den synen alltså.
Och den sprickningsrisken!
Sådana böjer man sig inte i, kan jag säga.
Nix.
Pix.

Men annars -
ut på tur, aldrig sur!
Härligt och underbart.
Fast kanske inte så tyst.
❤️

söndag 17 februari 2019

Att ha det sportigt värre

Jo vi sportar lov nu.
Sportlov.
Gör så gott vi kan på hemmaplan.
Inviger´t.
Kickar igång.


Big Bro helgar vilodagen med fotbollsmatch.
Lil´sis ger utlopp för vårkänslorna och drar ett parti kubb.
Han-jag-är-gift-med dammsuger.
Och jag, jag klär mig i skidbyxor.
Åker ner till återvinningen, pressar in skräpet 
(kan de tömma behållarna lite oftare?)
och låtsas att jag kör crossfit i boxen.
(har jag aldrig gjort på riktigt, så jag har ingen susning om vad jag pratar om, 
men jag känner mig grymmare och sportigare då)

Och ikväll,
ikväll ska det banne mig bli yoga av.



Sportlov alltså -
let´s kick it!

fredag 15 februari 2019

Ja visst gör det ont när knoppar brister

Det vankas sportlov nu.
Iallafall om man bor i Skåne.
Och då vet man,
att man snart kommer dregla över gnistrande vinterbilder på Facebook.
Från Alps.
Eller fjälls.
Och man vet, 
att byn här hemma snart ligger öde.


Det gör mig inget faktiskt.
Att vara en av de få,
som är hemma kvar.
Det ger mig space.
Andrum.
Och ett anonymare liv på Ica.


"Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna vinterbleka?"


Jag går långsamt längs stranden.
På klitter. 
Och i vårsol.
Vi är sargade.
Jag och stranden.
Stranden är fortfarande ärrad av januaristormen.
Sanden har försvunnit till havs.
Och pålarna på badhytterna visar sig, som nakna ben.

Jag har sådana där kvinnosmärtor from hell.
Sådan som gör att jag bara kan gå långsamt, långsamt.
Som skingras en gnutta av choklad och piller.
Som sätter humöret på sin spets.
Och tvingar att mig le tillgjort.


Jag sneglar neråt stegen.
Det är vackert så att det gör ont.
Ett kallbad hade antagligen chockat min kropp.
Och den kvinnliga smärtan.
Ett kallbad hade troligtvis även fått förkylningen
 och sängliggandet att åter blossa upp.


Så jag vänder på klacken.
Insuper ljuset och magin.
Leds sakta tillbaks mot bilen

"Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger...."
                     Karin Boye







söndag 10 februari 2019

S som i.....

Idag är det S som i....


.....söndag.
Snor.
Sänghäng.
Schweizernöt.
Och samla kraft.

Jag vet, jag är inte som alla andra.
Jag har ju en förmåga att, 
ibland på helgmorgnarna, 
stoppa i mig överblivet godis.
Och ja, idag är en sån dag då jag hittade 
två rutor Schweizernöt i kylen.
Och lät dem slinka ner som förrätt till 
den obligatoriska havregrynsgröten.
Jag säger inte att det är nyttigt.
Men jag säger att det är okej, 
när man fått en släng av mancold.

Och jag som egentligen tänkt att jag skulle ta tag i min yoga igen
och gå på yogaklass ikväll,
får vackert stanna kvar hemma.
(Plats i korgen!)
Traska runt i mitt favorit-natt-linne.
(när barnen inte längre vill ha Polarn o Pyret, 
så får man köpa till sig själv)
Läsa vidare i julklappsboken från mamma.
Kepler´s Lazarus.
Samla kraft.
Och hinka i sig finkaffe.

Och om någon undrar om det var knökafullt och total kaos på Emporias parkering igår?
Så är svaret ett rungande JA!
(not-to-my-self: Never go to Nespresso there again when it´s Hello-Mello at the arena)
Och om någon undrar ifall jag gillar randigt?
Yes, I really really do!




lördag 9 februari 2019

Att öppna sitt hem för de små kämparna


Ser ni vad jag ser?
Små, små kämpar som fajtat sig uppåt.
Ur mörkret, upp till ytan.
Jag undrar om de förstår hur välkomna de är?
Vilket hopp de föder hos mig?
Dessa små, små survivers.

Idag, sju grader varmt.
(hörde jag någon viska VÅR?)
Och innebandymatcher till höger och vänster.
I hallen.
Och sen SSL på teven.
Å jisses, vilken slav jag blivit under denna sport.
Men jag älskar´t!

Idag slet han som ett djur, Big Bro.
Underhöll oss på bänken,
med ett fantastiskt mål.
Men det han njuter mest av,
är att han tacklade planens mest osympatiska motståndare.

Lördag alltså.
I innebandyns, vårens och kämparnas tecken.
Amen.

onsdag 6 februari 2019

När man kan tänka sig att öppna nästa dörr


Jag vandrar genom den ena dörren.
Med sikte på nästa.
Från januarirummet till februarisalen.
Ivrigt fingrandes på handtaget - till mars.


Jag kan det här nu.
Skånsk vinter
Den enda vinter jag behöver,
är en vecka i fjällen.
EN vintervecka.
Knähögt med snö.
Sol i backen.
Och sjysst skidåkning.
That´s it.

För det passar mig.
Och min vintergarderob.
Där finns skidjacka.
Att åka skidor i.
Jo.då.så.att.

Men en vanlig vettig vinterjacka!
(good damn I´m good at alitteration)
Alltså.
Nä.
Och nä.
Jo jag har en tråkig en. 
Med ett tråkigt, krångligt blixtlås.
Och gudarna bör veta,
 att jag har gjort mina försök,
to be a little bit sassy-flashy-classy.
And it´s a hardwork to do.
Jo, en kappa jag beställde var sydd till en jätte.
En annan, dök aldrig upp.
En tredje, fick mig att se ut som Barbamama.
Jo, Barbapapa, skulle lätt ta miste på oss två.
I kidding you not!

Så vinter,
du har några veckor på dig att visa upp dig från den vita, krispiga sidan.
För snart, mycket snart,
tänker jag glänta på porten.
In till mars.
Och våren.

Amen.