fredag 31 mars 2017

Att smaka på medelålders

....birdie-nam-nam....

Mars lider mot sitt slut.
Vi är på banan igen.
Alla fyra. Med skola och jobb. Rutiner.
Springandes runt i marsvinshjulet.

När barnen var mindre, beklagade sig några av våra (absolut-inte-fattiga) vänner
över att det var så "dyrt" att vabba.
Och nu sex-sju år senare - tja - jag är nog beredd att hålla med.....

För det är s-t-ns kostsamt å vara hemma med sina guldklimpar.
Man bokar sol- och semsterresor.
För att man inte står ut med tanken på att man inte ska få ligga i en solstol igen. I en för liten bikini.
Man tokhandlar sommarkläder på nätet (dock inte bikini).
För att inbilla sig att komma närmre sommaren.
En herrans massa till barnen förstås. Men ovanligt mycket till mig själv också.
Och det är helt okej att ni ropar "För det är du värd!
Det är helt okej att göra en medelålders kvinna glad.

Medelålders alltså - låt oss smaka på det ordet lite.
Medel är något mitt emellan. Alltså varken ung. Eller gammal.
Mer typ som något förbaskat tråkigt och beige.
Medelålders - varken snabb. Eller snigellångsam.
Mer typ..... eh.....eh bekväm?

Jo medelålders, det är bekvämligheternas tid.
Jag fattar det.
Jag fattar att jag gått och blivit b.e.k.v.ä.m.
(smakar nästan lika illa som medelålders).
Fast jag inte vill erkänna det. På riktigt.
För man inser att man nått medelålderns land när:
  • man varit på samma arbetsplats i sex år
  • den tidigare Jennifer-Lopez-rumpan blivit slav under tyngdkraftens lag och numera istället liknar ett halvplatt gupp på en gågata
  • åker till samma semesterort för sjätte gången på tio år
  • inte klarar av att vara uppe efter midnatt. Eller dricka alkohol
  • börjar springa, för att hålla sig i form
  • envisas med att ha samma klädstorlek som för tjugo år sen
  • föredrar långa jackor, framför korta. För att det värmer guppet på gågatan
  • inte längre orkar rycka bort gråa hårstrån
  • köper blusar och klänningar med fåglar och andra små djur på.
Medelålders alltså.
Jodåsåatt...

tisdag 28 mars 2017

Mamman på pizzan. Och plättar i magen


Vabs (heter inte årets tredje månad så? Den borde heta så)
håller oss i ett hårdare grepp än vabruari.
Jag tror vi var hyfsat skonade då.
Men med en rejäl återhämtning denna månad.
Utan en endaste vabfri vecka.

Jag tänker på alla småbarnsföräldrar jag möter.
Som jag försöker trösta, när sjukdomsträsket är som tyngst.
"Det är jobbigt de två första vinterhalvåren på förskolan,
men det blir bättre. 
Jag lovar."

Jag fattar verkligen deras frustration.
Det gör jag.
Been there. Done that.
Det ingår liksom i föräldraskapet.

Så fort Big Bro började på förskolan,
lyckades han taxa in tio öroninflammationer på elva månader.
Och en stor påse annat bacillblandat oxå.
Jag minns att jag ville strypa varenda förälder,
som lämnade in sina gul-snors-rinnande-näsor-med-tillhörande-barn på mitt barns förskola.
(jo femtio procent av de barnen bär även på bakterier som kan orsaka öroninflammationer, 
men det är bara tio procent av dom som får det)
Jag vill skrika att jag nästan inte sovit på fyra veckor.
För så fort penicillinkuren var över, gjorde öronbacilluskan comeback. Igen.
Att vår son skrek hysteriskt varje natt av djävulska smärtor 
och att vi hade klippkort hos öronläkaren.
Han - som föreslog att vi kanske skulle byta förskola,
eller börja hos dagmamma istället.
Men vars tillfälliga kollega/vikarie nån gång senare,
gav oss en efterlängtad remiss till rör-i-öronen-operation.
A.m.e.n
O.c h. h.a.l.l.e.l.u.j.a!

Så jag vet hur jobbigt det är.
Med virus och skit som aldrig vill släppa greppet.
Och som kan vara jobbigt och drygt
även när barnen går i fyran och ettan.
Jag fattar verkligen det.

Men det finns inga genvägar på sjukdomsfronten.
Det är bara gilla läget.
Och hålla sig hemma.
Bädda ner sig bredvid sjuklingen.
Sympatiäta glass.
Försöka sluta sjunga på den otroligt störiga låten,
Din mamma ligger på pizzan...
Spela spel.
Somna i soffan.
Och försöka hejda ungen i tid,
innan den stoppat i sig trettioen plättar.
(det sista erkänner jag mig ha misslyckats med idag).

Och jag är säker på att det känns otajmat och drygt många gånger.
Men jag tror faktiskt att vi är många som kommer sakna den här möjligheten.
Om några år.
När vabruari och vabs, är ett minne blott.

Amen.

söndag 26 mars 2017

Kärlek. Och hat


Det finns de som avskyr omställningen till sommartid.
Men inte jag. 
Jag älskar det. 
Trots att jag kommer vara jetlaggad nu en vecka framöver, så älskar jag det.


Jag älskar almanackans ljuva startsignal, om allt det goda som ligger framför våra fötter.
Att kvällarna blir ljusa.
Och att jag lyckats överleva ännu en vintertid.
Jag älskar solens värmande strålar.
Och dess löfte om kommande stranddagar.



Jag älskar att ha en massa ungar på dynorna längs trädäcket.
Hungrande efter korvar med bröd, som han-jag-är-gift-med delar ut.
Till höger och vänster.
Jag älskar att pryda blomlådor och byttor med penséer.
Sticka ner små frön i överblivna plastkrukor.
Och hoppas på skörd.


Jag älskar söndag i vår trädgård.
Ett avslut på en helg som gick alldeles för snabbt.
Men det är sommartid nu.
Och jag älskar´t!

fredag 24 mars 2017

När man har nånting att längta efter


Jag har insett hur bra jag mår av att läsa böcker.
Hur jag lyckas hålla stressen på sträckbänken.
Och tvingas vara här och nu.

Och nu har jag verkligen något att längta efter.
Så fort jag vaknar på morgonen längtar jag till kvällen.
Att få krypa ner i tystnaden och fortsätta läsandet.
På  Backmanska.

För om det finns ett språk som kallas Ranelidska,
så borde det definitivt finnas ett som kallas Backmanska.
Jag har läst varenda bok han släppt.
Där hans ord klockrent smashar till.
Och sätter huvudet på spiken.

"Hur de här två blev bästa vänner begriper egentligen ingen, men alla har för längesen gett upp försöken att skilja dem åt. Benji ringer på dörren till villan som är större
än halva kvarteret han själv bor i.
Kevins mamma öppnar, ler vänligt men stressat vid telefonen i örat, pappan cirkulerar längre in i huset i högljudd diskussion i sin egen. Det hänger familjefoton på väggen i hallen, det är bara innanför de där ramarna som Benji har sett alla tre familjemedlemmarna Erdahl bredvid varandra.
I verkligheten tycks alltid en vara i köket, en på kontoret och Kevin i trädgården.
Bank-bank-bank-bank-bank. En dörr som stängs och i en ursäkt i en telefon.
"Ja förlåt det är min son. Hockeyspelaren, ja, precis."
Ingen höjer rösten i det här huset, sänker den aldrig heller, all kommunikation är känsloamputerad. Kevin är på samma gång den mest bortskämda och den minst bortskämda unge Benji träffat:
kylen är full av färdiga måltidslådor exakt enligt klubbens kostrådsschema, tillagade och levererade var tredje dag från ett cateringföretag. Villans kök kostar tre gånger mer än hela Benjis mammas radhus, men ingen lagar mat i det. Kevins rum har allt en sjuttonåring kan drömma om, inklusive det faktum att ingen vuxen annat än städerskan varit inne i det sen han var tre. Ingen i Björnstad har satsat mer pengar på sin sons idrott, ingen har sponsrat klubben med större belopp än pappans företag och ändå har Benji inte sett Kevins föräldrar på en läktare fler gånger än han skulle räkna på en hand efter att ha fastnat med två fingrar i en svarv. Benji frågade sin vän om det en enda gång.
 Kevin svarade "mina föräldrar är ointresserade av hockey."
Benji frågade vad de var intresserade av isåfall.
 Kevin svarade "framgång."
De var tio år då."

Backmanska alltså.
You gotta love it...

söndag 19 mars 2017

Att få till ett bra slut


Jag tror det är på sin plats att dra till med ett S.U.N.Y.A.Y!
För trots en trälig vecka, feber och en kropp som nästan odlat på sig liggsår
så får vi till ett bra slut.

Lil´sis rastar mig med en promis längs stranden.
(och jag orkar!?)
Johan Glans får mig skratta mer än på länge och därmed förlänga livet med arton år.
Minst!
Och choklad smakar som choklad.
Igen!

Hörde jag ett yay?
Ett Sunyay!

lördag 18 mars 2017

Ombytta roller. Och om dom som inte längre är där

Det är ombytta roller i radhuset denna arla lördagmorgon.
Han-jag-är-gift-med åker till dansen med lil´sis.
Och jag stannar hemma.
Hans becksvarta kaffe är utbytt mot en sockerstinn hemmagjord latte.
Och hans rutinmässiga 80-talsmusik är överkörd av dom som inte längre är där.....

...kent...
Jag tror inte vi snackat färdigt om dom.
Hur dom klev in i mitt liv med stora steg när jag var tjugotvå.
Att olycklig förälskelse är den största orsaken till att jag låg och lyssnade på Kent om nätterna.
 I ett studentrum.
 Som inte var mitt.
Hur jag sen skickade ett vykort till den inneboende, när jag drog till Stockholm.
Med orden - man ska pussa många grodor, innan nån förvandlas till en prins...



Vi råkar på varandra ett halvt år senare.
Sen aldrig mer.
I samma stad som vi en gång mötts i.
Han - med flickvän.
Jag - färdigsörjd. Med ny kärlek som jag redan dejtat en gång den våren.
Och som jag ska dejta ytterligare två gånger till det året.

Första gången jag hör dom live, är på ett rökigt, mörkt Münchenbryggeri.
 I den nya stora staden som jag bor i.
Min väninna som lovat att gå med mig, bangar.
Och ger bort sin biljett till sin lillebror.
Han och jag har inte så mycket att säga varandra.
Jag känner mig ensam i mitt sällskap.
Men där och då börjar ett beroende.
Ett beroende där mycket vill ha mer.
Och med en jag-och-dom-mot-världen-känsla.

Jag hittar snart en ny vän.
Som gillar Kent.
Två månader senare, står vi nästan längst fram mot kravallstaketet på Grönan.
Eller vi står inte.
Vi flyger.
Trycket är så stort, att det är omöjligt att hålla kvar fötterna på marken
när den stora massan hoppar euforiskt.
Min väninna backar längre bak av obehag.
Jag blir kvar.
Och älskar det.


Gröna Lund 1998

Jag hinner med konsert nummer tre, fyra och fem.
Innan jag kysser en groda som förvandlas till min prins.
I en ny stad.
När jag lämnat huvudstaden efter två och ett halvt år.
Och återvänder till Skåne.

Han blir tillräcklig kär i mig för att följa med på tio konserter.
Eller nio.
En gång är han tillräcklig kär i mig och tar hand om vår sjuka son.
Så att jag får ta med mig en tacksam väninna istället till konserten.
Men om sanningen ska fram, tror jag att han-jag-är-gift-med blir kär själv i kent ganska snabbt.
Iallafall som Sveriges bästa liveband.

Och nu tjugo år senare.
Är dom inte längre där.
Jag känner mig som förälder med utflugna barn.
Jag undrar om jag lyssnat tillräckligt för att sjunga med i alla texter?
Om jag sett så många konserter jag kunnat?
Jag undrar om jag njutit till max?

Nu när dom inte längre är där.....

torsdag 16 mars 2017

Torsdagsintervju

Dagarna går långsamt.
Jag tappar räkningen över vilken dag det är.
Eller vilken vecka.
Jag kan ha haft feber i fyra dar. 
Eller i tre veckor.
Det känns ändå som en evighet.

Big bro klättrar på väggarna.
Om han fått bestämma, så var han frisk igår.
För att få gå till skolan.
Det var han inte.
Men nu, nu är han på god väg.

Så vi kör några avsnitt Mandelmanns till.
Pratar om hur gärna vi vill åka dit till sommaren igen.
Och så kör vi en torsdagsintervju,
med killen här nedan - himself.



Vad äter du helst? Vilken är din favoritmat alltså?
Enchiladas. Och Dallasburgare!

Ok, vad äter du inte? Finns det mat som du inte tycker om?
Fisk. Jag gillar bara fiskpinnar och det. Och Kalles lax. Inget annat.

Vad brinner du för? Dvs vad är viktigast i ditt liv?
Innebandy

Hur tycker du att en kompis ska vara?
Omtänksam, trevlig och snäll.

Vart reser du helst? Och varför?
Spanien och Grekland. Jag hade gärna velat åka till USA. För jag älskar amerikanska flagga och det ser fint ut.

Vad läser du?
Innebandypiraterna

Vad lyssnar du helst på?
Musik. Pop. Jag gillar mycket Alan Walker. The Weeknd.

Har du nåt bra tips som du vill dela med dig av?
Att vara snäll och trevlig.

En viktig rutin för dig? Vad är viktigt för dig att göra varje dag eller nästan varje dag?
Spela innebandy

Vad drömmer du om?
Att bli tidernas bästa innebandyspelare

Vad vill du bli när du blir stor?
Innebandyspelare. Och gympalärare. Man kan inte ha innebandyspelare som bestämt jobb. 
Jo i Tjeckien kan man det.

tisdag 14 mars 2017

Kanske finns det nån som vill dela med sig?


Det är han och jag idag.
My partner in influensacrime.
Han är sjuk med lite mera stil. Trots febern håller han sig snygg i blårandig pyjamas.
Jag, kör mer den där sluggostilen. Ni vet den där stilen, när man luktar gammal tant 
efter att ha badat i sin egen febersvett en hel natt.
Men det finns visst bot för det också.

Så här hänger vi hemma i influensabunkern.
Varvar Fixa Rummet med Mandelmanns.
Hostar, snörvlar och slåss om örontempen.
Och under de bättre stunderna letar vi resa till solen.
Mallis. Eller Grekland.
Mest Mallis faktiskt.
Och om det finns nån där ute som vill dela med sig av bra boende där,
så får ni hemskt gärna hojta till. (Helst med all-inclusive)
Vi tänker att vi kanske är redo att vidga vyerna lite iallafall på ön.

Amen.

lördag 11 mars 2017

Invigning


När man sitter där på bryggan och ser över havet,
kan man banne mig kunna tro att man hamnat längre söder ut i Europa.
Det är lugnt vid den blåturkosa lagunen och åtta grader varmt.
I luften.
Hur det är i vattnet, är det svårare att svara på.
Fyra-fem kanske?

Jag har som regel att inte springa ner och doppa mig, om det är under tio grader i luften.
Men solen är så jäkla underbar och fan flyger i mig.
Dessutom måste jag inviga badrocken jag fick i julklapp.
Peka långfingret åt ischiasnerven.
Och låta lil'sis komma ut och lufta hojen
(efter trettioåtta ombyte vårkläder).

Så jag gör allt på riktigt.
Springer några kilometer precis som förr.
Fast med en minicyklist i hasorna.
En minicyklist som får plats med ett par ombytestrosor och en badrock i sin cykelkorg.
Sen skalar jag av mig.
Tränger mig förbi två halvt förskräckta och vinterklädda ryskor 
som upptar hela stegen ner till det blå.
Det är med bestämda steg.
Tvekar du, så är det kört.
Då har man redan kommit av sig.
Börjat tänka.
Och ångra sig.

Jag dyker som en delfin ner i vattnet.
Med huvudet först.
Jo det är satans kallt.
Men min kropp har på nåt sätt vant sig.
Och den här gången känns underlivet intakt,
utan att ha förvandlats till ishotellet i Jukkasjärvi.
Det är förbannad lyx med badrock när man kommer upp.
Och om inte ett nyfiket pensionärspar och ytterligare ett i medelåldern
 varit så snacksamma av sig och fyllda med frågor -
så hade jag där och då 
klämt fram ett lycksaligt vårskrik på bryggan.
För det där doppet var ett av det bästa på länge.
Helt underbart.
Och levande.
Och nu, nu tror jag vi kan säga att både badrocken och after-running-bathen är invigda.
Och att marsbadet är avcheckat.

Amen


onsdag 8 mars 2017

Onsdagsintervju

Livet bjuder på en halvdags vab denna onsdag.
Med byte i Bregottfabriken runt lunch.
Vi brukar göra så. Dela så jämnt vi kan på vabbandet.
Ingens jobb är viktigare än den andres och absolut inte viktigare än att ta hand om sjuka barn.
Men ibland passar det bättre för den ena än den andre.

Så idag tar jag första passet.
Vi äter frukost framför teven. Invirade i varsitt täcke.
Vi spelar Smurfyatzy. Och utklassningen är total. Gång efter gång. Och jag har inte en chans.
Och så kör vi en onsdagsintervju. Elva snabba. Med frågor som jag hittat hos Krickelin.


Onsdagsintervju med lil'sis.....

Vad äter du helst? Vilken är din favoritmat alltså?
Subway!

Ok, vad äter du inte? Finns det mat du inte tycker om?
Lakrits. Det är äckligt!

Vad brinner du för? Dvs vad är viktigast i ditt liv?
Att jag har det bra. När man får leka och spela spel.

Hur tycker du att en bra kompis ska vara?
Hmmmm. Snäll och omtänksam. Att alla ska få vara med.

Vart reser du helst? Och varför?
Mallorca och Sälen. För på Mallorca är det varmt. Och sen Sälen kan man och skidor. Och man kan bada på Mallorca.

Vad läser du?
LasseMaja och modemysteriet

Vad lyssnar du helst på?
Den där anksången (Ålskål med Ankflöjt 2017). 😉 Zara Larsson. Fast anksången är min favorit.

Har du nåt bra tips som du vill dela med dig av?
Att man ska vara en bra kompis.

En viktig rutin för dig? Vad är viktigt för dig att göra varje dag eller nästan varje dag?
Hoppa hopprep och stå på händer.

Vad drömmer du om?
Mardrömmar. Fast jag har glömt bort alla. Jag drömmer om att få gå i skolan varje dag. Lördagar och söndagar. Skolan är det bästa som finns!

Vad vill du bli när du blir stor?
Jobba på hunddagis. Hundar är så söta. Jag skulle också vilja vinna VM i hopprep.

tisdag 7 mars 2017

När alla orden tagit slut


Det är ganska tyst här nu.
På ord.
Och språkliga melodier.

Jag funderar på syftet med en här bloggen.
Syftet har aldrig varit att tjäna pengar.
Eller bli känd.
Syftet är och har varit att beröra.
Få en och annan att känna igen sig. Ibland.
Väcka tankar.
Inspirera.
Eller bara få leka med ord.

Men tänkt om orden nån dag tar slut?
Och allt redan har sagts?
Jag hoppas att det kanske löser sig.
När våren kickar igång på riktigt.
När kvällarna är ljusa och kameran går för högtryck.
När jag kan leka löperska igen. 
Svalka mig i havet.
Och avge Ronjaliknande vårskrik på en brygga.

Åh, jag hoppas verkligen, verkligen på de tre sista.
❤️

fredag 3 mars 2017

Löparben. Och fredagsfika

Det är mars.
Det är vår.
Det är fredag!

Jag rastar mina löparben.
För första gången på en evighet.
För första gången på tre månader.
Det blir inte långt.
Och det går inte fort.
Men jag springer.
Börjar dagen på absolut bästa sätt.
Även om ischiasnerven fortfarande blänger surt på mig.

Sen är det jobb.
Friyay-feeling.
Och feeding av kollegor med dumlekolasnitt.
Fredagsfika - det borde nästan vara lag på det.
Eller?





DUMLEKOLASNITTAR

220 gr smör
2 dl socker
4 msk ljus sirap
5 dl vetemjöl
1 msk vaniljsocker 
1,5 tsk bakpulver 
10-12 dumlekolor

Ställ ugnen på 200 grader.
Rör ihop rumsvarmt smör med socker. Blanda i sirapen.
Rör ihop de torra ingredienserna, innan du häller ner det i smörblandningen.
Arbeta ihop till en smidig deg.
Hacka dumlekolorna och blanda sedan de i degen.
Gör två (eller tre) rullar och lägg de på plåten.
Platta till längderna med fingrarna och pytsa in i ugnen.
Gräddas i 10-13 min.
Skär sedan i snittar innan de svalnat helt.

Don't worry, be happy.
Have a dumlekolasnitt.
It's friyay! 🤗