tisdag 30 september 2014

För åtta år sen

Idag för åtta år sen.
Hemfärd på motorvägen.
I svarta Audin, som fortfarande håller sig vid liv.
På väg, mot ett helt nytt liv.
På väg, med ett helt nytt liv.
På väg hem, med en två dagar gammal pojke.
Med det vackraste barn, som någonsin skådats.

Jag minns friheten över att lämna sjukhuset.
Jag minns osäkerheten över att lämna detsamma.
Jag minns min blivande mans ord sagda, i höjd med Bauhaus.
"Det känns så konstigt på nåt vis. När vi åkte in, så var det bara du och jag.
Och nu här vi åker hem är vi tre. Ungefär som att vi varit inne och hämtat ett paket"

 
Kvinnan i baksätet, med det sargade underlivet.
Med mjuk kudde under gumpen.
Hon, hon höll inte riktigt med.
Men att det var världens bästa present - det råder det inga tvivel om!
 
Åtta år sen alltså.
Åtta år, går onekligen snabbt.



Jag saknar det så

Skrivandet. Leken med orden.
Jag saknar det så.
Men det blir långt mellan gångerna
och det börjar likna en vänskap som rinner ut i sanden.
Ni vet, när man inte pratat med en gammal vän på väldigt länge
och man på allvar tänker lyfta telefonen och slå en signal. 
Bara säga hej! Det var längesen sist.
Och man fastnar på ordet längesen...
Och tänker att det kanske har gått så lång tid nu, så att jag struntar i det.
Det spelar ingen roll....

Och det är ju egentligen dumt tänkt.
Det är det.
För jag har fortfarande behov av att berätta saker och leka med ord.
Ointressanta saker, som att jag idag tänkte tanken på att kanske anmäla mig till Toughest 2015,
men fick mjölksyra i armarna bara av att titta på "lockelse-till-anmälan-filmen.
Eller att jag inte sovit på flera nätter nu, eftersom grymme förkylningsbacillen Allan 
helt oprovocerat hoppat på lil'sis lilla kropp och dängt till henne rejält med hosta och feber.
Eller att jag hällt i mig Cola på kvällskvisten (jag vet att det är ett skit)
för att hålla mig vaken och kunna redigera bilder.
Och nu får jag äta upp det genom att vara hur pigg som helst efter midnatt.....

Det är bara det att det kom lite saker emellan sen förra inlägget.
Som typ elvahundraåttiosju föräldramöten.
En Mallorcaresa.
Och en åttaårsdag.
Men nu ska jag försöka styra mig in på spåret igen.
I skrivandets och berättandets land.
Hitta rätt form. Och rätt forum.
Tills dess, hänger jag här.
Där ni hittar mig som tidigare.

Amen...

torsdag 11 september 2014

Sånt jag inte vill tänka på


Mitt i mörkret. Mitt i dubbelsängen.
På vänster sida ligger han. Vår prins.
Med täcket långt upp över öronen. Småsnorig. Och drar tunga stockar.
 
På höger sida ligger hon. Vår lilla sessa.
Försöker somna om.
Hon slingrar sina små ben runt mig. Gosar in sitt ansikte i mitt.
Lägger sina händer runt min hals.
 
Jag tänker att, det finns inget bättre än sådana stunder.
Stunder med de små. Stunder med kram och mys.
Stunder som man vill ska vara förevigt.
Då öppnar hon sin lilla tandkrämsdoftande mun och säger:
- Mamma. Vi kommer inte träffas varje dag.
- Jo, det är klart vi gör. Kanske inte riktigt varje dag. Men nästan varje dag.
-Nä, det kommer vi inte. Inte när vi är döda....
 
Det snörper hårt i min mage. Min hals. Mina ögon.
Jag kan inte tänka mig annat än att vi alltid ska vara tillsammans.
Att någon död aldrig ska skilja oss åt.
Att den här stunden jämt ska vara för evigt.
Att hon alltid ska stryka sina små händer längs mina armar.
Och att han alltid ska ligga nånstans nära.
Fast han nästan inte syns, under den stora hög med täcke.
 
Det är sånt jag inte kan tänka på.
Inte vill tänka på.
Även om hon egentligen har rätt. Och vi alla vet att det nån gång kommer ske.
Så vill jag inte tänka tanken.
Bara förlora mig i dom små armarna.
 
Amen.
 
 
 

söndag 7 september 2014

40-årskris?

Det må hända att det är nån form av 40-årskris light. Eller nåt.
Men isåfall kan jag leva med det.
Att ha en löpande kris. Som får mig att må bättre på köpet.

Men jag lyckades iallafall.
Huka för dyngsnoriga dagisbaciller under flera veckor.
Ha knäet på min sida.
Ta mig runt Midnattsloppet.
Och slå till på ett personbästa.
56.42. Bara sådär.
 
(Start Midnattsloppet. Lång slutartid. Löpare och strålkastare)

 
Så om det är 40-årskris?
Ja, då kan jag verkligen, verkligen leva med det.
 


fredag 5 september 2014

Jomen det blev ju party ändå

Jomen det blev ju Pompparty ändå.
Trots mitt småstressiga liv timmen innan.
Då jag tvingade dammsugaren till en snabb tango,
gömde pappershögar i garderoben
och muttrade smått för mig själv om livets jävlighet som tillfälligt ensamstående förälder.
(Just den statusen förändras imorgon igen).

Men det blev ju bra ändå, det blev ju det.
Och lil'sis hamnade i paradiset där under några timmar.
Bland tyll, rosetter och fniss med bästisen.
Medans Big Bro tog en överdos av äppelpaj.

Själv blev jag en större summa fattigare, men en trevlig fredagskväll rikare.
Och med en insikt att tjejdejter borde man verkligen ha lite oftare.
På ett eller annat sätt.....

(Bilden är lånad från Pompdelux)
 
Men nu laddar jag om, inför morgondagen.
Moffar glass i stora lass. Indränkt i chokladsås.
Det första iallafall, efter ett tips från coachen.
Eller hörde jag kanske bara det jag ville höra.....

Amen!





torsdag 4 september 2014

Än är sista ordet inte sagt

 
Det ska erkännas, det ska det.
Att jag haft några veckor som jag vacklat ordentligt
när det gäller bloggeriet.
Då jag känt att det varit skönt å slippa "tvånget" och stressen
över just den kreativiteten.
Då jag istället låtit bildredigering och fotografering få ta större plats.
 
Och just så kommer det nog bli även framöver.
Med just den fördelningen.
Men än är inte sista ordet sagt.
Ifall nu någon tvivlat lika mycket som jag.
Nä, jag kommer fortsätta berätta om mina kakbak och mina drömmar.
Om min löpning och om att jag druckit bikarbonat-och-vatten-drink,
eftersom han-jag-är-gift-med säger att det är bra för immunförsvaret.
Om viktiga saker.
Om kvällens nygräddade äppelpaj till imorgon, som blev alldeles för "syltig".
Och förstås - om kärleken till mina barn.
 

 
Men så ni vet.
Att än är sista ordet inte sagt.