Att avslöja en vinnare

Tiden är inne.
Inne för att kunna avslöja vem som blev årets vinnare.
I kategorin Påskens efterrätt 2017.

Jo, Nutellamannen med fru och barn var ju här på lite bjudning torsdags.
Och jag ville ju testa nåt annat på efterrättsfronten än Nutellasemifreddon.
Den är visst oslagbar.
Den går hem hos alla. (utom nötallergiker)
Och allt annat jag gör, dissar mina barn.
Inte för att det är äckligt och jag slängt i ett kar med salt eller peppar med flit.
Nä, men den där nutellaefterrätten.
Jag sa ju det - O.S.L.A.G.B.A.R.!

Men för att vidga vyerna, så la jag ut en efterlysning på Facebook.
"Påskig efterrätt, utan en massa godis som garnering."

Lil' sis och Big Bro har slutat med sådant.

Godis alltså.
På eget bevåg. 

Ett godisfritt barn hela tvåtusensjutton = ettusenfemhundra riksdaler

Två godisfria barn hela tvåtusensjutton = tretusen uscados

Mamma+pappa=fattiga

Eftersom jag gillar choklad (gillar, är kanske en underdrift?)

men ändå ville ha nåt gult, påskigt så blev det en sån här pansjånärstårta.

Jo, för om man är pansjånär, så måste man ju gilla sådana här pansjonsfrukter.

Iallafall säger man så om man heter lil'sis i den här familjen...

Så chokladtårta med chokladmousse och passionsfruktsmousse blev det alltså.

En riktig tungviktare.

A la´ Hollandia-style.

Yeah! Baby! Proppmätt!

Choklad- och passionsfruktsmousetårta

12-16 port

Botten:
150 g smör
3 dl socker
1 dl kakao
1 tsk vaniljsocker
½ tsk salt
2 ägg
2 dl mjöl

Mörk chokladmousse:
200 g mörk choklad
2 ägg
2 gelatinblad
3 dl grädde

Passionsfruktsmousse:
1 äggula
½ dl socker
1 tsk vaniljsocker
125 g mascarpone
2 msk koncentrerad exotisk juice
3 gelatinblad
2 dl grädde

Gelétäcke:
3 passionsfrukter
2 dl utspädd tropisk juice
3 gelatinblad

Botten:
Smält smöret i en kastrull. Blanda i socker, kakao, vaniljsocker och salt.
Rör ner äggen, ett i taget och därefter mjölet.
Fäst ett bakplåtspapper i en bakform med löstagbar kant, 26 cm.
Häll smeten i formen och grädda 20 min i nedre delen av ugnen, 175 grader.
Låt botten svalna.

Mörk chokladmousse:
Smält chokladen i vattenbad. 
Lägg gelatinbladen i blöt i kallt vatten under fem minuter.
Ta upp gelatinbladen, krama ut vattnet och rör ner dem, 
ett i taget så att de smälter i den varma chokladen.

Rör ner äggen, ett i taget och låt chokladen svalna.

Vispa grädden lätt, rör ut chokladen med en del av grädden och vänd sedan ner

resten försiktigt tills allt blandat sig.

Fördela moussen över chokladbotten och ställ sedan in den i kylen.

Passionsfruktsmousse:

Blötlägg gelatinet i kallt vatten under fem minuter.

Vispa gula, socker och vaniljsocker.

Vispa ner mascarponen i äggsmeten.

Värm juicen på svag värme i en kastrull.

Krama ur gelatinbladen, ett i taget, och vispa ner i juicen. Vispa sedan ner i äggsmeten.

Vänd ner den lättvispade grädden och bred sedan ut moussen, på chokladmoussen.

Ställ in i kylen.

Gelétäcke:
Blötlägg gelatinbladen i kallt vatten under fem minuter.
Späd den koncentrerade juicen något starkare än vanligt (tex 1+3 istället för 1+4).
Värm ½ dl av juice i en kastrull på låg värme.
Vispa ner de urkramade gelatinbladen i juicen, ett i taget.
Häll ner resten av juicen och blanda.
Gröp ut passionsfrukterna och blanda i fruktköttet och kärnorna i juicen.
Låt det svalna ca en halvtimme och skeda juicen över moussen.

Ställ in den i kylen igen och låt den stå där minst fyra timmar innan servering.
Jag gjorde min dagen innan och det blev hur bra som helst.

Sälar och köttbullar. Eller bara köttbullar

Vi satsar hårt på hurtbullefronten, så här i början av året.

Prognosen lovar vackert väder. 

Och jag, jag lovar en jäkla massa kilometer, köttbullsmackor, varm choklad

och kanske, kanske en och annan säl.

Det där sista lovar jag inte ens med kanske.

Det är mer, har vi tur, så kanske vi får se sälar - längst därute.

Från början tar vi oss fram längs stranden,

 lika snabbt som en myra dragandes med en tung lastbil efter sig.

Först är det alldeles för kallt.

För att sen vara alldeles för varmt.

Jobbigt och gå i sand....

You name it.

Och mamman som laddat för den perfekta familjedagen,

får sitt tålamod prövat....

 

Men sen händer det nåt. Vid första gattet som vi måste ta oss över.

Då, jäklar i min låda, är farten snabbare än jag hinner med.

Och medans barnen vadar igenom det få-centimetriga-vattnet med sina kängor,

hoppar jag försiktigt med ihopkrupen pensionärskropp över med mina löparskor....

Barnaskratten och glädjen är inte desto mindre.

 

Vi tar oss över det första gattet.

Och det andra.

Stannar till på utkikstornet och äter köttbullsmackor med vantar på. I snålblåsten.

Svetten i byxlinningen är inte längre svettig.

Och det heta chokladen, förvandlas snabbt till ljummen.

Men utsikten är underbar och någon mumlar, att det här är den mysigaste dagen nånsin!



 

 

Sen kommer han, fågelskådaren.

Berättar att kommande gatt är minst knädjupt på slutet.

Och att finns sälar i massor längst där ute.

 

Jo jag fattar att resans mål snart är slut.

Att sälarna får vänta tills en annan dag.

För även om vi går så långt ut vi kan och ser ett förälskat yngre par vada däröver,

med uppvikta byxor och uppdragen kjol,

så kan inte jag, badtokingen, låta mig övertalas av två små barn att göra detsamma.

Det går inte.

Jag är trött på sjukdomar och har annat jag vill göra framöver.

Så vi står där en stund,

vid gattet som nästan blivit ett mindre sund.

Och hoppas att sälarna vill visa sig nästa gång vi når hela vägen fram.

 

När julaftonsmorgon lockar.....

Noll sex noll åtta

klampar sjuåringens fötter nerför trappan.

Hon som oftast är svårväckt på morgonen, är pigg som en lärka.
Pigg, uppspelt och nyfiken.

Tomtens nattliga besök måste osat hela vägen upp, till flickerummet.

För nån gång under natten har han sladdat förbi.

Lämnat klappar till två små.

Dekorerat pepparkakor.

Glömt sina glasögon.

Och ätit av gröten som vi ställt ut till honom.
Lämnat spår efter sig, både här och där.

Hon är alldeles till sig i ullstrumporna.

Berättar för febrig storebror.

Provar glasögon.

Och predikar om tomtekrafter.

För om tomtekrafter har hon lärt sig, av Selmas saga.

Hon vet, att bara den som tror på tomten - får hans kraft.

Och hon tror.

Mer än någonsin!

Önskan om en ny mamma?

Redan när hon lägger sig för kvällen och ber om två täcken, anar jag att nåt är på g.

Hon, vårt lilla värmeelement, som snarare sparkar av sig allt under nattens gång,

 säger att hon fryser.

Sen sover hon oroligt, yrar och snarkar.

Men det är först på morgonen som tempen visar febergräns....

Så vi hänger hemma idag. Såklart.

Leker skola, (jo hon älskar att få läsa och räkna).

Tittar på tv.

Sover.

Och äter glass i stora lass.

Och jag som förälskat mig helt i Siaglass mintkola,

äter antagligen mest.

Och så kör vi en ny intervju.

Av ett nytt barn.

Och av svaren att döma skulle man ju kunna tro att hon önskar sig en ny mamma.

1. Vad brukar din mamma alltid säga till dig?
"Du ska plocka undan"

2. Vad gör din mamma glad?
Om hon aldrig blivit magsjuk, då skulle hon varit jätteglad?
Nu kom jag på det - att hon har roliga barn!

3. Vad gör mamma ledsen?
Om vi inte lyssnar på dig

4. Hur får mamma dig att skratta?
Ehhh... Nu vet jag! När Selmas mamma tog en bild på din rumpa när du fotar.

5. Hur var din mamma som barn?
Hur ska jag kunna veta det?

6. Hur gammal är mamma?
41! Det är enkelt!

7. Hur lång är mamma?
Får jag mäta dig? Jag vet inte sånt. Ehh, tre kilometer? Nä, jag menade tre meter.

8. Vad är mammas favoritsysselsättning?
Fota

9. Vad är mamma bra på?
Att tjata

10. Vad är din mamma inte så bra på?
Du är inte så bra på att låta oss äta på Burger King

11. Vad jobbar mamma med?
Foto och dagis

12. Vad är mammas favoritmat?
Tacos

13. Varför är du stolt över mamma?
För att hon finns. Och hon tar hand om mig.

14. Om mamma var en seriefigur, vilken skulle hon då vara?
Pikachu

15. Vad gör du och mamma tillsammans?
Då brukar vi äta på Burger King (!?)

16. Vad är likt dig och mamma?
Att vi båda har kort hår. Den var jag snabb på!

17. Vad är olika mellan dig?
Jag måste se på dina ögon. Att du har brungröna ögon och jag har blå.

18. Hur vet du att mamma älskar dig?
För att du säger det

19. Vad är mammas favoritställe, dit hon gillar att gå?
Sancta Lucia (pizzeria här i byn som jag sällan går till - mammas anm.)

Tio år av kärlek

Snart är det din dag.

Du har svårt att komma till ro i din säng.

Så som du alltid har kvällen den tjugosjunde september.

Du hänger upp en bandyklubba på väggen ovanför din säng.

Går ut i bara kalsongerna för att ta en nypa kvällsluft i mörkret.

Och du öppnar fönstret på ditt rum och skriker -

"Hejdå nioåringen! Jag har tyckt om att vara nio år!"

Redan när du kickade boll i magen i sjätte månaden

(nu efteråt fattar vi ju att det var innebandy du pysslade med)

var pappa din, på det klara över en nedkomst den tjugosjunde.

Men du var bestämd redan på den tiden.

Du tog ut svängarna en halvtimme till.

Kanske för att visa vem som egentligen bestämmer *ler*

Noll noll trettiofem.

Tio år av kärlek.

Kärlek från första stund.

Den obeskrivliga känslan av din varma perfekta kropp mot min barm.

Att vara i mål efter alla dessa kamper.

Du och jag. Och en pappa bredvid. 

Som blivit utskälld över försena lustgasinstruktioner.

Vi är lika, du och jag.

Jag inser det mer och mer för varje år.

På gott och ont.

Du har ärvt min goda musik- och klädsmak.

Men också att gå iväg nånstans, när man blir förbannad...

Nästa station alltså - Tioåringen!

Och jag önskar att vi kunde fira din dag som jag egentligen planerat.

Med JUMP och go´fika.

Men jag lovar, att jag ska göra så gott jag kan för att du ska få en minnesvärd dag.

Och jag lovar att jag ska återgälda, så snart det bara går.

Min fina, fina son.

Jag älskar dig till månen och tillbaks!

Upp som en sol. Ner som en pannkaka

Vi är fastklistrade i soffan idag.

Jag. Lil´sis. Och ett ton med förkylningsbaciller.

- Mamma, är du sjuk?

- Ja, jag känner mig sjuk

- Men har du tempen mamma?

- Nä, jag har ingen feber, men man kan känna sig sjuk ändå.

- Mamma, är du bitter? (var farao kom detta ordet ifrån?)

- Nä, jag är inte bitter. Vet du vad bitter betyder?

- Ja, att man är hängig!!

Annat var det igår när stolen stod i zenit.

Lil´sis var förvisso snuvig och jag yr av trötthet.

Men vi fick med oss två svårflirtade badkompisar till bryggan.

- Det är idag det gäller, sa jag till min höst-bads-nyfikna-väninna

Idag är det, det stora höstbadet!

Jag har svårt att tro att vi kommer sitta där på bryggan nästa år,

 så sent som sista helgen i september.

Nybadade i artongradigt vatten

filosoferandes över livet med en kopp kaffe i handen.

Sådana där söndagar är magiska.

Sådana där söndagar kommer man alltid minnas som nåt speciellt.

Och jag kommer välja att minnas just det magiska denna dag.

Och radera att jag sex timmar senare förvandlas till en halvdäckad SvettHelga.

Med ett immunförsvar som inte längre kunde stå emot.

Amen.

Äpplet faller inte långt från Mors träd

Det är Mors Dag.

Och mamman i huset får en egen tårta.

Designad, gjord och levererad av barnen i huset.

Samarbetsövning de luxe.

Det vispas, småbråkas och pratas ihop.

Jag hör de välkända orden. Från en liten irriterad sis till en Big Bro.

"Hur tänker du nu egentligen?!"

Jag ler lite för mig själv.

Tänker att det lilla äpplet faller inte långt från Mors träd.

Och att det är så tydligt att barn gör/säger likadant som vi vuxna....

Men Mors Dag it´s.

Med gemensam familjelöprunda ner till havet.

Ett morgondopp i det femtongradiga blå.

Och en viktväktar-icke-godkänd-tårta.

Fylld av socker och grädde.

Och dekorerad som franska flaggan.

(för det är tydligen fotbolls-EM snart där..)

Hepp!

Jag tycker om min kropp

"Jag tycker om min kropp. 

Jag tycker om min hud. Och mitt hår. Jag tycker om hela mig."

Vi står bredvid varandra i duschen.

Jag tänker att de där orden är så viktiga.

Dom är som ljuv musik i mina öron.

Dom trillar ur hennes mun på ett ödmjukt, men samtidigt självsäkert sätt.

Hon är nöjd med sig själv!

En självklarhet om man är sex år. Kan man tycka.

Hon är klok hon. Vår sexåring.

Redan i höstas, frågade hon mig varför Barbies är så smala?

Jag kom inte på nåt riktigt bra svar.

Jag kunde inte helhjärtat svara henne på, varför vi är så grymt kroppsfixerade.

Varför en del svälter sig, i tron om att bli mer omtyckt av sig själv och andra.

Varför vi säger vackra ord om att det är insidan som räknas,

medans utseendehetsen fortsätter.

Varför idealen är orimliga och bilderna retuscherade.

Varför vi har så svårt att tycka om oss själva.

Och det där börjar i tidig ålder.

Redan för femton, tjugo år sedan 

visste några av mina förskoleklasstjejer i Stockholmsfinförorten mer om dieter än jag!?

Vad man skulle äta och inte äta för att banta?!

Sexåringar!!!!

Jag kommer ihåg att jag höll på att tappa hakan av deras resonemang kring mellisbordet.

Där och då lovade jag mig att aldrig prata om sådant i barns närhet.

För det är en sne värld vi lever i.

Att smala mammor i storlek trettiofyra beundras för deras "gener" 

eller att de tycks ha mer kontroll över matintaget, än mammorna i storlek fyrtiotvå.

Att de rentav är lyckligare och vackrare för att de är "smala".

Fast de kanske kört galgar i halsen på sig själva under flera år.

Och att de vid fyrtio års ålder fortfarande har ett konstigt förhållande till mat.

Det var givetvis aldrig meningen, att det skulle leda till ett missbruk.

Det skulle bara leda till "liiiiite" smalare, "liiiite vackrare och väldigt mycket lyckligare.

Det skulle inte leda till ångest, svält och sjukdom.

Tänk om vi kunde titta oss i spegeln och se kroppsdelar vi gillar istället?

Och säga "Jag tycker om mina armar. Mina bröst. Och mina fötter."

"Jag kanske kan tycka om hela mig?"

Årets finaste julklapp

Tänk om alla i världen hade varit som du.

Tänk om alla ägt samma omtanke och värme.

Då skulle det vara fred på vår jord.

Och alla skulle vara glada mest hela tiden,

förutom några små tweenieutbrott då och då.

Vår lilla ängel,

du, som tittar mig djupt in i ögonen och säger,

"du kommer alltid vara min mamma."

Du, som säger att du inte vill sälja din nästintill oanvända rosa dockvagn.

För att du vill ge bort den till något barn som inte har det så bra.

Som kanske inte annars får nån julklapp.

Du vår lilla ängel,

som skänker värme och omtanke tillsammans med din bror.

Som månar om andra, fast på olika sätt.

Min finaste julklapp är stoltheten jag fått över att vara er mamma.

Att vara en god medmänniska och en fin kompis.

Det är de bästa egenskaperna man kan ha.

Att ha taxat in terminens första löneförmån

Lördag morgon vaknar jag upp med en tjyvtjock näsa.

Full av snor och i brist på luft.

Lil´sis säger käckt att "det är för att du haft för lite kläder på dig och har badat för mycket!".

Jag säger tyst till henne så att hon inte hör att "du har lyssnat för mycket på farmor ..."

Första veckan på jobb och jag har redan taxat in terminens första löneförmån.

Han-jag-är-gift-med brukar ha helt andra löneförmåner.

En fet pott där han får shoppa loss telefoner och datorer med.

Och om de når sina årliga mål, bjuds de på en nätt liten weekendresa.

Till nåt enklare ställe såklart.

Typ New York. Dubai. Eller nåt annat exotiskt ställe....

Jag uppnår mina mål mest hela tiden. 

Som jag är skyldig att göra, då jag ständigt känner läroplanspiskan smeka min rygg.

Löneförmån alltså. Same, same but hell so different.

Men jag klagar inte.

Vårterminens första helg belönades jag med magsjuka.

F.r.o.m.h.e.l.l!

Så gudarna ska veta att jag är ytterst tacksam,

 för att jag bara fått förkylning den här gången.

Igårkväll tog jag iallafall han-jag-är-gift-med och mina förkylningsvettningar

och drog på Fyrtioårsfest.

Jag vet - oansvarigt tycker säkert nån. 

För att jag kanske smittade en och annan partajfrisk själ på stället.

Men då säger jag som alla föräldrar brukar göra när de lämnar sina 

dyngförkylda barn med gulgröna näsor som de inte ens bemödat sig med å torka - 

- "men hon har ingen feeeeeeber".

Som om feber är det enda vi kan mäta sjukdom med i det här förskollärarlandet.

Fast nu är det ju så att jag är vuxen och kan bedöma mitt allmäntillstånd själv.

Samt att jag flaggar för värdinnan om mitt klena tillstånd 

och att hon trots det gärna såg att jag kommer.

Jag, han-jag-är-gift-med och mina förkylningsvettningar.

Vi har det fint där.

I en urmysig liten restaurang nere vid havet.

Med vit panel på väggarna och italiensk buffé på borden.

Så himla mycket jag på alla sätt och vis.

Och vi bjuds trevligt sällskap, nya bekantskaper och stories.

Och innan de andra slår klackarna helt i taket vid midnatt,

hinner jag ännu en gång slå hål på myten om att dagisfröknar aldrig blir sjuka.

Myten om att vi har ett immunförvar av stål.

 Eller att vi bär en osynlig eboladräkt på vårt jobb varje dag.

Sen tar jag han-jag-är-gift-med och mina förkylningsvettningar och åker hem.

Hem till min säng.

Löneförmån alltså.

Mannen med den vita hatten

 

Vi cyklar längst bak.

Jag och Mannen i den vita hatten.

Över en skumpig grusväg. Med axprydda fält på varje sida.

Det är ett sånt här ögonblick då man vill stanna tiden. Igen.

Då vi cyklar extra sakta hemåt, för att stanna mitt-ute-i-ingenstans och titta den orangegula månen.

Han säger att det är den häftigaste måne han nånsin sett.

Och att han älskar mig.

Och det finns ingen annanstans som jag vill vara på än där och då. Och förevigt.

Kärleksförklaring. Sommarkväll. Vindstilla....

 

Första semesterveckan närmar sig sitt slut.

Och jag har intagit hyfsad landningsposition på semesterfältet.

Jag har inte landat än. Men snart. Snart....

Jag ska "bara" plocka några liter jordgubbar till. Redigera lite bilder.

Och leta upp en bra pocketbok. Eller två.

Sen. Sen är jag klart för landning.

 

Yoga i gryningen

Det är konstigt det där.

Att ena natten lägger man sig halv fyra på morgonen.

(jo det blev lite sent där på midsommarnatten och Big Bro mumlade

nånting om det när han yrvaket cyklade hemåt genom gryningen.

Typ "nu hinner jag ju inte sova ett skit om det redan är morgon")

För att sen natten därpå STIGA UPP  halv fyra på morgonen.

 

Men ibland blir det visst så.

Och jag har ett visst sug efter Jona´s gryningsyoga.

Den som sker en gång om året. Söndagen vid sommarsolståndet.

Och maken till härligare kvinna, det får man leta efter.

Fast det är småkallt i skidunderställ, gympakläder och vinterjacka klockan fyra på morgonen.

Så sprider hon sån värme och energi med sin klingande glada röst.

Och tjugofyra olika varianter av solhälsningen.

 

Så jag andas. Glädjs.

Och somnar nästan till under meditationen längs vattenkanten.

För det är nåt särskilt det där.

Att vakna upp utomhus i det tysta.

 

En fantastisk kontrast mot allt det andra, som jag är van vid.

 



När man upptäcker att hon inte äger en enda rosa klänning

Om några veckor är det den stora dansuppvisningen, i den stora staden.

Och jag har, trots mitt förvirrade tillstånd, fått tag i biljetter.

För vem vill inte se sitt lilla barn stå på Palladium och dansa Rapunzeldans.

Med inbakad fläta håret (det blir en utmaning). Och i en lång rosa smäktande klänning.....

Och det är nu jag inser fakta.

Att vår blivande sexåring inte äger en enda rosa klänning!?
Det måste ju vara en ganska sällsynt företeelse. I den åldern?

Klänningar? Jo det har hon. I massor.

En rosa klänning? Nä, det har hon inte!

Hon svassar gärna omkring i sin ljus aprikosfärgade.

Den som hon själv kallar "beigerosa". Eller "hudfärgad".

Men den gills ju inte, enligt henne själv.

Och jag är beredd att hålla med.
 

Så nu blir det till att försöka hitta nåt som passar till lilla damen.

Antingen till köps. 

Eller till låns.

Sånt som jag kan gå i gång på en måndag

 Man måste bara älska måndagar!

Iallafall dom som är lediga...

Jag har räknat ut att det är inte många sådana dagar kvar, 

då jag och lil'sis för förmiddagarna för oss själva.

Och bara får sova lite längre. Kramas extra mycket i soffan.

Och ta det i den takt vi vill.

För när sommaren är förbi, då har en förskoletjej bakas om till en skoltjej,

Och jag antar att efter det kommer inget bli sig likt. Igen.

Ja just idag sov vi kanske inte så länge.

För jag min tok, ställde klockan på sex för att bränna av en powerwalk på nio kilometer.

Och lil'sis väcktes av en förvirrad pappa som hade dålig koll på att det var ledig måndag.

Men allt det där andra, det kan vi absolut stå för idag. Också.

Så vi tog en svängom till Stoff & Stil.

För att försöka hitta nåt som jag kan förvandla till apöron och tillika svans.

Och det var visst en hit minsann, för där sprang en blivande sexåring omkring och drog varenda stycke tyg som kunde hittas. 

"Mamma titta här! Och kolla på den här! Och denna mamma! Titta vad fin!

Och kolla på den HÄR! Och mamma...... 

Mamma, det här är det bästa stället jag har varit på!"

Och jag kan förstå den euforin! 

För varje gång jag är där, vaknar kreativiteten till liv i kubik! 

Jag vill gå loss bananas bland alla tygerna, 

kränga värsta symaskinskärran och anmäla mig till första bästa sykurs.

Så jo, vi har haft en finfin måndag. Den skönaste på länge.

(Bortsett från att jag pimpade dottern i behagligt rosa för att fotografera i ett hav av vitsippor.

Det j-la havet körde jag runt och letade efter i en dryg timme.

Så jag fick ge upp och var så sur när jag kom hem att jag somnade på en solstolsdyna på trädäcket....)

Och så jag ramlade över en marinblå kofta med sådana där guldiga knappar.

Och sånt går jag verkligen i gång på!

Och hos Big bro gick den också hem. 

Även om han först trodde att jag köpt en sån där kostym som flygvärdinnor har.

Flygvärdinna eller ej. Jag tänker att sitter som handsken på Valborg.

Den plus en vinterjacka då. Förstås.

Söndagsblues

Det är söndag.

Det är byte av lakan.

Jag proppar tvättmaskinen full.

Och sniffar på kläder från tvättkorgen som doftar han-jag-är-gift-med.

Dom luktar så gott. Så tryggt. Det luktar han.

Vi äter frukost i uterummet.

På gränsen till för kallt.

Men ljuset och utomhuskänslan vinner.

Big Bro läser tidningen. 

Kollar bostadsannonser och utbrister!

"Mamma! Kolla, vilket billigt hus!

Det kostar bara fyramiljonerfemhundranittifemtusen!

Det har vi väl råd med? Vi behöver faktiskt ett större hus tycker jag....."

Jag tänker att vi nog behöver RÖJA i vårt hus.

Slänga gamla leksaker, som ingen längre bryr sig om....

Sen fortsätter söndagsbluesen.

Som tillfälligt ensamstående mamma.

Med gymnastikträning.

Och ett försök att rätta till ett misstag som tidigare i veckan föll i glömska.

Eller som uteblev av ren förvirring. Lika illa det....

Med en fotodate. Och en upphämtning av ett HM-paket.

Plättlaggning samt ett och annat försök till små kort pauser.

Söndagsblues. 

Jepp söndagsblues it is!

Vem är jag att döma?

 

Vi kör en icke-traditionell påskafton i år.

Utan påskmiddag med släkten.

Fast frossa har vi dock hunnit med ändå.

Igår kväll redan. Med vännerna och "tjocklax", (lil´sis benämning på varmrökt hel lax)

för många portioner tiramisu och en kort nap i lil´sis säng vid tolvslaget.

Jo jag råkade somna till där när jag skulle natta.

För att vara pigg som en lärka en stund senare,

 när jag åter slöt upp med det väntandet sällskapet.

Som det kan gå!

 

I alla fall, en traditionsfri påskafton utbytt mot en säng-shopping-lördag.

Vi åker till det ena möbelvaruhuset efter det andra.

Provligger. Hmmmm:ar. Provligger. Mäter.

 Kollar så att våra barn är bredvid oss när vi hör ett jätte-glas-kras i andra sidan affären - puh!

 Provligger igen. På mage. På rygg. På sidan.

Funderar på om vissa säljare får provision på att säga ordet kvalitet?

Provligger. Lyssnar till min svankkänsla. Och provligger igen.

 

Utanför ett av varuhusen sitter den gamle mannen.

I sin beigea duffel. Med sitt långa skägg.

Med en täckjacka över benen. Och med en pappersmugg på marken.

Många har åsikter om det där. Om att sitta å tigga utanför ingångarna.

Själv vet jag inte vad jag ska tycka. Jag tycker egentligen ingenting om det där.

Jag känner inte människorna, vet inget om deras öde.

Men lil´sis hon tycker. Hon är snart sex år och tycker så in i helsike nuförtiden.

Hon tycker att man ska hjälpa andra. Att man ska dela med sig.

Hon tycker att vi kan ge mannen några pengar eller två.

Jag tar upp min plånbok och skrapar ihop några mynt.

Hon lägger dom i mannens hand.

Han nickar och tackar på nåt språk vi inte riktigt förstår.

Efteråt tittar lil´sis upp på mig med sina glada ögon.

Ett leende sprider sig upp över hennes små rosenröda kinder.

Jag ser den. Stoltheten. 

Stoltheten över att hjälpa andra.

Stoltheten över att kunna få vara delaktig.

 

Så vem är jag att döma?

Om mannen med skägget har en massa pengar på banken?

(jag tror dock inte att han skulle vilja sitta där då)

Eller om han behöver pengar till brödfödan?

Min dotter vill hjälpa. Dela med sig. Visa empati.

Och vi har råd med en ny säng för tusentals kronor. Vi har vänner.

Vi har tillräckligt mycket mat och godis på bordet,

för att sedan springa iväg till gymmet flera dagar i veckan,

 för att inte "lägga på oss för mycket".

 

Vem är jag att döma?

 

 

 

Att känna sig en aningens urblåst

 

Jo, vi marmorerade ägg igår.

Med inspiration från Helena Lyth

och hennes kreativa blogg. Den som jag fullständigt älskar! 

 

Det var ett äventyr i sig det där.

Barnen var galet förtjusta, mellan småkivandet om vem som fick mest plats

och tjafset om vems tur det var.

Men ändå - marmorering, med urblåsta ägg.

Och med ett löfte från Big Bro,

att "det här ska jag göra när jag blir stor, med min familj".

 

Jag som aldrig tidigare blåst ur ett ägg i hela mitt liv, fick lite å bita i.

För närmre en förlossning än så, det kommer man nog inte.

Jag tog i ända från tårna. För kung och fosterland.

Med tankar på framfall och rotlås och Gud vet allt...

Högröd i ansiktet och med en dotter bredvid om som hejade på.

"AMEN TA I NU, MAMMA!!! DET KOMMER SNART!"

Det kändes som att ligga i förlossningssäng.

Med en deja vu´ om mina jädra krystvärkar som aldrig har varit effektiva.

Hur jag pressat och tagit i, utan att det hänt nåt.

Det där med utdrivningsskede verkar inte vara min grej alls.

 Varken vid barnafödande eller urblåsning av ägg....

 

Men efter ett tag fick jag se, hur lite av äggvitan som försökte ta sig ut.

Med en översköljande känsla av, att har bara den passerat,

som kommer resten av sig själv sen.

Lika förlossningsmetaforiskt det.

Och jag lyckades! Gå i mål! Utan sugpropp eller tryck på magen denna gång.

Med en känsla av att vara en aningens urblåst.

Men med en återhämtning - betydligt snabbare än vid barnafödande.

 

Och sen, sen var det bara till att snabbt förlösa fem-sex ägg till.

All you need is love

"Mamma, jag älskar dig lika mycket som universum.

Ända tills det tar slut.

Mamma, universum tar aldrigt slut. 

Det är oändligt." 

 

 

När tulpanerna vissnat och efterrätterna tagit slut

En måndag.

När tulpanerna vissnat och efterrätterna tagit slut.

När tidiga rutinmorgnar tar vid igen och täcken dras över små huvuden.

 

En måndag.

Där jag ännu en gång berörs av de bortglömda barnen.

De som kommer i sista hand efter pengar, karriär och egentid.

Jag är själv inte Guds bästa förälder. Tro inget annat.

Jag är full av fel och brister.

Och hamnar på Föräldrars-misslyckade-väg ibland.

 

En måndag "bryr" jag mig bara om mig själv

Jag blir utskälld efter noter för att jag inte kör till leksaksaffären

under de fyrtio minuter jag är hemma mellan jobb och barnaktivitet.

Jag är visst egoistisk.

Fast jag kör taxi flera gånger i veckan.

Tar hem kompisar och skjutsar till kompisar.

Jobbar deltid för att ge dom kortare dagar på fritids och föris.

För att få träffa mina barn lite mera.

Ser till att läxor blir gjorda och att det finns extrakläder och kläder-efter-väder.

Bokar sommarsemester till Legoland

Dränker ungar i sommarklädsshopping redan i februari.

Fyller kyl och frys med mat.

Tar semesterledigt för att låta en älskad få gå på innebandycamp.

Läser bok och saga varje kväll.

Ligger nära, nära tills de somnat....

 

 

En sån måndag är det idag.

När tulpanerna vissnat och efterrätterna tagit slut.

Då jag hoppas att mina barn en dag förstår hur bra dom har det.

Även om jag hamnar på "Föräldrars-misslyckade-väg" ibland.



Tänk vad lite skummad mjölk kan göra

Hon har fått mani på det där med skummad mjölk.

Varje gång kaffemaskinen brassar till en latte åt mig,

så står lil'sis där bredvid mig i köket.

Tittar upp på mig med sina bedjande blå ögon 

och undrar om hon inte kan få det där allra sista skummet?

 

Så idag, när kylan kryper in under skinnet och flingor rasar ner för skyn,

slår vi till på varsin ASSD.

After. SwimSchool. Drink.

En hottie.

Medans jag sippar vaniljlatte i vanlig ordning,

får hon en varm-choklad-special.

En med skummad mjölk all-in.

Toppad med O'hoysås och marshmallows.

 

Är det vinterlördag, så är det.

Och ingen är gladare än hon.

Hon som säger att det är hennes bästa dag någonsin!!!

 

Tänk vad lite skummad mjölk kan göra....