måndag 12 augusti 2019

Måndagsmys med dressing?


Klänning på svengelska borde väl heta dressing?
Eller?
Fast idag har hon iallafall det - klänning.
En, numera, ganska ovanlig företeelse.


Jag har planerat att vi snabbt ska åka in till stan och fixa pass.
Sen hem igen och tvinga mig ut på några kilometer.
Men plötsligt rotar hon fram en klänningen som gonat till sig,
nere i en låda under några år.
Som har fått "mogna" som ett gammalt vin. 
I stan är sommar-kvälls-ljummet
och festivalstämning.
Och hon har klänning på sig.
Och jag med.
Och sånt måste man kanske ändå fira?
Eller?
Men gör det ändå.
Hamnar på Tugg, 
som vi aldrig provat innan.
Och blir förtjusta.
Så förtjusta att det tar lång tid innan vi kommer hem.
Och det känns alldeles försent, att ge sig ut och springa.

Som det kan bli,
 när man måste passa på å fira att lil´sis har klänning på sig.
Och som det kan bli, när man egentligen inte alls har lust att ge sig ut och springa.

Måndagsmys med dressing.
Alltså.

onsdag 7 augusti 2019

När man inte är riktigt färdig

Jag avslutar semestern 
ungefär som jag började den.
Med bärplock, syltkok och kvällsdopp.

Ikväll ligger vi alla fyra och guppar
 bland de ljumma vågorna.
Vill inte gå upp.
Vill inte att det här ska ta slut. 


Om vädret var annorlunda, 
hade ångesten troligen var svagare.
Om inte solen värmt mig så in i Nordens skönt..
Om vi inte haft det så bra och njutit av sand mellan tårna
och av gästvänliga välkomna-kramar...
Om vi inte älskat sommar, sol och semester!
Då hade ledighetsavskedet inte känts lika svårt.

Jag kommer sakna mina morgonpromenader längs havet
och sommarprat i lurarna.
Jag kommer sakna mina morgondopp.
Att dricka morgonkaffet långsamt.
Att ligga utomhus om kvällen under mina lysande "innebandybollar"
och läsa i min ensamhet.
Jag kommer sakna att få äga min tid.


Sommarledigheten,
som jag kommer sakna dig.
För jag är inte riktigt färdig med dig än.

Amen.






söndag 4 augusti 2019

Tjena kexet! Står du här å smular?

Den går mot sitt slut nu.
Ledigheten.
Fr o m imorgon,
 är vi bara tre som vilar kvar i sommarlovets varma, trygga famn.
På torsdag bara två..

Medans delar av Sveriges befolkning 
slåss mot jobbångesten,
springer jag några kilometer och 
slåss jag mot min urusla kondition.
Om fem veckor är det Midnattsloppet.
Och jag har inte sprungit en mil sen....
.....sen....
förra Midnattsloppet.
Hrmpf.


Jag har mest legat i dvala.
Stranddvala.
Fikadvala.
Och bekvämlighetsdvala.

En f d kollega tipsade mej om de här muggarna.
"Om du köper tre paket Ballerina eller Singoalla,
så får du en mugg på köpet."

Ja, vad säger man?
En jäkla massa kexpaket har inhandlats.
Och inmundigats.
Ja det fattar ju alla,
att nån löparkropp byggs ju inte på sånt här.
Bara betongben.

Men coola är ju de där muggarna.
Och ni kan ju bara gissa hur många gånger den här familjen kört linen -
tjena kexet, står du här å smular?

Kex till förbannelse alltså.

torsdag 1 augusti 2019

Att ramla pladask

Jag trasslar mig ur juli,
utan att riktigt hinna säga farväl.
Och ramlar pladask in i augusti.
Ka-boom!

Snart är det dags.
Att flytta tillbaka till rutinernas land.
Äta-jobba-sova... ni vet....
Det blir bra det också.
Även om det är smått ångestladdat.
Innan.
Same procedure as last year.
As every year....
Actually.
Sen tar det en förmiddag
och man har redan glömt hur det kändes att vara ledig.

Så vi försöker förvalta våra sista gemensamma dagar väl.
Röjer i förrådet när regnet strilar utanför
och medans barnen är hos kompisar.
Det är som en stor befrielse.
Som en lättnad när tippen tar emot all skit med sina öppna armar.
Som ett stort PUH!
Och en viktlättnad på tio kilo.


Barnen hamnar i lättare chock.
När de kommer hem.
När de ser vad vi trollat bort och presterat.
Ett decennium av ångest.

Jag ger mig ut i augustikvällen.
Den bjuder mig på tidigt mörker.
Blå timmen.
Magi
Och en dimma, 
som viskar att hösten snart är här.

Men jag är så nöjd.
Även om jag vill ha mer.
Nöjd över blandningen av vila,
våra möten och prestationer.
Och av känslan, att kunna tänka mig gå ut 
och lägga mig på en madrass i förrådet inatt.
Crazy woman - I know.

lördag 27 juli 2019

Man måste bara älska sommar, sol och semester


Jag vet, det har varit tystare här 
än i graven.
Men jag har haft fullt upp med njuta av att vara här och nu.
Att ladda energi och minnen, 
inför mörkare tider.
Fullt upp med att träffa vänner.
Lära mig att uppskatta öl igen.
Lösa syskontjafs och inse att jag gillar gröna föremål.
Jag har haft fullt upp med att älska sommar, sol och semester.
Och åka runt på Sverigetouren.

Men nu är jag tillbaka.
Och för den som vill,
får man lov att följa med mig bakåt i tiden.
Och njuta av samma som jag gjort.
Åtminstone delar av det.

Hepp!



fredag 26 juli 2019

Sverigetour del 7 - Hemlängtan


Vi lämnar Sälen
och rullar hemåt.
En, två dagar tidigare än planerat.
Vi har varit på resande fot under tio dagar.
Det är trettio grader varmt.
Vännerna skickar frestande vi-är-på-stranden-bilder
Och vi längtar efter playahäng.

Vi är nöjda, det är vi.
Vi har plockat hjortron i kvällssolen,
samtidigt som vi låtit oss ätas, likt delikatesser, av myggorna.
Jag har plockat midsommarbukett i juli
och tjatat på barnen om att läsa varje dag.
Någon (inte jag) har kokt hjortronsylt
och bränt botten av kastrullen.
Vi har spelat Alfapet tillsammans 
och ätit chips.
Vandrat uppför Kungsleden
och tryckt i oss obligatorisk fika.
Och tittat på solen,
 som gått ner mellan dalar och berg.


Så vi är nöjda,
det är vi.
Och lämnar Dalomfjällen för Skåneland.
För denna gång.

torsdag 25 juli 2019

Sverigetour del 6 - Kring denna kropp


Vi är på tur.
Nära norska gränsen.
I Rörbäcksnäs.
Här finns Longhorn.
Och världens bästa hamburgare.
Har jag hört.

Jag är inte så fancy av mig.
Men när vi kör in på en tom parkering intill ett småsjaskigt trähus,
blir jag väldigt o-s-ä-k-e-r på de rekommendationer vi fått.
Klockan är sex och stället är helt tomt på gäster.
Utanför sitter en man och läser tidningen, 
lagom ointresserad av att ge vår ankomst ett välkomnande leende.
Men vi går in.
Och vid baren möter han upp oss.
Han - ifrån köksingången.

Vi tar mod till oss.
Beställer på engelska.
Jag, ytterst osäker på kvalitén på min kommande rätt....


Men det blir bra.
Riktigt bra!
Det kommer fler gäster.
Och ännu fler gäster.
Och fyra fina hampingar landar på vårt bord.
Homemades.
Vällagade.
Mumsiga! 
Och riktigt, riktigt goda!


När man är Rörbäcksnäs, så ska man visst bada.
Om man vill.
Och vi är inte svårflörtade.
Även om vi snackar insjö.
Eller tjärn.
Gorrtjärn.
Nä vi har hängt i tjugofem-trettio-graders-värme
och längtar efter att kylas av.
Vattnet är annorlunda.
Ljummet, men kyligt som en bergstopp.
Men botten fin.
Först lite långgrunt, för att sen bjuda på rejält djup.
Men det är fantastiskt skönt.
Och efterlängtat.
Iallafall för en badguru som jag.

Jag tittar ut över sjön.
Kollar in alla människor som parkerat sig på denna lilla strand.
Låter ögonen vila från Kring denna kropp.
Det är en viktig bok det där.
Om kroppshets.
Om att äga sin kropp.
Bestämma själv.
Hur den ska se ut.
Hur den ska få användas.
Och av vem.
Om skuld och skam.

Jag tänker ofta på det där om sommaren.
På stranden.
Jag tänker på alla som egentligen
vill hänga på stranden, men inte vågar.
Som känner sig obekväma.
Som är rädda att bli bedömda.
Att inte passa in.
Sånt gör mig så ledsen.
För vem ska bestämma sånt?
Kan inte alla få äga rätten själv om sin kropp?
Och göra som man vill?


onsdag 24 juli 2019

Sverigetour del 5 - Kvinnors begränsade sfär


Jag går längs korridoren.
Den utan fönster.
Den utan människor.
Bara jag och en massa öppna dörrar.
Jo hotellet håller på att renovera.
Göra fint.
Fint som snus.
Ljust och fint.
Och fräscht.

Men de där korridorerna.
Med öppna dörrar.
Och mörka ensliga rum.
De får min kvinnliga reptilhjärna att gå igång rejält.
Som ett skadat djur, sneglar jag in i varje rum.
Höger. Vänster. Höger. Vänster.
Finns det nån här som vill mig illa?
Som vill dra in mig i ett rum och leka härskare?
För här finns ingen som hör.
Om ett skadat djur, börjar yla.

Jag tänker hur sjukt det här är.
Mina känslor.
Hur alarmet i hjärnan sätts igång.
Hur beredskapen höjs.
Hur musklerna spänns.
Och hörsel och syn spetsas till.

Jag har tack och lov aldrig råkat ut för nåt.
Men i decennier har mina öron fått höra talas om flickor, tjejer, kvinnor och tanter
som råkat illa ut.
Som dragits in i buskage, bakom tunnlar, in bakom stängda dörrar.
Förnedrade.
Livrädda.

Det är inte klokt.
Att min sfär ska begränsas så.
Att kvinnors sfär ska begränsas så.
För jag tror inte jag är ensam.
Och jag tror heller inte,
 att de är många män som känner så.

tisdag 23 juli 2019

Sverigetour del 4 - Separation i fjällen

Tisdag morgon och vi vaknar upp i Sälen.
På Högfjället.
Och en blygsam sommartemperatur på tolv grader.
Det är då beslutsångesten vacklar.
Hemma i Skåne verkar värmen ha tilltagit.
Och vännerna ligger på stranden som packade sillar.
Jo iallafall av vad man kan utläsa på bilder som skickas till mig.
Eller på sociala medier.
Och här uppe, är temperaturen lika mycket,
som en sämre nyårsnatt hemma på Näset.

Fast vi har redan bestämt,
att vi ska dela på oss.
Bokat upp och betalat avgifter.
Killarna för sig.
Och tjejerna för sig. 


Big Bro och han-jag-är-gift-med
hyr bikes.
Åker runt på cykelspår.
Nerför backar.
Och beklagar sig något om uteblivna cykelbyxor.


Vi tjejer, blir med ytterligare en tjej.
En Saga.
Och trampar kavat upp för hela Gustavbacken.
Jag tänker att backarna är bra mycket brantare när det är sommar.
Och det är inget snack om vem som är i bäst form -
 Saga.


Sen vandrar vi vidare bort till Stensjön.
Det får mig att tänka på planeten Mars.
Inte för att jag nånsin varit där, 
men jag föreställer mig ett kargt och stenigt landskap.
Själv tycker jag att det är så vackert här, 
att det gör lite ont.


Det är inget snack, utan att de där två trivs.
Dagen när vi hyr hund,
är tveklöst årets höjdpunkt.
Både bättre än julafton och födelsedag,
tillsammans,
om man frågar lil´sis.


Fjälluft.
Och ett nittionio-våningars-träningspass.
Sånt somnar man ovaggad på.

måndag 22 juli 2019

Sverigetour del 3 - En ny tradition

Det är en ynnest att få åka runt så här i Sverige.
Jag känner sådan tacksamhet,
över att få sladda in hos nära och kära.
Över gästfriheten
att få bo några nätter här.
Några nätter där.


En ny tradition har frodats.
Ett stopp hos vännerna i Dalarna.
På deras sommarställe nånstans mellan skogarna,
fälten och sjöarna.
Just där hänger de några veckor om året.
I ett hus som är så sött,
som i en saga.


Det är inte konstigt att vi trivs i sällskapet,
som är fullt av värme och omsorg.
Barnen har bara träffats vid två korta tillfällen tidigare.
Men ibland är likheten nästan för stor för att vara sann.
Tjejerna odlar ett gemensamt intresse - gymnastik!
Det är volter, flickisar och Gud vet vad.

 

Grabbarna ett annat - innebandy.
Jo det finns drömmar om SSL i dessa pojksjälar.
Den ena drömmer om en plats i Storvreta.
Den andra om en plats hos rivalen - tillika hemmaklubben - Falun.

Och så finns det två pappor.
Som simmat utanför bild.
Som gillar motorsnack, SSL och är innebandytränare.
Åt de blivande stjärnorna ovan.


Och så finns det två kloka mammor.
Som gillar enkelheten och äktheten.
Som knöt vänskapsband i Bromma.
Någon gång i slutet av nittonhundratalet.
Då vi båda jobbade i varsin förskoleklass.


Jag tänker att det måste vara,
 ovanligt med så många gemensamma intressen.
 Och jag tänker att jag har det ovanligt mysigt.
Redan nu, tror jag mig kunna utlysa denna kväll som sommaren bästa.
Jo så är det.
För det känns svårt att kunna toppa en middag i en faluröd-målad-loge.
Fylld av stämning, god mat och varmhjärtade människor.
Och avsluta den med grillade king-size-bilar över öppen eld.
Innan det är dags för att tacka för en minnesvärd kväll.
Krypa ner i sängarna.
Och se hur elden tar sina pustar,
 innan vi kommer till ro och somnar.

Amen.


fredag 19 juli 2019

Sverigetour del 2 - Fjäril´n vingad syns på Haga

Några mil väster om stan bor hon.
Min lillasyster, med familj.
Det är tradition det där,
att hälsa på dem några dagar varje sommar.
Även kallat vårat "lantställe".
Fast de bor ju där året runt.

I år gaddar kusinerna ihop sig.
Tjatar om att få åka in till Grönan.
Fast det är tjugoåtta grader varmt.
Vindstilla.
Och att de kommer få köa till förbannelse.
Men så rapporterar nyheterna om en 
maskerad man som viftat med pistol i tunnelbanan.
Och sen är tivoliprojektet totalt nerlagd.
Over and out!


Lättade vuxna försöker därefter muntra upp besvikna barn.
För det är så vuxna människor gör nu för tiden.
Köper oss fria från skuld.
Kompenserar.
Så även jag, tydligen.
Ibland.
Ni vet, som plåster på såret.


Så vi åker ut till Haga.
Hela klanen.
För att titta på hajar.
Sköldpaddor.
Fiskar.
Och fjärilar.
I massor!


Och det kan varit en mindre briljant idé.
Ja jag är ju lycklig förstås över alla fjärilar som jag kan fotografera.
Men det är typ fyrtio grader inne djungeln.
Och svetten rinner längs alla nio ryggarna.

   


Puppor i massor!
Oklart dock om det är gladpuppor,
eller surpuppor.


Nä, det mest briljanta idén står nog min svåger för.
Hämtpizza i Nockeby
(verkligen mina gamla hoods)
och sen pizza-pick-nick på klipphällarna,
andra sidan bron.

Ibland krånglar vi bara till det vi vuxna.
Pizza och sedan snabbt hem till bryggan igen för att bada.
Det behövs inte mer än så.
Iallafall om man frågar barnen.



torsdag 18 juli 2019

Sverigetour del 1 - Stockholm i mitt hjärta

Efter sju osminkade dagar,
 kletar jag på mig lite svart runt ögonen.
Sätter mig i bilen.
Tillsammans med de andra.
Och far till Stockholm.

Därmed går startskottet för årets Sverigetour av stapeln.
Stockholm.
Stenhamra.
Furudal.
Sälen.
I den ordningen.


Men Stockholm alltså.
Ännu en gammal hemstad.
Jo det värker i hjärtat efter att få luftas där i ett dygn eller två.
Kanske fler.




Vi bor på hotell.
Ett av dem jag varit sugen på så länge.
Ett hotell, där jag kränger i mig av mängder med supergod frukost.
Njuter av dess interiör.
Men som för övrigt inte lever upp helt till mina förväntningar.



Också leker vi Familjen Kulturell.
En lek som uppskattas mer av de vuxna än barnen.
En lek som bland annat består av ett besök på Fotografiska.



Jamen visst,
ni kan ju bara se framför er vem som går först i täten
och leder in familjen på det här stället.
I.love.this.place!
Och jovisst, Vincent Peters moviestar bilder tilltalar även de små.
Framförallt om det är avporträtterade fotbollsspelare.


Men James Nachtwey´s Memoriautställning
håller vi vuxna för oss själva.
Full av den hemska verkligheten.
Krig och orättvisor.
Men vilken fantastisk fotograf och förmedlare han är!
Det är helt omöjligt att oberörd gå ifrån hans utställning.
Omöjligt!
Det är då jag på riktigt inser att vad en riktig fotograf är.
Här finns ingen plats för några omtagningar.
Det är här och nu.
En fotograf som viger sitt liv att förmedla.
Som riskerar sitt liv....

Samtidigt är det också genom hans bilder,
som jag inser hur sjukt lycklig jag är som föddes just i detta land.
Och hur sjukt dåligt jag mår över alla andra som inte gjort det.

Sen vandrar vi fyra hem till hotellet igen.
Genom Gamla stan.
Genom julinatten.
Tillbaka till hotellet som inte helt lever upp till mina förväntningar...

#whoreallycaresaboutit




söndag 14 juli 2019

När det skaver

Det skaver och kliar i kroppen.
Olustkänslan växer sig större.
Och kanske även tjurigheten.

Det är en sån där söndag, 
då jag cyklar ner till stranden för att koppla av,
men inte får ro.
En söndag då hjärnan vill prestera,
men kroppen inte kommer till skott.
När jag försöker vara social,
men inte orkar prata.
När jag önskar ta ett steg framåt,
men ramlar två tillbaka.
En söndag, då hela jag känner mig obekväm.
Som en trotsig treåring.
Fast i barnsitsen, på en kundvagn.
I en stickig, tajt jädra tröja....


Jag har nya löparskor.
Igen.
Som jag vill prova.
Men inte vågar.
Jag vill springa,
men är rädd för att ställa till det för ryggen.
Just när Gud är på semester.

Men tänk ändå.
Kanske, bara en liiiiten liiiiiiten runda.
Bara två kilometer.
Kanske tre.
Kanske?
Kan det vara så farligt?

Kan det vara så farligt att springa tre kilometer
och sen känna the flow och ingen smärta alls?
Och bara "råka" fortsätta lite till.
Fortsätta hela vägen ner till bryggan.
Doppa sig i evighetens hav.
Och känna hur hela kroppen och huvudet tvättas rena?
Hur skavet suddas ut?
Och kliet i kroppen, byts ut mot ett brett leende?
Känna sig fullständigt ensam en stund.
Fri.
Och med en rejäl dos feelgood istället?

Nä det kan det inte....
Och det kan vara värt en baksmälla dagen efter.
Iallafall en liiiiten.

Amen.





Hur svårt kan det vara?

Jag har en plan.
En semesterplan.
Om jag lägger mig elva varje kväll
och går upp klockan åtta,
så har jag laddat med bra många timmars sömn.
Då borde det inte kunna vara så in i Bengans svårt att dessutom 
hinna med en timmes promenad?
Och en timmes läsning?
Eller hur?

Då är det ju ändå tretton timmar kvar av dygnet?
Som man kan laga mat på.
Handla.
Umgås med vänner.
Åka till återvinningen.
Städa.
Blogga.
Äta glass.
Vattna växter.
Tjata på barnen.
Packa badväskor.
Packa upp badväskor.
Och hänga på stranden.
Inte nödvändigtvis, allt på en och samma dag.
Absolut inte.
Men ni vet, livet i ekorrhjulet...

Men det är svårare än man kan tro faktiskt.
Jag får riktigt piska mig själv för att röra på aktersnurran
och rocka loss en timmes promenix.
Jo på riktigt!
Amen Jösses, hur svårt kan det vara?


Och läsningen då?
Jo det haltas där också.
Även om böckerna är bra.
Även om böckerna äger en sån där villhöver-mer-känsla.

Bokhandeln på Riverside Drive...
En feelgood bok. Absolut.
Jag gillar. Och jag villhöver.

Vi är från samma by.
Hon och jag.
Författaren.
Våra vägar har mötts.
Flera gånger när hon var liten och jag var tonåring.
Vi känner inte varandra.
Men nyfikenheten över hennes böcker,
blir större, bara därför att.

Så jag struntar i att lägga mig elva.
Och vakna åtta.
Men strävar fortfarande.
Efter nio timmars sömn.
En timmes läsning.
Och en timmes vicka-på-rumpan-promenad.

Wish me luck!
I´m just saying.
Wish me luck!





onsdag 10 juli 2019

En gång var jag i Halmstad, två gånger

Trion är på äventyr.
Lämnar Skåne för Halland.
Lämnar Guldkusten för Bästkusten.
Strax efter gränsen - där landskapen möts -
hämtar vi upp mamma-slash-mormor.

Vi rullar vidare.
Med siktet på go´fika i Halmstad.
På goda bullar,
på ett ställe som stått på min bucketlist över ett år.

Ja men, ni fattar.
Det är nästan både religiöst och heligt.
Jag är grymt laddad.
Och har kört femton mil.
Vi är på väg att avverka den sista,
när mamma tittar på vägbeskrivningen och säger:
"Är du säker på att det är öppet idag? 
Här står det att det är stängt på måndagar"
Ridå ner.
Hela vägen till golvet.

Jag har förhört mig med bageriet på Instagram.
Kollat så att de inte har semesterstängt denna vecka.
Nädå, det är öppet som vanligt.....
Men jag har missat att de vanliga öppettiderna,
 innebär stängt söndag och måndag.


Fast vad säger man liksom?
"Haha, lika lång väg tillbaka?"
Eller "en gång var jag i Halmstad två gånger?"
Jodå, på måndagen står jag utanför och tittar in genom fönsterna.
Sen kör jag sex mil.
Hem till mamma.
Blir uppassad.
Och sover.


Och sen på tisdagen står jag där igen.
På trottoaren.
I en lång kö ringlandes utanför bageriet.
Utanför Feldt´s Bröd & konfekt.
Dreglandes över alla bakverk.
Över bullarna,
som försvinner i rekordsnabb fart.
Ja her.rej.is.ses vad folk handlar bullar!
Det borde nästan varit krigsransonering på dem.
När vi kommer fram till kassan,
finns det 1 kvar?!


Fast jag fattar åtgången.
Det gör jag.
Smaskiga, så det räcker och blir över.
Och efter detta besöket, funderar jag allvarligt på att viga all min fritid 
åt att lyckas baka lika goda bullar.
Jo, på riktigt!


Big Bro snor åt sig sista bullen.
Medans jag och lil´sis knaprar loss på goda skapelser av choklad.


Här är han.
En nöjd fikakung.
Och jag är nöjd jag också.
Även om jag hade drömt om bullfrossa.
Men jag snor åt mig en stor tugga av hans vaniljbulle.
Och efteråt vandrar vi vidare.
Bort till Feldts cykel och socker.
För köpa med oss en bulle,
till han-jag-är-gift-med-och-som-ännu-inte-fått-semester.
Fraktar den hela vägen hem till Guldkusten.
Och snor åt mig en fjärdedel av denna,
innan jag bjuder bort resten helt och hållet.

Go´fika.
Tillslut alltså.
Efter ett års längtan.
Och en jädrans massa mil.
Men jag hoppas snart på ett återseende.




fredag 5 juli 2019

Att älska i nöd och lust

Jag krälar runt i jordgubbslandet.
Med Isabella Löwengrips sommarprat i öronen.
Då och då,
ställer jag mig upp mellan raderna av bär.
Sträcker ut ryggen,
likt en varelse som delvis är pensionär.
Delvis gravid.
Det här är egentligen, 
inget för en rygg som min.
Men jordgubbsplockning.
Och sommarprat.
Ett måste.
Det blir inte somrigare än så...


Jo att fridfullt råka lägga sig på loungesoffan.
Under ett parasoll.
Och bara "råka" somna.
Det är sånt som också hör till.
Sommar och semester.

Sommar och semester.
Det är på riktigt nu.
Jag har passerat målsnöret.
Och vaggat in i ledigheten.

Och jag lovar.
Jag ska älska i nöd och lust.
I fyra och en halv vecka.
Jag ska älska dig, när du är stekhet.
När du får min hud, att bli så svettig,
att jag måste gå barfota nerför stranden och svalka mig i vattnet.
Jag ska älska dig, när du trilskas.
När du bjuder på regn- och tråkväder, 
så att jag måste rensa garderober.
Jag ska älska dig, 
för att du ger mig tid för mina nära och kära.
Jag ska älska dig,
när jag tjatar på mina barn.
Att få dem att läsa böcker,
 istället för att sitta framför skärmen.
Jag ska älska dig lite extra,
när jag får till en morgonlöpning med dopp.
När jag äter mjukglass.
Spelar spel med min familj.
Tar djupa andetag.
När jag får läsa en bok ostört.
Och när jag ska diska, städa och tvätta.

Jag ska älska dig!
I nöd och lust.
Jag ska älska dig S-E-M-E-S-T-E-R!
Jag ska älska dig, hela tiden.
💗





onsdag 3 juli 2019

Som en urpyst luftmadrass. I glassgubbekostym

Egentligen gillar jag inte luftmadrasser.
För jag blir sjösjuk då.
Åtminstone om jag guppar runt på en sån,
ute på havet.
Jag skojar inte!

Men just nu,
 har vi ändå nån form av pakt.
Jag känner mig precis som en luftmadrass.
En klen sådan.
En sån, där luften pyst ut
och det knappt är nånting kvar....

Jag vet inte exakt när det hände.
Men jag tror det var nånstans på motorvägen i söndags.
 Mellan Hörby och södra Lund.
Vid cirka 15.53-tiden.
Då jag somnade i passagerarsätet på en svart Volvo V70.
Det händer liksom nästan aldrig annars.
Att jag somnar när jag åker bil.


Så jag antar att luften försvann helt där.
Efter en minisemme i Kristianstadstrakten.
Kroppen min, 
hade kanske haft det för bra med 
hotellfrukost.
Bad.
Vackert väder.
Och god middag.


För efter lite spankulering i min gamla studentstad,
hittade vi hit.
Till Innergården.
Som är precis vad det låter som -
en innergård.
Med servering.
God italiensk mat på menyn.
Och ett underbart mottagande.
Ett nytt smultronställe helt enkelt.
Som jag gärna vill återvända till.


Pizza med chevré.
Hasselnötter.
Grönkål.
Och nektarin.
Bästa pizzan sen, 
förra årets päronpizza i Varberg.
(åh nu blev jag hungrig!)


Tjejen i grönt känner vi inte alls.
Faktiskt.
Men hon fick följa med på bild.


Men den här tjejen känner de flesta till.
Lil´sis.
Och återkommande modell på den här bloggen.


Fast hon är rätt trött på att vara fotomodell hela tiden.
Eller att jag ska fota allt, hela tiden.
Jag tycker nog att de är väldigt tydliga med det på den här bilden.
Han-jag-är-gift-med och lil´sis.
J-ÄT-T-E-T-Y-D-L-I-G-A!


Men det är tur att jag gör som jag vill.
Fortsätter vara en fotografpina.
Och bada i min inte-så-uppskattade-bikini.
Även om jag ser ut som en glassgubbe 
med höga tanttrosor.
Och inte längre har sexpack på magen.
Nä, jag gör lite som jag vill.
Faktiskt.

Men jag är skittrött.
Urpyst.
Och längtar efter semester.
På riktigt.

Hepp