tisdag 31 december 2019

Ett sista inlägg



Igår tog jag decenniets sista dopp.
Idag skriver jag decenniets sista inlägg.
Eller det sista inlägget på den här bloggen.
Om vi ska vara noga.
För att sen stänga dörren
och säga adjö.

Allt började en nyårsafton.
För tio år sen.
2009.
Jag var relativt nybliven tvåbarnsmamma.
Och gav mig själv som nyårslöfte,
att blogga ett år.
ETT ÅR!
Man kan väl säga att jag höll det löftet.
Med råge.

Det har nu gått tio år sen dess.
TIO ÅR!
Och jag vet knappt hur livet levs utan bloggandet.
Jag har lagt tusentals timmar på bildredigering och skrivande.
Tusen timmar som utvecklat mig 
till den fotograf och skribent jag är idag.
Den absolut bästa skolan för mig.

Jag har aldrig fått nåt näthat.
(Okej bortsett från den här: "Is Ellis gay? No you are!"
Men det är inget att hetsa upp sig för.
Jag är mest nyfiken på vem Ellis är)
Utan bara fina och uppmuntrande ord.
Vilket jag är så glad och tacksam
och som också gett mig anledningen att fortsätta så länge.

Men nu börjar barnen bli stora.
Och jag tänker att det är dags att fylla fritiden med lite annat.
(ett inlägg tar i snitt 1 timme att skriva)
Kanske sporta mer.
Bygga ryggmuskler.
Städa garderober.
Åka till tippen.
Läsa fler böcker.
Ta nån sminkkurs.
Lära mig förstå tonåringar.
Vad vet jag?

Men nu är det dags att stänga.
Säga tack för alla hejarop.
Kanske kommer jag tycka att det är underbart utan bloggen?
Kanske kommer jag få utslag och abstinens
och börja skriva på nåt nytt.
Den som lever få se.

Over and out.

💗💗💗💗💗



måndag 30 december 2019

En sista årskrönika

2019.
Ett galet händelserikt år.
With good things.
And bad.
Ibland upp som en sol.
Och ner som en pannkaka.
Men som summa kardemumma,
kommer minnas mestadels med glädje.


Så 2019 alltså.
Årets som bjöd på kategorierna:

Bästa: USA-resan. Jag lever fortfarande på den. Och minnena.

Skönaste: Ett kalldopp när hjärnan är överkokt och kroppen vill galoppera iväg - är ALLTID skönast!

Oväntade: Att jag har fotograferat två bröllop i år! Fast att jag egentligen inte gör sånt...

Favorit-som-kommer-i-repris: Spanien på höstlovet! Love it!

Stoltaste ögonblick: När Big Bro fick ta emot utmärkelsen som en av skolans fyra kompisambassadörer.

Projekt: Få tiden att räcka till

Kärlek: Min familj. Fast jag blir tokig på dem ibland. Fast det blir de säker på mig också.

Konsert: Lätt ju! Ola Salo! Fast det var å andra sidan den enda... Men publikfrieri? Absolut!

Never-ending-story: Jakten på strumpor. Ett gissel när aktuella skostorlekar i familjen är 39, 40, 41 och 42. Och tre av fyra gillar svarta strumpor....

Fest: Kanske inte räknas som fest. Egentligen. Men kvällen i Dalarna hos våra Falukompisar - mmmmm.... det var festligt nog i all enkelhet. En sån kväll har rotat sig djupt och kärleksfullt i både hjärta och minne.

Skratt: Jag skrattar ofta med mina kollegor. Så viktigt, för att fortsätta orka i skolans värld.

Efterrätt: Alltså en gammal goding - Pollykakan! Måste vara den mest efterfrågade i år.

Utveckling: Mina innebandyskills. Inte för att jag spelat så mycket. Men studerat desto mer. I somras gjorde jag ett ytterst oväntat mål på han-jag-är-gift-med, genom att tunnla mig själv bakåt och rakt in i mål. Den finten var SSL-kryddad!

Oavslutade: Tjatet på mina barn....

Succé:
 När Kämpingelaget Happy (0:23 in i filmen) tävlade för första gången i Rikshoppet Fyran - tog medaljer i alla grenarna och vann totalen!

Låt: Dance Monkey (Tones and I)

Bok: På A = ljudbok, svarar jag "En helt vanlig familj" av Mattias Edwardsson. På B = vanlig bok, svarar jag "Verkanseld" av Louise Bojje af Gennäs

Förändring: 2019 - året som bjöd på den ena överlappande förändringen efter den andra. Det har varit svårt att hämta andan mellan varven...

Kära återseende: De är så många. I år har jag fått träffa flera av mina gamla fina och närmaste väninnor. Sådana som känt mig i 25, 27 eller 38 år! Feeling blessed! Men minnet som är starkast är dock det i Ängelholm. I hembygdsparken. Det var så längesen sist, som jag fick krama om min Josefin.

Oro: (Läs Panik!) När jag åkte Harry Potter and the Forbidden Journey! Oh. My. God!

Bristvara: Egentid med han-jag-är-gift-med

Sorg: Min extramamma som inte längre finns med oss. Hon som alltid kallade mig Tittilina 

Klädinköp: Zebrakoftan

Tips: Ge f-n i massagestolen på våning 2. Jag tror den utlöst två akuta besök till Gud denna terminen..

Fundering: Män som hatar kvinnor. Som slår, våldtar, förföljer och kommer undan. Hur en del män hålls bakom ryggen? Slipper ta sitt ansvar.

Löfte: Att träna ryggmusklerna ännu mer, så att jag förhoppningsvis kan börja medelåldersjogga igen.

Amen!


lördag 28 december 2019

Med all jäkla rätt!

Julledighetens dagar skrider skyndsamt förbi.
Lite för skyndsamt.
Faktiskt.
Jag hinner knappt vakna,
förrän det åter är dags att rulla in sig mellan lakanen.
Och sova.
Igen.
Det enda jag hunnit däremellan
är nån kopp kaffe, lite mat,
en promis,
(jepp, i jakten på hundratusen steg - i veckan)
förhoppningsvis några lästa sidor i min bok.
OCH
en Harry Potterfilm på Kanal 5.
Man kan ju ana hur livet kommer te sig, när jag blir pensionär.
Just saying!


Men Harry Potter alltså.
Hooked at Universal!
Innan dess - not that much!
Jo en film som blev sedd.
Eller tre.
Men inte mer än så.

   

Nu sitter jag och fulgråter.
Fascineras av alla kreativa små detaljer.
Och känner mig smått åksjuk.
Bara av att titta på när det spelas Quidditch.
(hörde jag nån viska nåt om känslig balans?)

Det måste vara nån slags post-traumatisk stress efter
Hidden-Journey-resan i början av året.
Mon dieu!

Och om det inte varit för att vinröd,
är allt annat än min färg,
så hade jag gladeligen struttat runt i en långvirkad
Gryffindorhalsduk.
Även om jag tycker att Slytherinfärgerna
 är så mycket snyggare!
Men alltså man vill ju inte förknippas som ond och mörk.
Nä, det vill man verkligen inte!
Så då blir det istället - ingen alls!

Men en sak vill jag -
och det är titta färdigt på de andra filmerna som är kvar.
Så om nån söker mig de närmsta dagarna
mellan arton och tjugoett?
Då finner ni mig troligast hemma.
I långa soffan.
Under en rosa filt.
Med choklad i munnen.
Och latar mig.
Med all jäkla rätt!

Amen.





torsdag 26 december 2019

Att vara en post-jul-älskare

Post jul.
Då andas jag lugnare igen.
Sover längre på morgonen.
Och tillåter mig att köra ett sextimmars tv-maraton.
På en och samma dag!
Nåt sådant skulle aldrig ske annars.
Om jag inte är sjuk förstås.

Nä, jag är ju en sån där duktig flicka.
En doer.
Som alltid hjälper till.
Erbjuder sig.
Och a-b-s-o-l-u-t inte vill uppfattas som lat och bekväm.
Eller som en parasit.
(det är mina egna tankar, jag vet)

Det är därför jag har så svårt att njuta av december.
Pre jul.
För då har jag fullt upp med att baka kakor till diverse ändamål.
Lägga ner lucialinnen.
Tvätta och stryka.
Komma på vad barnen kan tänka sig i julklapp från släktingar.
Sen dessutom och handla dem.
Och trängas med folk.
Lägga 30 timmar på att göra personliga fotoböcker åt barnen.
Vakta frysen så att lussebullarna inte äts upp.
Och sen baka nya när jag insett att jag ändå inte kan
 vakta den när jag är borta....
Det är pepparkakshus som ska pyntas
och julgransfot som ska in-i-det-sista-handlas.
Det ska vallas på Vellingeblomman.
Det ska julavslutas på sex, sju ställen.
Slås in julklappar.
Och helst ska jag åka iväg med barnen till nåt mysigt juligt ställe,
för att de ska minnas sina barndoms jular som magiska...


Så jag är en sån där post-jul-älskare.
Som trivs bäst när rushen är över
och faktiskt kan tillåta mig att vara lat.
Bekväm.
Läsa en bok.
Och somna i soffan. 
När som helst under dagen...

Men nu andas jag igen.
En luft som doftar tång, tonfiskmacka och sälbajs.
Åtminstone idag.
Det är konstigt det där.
Att det luktar sälbajs ute på Måkläppen,
utan att man ser röken av just dessa lustfyllda djur.

Idag är det en annan dag av en julhelg.
I lugnare tempo.
Lil´sis är klädd som en färgkarta 
av rosa och violett.
Jag slipper hänga på mellandagsrea.
Och även om vi inte ser några sälar, 
så får vi ha några timmars tjejtid för oss själva.
Tid att bara vara.
Med varann.

Amen.









måndag 23 december 2019

It´s beginning to look a lot like X-mas

Där står den.
Granen.
Så grön och grann i stugan.
Huggen av flickorna i huset.
Eller nästan iallafall.
Jag och lil´sis åkte till granodlaren.
Valde noggrant.
Och vinkade sedan till oss en man i sina bästa år.
En sån man, som menade på att det var bättre att han 
låg på knä i geggamojsgräset och sågade ner granen med sin elektriska motorsåg.
Än att vi skulle göra det.
Med en gammal vanlig, hederlig bågsåg.
Jo, men det finns en och annan gentleman kvar.
Det gör det.


Måndag betyder skärmfritt.
På latin.
Eller iallafall hemma hos oss.
Och det är en utmaning i vårt palats,
må jag säga.
Framförallt en ledig måndag.
Jupp.
Men så hittar de där två en kortlek.
Spelar Skitgubbe.
Och jag njuter en stund av syskonkärleken,
när den är som bäst.


Lille julafton.
Dan före dan.
Och jag tror vi är redo nu.
En är full av förväntan.
En annan är tonårstrött.
En tredje är galet förtjust i sin Nutcracker.
Och en fjärde kokar gröt.

It´s beginning to look a lot like Christmas,
my friends.
It´s beginning to look a lot like Christmas...

När fjärde ljuset brinner,
vi huggit julegran.
Rocky roaden ligger mjukt i magen,
och snoret bor fortfarande i min kran. 

söndag 15 december 2019

Öken. Husbygge. Och brännskada

När tredje ljuset brinner
pyntar vännerna sin julegran.
Men denna mamman fixar pepparkakshus
och bränner sig som f-n


När jag vaknar upp den tredje advent,
är munnen ökentorr som sandpapper.
Jag har varit uppe flera gånger inatt,
snutit mig, sportat nässpray och druckit vatten.
Mon dieu.
Inte konstigt att jag överlägset leder 
familjetävlingen "mest-snor-vinner" -
då jag tillbringar mina arbetsdagar
 längst ner i hosta-rakt-ut-i-luften-grottan...

Men jag har avgett ett löfte.
Ett löfte om att limma ihop pepparkakshusen.
Ett till varje kiddo.
Förra året provade jag Baking Glue.
Och blev inte det minsta förtjust.
I år funderade allvarligt jag på limpistolen
Älskar limpistoler!
Men har så svårt fuskbygge.
Jag är ju sån - antingen gör jag det ordentligt.
Eller gör jag det inte alls.
Så det blir det "ordentliga" alternativet.
Det med smält socker.
Sånt som man kan bränna sig så in i Bengans på.
Sånt som överraskar en med rejäl brännblåsa på fulfingret.
En sån blåsa,
 som får en att ångra att man nobbade limpistolen...



Decembers tredje söndag alltså.
Med ökentorr hals.
Två husbygge.
Och en irriterande brännskada.

Hepp!

fredag 13 december 2019

Ovillkorlig kärlek

Hon lutar sitt huvud mot min axel.
Tar min hand och håller den ömt.
Själv har hon lussat tre eller fyra gånger idag.
Inte konstigt att ungen är trött.
Egentligen vill hon helst hänga
 där hemma i tevesoffan i fredagskväll.
Men hon väljer att följa med.
Till kyrkan.
För att jag så gärna vill förlora mig i änglasång och luciatåg.
Och för att hon helst vill vara med mig.
Ovillkorlig kärlek.


Lucia.
En kvinna med mod.
Och vilja.
En kvinna som gick sin egen väg.
Som vägrade gifta sig mannen som hon blev bortlovad till.
Och därmed blev angiven till kejsaren och dömdes att arbeta på bordell.
En kvinna som var starkare än både män och oxar tillsammans.
Omöjlig att rubba.
Eller bränns på bål.
En kvinna som endast kunde stoppas genom halshuggning.

En 1700 år gammal legend, 
som fortfarande känns högaktuell.
Om våldet mot kvinnor.
Att vara lika inför lagen.
Lucia.
En kvinna.
Ett helgon.
En högtid för eftertanke.

Det är Lucia.
Och jag får sitta i en kyrka.
Där ljuset är större än mörkret.
Och friden i hjärtat är större än på länge.

Amen




torsdag 12 december 2019

Om hopp i juletid

                                                För varje år som går, blir det bara svårare.
                                                              Det där med julklappar.
                                                                         Till barnen.

Det brukar bli träningsläger - typ sportish.
Eller nån annan upplevelse.
För jag får sån allergi över att köpa en massa materiella saker
som läggs på hög, bara för att det ska handlas till jul.
Och barnen ska drunkna i paket.

Så nu står vi här igen.
I nalkande juletid.
För att klämma ut några önskemål....
Och det enda jag lyckats komma på -
som kan behövas -
ÄR:
Åtta dussin med svarta strumpor!
För det verkar onekligen finnas ett svart hål i det här hemmet,
som just sådana fotlösa ting sugs in i......
Under mycket mystiska förhållanden.


Jag känner dock en tjej.
Som gör mig lite tårögd.
Stolt.
Och full av hopp - allt på samma gång!

En tjej som önskar sig en arkivväska till skolan.
OCH en pennvässare med behållare till.
"Så behöver man inte stå vid en papperskorg när man ska vässa"
Eller jo, egentligen önskar hon sig en nyare mobil.
Mest för ett större lagringsutrymmes skull.
Men det är onödigt mamma,
för det förstör miljön!

Herregud, säger jag bara!
Världen behöver fler av sådana där.
Människor med klokhet.
❤️


tisdag 3 december 2019

Saffransbiscotti. Och rysk roulette

Det är så lätt å hamna där.
I decemberstressen.
Iallafall om man är mig.
Och det är jag ju.
Mig.
Liksom.

Jag försöker andas lugnt.
Hitta små pauser.
Och läsa.
Just nu - Ja må hon leva
Det tvingar mig att tänka på annat.
Stänga av.


Jo jag har lite problem med julhysterin.
Jag får liksom lite ont i magen över all konsumtion tillika miljöförstöring.
Ont i͙ magen av att äta för mycket skumtomtar.
Och över alla de som inte får nåt att äta alls.
O͙n͙t͙ i magen när jag måste trängas i butiker
och stå så nära att jag känner andras varma andedräkt.

Men det finns saker jag faktiskt gillar också.
Som när lugnet lägger sig och midnatt råder.
Eller som när man dricker glögg och äter lussebullar,
när barnen har lagt sig.
Eller - för att inte tala om saffransbiscotti.
Nom-nom-nom.
Det kan faktiskt vara så att de är så goda,
att jag under skyltsöndagen,
köpte mina egna hemmabakade biscotti´s.
De som jag bakat till Big Bro´s fotbollslag och deras försäljning.
Så goda alltså!

Ja men nåt gott får man väl lov å ha?
Kidsen trycker ju i sig dubbla chockela´-kalendrar varendaste dag.
Och jag har typ ingen.
Igår kom jag på att jag kunde överraskat familjen med en egen.
Helt hemmagjord.
En sån där aktivitetskalender.
Fylld med spännande uppdrag, 
typish....
* frosta av frysen
* sortera bort urvuxna kläder
* töm silen i duschen
* städa toaletterna
* kör trädgårdsavfallet till tippen
osv.
Eller det kanske snarare uppfattas som rysk roulette.
Men så effektiv.
Ändå.
Nästa år får det bli en sådan - taaadaaaah!






fredag 29 november 2019

It ain´t weekend, til it´s weekend

Det är nästan så att jag är lite bölfärdig.
Över all vänlighet och stöttning,
gällande ungdomars idrottsverksamhet.
Det fanns inte med på beräkningskartan,
att så många ville shoppa delikatesser och lottor.
Tack!
Verkligen!
💓


Idag är det fredag.
Och fika.
Taaaa-daaa!
Och efter två fredagar med 
väninne-fikor-och-fina-komma-värdefulla-vuxen-samtal
så hänger jag idag med en annan donna.
Är det nån som vågar gissa på vem?


Jo här hänger vi,
på St. Jacobs stenugnsbageri.
Ett litet kvartersfik,
mitt inne i ett lägenhetsområde.
(Inne i den där stora farliga staden.)
Och tuggar på de mest underbara bullarna.
Vilka kan vara Sveriges bästa.
Mmmmmmm...... 
Hmmmmm....
Oh.My.God!


Och mitt sällskap -
Taaa-daaa!
Lil´sis!
Som vanligtvis hänger i gympahallen på fredagar.
Men som känner sig lite risig i nacken.
Och då är det ju lika bra att ta vara på eftermiddagen,
och slå till på stort.

Fredag alltså.
It ain´t weekend, til it´s weekend.
And a fika has landed in my stomach.

Peace!





torsdag 28 november 2019

Får jag lov att bli lite lätt förbannad?

Jag har alltid tänkt att jag inte ska bli så här.
Just här.
Inte bli politisk.

Men nu råkar jag bli det.
Politisk.
Råkar gå i åsiktskorridoren.
Och bli lite lätt förbannad.


Jo jag kan förstå att man kan känna sig besviken.
Upprörd.
Lurad.
När någon man älskar och avgudar, visar sig vara "otrogen".
När en fotbollsikon, byter sida.
Provocerande? Absolut!

Men vad som provocerar mig ännu mer är detta hat.
Hatet som leder till vandalisering.
Till smutskastning.
Är det sådant vi vill lära våra barn?
För nog är det väl vi vuxna och samhället (inte bara skolan) 
som måste vara förebilder för våra barn. 
Bjuda dem på sjyssta värderingar?

Är det rimligt att samhället lägger så mycket pengar 
på den manliga "sportkulturen"?
Att en staty kan få bekostat skydd,
medans kvinnor som utsätts för våld och trakasserier blir utan?
Att det läggs åtskilliga miljoner varje år på polisbevakning vid högriskmatcher?
Sådant som istället skulle kunna rädda kvinnoliv?
Eller?

Så jag bara undrar, 
varför allt detta hat?
OCH - får jag lov att bli lite lätt förbannad?

Amen.

måndag 25 november 2019

Om man nu gillar julen, är det här ett måste

Barn nummer 2.
Som egentligen är nummer 1.
I ordningen.

Han är också en rackare på att träna.
Fotboll och innebandy.
En sisådär fyra till fem gånger i veckan.
Plus en match eller två därtill.
Jo men ni kan ju tänka er varför tvätthögen aldrig tar slut.
Med två sådana atleter i hushållet. 


Ni som känner honom, vet att han har drömmar om SSL.
Svenska.Super.Ligan.
Slash Innebandy.

Just nu går han runt och säljer juliga saker för att stötta sina klubbar.
Bingolottor till uppesittarekvällen.
Eller kalendrar som varar ändå julafton.
(Höllvikens innebandyförening - nästa station; Gothia Cup)

Och till det passande mumsiga delikatesser 
som salamisar, chokladisar, ostisar, laktritsar
och olivoljisar.
För att kunna åka på fotbollsläger i sommar.
(BK Höllviken)
Och förhoppningsvis till varmare breddgrader.
Yeay!

Ja men ni hör ju,
en Bingolott,
en kalender
en liten delikatess på det
och hela december är klappat klart.
Inget konstigt alls.




Så ropa hej vetja,
stöd killarnas föreningsliv
och beställ gärna något juligt av vår alldeles egna
salesman.






söndag 24 november 2019

När man kan tro att "någon" har slagit nåt hårt i huvudet

Det nalkas söndagsnattning igen.
Jag kletar på lite dyr forever-young-kräm runt ögonen.
Jag har redan blivit så gammal att minnet sviker mig.
Minnet motarbetar min tilltänkta kvällsrutin
och jag ser att bäst-före-öppet-tiden redan passerat.
6M....
Med tanke på priset borde det stå 
6Y....


En helg går alldeles för snabbt.
Ena stunden badar man kallbad i Öresund.
Andra stunden smyger söndagsångesten sig på.
Man trycker i sig tre (!?) nybakta lussebullar på tvären
och man kör hushållsmaraton in i det sista.
Chop-chop!


Jo grannar, vänner och folk runt omkring
kan ju tro att jag slagit nånting hårt i huvudet.
Jodåsåatt.
Hon som, normalt sätt, lider av julstress
och nästintill avskyr julen.
Jo hon lägger in racerväxeln
och åker och köper en ny adventsstjärna,
putsar fönster,
pyntar med julbelysning
OCH
bakar lussekatter.
För den här gången,
 har hon gett sig tusan på att hon ska förekomma 
advent och julen.
Och inte tvärtom.

Jepp!


fredag 22 november 2019

Drömmar. Och lättja


Den där bilden.
Det är nåt särskilt med den.
Det är jag.
Men ändå inte.
Det är hon.
Men ändå en mini-me.

Vi är lika på många sätt.
Men när det kommer till moves, rörelse,
då är hon på en helt annan nivå.
Spelar en annan division.
Hon tränar sex gånger i veckan.
Jag - en, kanske en och en halv.

Jo det finns dem som tror att jag är jättesportig.
Det är jag inte.
Inte just nu.
Iallafall.
Nu är jag mer very-much-comfort-zone.
Träning är mer ett nödvändigt ont.
Jo det är fantastiskt skönt efteråt.
När man stretchar och så.
Det är liksom min grej.
De där sista tio minuterna på passet.

Men jag fattar ju att jag mår mycket bättre i kropp och knopp
om jag rör på mig.
Att det är en god strategi för att orka.
Så det gör jag.

Förra veckan tex,
drog jag på yoga. 
Och sån träning är ju precis som allt annat 
- färskvara.
Jag som en gång i tiden haft bra fokus, 
på tredje ögat,
under meditation,
tänkte bara på hur jag skulle lösa min-närmsta-världs-bekymmer.
Och på att äta Polly.

Lat och bekväm alltså.
Med drömmar om att bli Miss Sporty igen.
Fast idag kör vi bad på Kallis.
Nästan som ett träningspass.
Eller?


fredag 15 november 2019

Att inte veta om det är en skröna eller ej


Det är knappt att man tror det.
Att det bara gått två veckor.
Sen vi lämnade ett tjugofemgradigt och soligt Spanien.
För att några timmar senare,
 inta Kastrups flygplats.
Sjugradigt.
Pissregnigt.
Och det värsta av allt -
julpyntat!
Må det finnas ett djupt hål för julgranar,
som väntar vid bagageutlämningen.
När man preciiiis försökt vakna upp från solsemesterdrömmen..


Två veckor sen alltså.
Jo.
Det är ändå ganska märkligt,
 hur snabbt axlarna kryper upp mot öronen igen.
Och känns helt fastklistrade.
Hur stressen förvandlar
hjärnan till en tonårings.

Den här veckan,
en vecka av inre kaos.
Ytterligheter.
Och.... kaos....


Jo det kan vara så att maktlösheten 
redan står i hallen och är på väg in i köket.
Och att fokushållningen är halvvägs ner till garaget.

Det kan vara så att jag och en god och trogen väninna,
bestämt träff på Enkla Ting i eftermiddags.
Och att vi fick en inklusive julmarknad på köpet.
En som faktiskt var så där alldeles lagom och harmonisk.
Utan att vara påträngande.
En som bara var mysig och lätt att andas sig igenom.

Fast det kan också vara så att jag fick svårt att andas,
 när jag kom dit.
Att hjärnan stängdes av innan bilen gjorde det.
Att jag ställde bilen liiite för nära åkerkanten, 
istället för på gräset.
För vem f-n kunde veta att det lite högre gräset där i gränsen,
bara var undercover för geggamoja...
SÅ, det kan vara så att den mest gentila medelåldersmannen jag nånsin träffat,
snabbt erbjöd sin hjälp och drog upp mig med sin Saab.
Det kan vara så att jag blev så lycklig,
att jag frågade hans fru
om jag fick säga "att jag älskar honom".
Att hon bara stolt nickade och log.
Och det kan också vara så att han-som-jag-är-gift-med ännu inte vet nåt.
Så KAN det vara.
Men det kan också vara en skröna.

En pissig jäkla arbetsvecka alltså.
Som nu nått sitt slut.
Jag säger bara en sak.

"Herre. 
Jesus. 
Gud.
Kristusson. "
(Citat Lil´sis och hennes kloka kompis)

torsdag 31 oktober 2019

När man "dejtar" en gammal bästis i Nerja

Torsdag.
Och äntligen kan jag njuta igen.
Av sol.
Mat.
Och dopp.
I både hav och pool.


Sen eftermiddag vandrar vi in till stan.
Mot Balcón de Europa.
Eller rättare sagt hastar dit, 
eftersom vi har så svårt å slita oss från poolen.

Vårt sällskap väntar tålmodigt på oss.
Ett sällskap som jag inte träffat på tre år.
En av mina bästa vänner från förr.
Han-som-hon-är-gift-med-slash-jultomten.
Och deras tre kiddos.


Jo hon och jag har känt varandra i trettioåtta år.
Och träffas inte så ofta längre.
Men de sexhundratjugosex kilometerna,
som i normala fall skiljer oss åt,
har nu förvandlats till niohundra meter.
Då vi råkar hänga i Nerja samtidigt detta höstlov.

Sådana tillfällen vill man ju ta i akt.
När man piggat på sig
och ungarna gladeligen låter sig mutas av ännu en omgång kulglass.
Att sitta där på torget.
Dricka Sangria medans mörkret faller.
Och avslöja för våra kids att han-som-hon-är-gift-med brukar 
vara finns-det-några-snälla-barn-tomte
när vi firar jul hos mormor.
Och förstöra allt vad tron på riktig tomte är.


Och när jag sitter där,
med en varm känsla av Sangria innanför tishan.
Så tänker jag
att det är så här jag vill ha det när jag blir gammal.
Jag vill hänga i Spanien med mina vänner.
Dricka nåt gott och prata gamla minnen.
Ta det mañana
och bara njuta av livet.
Och förtränga regn och rusk.

Amen





onsdag 30 oktober 2019

Frigiliana - utanför solstolsområdets comfortzon


Vi fyller bilen till max.
Med mig, han-jag-är-gift-med, barn och min hosta.
Jag tänker att kanske stannar de kvar där,
på hotellet.
Bacillerna.
Lämnar mig ifred och hänger kvar vid poolen.
Hey, the drinks are for free!

Livet känns lite lättare idag.
Jag kanske har lyckats skaka av mig några.
Imbecilla baciller...
Fast viljan besegrar iallafall klenheten.



Vi åker upp i bergen.
Längs slingriga vägar.
Där citronerna är gula.
Och dörrarna grekiskt blå.


Vi åker till Andalusiens vackraste by -
Frigiliana.


Och även om jag inte varit i så många spanska byar,
så blir jag förtjust.
Och kan förstå att titeln gör sig rättvis.


Det väller av små gränder.
Och trappor som man kan gissa är privata.
Men som vid äventyrligt nyfikenhet
visar sig vara genvägar till gatan ovanför.
Som en labyrint.
Och en fröjd för ögat. 


Utflykt en onsdag alltså.
Så värd att fightas för.
För tillbaka till poolskuggans lugna vrå,
kan man lägga huvudet på handduken.
Och vila upp sig igen.

Amen.