När man börjar snylta på julen

Jag är den första att erkänna,

 att juletid inte är nåt hallelujamoment som jag längtar efter.

Jag har inte ont av den,

men senaste åren har den mest varit förenad med multipla julavslutningar,

stress och häng-å-släng-in-i-sista-minuten.

Inte alls så lugnt och njutbart som jag tänkt mig.

Men nånting har hänt den här veckan!

Jag har köpt tre julklappar.

Och en Aladdinkartong för att liksom vara väl förberedd

(fast att jag av princip slutat köpa den, i protest sen de bytte ut körsbärslikören)

Jag har pimplat julmust och shoppat pynt i form av en ren.

Barnen har överraskat han-jag-är-gift-med på Fars Dag,

med en bling-bling-tröja.

Som han troligtvis kommer att svettas ihjäl i, 

redan när han sätter sig i bilen på julaftons kväll.

Och så har jag dagen till ära bakat.

Butterkaka med saffran.

Nom.

För om det är nånting....nom...som jag saknar...

..nom...under de reste....nom-nom-nom...rande elva månaderna på året,

så är det just saffransbullar.

NOM-NOM-NOM!

Även om den inte blev särskilt vacker så här på 

first-buttercake-try-ever.

Och att jag dessutom glömde hiva glasyr över den,

så sitter den ända som en smäck i tarmarna nu.

Och vem vet?
Kanske kommer jag uppskatta julen på nytt igen?

Onödigt snygg

Hösten gör sitt intåg.

Jag står fortfarande med ett ben i sensommarens land.

Och med det andra i höstens.

Big Bro knackar dörr och säljer jultidningar i shorts.

Lil´sis cyklar till dansen i "fuskpäls".

Det ska erkännas att det känns smått förvirrat. 

Det gör det.

Den där "fuskpälsjackan" alltså.

Den som hon handlöst förälskade sig på pomppartyt i onsdags.

Som hon "kammade" hem med sina bedjande hundvalpsögon.

Den jackan alltså.

Den är inte funktionell.

Den är långt ifrån vattentät.

Den är bara....

.....bara onödigt snygg.

Och otroligt älskad.

En rockig väg. Och en bortglömd Molly

Jag tror gårdagens Valborg var den vackraste och skönaste i mannaminne.

En sån där afton som den store kameran skulle hojat med oss ner till bålet

och bjudit på evighetsbilder.

Ni vet sådana då stillheten och färgerna tillsammans gör magi.

Nu blev det inte sådana bilder.

Men det blev bra iallafall.

Ni vet så där bra som när man "hittar" en sprillans ny Mollyblus i garderoben.

Som köpts in i november och glömts bort för att man bestämt sig för att spara den till varmare tider.

(Hey, det är nu det ju!)

Och när man lyckats få till kvällens middag så jädrans bra, om jag nu får säga det själv.

Och i efter-bålet-mörkret sen får höra att den rockiga-vägen-efterrätten är det godaste som nånsin ätits.

Då känns det liksom svårt att lämna in några klagomål till kontoret.

Och ni kan tro att den blev så in i bänkens mastig och chokladig,

så att nästan halva är kvar.

Och det är bra,

för så fort de där små knattarna behagar att somna,

så är jag den första att smyga ner och lassa upp en bit i tystnaden.

Och mula in den rejält i ett stycke vaniljglass.

För imorgon ska den här halvstaplande kärringen ta sig runt Vårruset.

Och då måste jag ladda upp med glass precis som jag brukar göra kvällen innan ett lopp.

Jo, jag har lärt mig att man ska inmundiga mjölkprodukter dagen före.

Och jag gillar liksom mitt sätt att göra det på.

😜

Det är fredag. Det är legitimt

Tiden går snabbt när man har roligt.

Eller har mycket att göra.

Men nu är det fredag och återigen legitimt att trycka i sig choklad.

Alltså jag har ju redan kört skeden i Nutellaburken den här veckan.

Och gått loss på morgondagens blandgodis, så det var bara att åka och köpa nytt....

Men idag är det som sagt legitimt och det känns väldans så mycket bättre.

Karaktär har aldrig varit min starkaste sida.

Så mycket kan vi väl vara överens om?

1. Haremsbyxor från Lakewoodliving     2. Fågelskåadaren från Adlibris, utgiv.datum 2 maj

3. Spaövernattning på Falkenberg Strandbad     4.Omaggiovas Kähler, bild lånad från DesignOnline

I helgen ska det firas.

Att det är Valborg och att jag äntligen ska få bränna mina 

håll-in-muffinsmidjan-och-låt-den-flytta-bort-nån-annanstans-strumpbyxor

på bål.

Och att en fyrtioåring snart fyller fyrtioett.

Ett år klokare. Ett år....ehm....sladdrigare...ehm.... jag menar vackrare!

Ja ni vet den där med vinet. Äldre =  godare och bättre.

Asså jag vet inte om han-jag-är-gift-med är av samma uppfattning.

Det kan ju också vara så att man blir som ett jäst vin.

Surare och beskare.

Who knows? 

Men fira det ska vi!

Och egentligen skulle jag behöva ett par ortopedgjutna fotinlägg

(jupp det är jag och Stig-Helmer)

Men det finns ju roligare saker att önska sig.

Så det gör jag.

Också.

När man inser att Malmö halvmara får stryka på foten

Det kan vara så att vi fick för mycket av glädjeyra och vårsol i helgen.
(oh-my-gadd-alltså, den bästa helgen på länge!)
Att den gastkramande innebandymatchen i byn och
att provandet av nya älskade Pompkläder orsakade min eufori.
Och min glömska.

Eller så var det bara det, att vi fick tag i biljetter till Kents avskedskonserter
 i både Malmö och Götet som fick mig att tappa bort min löptävlingsagenda i huvudet.
Jag som tyckte jag hade koll.
På Midnattslopp och Löparfest.
Vårrus och Busrus.

Men mitt i den där i-must-have-kenttickets-euforia,
glömde jag bort min anmälan till Malmö Halvmara.
Den som jag förvisso inte kunnat träna nåt vidare till ännu så länge.
Mest för att det inte känns bra att springa så långt och så ofta med en spik eller nubb i foten.
Men som jag ändå tänkte att jag kanske skulle reda ut.
Med hjälp av sjukgymnast, försiktighet och lite sånt.

Men nu alltså.
En biljett till Malmö Halvmara.
Och en till avskedskonsert i Göteborg.
Två goda ting.
Men dessvärre en halvmara som får skjutas upp till nästa år.
Som det kan bli.

Amen.

Plötsligt händer det! Bara man väntar tillräckligt länge...

Alltså jag vet inte när jag var inne sist. 

Inte inne-inne.

Utan trendigt inne.

För varje år som går, blir jag mer och mer bekväm.

Sådär, så att jag vägrar ha skor som inte är sköna.

Ha byxor som ger mig andnöd eller skär långt upp i tjottahejti.

Jag har blivit för gammal för sånt.

För klok.

Och kanske för tantig....

Men vårens trender är blommor, rosa och korta byxor!?

Och helt plötsligt går jag från not till hot!

Bara sådär.

Hepp!

Plötsligt händer det!

Bara man väntar tillräckligt länge....

Det kan vara så

Det kan vara så att jag i morse hittade ett barn sittandes på vardagsrumsgolvet.

Som motvilligt erkände att han hällt i sex teskedar O´boy i sitt mjölkglas

och att det var därför han glatt lapade i sig chokladsås.

Det kan vara så att jag var tvungen att trycka i mig två mackor av 

det goda brödet från fredagskvällens Pompparty här hemma, 

trots att jag tänkt ladda med hederlig gammal havregrynsgröt till frukost.

Det kan vara så att lil´sis lyckades tjata till sig en rosa fuskpälsväst igår kväll.

En sån som jag tycker är fullständig opraktisk och ifrågasätter när hon ska använda.

Men som hon troligtvis kommer ha alltid och säkert använda som pyjamas också för den delen.

Det kan vara så att jag ställt mig å baka ännu en äppelpaj till eftermiddagsfika,

eftersom det blev baljor av vaniljsås kvar från igår.

Och det liksom känns onödigt att slänga allt det goda.

Det kan vara så jag tyckte att det var en massa sköna bönor här igårkväll.

Att min mun pratade för mycket och att jag glömde bort att tänka igenom min shopping.

Att jag hade rackarens trevligt och att tiden gick alldeles för fort.

Och att jag allvarligt funderar på att bjuda hit alla igen på fika bara för att prata färdigt

om allt och ingenting.

Det kan verkligen, verkligen vara så.

Jag mumlar för mig själv att "jag kommer fan inte bada utan långbyxor på i år"

Vi går hand i hand över parkeringshuset hårda golv.

Jag har "fått" ledigt från dagens taxichaffispass.

Lämna-på-innebandycamp. Köra-för-att-tanka-och-handla-mat.

Köra-och-köpa-ägg-hos-hönsbonden. Köra-hem.

Hämta-på-innebandycamp. Köra-till-Burger-King.

Köra-hem. Köra-till-sommarsimskola. You-name-it...

 

Det sägs att sommaren är på väg.

I alla fall för några dagar.

Och jag som är helt off på bikinifronten,

tar med mig lil´sis på en akut sommarshoppingtur.

Jag älskar de där stunderna,

när hon tar min hand i sin och det är hon och jag mot hela världen.

När jag vill tiden ska stannas och att det här ögonblicket ska vara för evigt.

 

Och det varar en stund.

Tills vi tar upp jakten på de små tygstyckena som ska dölja det allra heligaste på min kropp.

Och de där tygstyckena är så in i helsike små!

De tycks bara bli mindre och mindre för varje år som går.

Jag tar min "gamla" vanliga storlek.

Trycker in min rumpa i nåt som ser ut vara nåt i storlek för en åttaåring.

Alltså det går inte hur jag än vrider eller drar i det lilla tygstycket.

Jag mumlar för mig själv att "jag kommer fan inte bada utan långbyxor på i år."

Eller "jag skiter i bikini och tänker bada i vanlig behå och ett par rejäla Bridget-Jones-trosor"

Där allting får plats. Utan att hälften ramlar utanför.

 

Men mitt i all tygstyckepanik, så hittar jag den.

Nåt som är blått. Och randigt.

Där en hel bakdel får utrymme. Och som är hyfsat mycket jag.

Så mycket jag kan begära i en akutsituation i alla fall.

 

 

Och jag tänker att det är bäst att slå till.

För det kan vara sommar och badliv imorgon.

Och då är det ta mig tusan bäst att vara redo.

 



En söndag a´ natural

 

Det är söndag.

En söndag med bildredigering och smashad kaka.

Det är en söndag med mysbyxor och t-shirt med budskap.

En söndag utan smink och en Lilla-My-tofs längst upp.

En söndag a´ natural.

 

 

Det är en söndag med fina kollegors födelsepresenter.

Dom som känner mig såväl och överraskat med blå yogakudde

och en bruk Nutella big size.

En söndag med yoga på trädäcket.

 Och en kort nap därefter.

 

Det är söndag.

Det är fortfarande, fortfarande söndag.



När man upptäcker att hon inte äger en enda rosa klänning

Om några veckor är det den stora dansuppvisningen, i den stora staden.

Och jag har, trots mitt förvirrade tillstånd, fått tag i biljetter.

För vem vill inte se sitt lilla barn stå på Palladium och dansa Rapunzeldans.

Med inbakad fläta håret (det blir en utmaning). Och i en lång rosa smäktande klänning.....

Och det är nu jag inser fakta.

Att vår blivande sexåring inte äger en enda rosa klänning!?
Det måste ju vara en ganska sällsynt företeelse. I den åldern?

Klänningar? Jo det har hon. I massor.

En rosa klänning? Nä, det har hon inte!

Hon svassar gärna omkring i sin ljus aprikosfärgade.

Den som hon själv kallar "beigerosa". Eller "hudfärgad".

Men den gills ju inte, enligt henne själv.

Och jag är beredd att hålla med.
 

Så nu blir det till att försöka hitta nåt som passar till lilla damen.

Antingen till köps. 

Eller till låns.

Sånt som jag kan gå i gång på en måndag

 Man måste bara älska måndagar!

Iallafall dom som är lediga...

Jag har räknat ut att det är inte många sådana dagar kvar, 

då jag och lil'sis för förmiddagarna för oss själva.

Och bara får sova lite längre. Kramas extra mycket i soffan.

Och ta det i den takt vi vill.

För när sommaren är förbi, då har en förskoletjej bakas om till en skoltjej,

Och jag antar att efter det kommer inget bli sig likt. Igen.

Ja just idag sov vi kanske inte så länge.

För jag min tok, ställde klockan på sex för att bränna av en powerwalk på nio kilometer.

Och lil'sis väcktes av en förvirrad pappa som hade dålig koll på att det var ledig måndag.

Men allt det där andra, det kan vi absolut stå för idag. Också.

Så vi tog en svängom till Stoff & Stil.

För att försöka hitta nåt som jag kan förvandla till apöron och tillika svans.

Och det var visst en hit minsann, för där sprang en blivande sexåring omkring och drog varenda stycke tyg som kunde hittas. 

"Mamma titta här! Och kolla på den här! Och denna mamma! Titta vad fin!

Och kolla på den HÄR! Och mamma...... 

Mamma, det här är det bästa stället jag har varit på!"

Och jag kan förstå den euforin! 

För varje gång jag är där, vaknar kreativiteten till liv i kubik! 

Jag vill gå loss bananas bland alla tygerna, 

kränga värsta symaskinskärran och anmäla mig till första bästa sykurs.

Så jo, vi har haft en finfin måndag. Den skönaste på länge.

(Bortsett från att jag pimpade dottern i behagligt rosa för att fotografera i ett hav av vitsippor.

Det j-la havet körde jag runt och letade efter i en dryg timme.

Så jag fick ge upp och var så sur när jag kom hem att jag somnade på en solstolsdyna på trädäcket....)

Och så jag ramlade över en marinblå kofta med sådana där guldiga knappar.

Och sånt går jag verkligen i gång på!

Och hos Big bro gick den också hem. 

Även om han först trodde att jag köpt en sån där kostym som flygvärdinnor har.

Flygvärdinna eller ej. Jag tänker att sitter som handsken på Valborg.

Den plus en vinterjacka då. Förstås.

Dom börjar trilla in nu

Himmel och pannkaka vad det är dyrt å ligga hemma i sjuksängen!

Inte nog med dessa karensdagar som svider.

Nä enda nöjet man har, är ju att förlora sig i nätshopping.

Klicka hem randigt och marint i sjukliga mängder,

bara för att få hopp om skönare och friskare tider.

För det är det som behövs då - hopp och längtan.

Och dom börjar trilla in nu.

Leveranserna, från förra veckans tycka-synd-om-beställningar.

Det är kuddarfodral som lovar att snart är det vår!

Dyra handkrämer som skulle läka mina nariga vinterhänder.

Badkläder som inte kommer att doppas i havet på flera månader.

Klänningar som ska fladdra längs brunbrända ben under ljuva sommarkvällar.

Och kavajen - den jag som förtrollade mig med kärlek at first sight.

 

Jag vet, det är ett tag dit.

Men när vi är där, då är jag ordentligt rustad.

 

När man får lägga fjäderboan åt sidan

Jo men jag blev ju sjuk.

Feber och nån sorts magbaciller igen.

Så jag är tillbaka i bunkern.

I mörkret. Och i ensamheten.

Det händer ibland att barnen knackar på 

med rostad macka och Proviva.

Den ena, av ren omtänksamhet.

Den andra, för att han tror han ska belönas med fotbollskort.

Det är förbaskat drygt det här. Tröstlöst.

Och med en uppsägningslapp nära tillhands.

Men jag gör det bästa av det.

Sover. Nätshoppar sommarkläder.

Följer Mello och Dolly på datorn.

Lägger fjäderboan åt sidan och hoppas på en bättre dag imorgon.

Bild lånad från Lindex

Kanske precis vad jag behöver

Det börjar dra ihop sig.

Det är bara tre arbetsdagar kvar,

men hundra bollar att hålla i luften härhemma.

Men jag skriver listor. Stryker på listor.

Och skriver upp nytt på listor. Och så håller det på.

Men det ska nog bli jul i år med.

Och egentligen hade jag kanske inte önskat mig så mycket av tomten,

mer än tre veckors ledighet, pyjamasdagar, mys med friska barn

och lite julmat som chillar dödskönt i kistan.

 

Tröjan finns här. Böckerna finns att beställa här.

 

Jag tänker att jag ska ge mig själv några fina lästimmar den här julen.

Och då skulle Louise Boije af Gennäs senaste sitta riktigt fint.

Hennes böcker alltså, jag gillar dom starkt.

Dom får mig att inte vilja lämna sängen eller soffan,

utan bara läsa nåååågra sidor till. Och några till. Och bara några till...

 

Jag gillar den tanken, på att hasa runt i mellan sängen och soffan med boken under armen.

Iklädd yogabrallor och ingosad en grå stickad tröja med änglavingar på,

som jag helt plötsligt också måste önska mig.

Och att kanske göra en avstickare till köket och göra en Lomelino.

Inspireras, baka, fotografera och sedan bjuda.

Oooooh´a och smacka med munnen över alla godbitar hon slänger ihop.

 

En änglatröja och två böcker - kanske är det precis vad jag behöver?

Paus i akivitetetsfabriken

 

Det är helg, men ändå full rulle.

En sån där helg då det känns som att helgen redan tagit slut, innan den börjat.

Full av roliga saker förstås, men med en smula brist på andningshål.

Så jag och lil´sis tar paus i aktivitetsfabriken några timmar.

Paus från tjejmiddag, MFF-match, innebandyträning, dubbla barnkalas,

släktkalas och danslektion.

Paus från helgens aktivitetsfabrik.

Paus från en upp-och-nervänd-vecka.

Paus.

 

Så vi ägnar åt oss lite obefogad och oplanerad barnshopping.

Det kan vara fin terapi ibland.

P.A.U.S

 



Jomen det blev ju party ändå

Jomen det blev ju Pompparty ändå.

Trots mitt småstressiga liv timmen innan.

Då jag tvingade dammsugaren till en snabb tango,

gömde pappershögar i garderoben

och muttrade smått för mig själv om livets jävlighet som tillfälligt ensamstående förälder.

(Just den statusen förändras imorgon igen).

Men det blev ju bra ändå, det blev ju det.

Och lil'sis hamnade i paradiset där under några timmar.

Bland tyll, rosetter och fniss med bästisen.

Medans Big Bro tog en överdos av äppelpaj.

Själv blev jag en större summa fattigare, men en trevlig fredagskväll rikare.

Och med en insikt att tjejdejter borde man verkligen ha lite oftare.

På ett eller annat sätt.....

(Bilden är lånad från Pompdelux)

 

Men nu laddar jag om, inför morgondagen.

Moffar glass i stora lass. Indränkt i chokladsås.

Det första iallafall, efter ett tips från coachen.

Eller hörde jag kanske bara det jag ville höra.....

Amen!

I trappan. På köksgolvet. I soffan. You name it.....

Lördag igen.

Vart jag än vrider och vänder mig, lyckas mina ögon skåda fotbollskläder.

I trappan. På köksgolvet. I soffan. You name it...

Där ligger dom i små kulörta högar. I blått. Vitt. Svart. Gult. Enfärgat. Och randigt.

 

Det snackas nåt om Fotbolls-VM.

Och Big Bro verkar gå all in.

Byter kläder som aldrig för.

Hänger i fotbollsloungen med killarna och gubbarna,

som inte helt kunde slita sig från spektaklet under gårkvällens studentpartaj.

 

(klänning från Indiska)

 

Själv hade jag inte lika svårt att slita mig.

(Amen hello, Ljungberg spelar ju inte längre. Och dessutom kysste ju Sverige snabbt farväl till VM)

Jo det var faktiskt ganska lätt att roa sig med annat.

Som tex att dricka vin.

Prata (jo, sånt kan jag)

Och hamna i matkoma.

Just hamna i matkoma är förbaskat enkelt om det är buffé och man äter konstant.

Sex timmar i sträck!

Nä, förlåt fem. Jag råkade ha en timmes uppehåll i bilen mellan de två mottagningarna.

Men matkoma alltså. Av grövsta sorten.

Kanske den största i mannaminne.

Men trevligt, det var det!

 

 



Länge leve pyjamasbyxorna!

 (byxorna kommer HÄRIFRÅN)
 

Ju mer jag tänker på det, desto mindre förstår jag det.

Varför har jag ägnat de senaste åren med att packa in mage och ben

 i tajta stretchjeans? Sådana som nästintill skär in i muffinsmidjan?

Det kan ju inte vara nyttig?Eller skönt?

 

Men man fastnar ju i det där. Vänjer sig vid tanken.

Man slutar andas några år, tills någon bestämmer att det kanske

är dags att börja sälja baggybyxor igen.

Med häng i grenen och plats för en extra portion mat om man skulle önska.

Åh, jag fullständigt älskar´t!

The baggystyle!

Även om alla mönstrade "pyjamasbyxor",

(jo det finns faktiskt folk som påpekar att jag går i pyjamasbyxor) 

får mig att tänka på mellanstadiet igen.

Så älskar jag det!

 

Länge leve pyjamasbyxorna, grenhängarna och friheten!

 

 



Är det inte en konstig värld vi lever i?

 

Jag rotar runt bland fyra tygprover.

Mitt i sorlet av ett Pompparty.

Blå. Grön. Grå. Eller rosa?

Blå eller rosa?

Rosa eller blå?

Jag bestämmer mig för rosa.

För att tio minuter senare ändra mig till blå.

Jag handlar klänningar och kläder,

trots att det inte står nån ko på isen i barnens byrålådor.

Blå. Eller. Rosa?

Blå...

 

Helt plötsligt har jag skaffat mig ett problem.

Över en färg på en klänning.

Som jag ska få pryda min flicka med på förskolans sommarfest.

(Jo jag är en av dessa som fått äran att bli förälder) 

I maj. Eller där nånstans.

(Jo, jag planerar väldigt långt framåt i tiden ibland.

Eller skapar ursäkter)

En klänning som vi krasst sett klarat oss utan.

Men som jag handlar, kanske för att låtsas att sommaren och skolavslutningen

är närmare då? Eller för att jag ser henne framför mig som mini-Madicken,

där hon kommer springa på ängarna? Med en blombukett i handen.

 

(BIlden är lånad från Pompdelux)

 

En dryg timme senare sitter jag i soffan.

Gråter som en gris när jag ser Christian Gidlund berätta om

sin sorg över att aldrig få bli pappa.

Se hans smala ansikte borra in sig i hästens man. Hur öm han är mot djuret.

Och se vilken fantastisk pappa han förmodligen skulle varit.

 

Det är då jag tänker på de där barnen.

De där barnen som sägs ha det "bättre" på förskolan än hemma.

De barnen som inte priorteras först på föräldrarnas lista.

Som inte blir sedda, kramade eller knappt ser skymten av sina föräldrar?

De barn som tas hand om alla andra, än dom som borde finnas där mest.

Dom barn som mest är som pokaler?

Nåt man visar upp när man har tid?

 

Är det inte ett förbannat hån mot alla som inte kan, eller får möjlighet att bli föräldrar?

Alla som längtar och inget hellre vill?

Och barnen, som allra, allra helst vill vara med sina föräldrar?

För det vill dom flesta barnen.

Dom som hellre vill höra en godnattsaga av sin pappa,

än att få ett nytt dataspel av sin frånvarande mamma?

 

Är det inte en konstig värld vi lever i?

Dom bästa dagarna är dom lediga dagarna

(diadem från madebygruvstad)

 

Jag kan inte låta bli att älska mina lediga fredagar.

 

När han-jag-är-gift-med står med hårtorken nere i hallen i ett 

tappert försök att få Big Bro´s vinterkängor torra som snus.

 

När jag och lil´sis ligger kvar i dubbelsängen och

hon viskar "mamma kan du inte komma närmare".

 

När vi tjejer busar till det och äter frukost framför Bolibompa.

 

När jag vet att, om några timmar får vi hämta Big Bro så fort skolan är slut

och sen köra fredagsmys hela eftermiddagen lång.

 

När vi tjejer få piffa till oss lite och lämna föriskostymerna hemma.

 

När jag får vara med mina barn så mycket jag bara kan......

 

För nog måste det väl vara det bästa. Att som förälder få vara med sina barn.

Och barnen får vara med sina föräldrar.

Jag har tänkt mycket det där.

Att vissa barn sägs ha det bättre på förskolan än hemma med sina föräldrar.

Inte pga ekonomi, utan för att man som förälder tycker det är jobbigt att vara med sina barn.

När man som föräldraledig "skriver in" sig på kurser som man aldrig går på,

 för att få lämna sina barn på förskolan. För att hellre fika med väninnorna.

Som om ens egna barn bara är till besvär...

 

Sånt gör mig ledsen. Å barnens vägnar.

För helst av allt vill jag bara vara med mina barn.