söndag 26 februari 2017

Så vad gör då lite apelsinhud?


Det blir havsdopp även i februari.
Tre på en och samma dag faktiskt.
Jag är på dejt.
Med en av mina äldsta vänskaper.
Jag räknar ut, att vi känt varandra i tjugofyra och ett halvt år.
Tjugofem till hösten.

Tjugofem år.
Då känner man varandra ganska bra.
Hon tillhör den där av min närmsta skara,
som jag träffar på tok för sällan.
Men där vår vänskap är som om vi träffats igår 
och samtalen bara fortsätter och avlöser varann.

För pratar det gör vi.
I timmar.
Om hur det går utför efter fyrtio.
Hur jäkla kallt det faktiskt är i vattnet.
(2,7 grader)
Föräldraskapet och vårt ansvar.
Och om apelsinhud på låren.
Vem som föder våld och kränkning i samhället?
Gränssättning.
Vad vi ska bli när vi bli stora?
(stående punkt på våra dejter och vi är fortfarande lika kloka)
I-landsproblem.
Och riktiga problem.
Om familjer som lever i misär.
Dödliga sjukdomar.
Skiljsmässor.
Djupa depressioner.
Om hur jäkla bra vi egentligen har det.
Och om man egentligen har det bra,
så vad gör då lite apelsinhud på låren?

Amen.

torsdag 23 februari 2017

När man känner sig en aningens förvirrad

Februari förvirrar.
Bjuder på årets, hittills, ljusaste morgon.
Som ger hopp.
Om en vår som kanske snart nuddar vid min hud.


Jag satsar på återhämtning efter jobbet.
Dricker veckans första kaffe!?
Jo...
Och läser bok.
Ännu en Rudberg.
Innan jag slänger mig ut på nya och okända författarmarker.
Widell och Schulman - den som läser får se...

Om några veckor, kan jag nog hänga i uterummet.
Känna solens strålar ta sig igenom.
Gå barfota på trägolvet, som ger ifrån sig en svag bastudoft.
Om några veckor, kanske det är vår på riktigt.
Utan oberäknelig slask och snö.

Amen.




fredag 17 februari 2017

Lökigt


Det är fredag. Det är helg!
Och jag vill blogga, men vet inte om vad.
Så jag kastar mig ut, med ovissheten om hur detta sluta.
Jag är inte bra på sånt. 
Kasta mig ut, utan att ha tänkt igenom processen minst en gång. 
Eller två.

Kreativiteten är alltid som sämst när jag jobbar galet mycket.
Och när jag promenerar/tränar som minst.
Men jag fick till det igår.
Med träning.
Som i efterhand, kanske inte skulle blivit av.
Men det är lätt att vara klok efteråt.
Med en överspeedad andning och ett hjärta som känns överarbetat.
Tydligen ska man ha respekt för förkylningar i min ålder.

Men i helgen blir det lökish. 
Med överkonsumtion av glass.
Och två nylånade biblanböcker.
Ja men herre jisses, jag läser som aldrig förr ju.
Och tycker det är lovely.
Och inser hur smidigt det är att låna, istället för å köpa.
Ekonomiskt. 
Miljövänligt.
Och ingen risk att man samlar på sig en massa hemma.
Jodåsåatt.

Så vad sa vi nu?
Lökisch?
Ett sprucket löfte om att inte äta så mycket sött?
Snålleläsning?
Och inlägg som bara slängts rakt ut i luften.
Och egentligen inte borde funnits.

Mon dieu!



måndag 13 februari 2017

Hjärtans goda vaniljsnittar

Om man tycker det är för jobbigt å baka vaniljhjärtan till imorgon.
Eller är för snål för å köpa - 
tja då kan man slänga ihop några vaniljsnittar istället.
Smakar mumma de med, om ni frågar mig.


Hur man gör?
Jo det ska jag berätta...
Antingen tittar man in hos Sweet and simple
(massa goda kakrecept)
eller....


.....så får man receptet här 😉.

V A N I L J S N I T T A R

100 g kallt smör
0,5 dl socker 
2,5 dl mjöl
1 liten äggula

Marsankräm 
(Jag är lite lat)

Florsocker 

1. Blanda smör, mjöl, socker och äggula . "Nyp" ihop det till en deg. 
2. Rulla två längder, och lägg på en plåt med bakplåtspapper.
Eller en smörad plåt.
3. Platta ut längderna lite och gör en skåra på vardera längd
och fyll denna med vaniljkräm (marsankräm eller hemmagjord)
4. Ställ in plåten i 200 graders värme och låta stå i 10-15 min.
5. Skär längderna i bitar och låt svalna, innan du silar florsocker över dom.

Vaniljvoilà !


söndag 12 februari 2017

Multitasking och allergiska utslag


Jag är utsläppt igen.
Och lossar mig från förkylningsdemonernas hårdaste grepp.
Det är fortfarande vinter ute.
Och kallt som på Nordpolen.


Man hinner fundera på ett och annat när man är ensam hemma några dagar.
Med ett gäng snorbobbar som det enda sällskapet.
Och man (läs jag) hinner också förkovra sig mer på nätet än vad man brukar göra.


 Multitasking.
Jo det är sånt som jag sysslar med.
Hey, jag är kvinna liksom.
Tvåbarnsmamma.
Och pedagog.
Svårt att undvika på nåt sätt.
Jag inbillar mig att det är effektivt.
Att JAG är effektiv.
När jag har många bollar i luften.

Egentligen får jag allergiska utslag när jag läser just de orden i t ex en jobbannons.
Många-bollar-i-luften
Sen fler år tillbaka faktiskt.
Inte för att jag inte har den förmåga.
(Jag behöver snarare terapi för att dämpa den) 
Utan för att jag känner obehag direkt av den önskan/kravet.
Det är en sak att jag väljer vara så som person.
Ett helt annat, att någon kräver det. 
Det.går.helt.bort.

Jag borde förstås fattat det för länge sen.
Att multitasking är skit.
Att det är skadligt för hjärnan och i längden kan göra oss utmattade.
Och att fysisk oordning fungerar precis likadant.
Det gör det svårt för hjärnan att fokusera på mer en sak åt gången.

Jag tänker på alla avlastningsbord hemma hos oss.
Att jag aldrig känner mig färdig.
 Eller harmonisk. 
Jag tänker på att jag alltid är på språng.
Till nästa.
Att jag har ett ben här. 
Och ett där.
En arm bakåt.
Och den andra framåt.
Jag tänker att jag multitaskar i de högre divisionerna.
Och att det är dags att istället ta sig ner till Korpennivå.
Öva på att göra en sak i taget.
En. sak. i. taget.

Veckans insikt alltså.



fredag 10 februari 2017

Fredagsmys


Hon är hemma nu.
Vårt eget partyanimal.
Vårt tama husdjur.

Så fort hon kommer hem från kalaset,
slänger hon av sig discostassen
Byter ut klänningen 
(ja hon använder fortfarande klänning! Hurra!)
mot mysdressen med klös i. 
Redo för efterfest.
Redo för fredagsmys.


Vi andra har redan tjuvstartat fredagsfeelingen.
Någon somnar till helt oväntat i soffan innan solen gått ner. 
En annan äter mer chips än alla andra.
Och en tredje går på avvänjning mot näsdroppar och trycker i sig choklad.
(det sista kan vi nog se som ett friskhetstecken)

   

Fredagsfeeling alltså.
Med tama vilddjur.
 Och med två lediga, efterlängtade dagar framför oss.
Och lite taxidriving.
Förstås.



onsdag 8 februari 2017

Mancold


Det är alldeles vackert och vitt på marken utanför.
Och alldeles gult, inuti min näsa.

Jag vet inte vad jag tycker om snö egentligen.  
Jo egentligen gillar ja´t.
När man är i fjällen förstås. På skidsemester.
Då är det ett måste. 
Och mer än välkommet.
Men jag gillar också ljuset som den bjuder oss på.
Istället för det kalla och gråa.
Det ger harmoni.
Så länge man slipper vistas på vägarna.

Inatt gjorde dom det.
Grabbarna i huset.
Stod i bilkö under tre timmars tid.
I väntan på undanröjning av en lastbilsolycka.
Man kan tycka att det är öken att få stå i bilkö en halv evighet.
Men jag väljer att bara känna tacksamhet.
Tacksamhet för att det inte var dom,
eller några andra kompisar från innebandylaget,
 i den personbilen som dansade tango med en lastbil på glid.

Men idag, onsdag.
Med trötta killar.
Och jag med en riktig bonnaförkylning och en gnälligt klen kropp.
En mancold.
Som längtar efter pulkaåkning med kidsen,
men som är förvisad till sängen och soffan.
Februari i ett nötskal alltså.


tisdag 7 februari 2017

Kan vi prata om det här!?

Nånstans därinne vet jag att det inte är nån idé.
Fast jag gör det ändå.
Åker till en närliggande klädkedja och hoppas på nya byxor.
Snart har jag inga hela längre.
För det är få saker, jag avskyr att shoppa så mycket som byxor.
Och behåar.
Och kanske bikini. En blekfet, otränad aprildag...
Så när jag väl hittat några så använder jag de - till deras dödsdag.

Men se, jag tror mig ha tur i vår.
För i sjutton år, har jag gått omkring med på gränsen till, för korta brallisar.
Och nu - nu är det inne med ankelkorta brallisar!
Tjohoooo!
Praise the brallisLord!
Det är min tur nu!
Att vara inne och inte se ut som en tönt!
Yäy!


Yä......y...
Det är bara det att det gäller inte oss fotomodellånga människor.
Nopp...
Nä då passar man på att sy byxorna ännu kortare, 
så att alla som varit inne i sjutton år med sin rätta byxlängd,
ska få vara inne sjutton år till!
Jo.
Så att de kan få klaga liiiite över att de kanske är en centimeter för LÅNGA
(me.ns.yu.ppd.omf.örf..n)
och att de kanske fladdrar microskopiskt lite vid anklarna.

Jag bara undrar vem som kom på att en klassisk trettioåtta, 
(ja det är snittvärdet på en midja på trettiosex och rumpa och lår på fyrtio)
med en längd på etthundrasjuttiofyraochenhalv centimeter,
inte kan få vara lite hipp och inne nån gång?
Utan måste gå runt i byxor som är "bra att ha om det blir översvämning"
(citat från en empatisk kollega)
Va? Va?
Vem kom på det?
Kan vi prata om det här kanske?

söndag 5 februari 2017

När man gråter över spilld deg


Jag vaknar upp med en ond hals och en näsa som känns explosionsfärdig.
Ni vet, när man nästan känner hur Bacilluskan och Herr Virus haft samkväm en lördagskväll och förökat sig till en stor gräslig familj.
Som alla ska bo i, en och samma enrummare.
Bo. I. Min. Näsa!

Det är dessutom Nutelladagen.
Och jag tänker sjutton inte låta Bacilluskan och hennes knoddar hindra mig från att fira.
Amen, jag ÄR ju nästan Nutellas ansikte utåt.
(utan Ferreros marknadschef har någon som helst aning om det)
Fast jag tänkt göra slut, för att den innehåller så mycket palmolja.


Så jag tänker Nutellasemlor.
Gärna i en sån där fancyschmancy fastlagskrans.
Jo, det är precis så jag tänker.
Hela vägen tills jag ska sätta in plåten med kransen i ugnen
och bakplåtspapperet på nåt konstigt sätt g-l-i-d-e-r ur mina händer.....
G-l-i-d-e-r....
Och lägger sig som en hög på golvet.


Så det blir ingen semmelkrans.
Det blir enstaka créme-brioche-petit som han-jag-är-gift-med räddar till ugnsättning.
Medans jag surar i sängen över spilld deg.

Nutellans dag alltså.
Firad trots allt.
Hepp!



fredag 3 februari 2017

Att andas fredag


Ni tror kanske att jag gått under jord, i ren chock, 
efter att ha blottat min nakenhet helt på kallbadet.
Det har jag inte.
Jag har bara... bara...
 försökt hitta balansen i kropp och själ.
Försökt ta mig ur mumiesjukan
(men hur trött kan man bli under dessa mörka vintermånader?)
och sovit mer än vanligt.
Och andats.

Idag andas jag fredag.
Ni vet, en sån där fredag när man nästan räknar ner kvarvarande jobbtimmar och minuter.
För att man längtar efter att få sippa finkaffe och bryta sig in i en överbliven Aladdinkartong,
från i julas.
För att bara få vara. 
Och suga in ledigheten.
Men barnen tänker annorlunda.
De tänker att vi ska ha med oss kompisar hem idag.
 Också.
Att syltmackor är en rättighet på fredagar.
Och att det är okej att visa sin sämsta sida, om man inte får som man vill.

Det är som upplagt för krock.
Trots att man sett sig själv i soffan. 
Fastkilad mellan två fredliga barn.
 Och en kaffekopp i handen.

Det skiter sig rejält.
Som det gör ibland, 
när man är förälder och fantiserar om hur mysigt allt ska bli.
Hur gott det ska bli med glammig tacos!
Fast man måste äta matkassekyckling som är mer tisdagstråkig, 
än fredagsfancy.

Fredagsandning alltså.
Inte som man tänkt sig.
Men ändå jäkligt gott.
Och Aladdin blir det till både förrätt.
Huvudrätt.
Och efterrätt.

Amen.