Måndagsklubben rapporterar

Jag har nya skor.

Eller nygamla. 

Faktiskt.

Jag köpte dem i höstas, för några billiga spänn.

Och sen har de legat där i garderoben och gonat till sig.

Som ett gott gammalt vin.

Jag samlar ju på sådana.

Löparskor.

Eftersom jag behöver sådana där - überergonomiska,

tillika überoekonomiska 

(läs svindyra) 

så brukar jag passa på att shoppa vid nedsatt pris.

Oavsett om jag behöver dem vid den tidpunkten,

eller ej.

Fast de där tänker jag inte springa i.

De där tänker jag bara vara snygg i.

Och kunna spatsera med - komfortabelt.

(var det inte lite panschisvarning på den meningen?)

Så ikväll luftar jag mig, i några begagnade.

Checkar in knä´t inför veckans våriga rus.

Det verkar vara okej.

Löpningsbart.

Inte snabbt.

Men löpningsbart.

Sen slänger jag ihop en tiramisu inför morgondagen.

Smakar lite här.

Lite där.

Och moffar snabbt i mig lite mer,

än vad jag gjort av med.

Som Yin och Yang,

fast med lite snedbelastning.

Så är det att vara ärlig och härlig.

Förbannat trött,

Och en smula förvirrad,

eftersom jag glömde sätta igång tvättmaskinen (med valborgsbrallor) i tid.

Men efterrätten inför morgondagen är klar.

Huset åttiotre-procentigt-städat.

Och byxorna numera på tork.

Over and out.

Måndagsklubben avslutar sin rapportering.

Ursäkter och åter ursäkter

Vi firar idag.

Med finfika på serveringslokal.

Jag är grym på just det där.

Att fika. 

Och att hitta på ursäkter för dessa.

En ursäkt, är att det är fredag.

En annan, att lil´sis inte har gympaträning.

En tredje, att lönekontot fyllts på.

En fjärde, att sommarvärmen är här.

En femte, att någon har namnsdag.

Fem anledningar alltså -

nog sjutton gubbar, legitimerar det en finfika.

En positiv sak, när man är fyrtio plus,

är att man inte längre uppskattar godsaker som smakar FÖR sött.

(jag vet, det känns kanske helt orimligt att ha hört detta från min mun)

Nä, helt plötsligt har man börjat välja serveringslokal 

efter var man kan köpa det godaste kaffet!

Och det, det är ta-mej-hundsiken en klurigare ekvation!

Men idag, skiter jag i vilket.

Det är miljön jag suktar mest efter.

Fast idag blir det inte bara fullträff för miljön.

Det blir även en femetta för kakan...

För halledasingen var god den var!

Äppelcheesecaken!

A match made in heaven!

Så himmelens god, att jag var tvungen att mula i mig

 halva kakan innan jag kunde fotografera den.

Amen, jag har liksom längtat efter det här.
Att få slänga på mig sommarkläder, marinera mig i ljuvlig värme
och få fika fint på den här terassen som jag så länge sneglat på.
En sån skulle man helt klart haft, även hemma.
Alla dagar i veckan.
Med en bit äppelcheesecake till.
En finkaffe.
Och en bra bok i handen.

Livet ler mot mig.
Vackert.

Att inte känna sig riktigt redo

Handen upp,

alla ni som längtar efter att väckas av alarmet imorgon.

Kränga på sig strumpor och stass

för å dra till jobbet!

Jag passar på den faktiskt.

För jag har fått på tok för stor dos av härlig ledighet,

med solsken, sovmorgnar och feelgood,

för att räcka upp handen.

Jag känner mig inte riktigt färdig på den fronten.

Vill bara ha mer.

För jag vill ha mer picknick på stranden.

Skratta mig till obotlig träningsvärk i magmusklerna,

när medelålders män flossar.

Ligga invirad i dubbla täcken utomhus om kvällen

och lyssna på poddar. 

(#målvaktsfokuspodden)

Jag vill sova åtta-nio timmar om natten

och vakna av mig själv.

Jag vill börja dagen med finkaffe och nybakat

och avsluta den med att sova över i barnens rum.

Jag vill springa ner till bryggan

och belöna mig med ett feel-good-dopp

Även om mina små snorvalpar i näsan,

därefter exploderar och förvandlas till en hel jädra kennel.

Med snor.

Och ändå känna att det är så jäkla värt det!

Så vill jag ha det.

Några dagar till.

Amen.

Senil. Men miljövänlig

Återbruk är trendigt nuförtiden.

Smart.

Förnuftigt.

Men framför allt miljövänligt.

(och sånt gillar vi!)

Årets påskägg har fått två lager färg.

En påklistrad fjäder.

Lite kärlek.

Och hepp - ett nytt utseende!

Eller en total makeover.

Jag vet inte om påskharen skulle uppskatta, om jag kallade hen för senil.

Men jag tar risken. 

Och gör det.

Kallar hen senil.

För det var ju helt klart jäkligt förvirrat där ett tag.

Innan hen hittade de där tomma äggen, 

som hen skulle fylla med godsaker.

Jupp.

Dem hade påskharen gömt så innerligt väl,

att minnet fick ge vika.

Men tillslut ordnade upp sig.

Som det så oftast gör.

Äggen hittades.

Fylldes med höghaltiga doser av socker och godis.

Och gömdes sedvanligt utomhus.

Inklusive ledtrådar.

Så nu är ordningen återställd.

Ungarna håller jämn sockerspeed.

Och den senila, men miljövänliga, påskharen

har dragit sig tilbaka.

Fridens liljor!

Esther Williams goes Easterntour. And post-lunch-dip

När man vaknar upp en ledig fredag,

med en kropp som ömmar av träningsvärk -

(ja Herre Gud, det blev både löpning OCH padelpremiär)

- finns det bara en sak å göra.

Ta en morgonpromis ner till bryggan.

Skala av sig kläderna.

Hoppa i det niogradiga vattnet.

Och sätta sig på bryggan och njuta av livets eufori!

Sen styr vi kosan mot Sjöbo.

Mot påskmatskoma hos mamma.

Och konstrunda hos Galleri Jenny Björk.

Redan förra året fick jag en underbar poster i födelsedagspresent.

Och sen dess har jag varit nyfiken på att få se dessa tavlor live.

Det finns hur mycket godis som helst för ögat!

Och en beslutsångest som tickar snabbare och snabbare.

Men det blir tillslut en sån här.

En Esther Williams.

Det är liksom så jäkla mycket jag.

Fast utan den där fashion-bad-mössan.

Fast jag tänker att jag kanske borde skaffa mig en sån.

En fancy-schmancy-bathing-cap?

Sen vandrar vi hemåt till mat-kome-reservatet.

Igen.

Och trycker i oss ännu mera gott.

Känner hur John Blund vill rycka tag i oss.

Och lil´sis kryper under bordet.

🐥

Back in business

Det är dags att styra upp eländet nu.

Konditionseländet.

Jag laddar först en hel timme på soffan.

Laddar.

Försöker få feeling.

Laddar lite till.

Det är lättare när man har sprungit några gånger.

Fått lite flow.

Och beroende.

Sen bara gör ja´t.

Tar sats.

Skramlar ihop mina fem kilometer.

Och på slutet, får jag springa gata upp och gata ner.

För att kunna avsluta på bryggan.

Med ett spontant dopp.

Ett dopp efter löpningen.

Det slår det mesta.

Även om vattentemperaturen fortfarande ensiffrig.

Kallbad med bastu i all ära.

Men det här något annat.

Det är lyckokänsla extra-allt!

Det är frihet.

Lättnad.

Glädje

Och en jäkla massa wooo-hoooo-feelings i kroppen!

Så magiskt tillfredställande.

Så nu har jag ett skäl till att fortsätta springa.

För att få avsluta med dopp.

Och känna sig totally alive...

East-your-smooth. And da kränkning of da day

Yes! 

Jublar den ena.

Jag orkar inte.... 

Grymtar den andra.

Fast just idag är det ingen förhandling.

Idag är det t.v.å.n.g!

För jag har längtat länge,

efter en tur till East-your-smooth {Öst-er-len}.

 Och efter en fika på Olof Viktors.

Särskilt en sån, där man kan sitta utomhus i solens sken -

även om det är helt bedååååårande innemiljö.

Och jag tänker att vi ska göra det.

Innan alla andra i påsk.

Jag tänker att vi ska göra en "after work",

innan alla upp-åt-landet-turister invaderar till helgen.

Men det är redan försent.

Redan vid Ales stenar har de landat.

En kvinna frågar mig något på engelska.

Något om stenen som lil´sis sitter på.

Jag svarar.

På engelska.

Några minuter senare, tilltalar hon mig igen.

På sin östgötska dialekt!

(okej, nu blev det konstigt tänker jag.

Pratade hon inte nyss engelska?)

Hon berättar något, otroligt svamligt, om prickarna på stenen,

och frågar sedan om vi kommer Danmark?!?

 - Danmark? undrar jag.

- Ja jag tyckte det lät som att ni pratade danska...

Danska alltså?

Da kränkning of da day...

Körs i all sin dar....

Men så hämtar vi oss.

Och beger oss istället nerför.

Kanske inte det smartaste draget, 

att växelvis behöva kasa nerför "slänten" sittandes.

Men absolut det vackraste,

att offra sig en aning för.

   

Vilka vyer vi bjuds på!

Bara några mil hemifrån där vi bor.

Man blir både häpen och stormförälskad 

(inkluderar ej den okände fiskaren nedan) i det ögat ser.

Wow!

Så blev det alltså.

En After Work, en Dymmelonsdag.

Innan Österlen invaderas av Stockholmare.

Ö-sjöt-tar.

Och förvirrade trafikanter på vägarna.

East-your-smooth - 

over and out!

Om jag vore en riktig influencer.....

Om jag vore en riktig influencer,

(nu vill jag bara framhäva att det är i-n-g-e-t fel med det)

skulle jag tipsa om vart jag köpt min vas.

(Asså för jag är ändå sjukt nöjd med denna vas, 

som ser exklusiv ut, men som endast kostar en spottsyver.)

Nu är jag ju, som ni vet, inte det.
En riktig influencer.

Jag är mer en recognizer,

En sån, som ibland, blir helt tokig på familjelivet.

Som vill rymma hemifrån för en stund.
Rymma till ett välstädat hotell.
Med fluffiga täcken.
 Hotellfrukost och betjänt
 Rymma en stund, för att jag inte står ut med att upprepningsvis upplysa...
 Först en hel arbetsdag till andras ungar.
För att sen fortsätta med mina egna.
Om att ställa skor rätt.
Tvätta händer.
Plocka undan.
Göra läxan i tid (men Gud, hur svårt kan det vara?!)
Hänga upp sina kläder.
Plocka undan
Ställa in i diskmaskinen.
Duscha.
Upplysa.
Upprepa.
Jada-jada-jada....

Det är en sån dag idag.
Trött-på-att-upprepnings-upplysa-vääääääldigt-många-gånger-dagen.
Kanske har jag PMS också?
Vad vet jag?
Men imorgon är det fredag.
Och då är alla glada.
Igen.

Tack. Hepp. Och amen!

Medaljregn i Småland

Det är skönt att vara tillbaka i hemmets trygga famn.

Efter två nätters sömn,

 på en madrass i en gymnastiksal.

Och en rejäl dos träsmak i aktersnurran,

lagom kryddat med en något halvstel rygg.

Men också med en stor tacksamhet över att få hänga med det här gänget.

Och en hel jättestor hög till,

med goa ungar.

Det är så grymt mycket precision i den här sporten.

Både lagmässigt och individuellt.

Men det är också så otroligt mycket hejarop och glädje.

Och alla åskådare hejar och applåderar på alla hoppare -

från norr till söder.

Med ett sånt jäkla drag!

Så här ser de ut.

Flickorna i Småland.

Tillika de, absolut yngsta tävlanden i sin grupp.

Glada?

Jovars, efter att ha fått veta att de kammande hem

den totala vinsten i Rikshoppet Fyra.

Och sen visade det sig att det blev en medalj i varje gren också!

Silver i 4x30 sekunder springsteg.

Brons i 4x45 sekunder springsteg dubbelrep.

Brons i lagtävling freestyle enkelrep.

Och guld i lagtävling freestyle dubbelrep!

Och vid det här laget var föräldrarna svimfärdiga.

Chockade.

Och grät och skrattade om vartannat.

Ja herregud vad jag gråtit.

Åt tjejer som råkat komma av sig.

Åt tjejer som tröstat.

Åt tjejer som haft leendet ändå upp till öronen.

Och åt tjejer som gjort grymma insatser.

Man blir helt slut, 

efter två sådana här dagar.

 Med nerver på helspänn från åskadarbänken.

Och strax är det måndag igen.

Innan jag ens hunnit blinka.

Och om jag inte ska se dubbelt imorgon,

så är det dags att hoppa i loppelådan.

Men medaljregn i Småland alltså.

Och lite konstig sömn.

Men framförallt,

 en otrolig tacksamhet över för att få vara med på tjejernas hopprepsresa.

Och ett hjärtligt minne för livet.

Livet på en torsdagspinne

Det kan vara så att jag förälskat mig i något nytt.

I en stad, där det ena vackra medeltidshuset, avlöses av ett annat.

Och där jag efter varje krön, bjuds på den ena överraskningen efter den andra.

Där körsbärsträden redan står i blom.

Och där rapsen, utomsocknes, börjat gulna.

Även om det är på tok för tidigt.

Det kan också vara så att min träningskompis,

ännu en torsdag, går ensam till passet.

Medans jag stannar hemma och äter choklad.

Jag är bra på sånt. 

Äta choklad.

Och känna efter i min kropp.

Det kan vara så att det kliar lite i halsen

och att jag inte vågar ta några risker.

För att jag vill hålla mig frisk

och ladda ordentligt för att tillbringa två nätter

på en madrass i en gymnastiksal.

Livet på en torsdagspinne alltså.

Men nu kör vi helg!

Hepp!