torsdag 31 oktober 2013

Skogboken

Hon ligger sidan om mig i dubbelsängen.
Hon hinner knappt slå upp ögonen innan hon säger: 
"Mamma, kan vi inte åka till Skogboken idag?"
Bokskogen, ja. Jo det är klart vi kan åka dit.
Luften är kall men himlen är nästan blå.
Så vi slår till. Klär oss i lager på lager.


 
För det är nåt särskilt med att vara ute i naturen. Att vara ute i det fria.
Att se sin son kärleksfullt läsa Hitta-Vilse-skyltarna för sin syster.
Kalasa på munkar och varm o'boy.
Att akut tvingas smygkissa bakom ett träd (i hopp om att ingen ser)
och låta lil'sis hålla vakt.



Höstlov ja! 
You gotta lov it!

onsdag 30 oktober 2013

Är det höstlov, så är det

 
Det doftar höstlov lång väg.
Nu väntar några lediga dagar. I alla fall för mig och kidsen.
 
Jag har kommit in i en period då jag bara vill vara med mina barn. Hela tiden.
Då jag uppskattar det enkla i livet. Och är tacksam för den vardag jag har.
 
Så nu vill jag bara mysa och gosa. Ta dagen som den kommer.
Baka knäckig äppelkaka och äta den i soffan.
Läsa böcker tillsammans nerbäddade bland fluffiga täcken,
 åka till Bokskogen och gå omkring bland prassliga löv eller träffa vänner.
Göra saker som gör att man gillar hösten ännu mer.


 
För är det höstlov, så är det.



måndag 28 oktober 2013

Stillhet i blåsvädret

 
Den har lagt sig något nu. Stormen.
Stormen som skakat våra husväggar och tjutit vinande runt våra fönster.
Stormen som blåst hela gatans löv in mot vår ytterdörr.
Som slitit iväg min stora rosa handväska över halva Icas parkering.
Och som trilskats med mig, så att jag knappt kunde stänga bildörren på väg därifrån.
Den stormen alltså. Den blåsigaste i mitt mannaminne.
 
Så jag lär mig av bilfärden hem från Ica.
Tänker att det kan inte vara nån idé att traska iväg på yoga en sån här kväll.
Såvida man inte räknar med att flyga med stormens krafter till en annan yogalokal.
I en annan yogastad....
 
Så jag stänger in oss.
Tänder ljus på golvet och får med mig mina två små adepter.
Andas in. Andas ut.
Känner stillheten mitt i allt blåsväder.




söndag 27 oktober 2013

Fuck cancer

Klockorna är ställda. Och tiden är inne.
Den där tiden då utemöblerna ska in och mörkret är längre.
 
Jag gillar´t inte. Inte alls.
Men jag har lovat mig själv att göra det bästa av det.
Göra det bästa av den där vintertiden.
 
 
Så idag gör vi det bästa av det. Det gör vi.
Vi, tjejer, drar in till stan. Till Clarion Hotel.
Där min goa kollega och hennes väninna anordnar pärldagar.
Jo, det finns underbara människor som drar igång sånt här.
Trä-armband-charity-till-ungcancer.
Och jag tycker det är alldeles för lysande för att inte vilja vara med på ett hörn.
 
 
Så vi pärlar, fikar och pärlar.
Och den där vintertiden går för tillfället så himla fort.
Vi får mersmak, det får vi.
På att pärla armband.
Och på att visa vårt långfinger åt cancer.



fredag 25 oktober 2013

Det finns gånger då jag inte är så nöjd

 Jag vet inte om man får säga så. För Jante.
Men jag gör långfinger åt honom i denna frågan. För det mesta.
 
För allt som oftast känner jag mig som en bra och lyckad mamma.
En närvarande mamma, utan dåligt samvete.
En mamma som sätter gränser och inte stoppar huvet i sanden vid konflikter.
Som visar mycket kärlek.
 
För det mesta känner jag mig så.
Som en bra mamma.
Men så ibland dyker dom upp.
Känslorna av misslyckande.
Sådana som biter sig fast och som inte riktigt vill släppa taget.
Dagar som denna.
 

 
Det är sådana dagar jag drar med mig kameran på lunchrasten.
Lägger mig platt på marken bredvid höstens sista fröställningar.
Bredvid vackra men förrädiska flugsvampar.
Dom som luktar skunk när man kommer för nära med näsan.
Som att varna för fara liksom.
 
För stunden där i vertikalläge och fokus på annat gör gott.
Som yoga och meditation.
Jag går därifrån med lättat hjärta.
Med mer luft i lungorna och harmoni ut i fingertopparna.
 
 


Fastän att de är sju och fyra

Jag minns det som igår.
Jag minns midnattstimmen då jag blev mamma till en son.
Världens vackraste. Förstås.
Hur svårt jag hade för att släppa honom med blicken.
Han, det ljuvligaste och mest efterlängtade underverket.
Han som låg och sov i sin lilla genomskinliga, plastiga bb-balja på hjul.

Varken jag eller han jag är gift med kunde sova. Eller titta oss mätta.
Varken den natten eller den kommande dagarna. Veckorna. Eller månaderna.
Totalt förblindad av det fantastiska.

Ibland kommer jag på mig själv att jag fortfarande gör detsamma.
Fast att de nu är sju och fyra.
Jag sitter vid sängens nedre ände.
Tittar på våra två fina barn. Kan inte se mig mätt.
Med tårar i ögonen.
Och med känslor fulla av kärlek. På gränsen till översvämning.
Kärleken till sina barn - så oändlig och så stor.
Det största. 
Det vackraste.

Familjelycka och kärlek hos vänner

onsdag 23 oktober 2013

Det finns dom som tycker att det duggar glest

Det duggar glest härinne på bloggen.
Jo, så sant som det är sagt.
Man kan ju bara undra vad jag har för mig om dagarna när det är så tyst.
Jo, det ska jag berätta.
Jag har roat mig med att slumra i soffan nån kväll då och då.
Straffet för att jag sprang i lördags och lyckades irritera nån sur förkylningsbacill,
som genast ställde sig på bakbenen och slängde in lite influensavärk-och-klent-virke-i-kroppen.
Och när det hotas med sånt, då lägger jag mig snällt på plats i soffan.... Plats!!!
Sen har jag hängt med dottern på Minisim och badat med bortglömda och orakade armhålor.
Haft djupa samtal med en banktjänstekvinna om livet och ekonomin som
ligger en sisådär tjugosju år framåt i tiden.
Och köpt en lösnäsa.
Sånt är viktiga saker må ni tro.
 Men det viktigaste av allt;
jag har snuffat på de finaste barnen om kvällarna.
Legat mittemellan dom i dubbelsängen och låtit dom somna i mina armar.
En på varje sida....


söndag 20 oktober 2013

Jag klagar inte...

 
Kroppen bjuder mig på träningsvärk.
Mannen bjuder mig på sovmorgon.
Den längsta på länge, länge. Men ack så välbehövlig.
 
Sen bjuder hela familjen mig på ensamtid.
Inom loppet av en timme har dom åkt iväg. Allihop.
Big bros drar på äventyr med en kompis.
Lil´sis och han är gift med, drar badhuset.
 
Så här sitter jag. Helt alena.
Bortsett från sällskapet av Laleh och Veronica Maggio.
Deras senaste alster går på högvarv nu.
När jag får välja.
 
 
Jag passar på att nätshoppa lite.
Äggkoppar hos Elsas hem.
Klänning från Zalando.
 
Och så tar redigeringen av bilderna vid.
Dom jag ska ha på väggen.
Tavelväggen som äntligen ska få sin plats i hallen.
 
 
Söndagförmiddag.
Mmmmm. Ja jag klagar inte...
 
 


lördag 19 oktober 2013

Det är den där glassens förtjänst

Snålblåsten är kall och påträngande.
Dra sig in genom fönsterventilation. Kyler oss.
Jag tänder så många ljus jag kan.
För stämningens skull. Och för värmens.
 
Jag har varit ute och sprungit.
För första gången på evigheter. Sen sommartemperturen joinade oss.
Men nånstans sitter det där.
Takten. Orken.
Den som kommer med Will.i.Am´s "That Power"
 Fast jag är förlamande trött när jag kickar ut mig själv.
 
 And oh, I'm alive, I'm alive, I'm alive
And oh, I can fly, I can fly, I can fly
And oh, I'm alive, I'm alive, I'm alive
And I'm loving every second
Minute
Hour
Bigger
Better
Stronger
Power
 
Och jag springer halvmilen snabbare än på länge.
Jag som inte ens trodde jag skulle orka runt.
Det måste vara den där paraplyglassfrossan förtjänst igår.
Jo, våra springglada vänner säger att det är bra. Att äta glass dagen innan man springer.
Och jag kan bara hålla med.
Det är ta mej sjutton glassens förtjänst.

  
Lil sis, hon springer hon med.
Runt på vårt trädäck i skymningen. I trosor och vinterkängor.
När termometern visar nio grader. Då passar den varmblodade lilla juvelen på.

fredag 18 oktober 2013

Idag är jag världens bästa mamma


Bitterheten är som bortblåst.
Idag är jag världens bästa mamma!
Jag balanserar livet med lite mera yin. Med överflödets yang.

Vi hänger på Leos Lekland i timmar och härjar tills barnen är svettiga och
mina jeans är blankslitna i baken av allt rutschkaneåkande.
Kör barnfavoriter all in och fixar mat från Burgarnas Konung
och fredagsmyser med paraplyglass i stora lass.
Tills vi inte orkar mer. Tills vi är mätta som en propp.
Tills det är dags att bre ut oss i dubbelsängen.
Där jag får ligga mitt emellan mina skatter.  Dom som somnar på ett kick.

Världens bästa mamma ja.
Iallafall när mina barn får bestämma.
Iallafall idag.



torsdag 17 oktober 2013

Pumpa (in my) lens!

 
I duschen gömmer jag mig länge. Min frizon sen jag blivit mamma
Bland varmt och renande vatten.
Sköljer bort spåren av den här arbetsveckan.
Sköljer bort stress och den bittra doften av surpu(m)ppa.
 
Jo, jag kan bli sån ibland.
Sur. Bitter. Och tradig.
Det kan bli så när man förväntas vara tålmodig mamma.
Orka med strumpbyxor-i-stl-116-som-sitter-fel-gnäll,
tjata om påklädning,
ha en diskbänk med full med jag-lägger-det-här-så-länge-grejer,
le och vara glad-och-tacksam.
Och förväntas veta var varenda jädra pinal i huset finns.
Som ett uppslagsverk. Ett jävla lexikon.
 
Och sen stå och le en hel dag på jobbet.
Vara pedagogisk och tålmodig, fast det är rundgång i huvudet på en
 av alla höga röster som får mig att vilja fylla hörselgångarna med betong.
Ni fattar va?
 
Det är då jag rider ut stormen med kvällspromenad och stulen Marabouchoklad.
Den som sonen fick häromdagen och som jag kvickt som ögat måste köpa en ny av
imorgon. Innan han kommer hem från skolan...
 
För choklad, frisk luft och promisar - det är finfina grejer.
I alla fall för en surpu(m)ppa....
 
Men nu kör vi helg!
 


onsdag 16 oktober 2013

Onsdagsfika och kissemiss-miss

 Vi kör onsdagsfika ute på landet.
Äter godbitar som innehåller hallon.
Hälsar på hönsen, getterna och de tre veckor gamla kattungarna.
Dom är ju sååååå söööööta dom små liven.
Burriga i pälsen som om de fått en elchock.
Tillgivna och kärleksfulla...
 
Jag och Big Bro funderar allvarligt på att knycka en med oss hem.
Den som frivilligt hoppar upp i sonens öppna jacka och försöker krypa in i hans armhåla.
Men så kommer jag på, att jag är ju för sjutton allergisk.
Och dessutom står lil´sis och gallskriker i ren panik när en av kattsmåttingarna
försöker klättra upp för hennes strumpbyxor.
Helt plötsligt tycker hon hemskt illa om de där små yviga fluffbollarna
och säger snyftande "Dom är lite söta. Men dom är inte snälla!"
 
Så där står jag. Med en som har separationsångest och nästan börjar gråta för att
han har så svårt att ta farväl av flufftussarna.
Och den andra som gråter för att hon inte tycker om katter och i ett snabbt ögonblick
tycker att vi kan köra över kissemissestorasyster Stina,
eftersom hon inbillat sig att det är kattpappan....
 
Men annars så....
Ja annars var fikan god.
Och det där med fika är ju alltid trevligt.
Och kan ni tänka er - jag har hittat en receptbok som jag tror att jag måste ha.
 
 


måndag 14 oktober 2013

Att försöka smälta gårdagen

 
Jag snor åt mig en stund på gräsmattan.
För sådana stunder finns snart ej att få.
Sittandes i lotusställning, i på-gränsen-men-ändå-tillräckligt-lösa-byxor.
Barnen moffar i sig överbliven hallontårta från igår.
Big Bros i bar överkropp, trots att det är mitten av oktober...
 
Jag försöker smälta gårdagen och dess trevligheter.
Tanken på två nöjda sjuåringar som hade discoskalas.
Med fullt ös från början till slut.
 
Den förbaskat trevliga tillställningen hos vännerna därefter,
som bjöd på glada skratt, pumpakarvning, smörrebröd och öl.
Och pumpapaj. Premiär för min del.
En rackarns god premiär. En sån som gav mersmak.
En sån som man vill testa på att smacka ihop själv nån gång.
 
 
Det var så in i bengens trevligt och stämningsfullt alltihop.
Med mörkret tätt intill husknutarna
Och regnet, småpiskande på rutorna.
Ett helt trädgårdsbord därute fyllt av nydesignade pumpor...
 
En sån där kväll som jag alltid kommer att minnas...


lördag 12 oktober 2013

Egentligen skulle jag vänta tills Nutellamannen kommer

 
Lördageftermiddag.
Jag har kört barn hit och dit.
Till Ica, dans och simskola.
 
 
Mina finaste har landat på Flygplansbion.
Och jag sitter ensam kvar.
Med mina kreativa krafter. Med mina tankar.
Och jag får utlopp av sånt som jag mår bra av -
fotografera -
 pyssla med nya etiketter till läskflaskor som ska släcka törsten på en hel skolklass imorgon -
och slå till på en ny efterrätt till familjen ikväll.
Nut.Ell.Ase.Mif.Red.Do.
 
 
Egentligen skulle jag vänta tills Nutellamannen kommer på besök.
Han med den fina familjen.
Men jag tänker att det kan vara bra att provbaka efterrätten först.
Om ifall att den (detfinnsingenmöjlighetattdenintegördet) skulle smaka illa.
 
Lördageftermiddag, ja.
Hepp!
 
 
 
 


torsdag 10 oktober 2013

När det enda som finns kvar är bikinimärken

Jag inser att jag förlikat mej med hösten.
Att den känslan försiktigt smugit sig på, utan att jag behövt streta emot.
För helt plötsligt känns det okej att mörkret lägger sig lite tidigare.
Att löven skiftar färg till det vackraste.
Och att strumporna åker på igen....
 
Det enda som finns kvar från Mallorcaresan är minnena.
Ett gäng med bilder
samt ett par vita underbyxor och en vit bh, som tatuerat in sig själv i min hud.
Som jag varken kan, eller vill, tvätta bort.
Nä, det får sitta kvar där ett tag.
Tills det bleknar bort med vinterhudens
färg som snart knackar på min kropp....
 










måndag 7 oktober 2013

Kyss Carlsson!

 
 
Det är så många ord jag velat skriva.
Så många bilder jag velat visa.
Från semestrar, fikor, vardagen och bröllop.
 
Tiden rinner snabbt under broarna
och däremellan är det lätt att glömma bort.
Men ett löfte är ett löfte.
Och sådana håller jag alltid.
 
Och jag har lovat att visa mer från det största uppdraget i sommar.
När två bli ett.
När Carlsson kysser Carlsson.
 
To be continue....

söndag 6 oktober 2013

Rosa på armen


Hon överöser mig med armband och kärlek.
Hon den lilla.
Armband med hjärtan.
Armband i blått och rosa. Mina favoritfärger.
Armband fulla av kärlek.

Det får dela min vänstra handled med ett annat rosa.
Matthew Williamsons egna.
Som en symbol för att livet är så fruktansvärt skört,
och som en symbol över viljan att vara med att bekämpa cancer!
Räcka långfingret åt denna hemska sjukdom,
 med ett hopp om att nån gång i framtiden kunna utrota den.




fredag 4 oktober 2013

Att ta bullbaket till en högre nivå



Det är sådana här dagar som jag älskar.
Mina lediga fredagar, när solen skiner och jag och lil'sis promenerar
på kullerstensgator i stora staden.
Shoppar lite lagom för att stilla mitt behov.
Plockar mängder av nykläckta kastanjer för att stilla lil'sis.

Det är sådana här dagar jag älskar.
När jag äntligen får knåda kaneliga degar på Kanelbullens Dag.
Den dagen som jag i mitt förvirrade tillstånd trodde var i tisdags.
När jag tar bullbaket till en högre nivå
och lär mig snurra till snäckorna på farmors vis.

Det är då jag njuter varje sekund.
Av livet och vardagen.

torsdag 3 oktober 2013

Minikompis

Min minikompis - hon är precis så ljuvlig som hon ser ut!
Med sina tindrande blå ögon och sina gossiga små äppelkinder.
Underbar och glad!
 
Kanske inte alltid så glad, om man ska tro hennes föräldrar.
Utan full av vilja och bestämdhet.
Men sånt låter jag bli att lyssna på. Slår dövörat till.
För hon är min alldeles egna minikompis.
Som hoppar upp i min famn och vill att jag ska läsa böcker för henne.
Om och om igen.
Och som kommer och ger mig dom ljuvligaste kramar.
 






Och så gillar hon samma saker som jag.
Moffa i sig godis, äta kaksmet och traska runt i fina skor.
Inte konstigt att vi gillar varandra - hon och jag.
 
 
Min bästa minikompis.
Jag saknar dig.
 
 


tisdag 1 oktober 2013

Istället för bullbak


Helst av allt skulle jag bara vilja stå i köket idag
och köra ner händerna i en riktigt stor och mjuk deg.
Låta barnen spilla mjöl lite här och där på golvet
och sen äta upp de nybakta kanelbullarna med varm choklad som tillbehör.
Så som man ska göra på Kanelbullens dag.
Enligt mitt tycke.
 
Men det blir inget med det.
För det blir en dag (till) fullspäckad med jobb.
Från morgon till kväll.
Och just nu passar det inte alls in i min image.
Nä, nu vill jag vidareutveckla soffpotatisyogan till en högre nivå
och ligga där och torka näsan min med lil´sis
Hello Kittyprydda näsdukar.
I lugn och ro.
Med oktobermörkret utanför.