Att göra vad man verkligen behöver

Big Bro och jag tar tillfället i akt

och vårdar varsamt tvåsamheten.

Den uppstår alltför sällan - 

tiden som inkluderar bara oss två.

Vi gör vad vi verkligen behöver.

Handlar fredagsmys.

Fikar.

Pratar om livet en stund.

 (förvisso kortare än jag önskar)

Och ligger skavfötters i soffan och läser bok.

Amen.

Upp som en sol. Ner som en pannkaka

Vi är fastklistrade i soffan idag.

Jag. Lil´sis. Och ett ton med förkylningsbaciller.

- Mamma, är du sjuk?

- Ja, jag känner mig sjuk

- Men har du tempen mamma?

- Nä, jag har ingen feber, men man kan känna sig sjuk ändå.

- Mamma, är du bitter? (var farao kom detta ordet ifrån?)

- Nä, jag är inte bitter. Vet du vad bitter betyder?

- Ja, att man är hängig!!

Annat var det igår när stolen stod i zenit.

Lil´sis var förvisso snuvig och jag yr av trötthet.

Men vi fick med oss två svårflirtade badkompisar till bryggan.

- Det är idag det gäller, sa jag till min höst-bads-nyfikna-väninna

Idag är det, det stora höstbadet!

Jag har svårt att tro att vi kommer sitta där på bryggan nästa år,

 så sent som sista helgen i september.

Nybadade i artongradigt vatten

filosoferandes över livet med en kopp kaffe i handen.

Sådana där söndagar är magiska.

Sådana där söndagar kommer man alltid minnas som nåt speciellt.

Och jag kommer välja att minnas just det magiska denna dag.

Och radera att jag sex timmar senare förvandlas till en halvdäckad SvettHelga.

Med ett immunförsvar som inte längre kunde stå emot.

Amen.

När hoppet kryper fram

Idag är en sån där dag jag får ångra att den stora kameran ligger hemma.

Då jag får ångra att ljuset och bildminnena inte får komma till sin rätt.

Det är en sån där go dag, med goa vänner.

Där hela familjen som egentligen inte badar i insjöar,

gör ett undantag och faktiskt badar i en insjö.

Där vattnet är så överraskande klart,

och rädslan för snokar i vattnet är så suddig.

Där hoppet om sommarens återkomst kryper fram

och fånga dagen blir ett måste.

Det är en fin dag med vännerna.

I bokskogen och i insjön.

Och fast att stora kameran ligger hemma,

så kommer jag alltid älska bilden ovan.

Midsommar på sydligare breddgrader. Och polsk bränna.

Det är chilling på hög nivå.

Vi drar till stora bryggan.

Svalkar oss i Medelhavsvarmt vatten och jag skaffar mig polsk bränna.

Röd bål och vita bröst.

Det blir lätt så när man missbedömer solens styrka en sen eftermiddag.

Och sitter i solstolen och läser Big Bro´s Glasbarnen.

För det är vad vi orkar midsommardagen. 

I trettio grader. Plus +

Värmen, den håller i sig.

Och visste jag inte bättre, 

skulle man kunna tro att vi firade midsommarafton på sydligare breddgrader.

För annars var det som den mest svenska högtid brukar vara.

Med dans kring stången.

Små grodorna.

Sill och päror - till total matkoma.

Och tack och lov ett dopp i det turkosa.

Alla åtta. 

Vi behövde det för att överleva tror jag.

Överleva hettan.

Månn jöö! som värdinnan brukar säga.

Det är franska. Och jag har ingen aning vad det betyder.

Herregud! 

Typ.

Men det där doppet.

Som ett trolleritrix.

Efter det, började hjärnan fungera igen och återhämta sig från härdsmältan.

Och vi vuxna började konversera igen.

Hepp!

Midsommarafton tvåtusensexton.

Ingen här på Guldkusten kan iallafall komma och säga att vi hade dåligt väder.

Galet varmt.

Det varmaste i mannaminne.

Och somrigt, så att det förslår.

Amen!

En glad överraskning

När barnen var minisar på riktigt, hängde vi här en del.

Sen vet jag inte riktigt vad som hände.

Om vi tröttnade?

 Eller om vi helt enkelt inte tyckte det var värt pengarna längre?

Eller om det kanske var en kombination.

Så det ska erkännas att jag, till en början,

var något halvskeptisk till min väninnas idé om att hänga med på tur idag.

Fast så här i efterhand gillar ja't.

Både idén OCH Skånes Djurpark.
Och sällskapet förstås!

Jag kan inte sätta fingret på vad som var bäst.

Men jag tror att uppfräschningen i parken och
barnens möjligheter att delta på ett nytt sätt, imponerade på mig.
Att barnen fick ge hjortarna mat, var en riktig hit!
Och kanske fick fågelshowen ett litet plus.
 Den som mamma min pratade så varmt om igår.

 

Men om man frågar Big Bro så var det nog traktorturen i Fåret Shauns nyöppnade land, som var bäst.

Och om man frågar lil'sis, så blev hon alldeles kär och betagen i de nästintill nyfödda små lammen, 

med sina stappliga ben.

Och nej snäckan, vi kan inte få plats med ett lamm där hemma.

Och ja, de växer och blir galet mycket större....

Men nöjda var vi alla i varje fall.
Och trötta.
Och innan det bar hemåt igen, beslöt vi oss för att uppgradera till varsitt årskort.
För hit, måste vi snart åka igen.

När man knappt vågar säga "April, april..."

Jo, jag får väl krypa till korset.

Erkänna att förra inlägget var ett aprilskämt.

Med handen på hjärtat, så trodde jag faktiskt inte att jag någon skulle tro mig!?

Och så fick jag så många fina kommentarer av er alla.

Det var inte riktigt snällt av mig. Jag håller med.

Jag blev lite bitter igår.

 När jag gick in på deras hemsida och såg att ansökningsdatumet gick ut i torsdags.

Jag var faktiskt lite sugen och bara testa.

Så som plåster på såren, lovar jag att iallafall söka nästa år.

Bara för att ni är så fina.

Och för att hejar på mig.

f.ö.r.l.å.t.....

Efterlängtat

Jag avslutar helgen på bästa sätt.

Med efterlängtat vinterbad och kloka kvinnors ord.

Med skratt och allvar.

Och bad à naturell i tvågradigt havsvatten.

Den här gången doppar jag inte huvudet under ytan.

Den här gången blir simtagen inte lika många som dom brukar.

Men vinterbadar det gör jag.

Får mersmak. Och bockar av ett av mina två vill-göra-aktiviteter för detta år.

Imorgon kör vi måndag igen. På nåt konstigt sätt.

För nyss var det fredag och hämtmat.

Däremellan en lördag, vars svängar jag in riktigt hängde med i.

Och sen en söndag som gick alldeles för snabbt.

Monday is coming...

Frisk som en nötkärna.

Jo, jag är frisk som en nötkärna.

Eller nästan iallafall.

Enligt läkarbesöket igår, inkl temptagning, stick i fingret, stetoskoplyssning och kissprov (?!)

gick jag igenom besiktningen. Utan anmärkning.

Inget fel på mig inte. 

Trots att jag är trött i kroppen som en pigg nittioåring.

Man kan tydligen känna så, fysisk trötthet en längre tid, efter en flunsa.

Jag insisterade på blodprov för ev. vitaminbrist. 

Helt i onödan.

  "Du ser ju så pigg ut, så det behövs inte... Du har nog bara haft otur."

Ridå ner.

Jag säger inte att han har fel. Det säger jag inte.

Jag säger bara att jag är trött på att vara trött. 

Och att jag köpt på mig vitaminer nu iallafall.

Och så finns det helt andra människor.

Jag tänker på hur oerhört värdefullt det är att ha fina vänner och kollegor vid sin sida.

Som hjälper till att hitta lösningar. 

Och som ställer upp.

Som stöttar och hejar på när kroppen inte återhämtat sig än.

Vänner och kollegor som skickar vackra ord och en chokladask per post.

En chokladask som är så fin, så jag blir helt rörd.

Så fin att jag inte vill öppna den.

Åtminstone inte på några timmar.

Men som jag självklart inte kan hålla tassarna ifrån.

Tänk att det finns sådana fina människor.

Och att jag har turen att ha sådana runt omkring mig.

Som på så många vis hjälper mig att snart bli frisk som en nötkärna.

Jag är verkligen lyckligt lottad.

Amen.

När barn hjälper barn

Det känns mer angeläget än på länge.

Att berätta för våra barn om världen utanför.

Om andra barn som svälter.

Om barn som är föräldralösa.

Om barn som inte har nånstans att bo.

Så jag kan gilla att det finns en förskola som samlar in pengar,

till ett barnhem i Ghana.

Där mängder av har-det-bra-människor engagerar sig.

Där det anordnas en bazar för ett verkligen gott ändamål.

Men framförallt att barn hjälper barn.

Amen.

När man kommit hem till sommaren

Vi är hemma nu!

Hos sommaren.

För det var ett tag sen jag möttes av tjugoen varma grader och sol.

Så nog måste det vara till sommaren vi anlänt?

Vi har rest land och rike runt.

Nästan iallafall.

Vi har packat in i bilen och vi har packat ur bilen.

Vi har klätt främmande täcken och kuddar med våra egna påslakan och örngott.

Och vi har klätt av dom det samma.

Vi har hängt in kläder i garderober. 

Och vi har packat ner kläder igen i väskor.

Och så har vi hållit på.

Fem kappsäcksboenden på nitton dagar.

Jo, det kanske kändes lite drygt med att packa upp och packa ner, de sista dagarna.

Men ändå så värt det.

För vi har njutit av fjäll, museum, träningsvärk i benen och vänner.

Av storstadspuls och kusinbus.
Av att kunna gå och handla utan att behöva känna någon alls.

Och av att bara få vara vi fyra under några dagar.

Jag har såklart en evighetslång lista av foto som jag kan bildbomba bloggen med.
Jag har bara inte bestämt mig för om jag ska börja bakifrån? Från början?
Eller om jag inte ska lägga upp dom alls.
Den som läser får se.
Och tiden, det är den som får avgöra.

Men en sak är säker.
Jag har fått mersmak av semester på bortaplan.
Det. Har. Jag!
 

Livet på en pinne

Jag vet, det kan upplevas rätt tjatigt det där.

Om alla dessa underbara sommardagar vi fått njuta av.

Om hur underbart skönt det är med semester.

Att jag inte vill vara någon annanstans än här och nu.

Men det är så det känns. Fantastiskt! Underbart! Avstressande.

 

 

 Vi har haft en fantastisk helg. Kanske årets bästa? I alla fall kandiderar den till det.

Nutellamannen med familj kommer på besök

Vi hänger på stranden i dagarna två.

Ser lyckliga barn springa runt i likadana pumabaddräkter ute i vattnet.

 En, försiktigt vid vattenbrynet. Två, som vi får muta med glass för att få upp.

 

 

Vi dammar av kubbspelet.

Kör familj mot familj. Och barn mot vuxna

Vi sitter ute i den vindstilla kvällen.

Äter godis fast vi är proppmätta.

Njuter av att slippa ha på sig långbyxor, kofta eller jacka i midnattsmörkret.

Njuter av livet på en pinne.

 

En chailatte. Och en tjugotreårig vänskap

Bilen rullar norröver. Genom ett halvgrått Skåneland, där regnet hänger i luften.

Jag kör genom byar, sådana som InredningsGuden verkar ha glömt bort.

Byar som är så långt ifrån där jag bor.

Byar som inte är highfashiondekorerade.

Där man inte tävlar med grannen om vem som har störst pool eller nyast bil.

Byar som är smått ödsliga, men skönt avslappnande på en och samma gång.

 

Jag svänger vänster av från riksvägen. Sen vänster igen. Och igen.

Därinne på Enkla Ting, strax efter mig, kommer hon. En av mina närmsta väninnor.

Hon som jag känt i tjugotre år! Det är fasligt lång tid det där.

Hon som är en av dom som känner mig mer än många andra.

Vi ses inte mer än någon/några gånger per år.

Talar sällan i telefon (det är mitt fel, jag pratar nämligen aldrig i telefon med någon)

Vi firar varken midsommar, nyår eller påsk ihop. Men vi vet precis var vi har varandra.

Och varje gång vi ses, fortsätter vi där vi slutade sist.

 

Så vi pratar. Precis som vi brukar. Konstant. I timmar.

Om att våga släppa kontrollen över våra barn.

Om hur mycket "osynlig" redigeringstid som läggs ner efter varje fotografering.

Charmen med att ha fyllt fyrtio och rätten över att faktiskt få göra som man vill.

Och om vi kan leva utan de vackra kopparna i caféet, eller ej.

 

 

Det är så jag startar min semester. På bästa sätt.

Med en chailatte - som jag blir obehagligt speedad av.

Och en tjugotreårig vänskap.

 

 

Det där med höften. Och ålderdom.

 

 

Det känns sommar i luften, bannemig!

Och egentligen vill man bara hänga utomhus, snygga till i trädgården,

gå långa promenader i svettiga gympaskor och bättra på den nästintill obefintliga brännan.

Men jag har fullt med oredigerade bilder att ta hand om. Vare sig det är sommar eller ej.

 

Och sen är det ju det där med höften.

Där är nåt som gör ont. Som inte känns riktigt friskt.

Som rent av kanske bara är en överansträngning?

Men som får mig att tänka på nya höftkulor och ålderdom.

Och att det är på tok förtidigt för sånt, trots att jag fyllt fyrtio.

 

Fast igår kväll fick vi njuta sommar.

Hos vänner som skämde bort oss med grillat och skratt.

Och efterrätt utomhus i kvällningen, med en av de godaste rabarberpajerna jag ätit.

Så nog bjuder helgen på sommar trots allt.



En söndag a´ natural

 

Det är söndag.

En söndag med bildredigering och smashad kaka.

Det är en söndag med mysbyxor och t-shirt med budskap.

En söndag utan smink och en Lilla-My-tofs längst upp.

En söndag a´ natural.

 

 

Det är en söndag med fina kollegors födelsepresenter.

Dom som känner mig såväl och överraskat med blå yogakudde

och en bruk Nutella big size.

En söndag med yoga på trädäcket.

 Och en kort nap därefter.

 

Det är söndag.

Det är fortfarande, fortfarande söndag.



Valborg

 

Jag som alltid varit ett fan av midsommar och tycker att det

är årets bästa högtid, åtminstone i vuxen ålder, har nu insett

att valborg sakta men säkert klättrar uppför prispallen för att ta plats.

Okej, det finns ett antal Valborgar att minnas som kalla och jäkliga.

Där snön nästan hängt i luften eller vindarna gjort det omöjligt att fira all in.

För att inte prata om dessa då regnet stått som spön i backen....

 

Men igår. Och året dessförinnan.

Så galet ljuvliga. Och vackra. På gränsen till magiska.

Med en skön känsla om allt härligt som ligger framför oss.

Och med goa vänner enligt tradition.

Hmmm... Valborg, jo jag kan verkligen, verkligen gilla det.

 

 

Saturday in slowmotion

Jag tillåter mig köra på småvägarna istället för motorvägen.

Låter hemfärden ta dubbelt så lång tid. Utan att bry mig.

Jag låter bilstereon få vila rakt igenom och uppskattar ljudet då däck möter asfalt.

Ljudet av nästintill tystnad.

Jag stannar till vid Långa Bryggan.

Traskar omkring lite längs stranden och "rikemansvillorna".

Det är fint här. Gemytligt. Men förbaskat blåsigt och kyligt.

Och på tok för kallt för att spatsera omkring i en vit midjekort capeliknande kavaj,

med mörka chokladfläckar på från igår.

Igår ja. Tjejmiddag hos Jennica.

Precis vad jag behövde. Få landa lite.

Efter en intensiv vecka då jag mest stressat runt som en yr höna.

 

Så en tjejkvartett av blandad kompott och lite vin och god mat på det.

Djupa samtal med människor som jag egentligen inte känner såväl.

I kombination med sådana som jag känt en evighet.

Sådana möten är fantastiskt berikande och får mig att höja blicken.

Sånt kan göra underverk.

Sånt kan få mig att växla mer.

 

Så idag har jag tagit tillfället i akt.

Kört en Saturday in slowmotion.

Och ni kan tro att jag gillar´t!

 

 

 

Lämna rutinlivet, för nya rutiner

Det är klokt vad snabbt man kommer in i ledighetsrutinerna.

Att gå och lägga sig sent efter midnatt, 

dra täcket över huvudet på morgonen och sova en stund till.

Slå till med spontant pepparkaksbak med vännerna en kväll, 

eftersom man ändå gjort deg så att det räcker och blir över.

Eller frottera sig på kvällen ett gäng med tv-serier,

som man inte hunnit med tidigare.

Alltså det där ledighetslivet,

jag vill nog påstå att det passar mig bättre än rutinlivet.

Hur man börjar veckan på bästa sätt

 

Ett vinnande koncept att börja veckan på,

är att glatt tacka ja när en av mina gamla, trogna vänner från gymnasietiden

undrar om hon får lov att köra 13 mil till mig för att fika två timmar på min lediga måndag?

Och sen köra lika lång väg tillbaka, bara för att träffa mig.

Det finns ingen chans i världen att jag säger nej till nåt sånt hedrande.

 

Så jag tänder upp små ljus här och där.

Bjuder på det nybakade brödet som gonat till sig i fin form under natten.

Laddar minibryggaren och slår till på några bitar mjuk pepparkaka också.

Så sitter vi där och pratar om livet.

Om barnuppfostran och vuxnas respekt av varandra.

Om vassa armbågar och om att göra det man drömmer om.

Allt i salig blandning.

Med nya perspektiv. Och med nya tankesätt.

Svårslaget det där - att kunna börja veckan på ett bättre sätt...

 

Paus i akivitetetsfabriken

 

Det är helg, men ändå full rulle.

En sån där helg då det känns som att helgen redan tagit slut, innan den börjat.

Full av roliga saker förstås, men med en smula brist på andningshål.

Så jag och lil´sis tar paus i aktivitetsfabriken några timmar.

Paus från tjejmiddag, MFF-match, innebandyträning, dubbla barnkalas,

släktkalas och danslektion.

Paus från helgens aktivitetsfabrik.

Paus från en upp-och-nervänd-vecka.

Paus.

 

Så vi ägnar åt oss lite obefogad och oplanerad barnshopping.

Det kan vara fin terapi ibland.

P.A.U.S

 



Det måste ha varit kaffet på Mallorca

Jag har gått och blivit tant på äldre dar. Kaffetant.

Och det är inte det minsta likt mig, för jag brukar ju få hjärtklappning

och bli stirrig som en Duracellkanin efter en halv kopp kaffe MED mjölk i.

Men tydligen har min kropp börjat vänja sig vid ett och annat.

Och idag - två koppar kaffe! T.V. Å!

 

Jag vet inte riktigt när hela det här drickandet började.

Men det måste ha varit kaffet på Mallorca.

Där jag, en morgon, "ramlade" över en av hotellets kaffemaskiner

som kokade ihop finfina cappucinos.

Perfekt som after breakfast, med en liten, liten chokladmuffins till.

 

 

Amen ni hör ju hur vi haft det.

Muffins till frukost (eftersom nutellan inte var god nog till croissanterna)

efter nio timmars sömn. Inga måsten, utan bara en massa mat.

Hotellet precis nere vid stranden och lekkompisar till alla.

Tystnaden under sen eftermiddag vid poolen

och det ljuvligt ljumma vattnet i havet.

Och för att inte glömma bort Herr och Fru Nutellas bröllop!

 

 

 

 

Semester på Mallorca.

Ni kan tro att jag längtar tillbaka....