söndag 27 juli 2014

När ordningen är återställd

Vi har haft fin-fina dagar där uppe.
Med lil´sis, småkusiner,
på tok för sena middagar och med abborrar som krockat
med mina vader i Mälarens sjö.
För gode Gud, säg att det var en abborre som simmade in i mina
mest tränade muskler (bortsett från munnen)!
Säg, att det inte var en snok som sladdade förbi!
 

 
Men nu är ordningen återställd.
Vi är tillbaks i Skåneland.
Och gör som vi brukar göra. Denna gudomliga sommar!
Sover på tok för länge.
Planerar matinköp och drar kundvagn på Ica.
Vi hänger på stranden.
Och unnar oss kvällsdopp.
 
 


lördag 26 juli 2014

Stockholm i mitt hjärta

Redan vid Brommaplan börjar det.
Känslan av hur det kryllar sig i tårna och uppåt.
Brommaplan. Mina gamla hoods i slutet av nittiotalet.
Min fasta punkt under Stockholmsåren.
 
Jag är glad att han-jag-är-gift-med sitter bakom ratten.
Så att jag kan koncentrera mig på alla sköna kryllor i kroppen
och njuta av vyn. Minnena.
 
 
Vi far genom Alvik.
Och över Tranebergsbron. Den som jag cyklade, mig svettig, över
ett tag varje morgon. För att jag var så jäkla trött,
 på det där ständiga banarbetet på Gröna linjen.
 
Volvon rullar vidare ner längs Kristineberg. Thorildsplan.
För att hux flux vara i början av Norr Mälarstrand.
Jag ser trappan till vänster om oss.
Den som ledde mig ner från lägenheten (den första av tre) på St. Eriksgatan
vidare till Rålambshovsparken. Där jag och kompisarna hängde på sommaren
i brist på sandstränder a´ la Guldkusten.
Parken där jag i vuxen ålder fick se min barndomsidol, göra en spelning.
Så hög, att han fick lämna scenen så att någon annan i bandet kunde slutföra konserten.
Fy, vad du gjorde mig besviken, Mr Where-ever-I-lay-my-hat-Young!
Efter ett tag vände jag på klacken och gick hem....
 
Minnen ja. Dom finns kvar.
Från Norra Mälarstrand som jag promenerat längs med om kvällarna, 
som så många gånger förr.
Mälarstrand som gjorde mig modig nog,
 att våga mig på att åka inlines hela vägen bort
förbi Stadshuset och in mot Gamla stan.
Tills jag fick vända om, eftersom jag gjorde en riktig fin rova.
Ramlandes på baken. Duns! Mitt i city.
Och slokörad, fick åka tillbaka hem igen.

 
Nu när jag kommer tillbaka på huvudstan, vill jag gå på Skansen.
Tränga in mig på Allsången med hela min familj. Och lyssna på Titiyo.
Darin. Och Electric Banana Band. De sista = kult - om ni frågar mig.
 


 
Efteråt vill jag gå Strandvägen fram och tillbaka.
Titta på båtar. Och folket som går förbi.
Tänka att ett Maraton här, måste ju bara vara så förbannat vackert.
Fantastiskt. Och tungt.
Och om jag nån gång kommer göra det, så är det här det ska bli.
 
 
Men våra barns tålmodig ben börjar bli trötta.
Så vi får hoppa Strandvägspromenaden tills nästa gång.
Nästa gång vi kommer hit igen.
Och känna Stockholm i mitt hjärta....

torsdag 24 juli 2014

I nordligaste tropikerna

Vi har dragit uppåt landet.
Sextiosju mil för att vara exakt.
Till de nordligaste tropikerna.
Där svetten rinner som en flod längs ryggraden, 
bara genom att sitta parkerad under ett parasoll.
Där baden har bytts ut från havsbad,
till dopp med flip-flops i Mälaresjön.
Där kusiner får leka.
Och hemlängtan är lika med noll.

Livet i värmen.
Livet i nordligaste tropikerna.








söndag 20 juli 2014

Brända läppar och en spark där bak

Det där med läppcerat med solfaktor är inte riktigt min grej.
(Läppcerat och läppstift är inte alls min grej faktiskt)
Och det är ju synd. 
För nu är läpparna mina silikonsvullna och ömma.
Brända. Och dom svider.

Under morgonens powerwalk
(jo jag har äntligen kommit igång med mitt semesterlöfte)
möter jag någon som "sparkar" mig där bak.
Som påminner mig om vad jag ska bli när jag blir stor.
Det är precis vad jag behöver nu när inspirationen och kreativiteten dalar.
Jag behöver nån som hejar på och påminner.
Att det är fotograferande som jag ska hålla på med.
Så.klart.jag.ska....


lördag 19 juli 2014

Med risk för att bli tjatig

Jag vet att det kan låta tjatigt,
men det finns verkligen inte en enda por i mig
som vill ha höst, vinter, eller snö och is.
Inte en enda cell...
 
Efter en sån här dag,
var skulle jag annars vilja vara
eller vilja göra annat än just detta?
Jag kan leva resten av mitt liv såhär.
I solens strålar och med sand mellan tårna.
Med havsbad som får mig att tro att jag är i Medelhavet.
Med spontanmiddag på stranden med familj och vänner.
Med nyfångade räkyngel i en hink och hämtmat i min mun.
Med långa ljusa kvällar och inga tider att passa.
i.n.g.a.t.i.d.e.r.a.t.t.p.a.s.s.a....
 
 
Låt det aldrig ta slut...


onsdag 16 juli 2014

När ståkkhólmarna lämnat...

 
Det är nästintill tyst nu.
Bortsett från Barnkanalen som ljuder i stora rummet intill och en lil´sis som ligger i soffan
och emellanåt ropar "maaaaamma!". Likt ett herrefolk som önskar sin betjänt.
Men annars så, tyst.
Big Bro är på innebandycamp.
Han-jag-är-gift-med har farit iväg för att köpa nya taklister
som ska förvandla ett läckande uterumstak till vattentätt igen.
 
Och ståkkhólmarna for tidigare i morse.
Dom försvann lika snabbt, som dom kom.
Fast under en fyrtiotimmarsvisit hinner ändå en lillasyster
och hennes tre barn göra avtramp i ens vardag.
Det blir liksom en annan ljudvolym och barn lite varstans.
I klunga som förflyttar sig mest hela tiden.
 
Men fint har vi haft.
Firat två majbarn, ett junibarn och ett julibarn med tårta och paket.
Låtit Mälarens barn fått slänga sig i riktiga vågor och leka i den ljusaste av sand.
Och ätit sötsaker (förstås) på Tirups Örtagård, så jag känner mig sockeryr i knoppen idag.
 
Men nu kör vi onsdag.
Med tvätt av lakan, American pancakes och strandhäng därefter.


måndag 14 juli 2014

Att hoppas på en god natts sömn

Jag som vanligtvis har lätt att somna och somna om,
låg verkligen och vred och vände mig i natt.
Trött, men likväl sömnlös.
Jag vet inte om det beror på boken och dess sorgsna, helvetiska innehåll 
som jag har svårt att slita mig ifrån.
Eller om det beror på kaffetåren hos vännerna i går kväll.
Kanske en kombination. 
För de som känner mig, vet att jag får hjärtklappning av kaffe 
och borde hålla mig borta från sånt. Men att jag unnar mig det lik förbaskat ibland.
Vid festlig tillfällen.
Och boken, den lämnar ingen ifred. Lämnar ingen oberörd.
Den gör ont att läsa. Och jag blir rädd.
 Rädd för vad som ligger vid framtidens fötter.
Rädd för ondska, olycka och sjukdomar.


Så jag ligger där och vänder mig.
Vill inte tända läslampan och riskera att väcka mannen.
Så jag ligger kvar där med mina egna tankar.
Inte bara dåliga sådana. Utan även bra.
Kreativa tankar och idéer för kommande familjefotografering.
Ljusa pastelliga färger, som lättar upp det mörka.
Men sover det gör jag inte.
Iallafall inte särskilt mycket.

Så ikväll hoppas jag på en god natts sömn.
Vackra drömmar. Och återhämtning.





söndag 13 juli 2014

När orange is the new black

Regnet vill inte ge med sig. Det fortsätter strila.
Och enligt väderleksrapporten ska det hålla i sig en dag eller två.
Jag har inte lust att vänta längre.
Så jag hoppar i mitt nyinköpta linne. The orange one.
Det som jag köpte för att fira att jag kan springa igen,
 UTAN att dras med ett ont knä dagen efter.
 
Så jag trotsar regnet.
Springer mina fem kilometer, med en tung kropp.
Det är fortfarande långt kvar till milen.
Den vinkar till mig lite lätt. Långt bort i fjärran. Lockar...
Fast får jag bara mina knän med mig, så är jag nog snart back on track.
Men tills dess njuter jag av att kunna springa igen.
Lyssna på dunka-dunka och känna friheten under mina fötter.
 
 
 
 


lördag 12 juli 2014

När jag tänker efter, så var kanske en regnig dag precis vad jag behövde...

Jag hade tänkt mig en favorit-i-repris idag.
Strandhäng, kvällsdopp och en superhjälte springande bland sanddynerna.
Precis som i torsdags. Då vi bara skulle ner på snabbvisit
för att njuta av vågorna innan kvällsmaten.
Och inte kom hem förrän halv nio. Med fyra hungriga magar....
 

 
Men tji fick jag. Och regn. Sånt jag egentligen inte ville ha....
Fast ju mer jag tänker på det, desto mer gillar jag det.
Regnet. Och att förvandlas till kulturtant.
Att få ägna en eftermiddag åt att ladda frysen med nybakade nutellabullar.
(Jepp, syrran med familj är snart i antågande)
Ligga i soffan mitt på ljusan dan och titta på "Monica Z".
Låta PMS-tårarna flöda fritt och tänka att
Edda Magnason måste vara en av de vackraste kvinnor i detta land. 
Och inse att jag som inte är nån självklar fan av jazz, kommer sporta Monkan på Spotify en masse.....

Eller att sluta gräma mig över utebliven löparrunda och istället smyga upp till ovanvåningen.
Alldeles själv.
Läsa min bok och kanske råka ta en liten nap utan att bry mig om tid och rum.

När jag tänker efter, så var kanske en regnig dag precis vad jag behövde...


onsdag 9 juli 2014

Vem hade kunnat tro att det skulle bli såhär?

Kantstenarna under mina fötter, är fortfarande ljumma.
Vattnet från kannan, porlar en kort stund innan det
når krukorna med de törstande hortensiorna.
En av mina favoritblommor.
Och de verkar tycka om mig med.
Eftersom de är snälla och kommer tillbaka. År efter år.
 
Jag vickar på mina tår under tiden.
Känner mig nöjd med dagen.
Det kunde man kanske inte tro i morse,
när barnen otillåtet lekte tafatt på Ica.....
När alla chiafrön och dadlar i affären var slut....
Eller sen, därhemma, när de små försökte kvala in till
vem-kan-tjonga-till-sitt-syskon-mest-SM
och den gråhåriga mamman fick be dom att
gå direkt till rummen utan att passera GÅ....
 
 
Men efter regn kommer solsken, strand och bad.
Med höga vågor och tjugogradigt vatten.
Och med en mamma med ett barnsinne,
som trivs lika bra i vattnet som småfiskarna.
Som aldrig vill gå upp. Utan hoppa över vågorna
och slänga sig i vattnet - lite till, lite mera..
Som avslutar dagen med pizza hos vänner.
Med svett under armarna och sand i håret.
Vänner som inte bryr sig.
Vänner som man kan vara sig själv med...
 
Vem hade kunnat tro att det skulle bli såhär?
 


måndag 7 juli 2014

Efter en sån helg, gör det inte så mycket

Det är svensk sommar idag.
Med värme i luften och täta störtskurar.
Med blixtar, buller och bång.
 
Men efter en sådan helg, gör det inte så mycket.
Jag steker pannkakor till fyra vrålhungriga vargungar,
tvättar ikapp och ler åt lördagskvällens magiska strandpromenad.
Då allt var stilla och ljust, trots att solen gått ner för ett bra tag sen.
Då jag fick ha två av mina bästa vänner hos mig och 
konstatera att vi (nästan) ser likadana ut som för sjutton år sen.
 
Jag ler åt dagarna vid den lilla, söta strandbukten.
Den som jag förälskat mig i p g a dess röda små hus, 
dess västkustklippor och långgrunda vatten.
Åt kvällarna då vi suttit ute och grillat,
ätit på tok för mycket godsaker
och lyssnat på barnens "får-vi-hoppa-på-studsmattan-nu"-tjat.
Åt förvirrade lantställegrannen som pratar som Felix Herngren.
Och hur svårt jag hade att hålla sig för skratt.

Sist min inte minst - bli emottagen med öppna armar
när man bjudit in sig själv på fika hos ännu en av sina bästa vänninor.
 

 

 
Efter en sån helg....
Gör det inte så mycket att det regnar.
 

torsdag 3 juli 2014

Att få känna sig bekväm. Att få känna sig som hemma.

Det blåser snålt på de södra slätterna.
Men mamma är här och vi styr kosan mot Idala gård.
Därute vajar anisisopen i den kalla vinden. 
Och jag undrar om klänning, var ett klokt klädesbeslut att fatta.




Men därinne finner vi värmen.
Även om jag först känner mig malplacerad.
Där inne finns fyra bord dukade, varav ett är åt oss.
Två av borden är fortfarande tomma.
Och vid stora bordet sitter det en kvinna och fem män.
Kostymklädda från topp till tå och slänger sig med English financial terms.


Och här kommer jag med två barn som inte är särskilt vana att gå på restauranger 
annat hamburgerkedjor och pizzerior. Och som är i ålder, där benen är fulla spring
och med munnar som kan låta högt och mycket. 
Precis som många andra barns munnar och ben gör.
Just för att de ÄR barn.


Men jag lugnas fort av husets underbara servitör.
Han som låter Big bro, som sällskapets enda herre, få titta på menyn
och sen frågar om han vill ha en nutellaburk och en tesked till lunch? 
Som dom två kan dela?
Men det blir istället en rätt utanför menyn. En specialare med pasta, kalvkött och grädde.
Och Big Bro äter med fantastisk aptit och säger mellan tuggorna
 "- Jag vill åka hit här flera gånger igen!".


Och jag känner som honom.
Hit vill jag verkligen åka hit igen.
Äta god mat, vandra i grönskan 
och återigen känna värmen, omtanken och välkomnandet
från alla som jobbar här.
Att få känna sig bekväm.
Att få känna som hemma.



onsdag 2 juli 2014

Det som behövs är en rejäl skopa sömn och en stor portion glass


Det ligger redigeringsjobb på hög nu. 
Och jag sitter där. 
Långt ut på nätterna, fast jag lovat mig själv dyrt och heligt att låta bli.
Men jag förlorar mig sig själv i bilderna. 
Och glömmer bort tiden.
Glömmer bort mig själv och hur viktigt det är att sova.
Och nu känns det som att ögonen är fulla av grus.
Och näsan full av baciller.
Sådana som frodas. Fördubblar sig på nanosekunder.
Sådana som snart får mitt immunförsvar att bräckas sönder.
I den somrigaste sommarmånaden av alla - juli.

Så jag redigerar bara lite till.
Och kurerar mig med sånt jag kan behöva.
En rejäl skopa sömn.
Och en stor portion glass. 
Toppad med chokladsås. Förstås.