onsdag 29 april 2015

Att öppna dörren som länge stått på glänt

Det där med fotograferandet har fått växa i sin egen takt.
Ibland väldigt intensivt. Ibland mer på sparlåga.
Men nu har jag tagit mod till mig.
Och öppnat upp en dörr, som länge stått på glänt.
För att ge mig mer ut i "världen".
 
 
 
Imorse smög jag ut till postlådan så fort jag hade vaknat.
Hämtade tidningen Hallå för att stilla min nyfikenhet.
För att se hur det såg ut på riktigt.
Egentligen vet jag ju hur den där annonsen ser ut,
det är ju jag själv som gjort den vetja!
Men att se den så där i tryck, det är nåt annat det.
Verkligen något helt annat.
Men på ett positivt sätt.
Med kärlek och glädje i magen.
 
Så nu kör vi så det ryker!
 
 

måndag 27 april 2015

Sånt som jag kan gå i gång på en måndag

 Man måste bara älska måndagar!
Iallafall dom som är lediga...

Jag har räknat ut att det är inte många sådana dagar kvar, 
då jag och lil'sis för förmiddagarna för oss själva.
Och bara får sova lite längre. Kramas extra mycket i soffan.
Och ta det i den takt vi vill.
För när sommaren är förbi, då har en förskoletjej bakas om till en skoltjej,
Och jag antar att efter det kommer inget bli sig likt. Igen.

Ja just idag sov vi kanske inte så länge.
För jag min tok, ställde klockan på sex för att bränna av en powerwalk på nio kilometer.
Och lil'sis väcktes av en förvirrad pappa som hade dålig koll på att det var ledig måndag.
Men allt det där andra, det kan vi absolut stå för idag. Också.

Så vi tog en svängom till Stoff & Stil.
För att försöka hitta nåt som jag kan förvandla till apöron och tillika svans.
Och det var visst en hit minsann, för där sprang en blivande sexåring omkring och drog varenda stycke tyg som kunde hittas. 
"Mamma titta här! Och kolla på den här! Och denna mamma! Titta vad fin!
Och kolla på den HÄR! Och mamma...... 
Mamma, det här är det bästa stället jag har varit på!"

Och jag kan förstå den euforin! 
För varje gång jag är där, vaknar kreativiteten till liv i kubik! 
Jag vill gå loss bananas bland alla tygerna, 
kränga värsta symaskinskärran och anmäla mig till första bästa sykurs.

Så jo, vi har haft en finfin måndag. Den skönaste på länge.
(Bortsett från att jag pimpade dottern i behagligt rosa för att fotografera i ett hav av vitsippor.
Det j-la havet körde jag runt och letade efter i en dryg timme.
Så jag fick ge upp och var så sur när jag kom hem att jag somnade på en solstolsdyna på trädäcket....)

Och så jag ramlade över en marinblå kofta med sådana där guldiga knappar.
Och sånt går jag verkligen i gång på!
Och hos Big bro gick den också hem. 
Även om han först trodde att jag köpt en sån där kostym som flygvärdinnor har.
Flygvärdinna eller ej. Jag tänker att sitter som handsken på Valborg.
Den plus en vinterjacka då. Förstås.




söndag 26 april 2015

Söndagsblues


Det är söndag.
Det är byte av lakan.
Jag proppar tvättmaskinen full.
Och sniffar på kläder från tvättkorgen som doftar han-jag-är-gift-med.
Dom luktar så gott. Så tryggt. Det luktar han.

Vi äter frukost i uterummet.
På gränsen till för kallt.
Men ljuset och utomhuskänslan vinner.
Big Bro läser tidningen. 
Kollar bostadsannonser och utbrister!
"Mamma! Kolla, vilket billigt hus!
Det kostar bara fyramiljonerfemhundranittifemtusen!
Det har vi väl råd med? Vi behöver faktiskt ett större hus tycker jag....."
Jag tänker att vi nog behöver RÖJA i vårt hus.
Slänga gamla leksaker, som ingen längre bryr sig om....

Sen fortsätter söndagsbluesen.
Som tillfälligt ensamstående mamma.
Med gymnastikträning.
Och ett försök att rätta till ett misstag som tidigare i veckan föll i glömska.
Eller som uteblev av ren förvirring. Lika illa det....
Med en fotodate. Och en upphämtning av ett HM-paket.
Plättlaggning samt ett och annat försök till små kort pauser.

Söndagsblues. 
Jepp söndagsblues it is!

onsdag 22 april 2015

En cellfie med Carina Berg

Det känns som att jag åkt till Östeuropa och tillbaka.
Fast egentligen har jag bara åkt en dryg mil och en halv.
 
Jag går in genom en halvskabbig brun trädörr.
Med tjockt galler framför fönstret.
Därinne i väntrummet är väggarna målade med sån där plastig vit färg,
 med en smula nyans av grönt.
Sådär som det är i sjukhusmiljö.
Rummet är kalt bortsett från några svartvita foto, på bebisar och gravida magar,
som inte ger mig en endaste känsla av äkthet utan bara irritation.
Det är inget fel på bilderna egentligen (tror jag),
men det är någons lilla försök att göra väntrummet lite mysigt. Lite trevligt.
 
Men det tjänar ingenting till, för allt är bara hårt. Och kallt.
Och de hårda trästolarna med mörklila klädsel,
skulle gott kunna vara utan ryggstöd.
Alla kvinnorna sitter här ändå spikrakt. På sin vakt.
Kanske med ett sting av oro. Eller av obehag.
 
Jag är inte den som känner obehag alls av att gå till underbyxedoktorn för att ta cellprov.
Inte det minsta faktiskt.
Jag drar mig mer för tandläkarebesöken, i ärlighetens namn.
Men för alla de där kvinnorna som inte känner som jag,
så kunde det vara trevligt med några ljusa fluffiga kuddar.
Lite matchande gardiner. Och lite lugn avslappnande musik.
Men inte då.
 
Jag undrar om det hade varit lika sparsamt och det varit en "inrättning" för män?
Inte för att jag tror att de brytt sig om fluffiga kuddar i ljusa dova färger kanske.
Men en mer avslappnande, välkomnande miljö?
Ibland får jag för mig att det inte satsas så mycket på kvinnliga mottagningar.
Just för att det är kvinnor som går där.
Men jag har kanske fel?
Jag tänker på vissa ställen som jag hamnat på under graviditeterna.
I mottagningsrummet långt ner i källaren.
På det stooora sjukhuset. I den stooora staden.
Med illgröna väggar och en ultraljudsmackapär från sjuttiotalet.
Och en obstretiker med stark brytning på ryska....
 
 
Nåväl, jag tar mitt cellprov.
Trots allt tacksam över erbjudandet att vi kvinnor får den möjligheten.
Och i tankarna om hur viktigt det är att vi gör.
Som en skyldighet mot oss själva.
Och med ett löfte och en svordom om att alltid gå på sina cellprovtagningar.
I do.
 
 
Men bilden i sig. Min cellfie.
Den utgår.
Jag har lite svårt för det där.
Inte löftet i sig. Utan selfie´n.
Att själv vara med på bild.
Men så tänker jag min kollega som säger att jag liknar Carina Berg!
Nä jag förstår inte heller var vi är lika.
Men hennes komplimang om att jag liknar denna kvinna som jag tycker är en av de vackraste,
om det så bara är en microdels sanning?
Ja då måste jag nog suga lite på den komplimangskaramellen lite i alla fall,
som är den finaste jag fått efter den då han-jag-är-gift-med friade till mig.


(Bilden är lånad av Expressen)

Så idag får ni;
Mitt löfte.
Och en bild på nån som liknar mig.
I alla fall med en microdels sanning.
 
Men lovar?
Gör ni det också?
 
 
 


lördag 18 april 2015

Saturday in slowmotion


Jag tillåter mig köra på småvägarna istället för motorvägen.
Låter hemfärden ta dubbelt så lång tid. Utan att bry mig.
Jag låter bilstereon få vila rakt igenom och uppskattar ljudet då däck möter asfalt.
Ljudet av nästintill tystnad.
Jag stannar till vid Långa Bryggan.
Traskar omkring lite längs stranden och "rikemansvillorna".
Det är fint här. Gemytligt. Men förbaskat blåsigt och kyligt.
Och på tok för kallt för att spatsera omkring i en vit midjekort capeliknande kavaj,
med mörka chokladfläckar på från igår.

Igår ja. Tjejmiddag hos Jennica.
Precis vad jag behövde. Få landa lite.
Efter en intensiv vecka då jag mest stressat runt som en yr höna.
 
Så en tjejkvartett av blandad kompott och lite vin och god mat på det.
Djupa samtal med människor som jag egentligen inte känner såväl.
I kombination med sådana som jag känt en evighet.
Sådana möten är fantastiskt berikande och får mig att höja blicken.
Sånt kan göra underverk.
Sånt kan få mig att växla mer.
 
Så idag har jag tagit tillfället i akt.
Kört en Saturday in slowmotion.
Och ni kan tro att jag gillar´t!
 
 
 



onsdag 15 april 2015

Vilodag

 
Det är onsdag. Det är vilodag.
Bortsett från en arbetsdag utan lunchpaus.
En tvätthög utan dess like.
Och fem söta små skrattfriska barn till mellis på hemmaplan.
 
Men annars. Vilodag.
I alla fall när det kommer till träning.
För idag finns inget utrymme för tidig morgonpromenad,
 hopp-och-flås-pass i gympasalen eller att kuta ifatt några kilometer på byn.
Nä, idag är det dubbla muggar finkaffe för att hålla sig på mattan.
Lite Ong-namo-guru-dev-namo med några likasinnade.
Breathe in - Breathe out.
Lätta ankar.
Go with the flow.
Och få en avstressad kropp på köpet.
 
Idag är det onsdag. Idag är det vilodag.
Nästan i alla fall.....
 


söndag 12 april 2015

Att göra söndagen till min


"Dom" har lovat regn.
Men ute skiner solen och jag har sportat morgonpromenad.
Min bästa runda - lång som sjutton.
Men inbäddat av snäckkras under fötterna. Magiskt lågvatten.
 Och tallar upp till himlen i sandskogen. 

Så nu kan det regna bäst det vill.
För jag kan ändå plantera penséer och driva upp nyinköpta dahliorlökar.
Dricka finkaffe och glädjas åt alla fotobokningar som nu rasslar till.
Regn eller ej - jag tänker göra söndagen till min.
En riktigt skön sådan.

Amen.

lördag 11 april 2015

Sol och vårad

Trion var i stan igår.
Bl a för att fylla på fin-kaffe-lagret.
Det som egentligen blir påfyllt på måndag per post,
men som jag inte kunde låta vara tomt över helgen.
Jo jag vet, det låter som brist på tålamod.
Men det bor en liten kaffemoster i mig. Trots allt.
 
Och så kunde vi passa på att konstatera att det är vår på riktigt!
Med värme nog att släppa jackorna - för ett tag i alla fall. Och bara vandra runt i tröja.
Vi gick igenom hela stan för att fira på Lilla Glassfabriken.
Något vi knappast var  ensamma.
Men kära vänner: Första riktiga glassen utomhus - mmmmmm - det är nåt speciellt med det.
 
 
Nog känner jag mig riktigt sol-och-vårad alltid.
Och en lördag som denna, känner jag att inte kan få nog av utelivet.
Så jag måste ta en morgonpromis på fem kilometer.
För att några timmar senare komma på att jag måste springa lika många.
Och när man ändå är på Freaky-Saturday-humör,
så kan man ju passa på att krypa runt i små fält av tulpaner.
Med ändlykten rakt upp mot himlen.
Och snoken och kameran långt ner i myllan.
 
Mer sol och vårad än så - ja det blir jag nog inte just nu.
 

torsdag 9 april 2015

I tron om att vara en god bit på väg


Jag tror jag är en god bit på väg att bli en morgonmänniska.
Jag är så nöjd med mig själv som går upp klockan sex varje vardag morgon,
vare sig jag behöver det eller ej.

Idag är en sån dag, då jag inte behöver det. Men gör det ändå.
Jag hoppar i dom rosa dojjorna, snörar dom dubbelt och ger mig ut.
Jag möts av soluppgången och den ytliga dimman över fälten.
Mina ben känns som bly och vänsterbenets framsida är stel som en pinne.
Jag tvingar mig igenom fem tunga kilometer,
 med tankarna på den bästa belöningen, som man får efteråt.
Belöning i form av en God-damn-it-feeling, morgonkick
och en liten chit-chat med lil´sis efteråt.
Hon nyvaken, med en filt omkring sig.
Jag uppiggad, med en "citrondrink" i min hand.

Jag tror jag gillar det.
Gillar det mucho, att bli en morgonmänniska.

 

måndag 6 april 2015

Att känna sig färdigpåskad

Jisses vad det "äggats" dessa dagar.
Marmorerade ägg, saffransägg, blåbärsfärgade ägg, tuschpennsmålade ägg,
miniägg, chokladägg, nougatägg, skalade ägg, you name it....
 


Jag känner mig färdigpåskad.
Inte vad det gäller ledig tid med familjen och vackert väder.
Men på detta konstanta intag av socker.
Detta förbannade socker, som jag inte mår bra av i sådana stora mängder.
Sockret så får mig att känna mig darrig i kroppen och ofokuserad i knoppen.

Så idag pekar jag långfinger åt godiset. 
Slänger mina älskade hemgjorda chokladägg med saffran, 
rakt ner i soppåsen. Jag älskar smaken, men hatar hur de får mig att må.
Byter ut dom mot en tidig morgonlöpning på sju kilometer och pw direkt efter på fem.
Det är sånt jag mår bra av. Att röra på mig. Att få morgonen för mig själv.
 

söndag 5 april 2015

Vi påskar vidare

Vi hade tankar om en fixardag i trädgården.
Men nånstans på vägen försvann dom tankarna.
Byttes ut mot några andra. Trevligare.
Sådana som innehåller primiärgrillning hos vänner.
Lite lek och galet mycket korvmoffande. På en plats i solen.
Vackra sköna solen.....

Sen lite strandliv på det
Lite fiske utan napp. (För tång räknas väl inte?)
Och lite bärnstensletande med fångst.
Inga stora juveler inte.
Men tillräckligt för att väcka nyfikenhet och lust.
Fortsätta jakten och känna sig en smula meditativ.

 
Nu är vi hemma igen.
Två blötdjur har stoppats ner i badkaret. 
För att tinas upp lite och för att dyka runt som små fiskar i 
det trettio-centimeter-djupa-vattnet.
För att skvätta ner hela badrumsgolvet och få mamman-i-huset att bli ännu gråare i håret.

Nu tror jag vi sätter punkt för vattenlivet idag.
Och påskar vidare istället.
Med nypotatis och mer tjocklax.
 Och ännu flera chokladägg på väg ner längs med strupen.

Amen.....





lördag 4 april 2015

Vem är jag att döma?

 
Vi kör en icke-traditionell påskafton i år.
Utan påskmiddag med släkten.
Fast frossa har vi dock hunnit med ändå.
Igår kväll redan. Med vännerna och "tjocklax", (lil´sis benämning på varmrökt hel lax)
för många portioner tiramisu och en kort nap i lil´sis säng vid tolvslaget.
Jo jag råkade somna till där när jag skulle natta.
För att vara pigg som en lärka en stund senare,
 när jag åter slöt upp med det väntandet sällskapet.
Som det kan gå!
 
I alla fall, en traditionsfri påskafton utbytt mot en säng-shopping-lördag.
Vi åker till det ena möbelvaruhuset efter det andra.
Provligger. Hmmmm:ar. Provligger. Mäter.
 Kollar så att våra barn är bredvid oss när vi hör ett jätte-glas-kras i andra sidan affären - puh!
 Provligger igen. På mage. På rygg. På sidan.
Funderar på om vissa säljare får provision på att säga ordet kvalitet?
Provligger. Lyssnar till min svankkänsla. Och provligger igen.
 
Utanför ett av varuhusen sitter den gamle mannen.
I sin beigea duffel. Med sitt långa skägg.
Med en täckjacka över benen. Och med en pappersmugg på marken.
Många har åsikter om det där. Om att sitta å tigga utanför ingångarna.
Själv vet jag inte vad jag ska tycka. Jag tycker egentligen ingenting om det där.
Jag känner inte människorna, vet inget om deras öde.
Men lil´sis hon tycker. Hon är snart sex år och tycker så in i helsike nuförtiden.
Hon tycker att man ska hjälpa andra. Att man ska dela med sig.
Hon tycker att vi kan ge mannen några pengar eller två.
Jag tar upp min plånbok och skrapar ihop några mynt.
Hon lägger dom i mannens hand.
Han nickar och tackar på nåt språk vi inte riktigt förstår.
Efteråt tittar lil´sis upp på mig med sina glada ögon.
Ett leende sprider sig upp över hennes små rosenröda kinder.
Jag ser den. Stoltheten. 
Stoltheten över att hjälpa andra.
Stoltheten över att kunna få vara delaktig.
 
Så vem är jag att döma?
Om mannen med skägget har en massa pengar på banken?
(jag tror dock inte att han skulle vilja sitta där då)
Eller om han behöver pengar till brödfödan?
Min dotter vill hjälpa. Dela med sig. Visa empati.
Och vi har råd med en ny säng för tusentals kronor. Vi har vänner.
Vi har tillräckligt mycket mat och godis på bordet,
för att sedan springa iväg till gymmet flera dagar i veckan,
 för att inte "lägga på oss för mycket".
 
Vem är jag att döma?
 
 
 

torsdag 2 april 2015

Att känna sig en aningens urblåst

 
Jo, vi marmorerade ägg igår.
Med inspiration från Helena Lyth
och hennes kreativa blogg. Den som jag fullständigt älskar! 
 
Det var ett äventyr i sig det där.
Barnen var galet förtjusta, mellan småkivandet om vem som fick mest plats
och tjafset om vems tur det var.
Men ändå - marmorering, med urblåsta ägg.
Och med ett löfte från Big Bro,
att "det här ska jag göra när jag blir stor, med min familj".
 
Jag som aldrig tidigare blåst ur ett ägg i hela mitt liv, fick lite å bita i.
För närmre en förlossning än så, det kommer man nog inte.
Jag tog i ända från tårna. För kung och fosterland.
Med tankar på framfall och rotlås och Gud vet allt...
Högröd i ansiktet och med en dotter bredvid om som hejade på.
"AMEN TA I NU, MAMMA!!! DET KOMMER SNART!"
Det kändes som att ligga i förlossningssäng.
Med en deja vu´ om mina jädra krystvärkar som aldrig har varit effektiva.
Hur jag pressat och tagit i, utan att det hänt nåt.
Det där med utdrivningsskede verkar inte vara min grej alls.
 Varken vid barnafödande eller urblåsning av ägg....
 
Men efter ett tag fick jag se, hur lite av äggvitan som försökte ta sig ut.
Med en översköljande känsla av, att har bara den passerat,
som kommer resten av sig själv sen.
Lika förlossningsmetaforiskt det.
Och jag lyckades! Gå i mål! Utan sugpropp eller tryck på magen denna gång.
Med en känsla av att vara en aningens urblåst.
Men med en återhämtning - betydligt snabbare än vid barnafödande.
 
Och sen, sen var det bara till att snabbt förlösa fem-sex ägg till.

onsdag 1 april 2015

Det är svårt att lära sig att lita på dom


Det är påsklov!
Efter en hel och en halv arbetsdag, kör vi långledigt igen.
Åh, vad vi gillar't!

Vi slukar söndagens nybakade kanelbullar till mellis och gör ett försök att marmorera äggskal.
Jag åker till Ica för att handla och lämnar för första gången båda barnen hemma.
Det är svårt det där.
Och läskigt.
Mest för mig förstås.
Dom bryr sig mindre. Men jag!
Jag känner mig nästan naken när jag går och handlar.
Som om jag har glömt mina kläder hemma. Eller nåt.

Dom är inte vuxna än - inte på långa vägar.
Fast dom växer snabbare, än vad jag alltid hinner med.
Det är svårt att lära sig att tappa taget, även om det är med små, små myrsteg.
Det är svårt att lära sig lita på dom, i ren rädsla av att nånting ska hända dom.
Det är svårt att känna sig trygg i nya situationer, i samma takt som dom.
Det är svårt att vara hönsig mamma...

But learning by living.
And one step at a time.....