söndag 30 juli 2017

From The Seal to Stone Hammer


Vi drar söderut.
Till vårt andra sommarställe.
Till små trånga gator och hus med egen båtplats.
Till en hel hög med kusiner,
som barnen kan leka med.
Fast det är sen gammalt.

Hon bor där.
Min syster.
En man.
Tre ungar.
Och en katt, som älskar just oss kattallergiker.


Vi ser knappt röken av barnen.
Bortsett från de där körsbärsinsmorda zombiesarna som grymtar lite då och då,
när de hasar över gräsmattan.


Eller när vi med varsamma händer hjälper dem,
när de tar sig berg över huvudet 
och behöver hjälp att ta sig ner för stenbrottet.

Jag tänker på hur lyckligt lottade, vi alla här är.
Som kan ge oss själva och barnen dessa sommarminnen.
Saker som hela ligan liksom bara tar för givet.
Men som långt ifrån alla får vara med om.


Tacksamhet.
Och amen.

fredag 28 juli 2017

Att känna sig som en mörbultad hillbillie



Vi är till fjälls nu. 
Som så ofta den här veckan på året.
Det är ganska ofta jag får frågan vad vi gör här på sommaren.
Hur vi roar oss utan snö och skidåkning?
För snö är ju onekligen en bristvara såhär års i Sälen.

Vad vi gör?
Jo, vi brukar lyssna på tjatet om att åka och bada på Experium.
Och till slut ge med oss på den punkten.
Och där brukar ungarna få härja och åka vattenrutschkanor tills de är som spagetti i benen.
Och mamman som är en fegis när det kommer till vattenäventyrliga aktiviteter,
brukar gaska upp sig och försöka hänga med i deras tempo.
Så där med lite lagom skräckblandad förtjusning.
Och pappan, sist men inte minst, verkar ha roligast av alla,
 då han kämpar järnet för att få den snabbaste tiden nerför vattenrutschbanan.

Och så kan man hyra mountaincyklar och dra down hill.
Dit har vi inte kommit riktigt än. 
Vi tänker varje år att vi ska,
men så rinner tiden iväg och annat prioriteras.


Och man fika på café eller med medhavd på fjällen.
Och det är vi riktigt bra på.
Man kan också hänga på Sälendagen.
Såvida man åker ner till byn på torsdagen,
istället för på fredagen.
För på fredagen är det helt öde.
Det kan jag och mina något besvikna barn intyga....

Man kan också plocka blåbär och brassa till en egen mumsig paj. 
(vi är ju som sagt bra på det där med fika)
Och så kan man tappa linsskydden nånstans i Kläppens blåbärsskog,
så att alla måste släppa sitt och gå skallgång efter detta.

Ett annat måste är ju förstås att gå en bit på Kungsleden ett par kilometer 
och drunkna i den vackra utsikten över sjöar och berg.
Plocka hjortron till han-jag-är-gift-meds stora förtjusning.
Och dra upp en gympasko som sugits upp av myren,
till någon av barnens förtvivlan.


Och om man vill gå riktigt riktigt långt.
Som en mil med barn.
Då kan man hyra en fjällhund en dag,
(får jag lov att presentera Xena och två överlyckliga barn)
som ett bra dragplåster.
För att mysa med och gå backe upp och backe ner i bl.a. Trollskogen.
Och hitta muskler i bakre låren, 
som man inte riktigt visste att man hade.
Och dagen efter känna sig som en halvt överkörd hillbillie.


söndag 23 juli 2017

Tankar jag inte skulle behöva tänka




Jag gör mig i ordning.
Med håliga konsertjeans.
Min randiga Noora-skjorta.
Och svirar till mitt hår i en hög knut.

Fyrtiotvå tänker jag.
Jag vet inte om det är eftermiddagens tupplur som gjort susen eller vad,
Men jag ser ovanligt ung ut idag.
Mer som tjugofyra än fyrtiotvå. 
Då smälter jag kanske bättre in i publikhavet.
I Håkans publikhav. 

Inte för att jag lägger några större tankar på det där. 
Jag bryr mig inte om ifall jag ser ut som en desperat 
 Hellströmfan som inte har några egna kompisar 
 i fyrtioplustrakten.
Nä sådana tankar bryr jag mig inte om.

Men det finns andra tankar som förföljer mig.
Hela tiden.
Tankar som jag som kvinna inte skulle behöva tänka.

Jag tänker på om jag ser utmanande ut när jag  har två knappar uppknäppt i min skjorta.
Att jag ska stoppa in skjortan innanför jeansen, 
så att en okänd hand inte ska smyga sig upp längs min rygg.
Att jag har bra skor att springa i.
Att jag parkerar bilen så nära konserten som möjligt,
på en upplyst plats.
Att jag ska ha uppsikt åt alla håll när mörkret har lagt sig och jag går tillbaka till säkerheten.
Att jag ska ha bilnycklarna i min knutna näve
och inte gå där det är ödsligt.
Och när jag står där i evighetskön till området,
blickar jag över folkhavet och undrar vem av alla de här Adam-Lundgrens-look-a-like-männen som är en våldtäktsman.
Vem jag ska akta mig för?
Alla ser så glada och fredliga ut.
Och det här ju för sjutton inte Bråvalla.
Det är Håkan och hand friends. Bara sådär.

Men ändå finns de där. 
Alla tankarna,
som jag som kvinna inte skulle behöva tänka....



fredag 21 juli 2017

Regniga dagar


En regnig dag,
dricker jag för mycket latte
och för lite vatten.
Jag redigerar gravidbilder
och försöker ladda högljutt med Hellströmlåtar.
Men får ge efter för två åttaåringar,
som hellre dansar runt till Marcus & Martinus.

En regnig dag,
väntar jag in en paus mellan skurarna.
Snörar på mig löparskorna
och springer åtta kilometers slalom mellan mördarsniglarna.
Det är tre mer än jag tänkt springa.
För en regnig dag gör det varken ont i ryggen.
Benet.
Eller axeln.
Och jag råkar springa det längsta på elva månader.

Det sånt som kan hända, en av alla regniga dagar.
Amen.


torsdag 20 juli 2017

När man är lycklig ända in i själen


Vi är nygympade.
Och nybadade.
Jag och lil'sis har hängt på sommargympa på ängen.
Och tagit det traditionella doppet från bryggan.
Vi cyklar hemåt.
Med energi. Hunger. Och förhoppningsvis lite nytillkomna muskler.


Jag känner mig lycklig ända in i själen.
Det är sommarlov några veckor till.
Vi har vänner, som kommer och hälsar på.
Och under två hela dygn, har vi inte ett endaste litet syskonbråk.
Vi fiskar efter krabbor.
Tänder ljus efter mörkrets inbrott, i vårt uterum.
Sitter uppe längre efter midnatt,
än vi egentligen orkar.
Vi har sol.
Och värme.
Vi har fantastiska stränder å hänga på.
Och en piratbåt med glass, som kan mätta små hungriga magar.
Vi har omgivningar, runt omkring oss, som vi inte kan se oss mätta på.
Vi är friska.
Vi är förskonade.




Vi har vänner.
Vi har glädje.
Vi har varandra.
Vi har stränder.
 Mat. 
Semester. 
Och sol.

Det är sånt som är sommar för mig.
Så vad mer kan jag behöva?
När jag känner lyckan ända in i själen?





onsdag 19 juli 2017

Ett av 100 balla ställen


Den där boken,
100 balla ställen i Skåne,
den där hade jag velat skriva.
Nu har jag ju inte gjort det,
men tänk er själva - jag drivandes runt i Skåneland,
som enväldig fika- och upplevelsepanel.
Me.
In a nutshell!



Men nu är det ju inte jag som kan erkänna mig skyldig till detta.
Nä.
Fast däremot hängde vi nyligen på ett av dessa hundra balla ställena.
Tack vare mamma's tips.
Jodå, hon och jag drog till Vildrosor & Höns.
Med fem små kusinhuliganerna.
On the road.



Nä det blir inte en enda lugn stund när man åker iväg med fem barn.
Det blir det inte.
-Nä, nä, inte jaga ankorna!
- Inte leka kurragömma INNE i rabatterna!



Men bortsett från att vi hade polisuniformerna på oss, så var det mysigt.
Hela konceptet liksom.
Med fantastiskt hembakat!
Gott kaffe.
 (och den kan jag vara ytterst kräsen på)
Så dära gammaldags, som om tiden stått stilla....












....och det bästa av allt -
bara en kvarts bilfärd från där jag växte upp som barn.
Ett have-to-fika-ställe,
om man ändå är i trakterna.




måndag 17 juli 2017

Det är en sån måndag idag


Det är en sån måndag idag,
då ryggvärken istället vandrat upp i huvudet.
Då min och grönsakernas själar vårdas lite extra ömt i trädgården.
Där bönorna stilla stryks upp mot spaljén
och tomaterna tjuvas, ordentligt, en gång för alla.
Det är en ynnest det där,
att knalla ut i vår lilla täppa
 och halsa i sig både det ena och det andra till förmiddagskaffet.


Det är också en sån måndag idag.
Då jag ligger på trädäcket under parasollet.
Och hormonellt fulgråter åt några av Skams sista avsnitt.
Då jag tröstande urholkar det sista i Nutellaburken,
trots att jag börjat mitt nya liv.
Precis som alla andra måndagar.

Det är en sån måndag,
då jag låter bilen stå hemma och låter alla ärenden i byn uträttas på cykel.
För att min kondition snart passerar bäst-före.
Och för att jag inte kan förlika mig med,
 hur mycket vårt bilkörande förstör miljön.


En sån måndag är det idag.

söndag 16 juli 2017

Att ha fått nåt man längtat efter länge


Så kom den.
Sommaren.
Med sol, värme och lagom lite vind
 för att kunna vistas på stranden.
En stund vid lunch.
Ännu en på eftermiddagen.
Och den bästa av alla,
en stund på kvällen.


Äntligen fick vi göra det som jag längtat så länge efter.
Att kravla upp på ett pensionerat skyddsrum,
trycka i sig kladdiga pizzaslicers, 
njuta av sommarutsikten....

 

......och spöa två minderåriga i kubb.
(jo jag var, ovanligt nog, grymmast på planen igår)
Och om det inte vore för att myggen började bli blodtörstiga,
så hade vi hängt där ett tag till.



Sommarkvällar på stranden alltså -
you just have to love it!

torsdag 13 juli 2017

Fördelen med att vara fyrtio plus

                                                                                                                       (Foto Calle Stoltz, Café)

Fördelen med att vara fyrtio plus,
är att man inte bryr sig så mycket längre.
Man bryr sig inte ifall han-jag-är-gift-med 
eller någon av vännerna inte alls delar ens musiksmak.
Man bryr sig inte om att man kommer stå själv i publikhavet den tjugoandra,
bara för att ingen annan har lust att följa med.
Man bryr sig inte om att man kanske ser ensam ut.

Jag bryr mig faktiskt inte alls.
Jag vet bara att jag vill hänga på Håkan Hellströms konsert.
Och då jag gör jag det.
Me. Myself. And I.

söndag 9 juli 2017

Ränderna går aldrig ur


Det vankas besök av solen idag.
Och blåsten.
Men vi är svältfödda på strandhäng.
Så vi cyklar neråt och kuvar i en håla.

Jag har blivit med ny bikini.
En randig.
Den fjärde på raken, när jag tänker efter.
Och så har jag blivit med sådana där kärlekshandtag.
Som jag tänkte dölja med mina mega-maxi-Bridget-trosor.
Men som jag inte lyckades fullt ut med.....

❤️ Lovehandles ❤️
Sådana som är rätt inne faktiskt.
Det är bara det att vi inte tror det,
för vi har fullt upp med att jämföra oss med minoriteten
som förbrukar mer, än de får i sig.

Och det är ganska läskigt det där.
Att det finns en massor av människor som inte vågar visa sig på stranden.
Eller inte vill vara med på foto.
För om de inte är med på foto, så syns de inte.
Och syns de inte, så kanske de inte finns.
Eller åtminstone inte de där extrakilona som man "skäms" över.

Och jag ska berätta för er,
att jag är också en av de där sistnämnda.
Som tänker att om jag bara väntar liiiiite liiiite till,
så kanske mina Nutellakinder minskat.
Så att jag kan åka och ta de där jäkla bilderna till mitt förnyade körkort.
Liiiiiite till.
Så jag väntar.
Och hoppas på mirakel.
Och väntar lite till.
För jag gör egentligen inte så mycket åt det.
Jag väntar en vecka.
En månad.
Två.
För vem vill dras med ett körkort i tio år och inte vara filmstjärnesnygg?
Så jag väntar lite till.

Tills jag inser att jag snart inte kommer ha en giltigt körkort mer.
Och att jag knappast kommer vara snyggare om tio år.
Utan snarare rynkigare.
Och jäkligt mycket äldre.
Och på riktigt.
Vad spelar det för roll?
Ett jävla körkort?
Det är väl inte bilden på körkortet som gör att jag kör bil som en gudinna?
Eller?

Nä, jag kommer inte bli bästis med mina lovehandles.
Och jag tycker bättre om mig själv när jag äter mindre skräpmat och tränar mera.
För att jag blir piggare och gladare!
Men jag tänker fan inte skämmas på stranden.
Eller ens tänka tanken på att inte gå dit.
Jag tänker fortsätta äta glass med barnen.
Och ställa upp på foto,
med eller utan valkar.
För det är sån jag är just nu.

Och det är som med mina bikinsar,
som med skönhetsidealen i vårt samhälle.
Ränderna går aldrig ur!

(Obs. Sympatier för min kropp undanbedes vänligen och bestämt. 
Men om du klappar dig på magen och säger Jag är bra som jag är,
- då blir jag glad.)








lördag 8 juli 2017

Att känna sig en smula dagen-efter-bakis


Det är inte så mycket som krävs nu för tiden,
för att man ska känna sig smått dagen-efter-bakis.
Inte för att jag drack en droppe alkohol,
 på gårdagens 60-årsbaluns.
(nix, non-alcholic is the my new black)
Nix, jag hade fullt upp med att vara chaufför 
och att ha koll på att inga minderåriga råkade få i sig den spetsade flädersaften.
Och det gick ju sådär kan jag säga.
För nog sjutton lyckades två pojkstreck - helt oskyldigt - få i sig en klunk eller två av misstag.
Och även om ingen större yrsel eller fara blev skedd,
så får man väl ändå säga att det var första gången,
 som att ett av barnen hade mer alkohol i blodet, än jag själv.

Men man blir bra trött ändå kan jag säga.
Bara av att ha trevligt och träffa kusiner som man inte sett på sju eller tolv år.
Komma i säng några timmar efter midnatt.
Och sen vakna upp alldeles för tidigt av skyfall och åska.
Jodåsåatt.

Så idag rullar vi hemåt.
Äter middag utomhus.
Och lil'sis klär sig i en på tok för stor flanellpymajas.

Vi hinner med en snabbvisit på Falsterbo Horse Show.
Även om jag är inte det minsta intresserad av hästar.
Men dottern är.
Och jag tycker att lite real-life-feeling till min nuvarande bok,
ändå sitter som en smäck.



Men trötta är vi.
Och lite dagen-efter-bakis.
Även om det solklart var värt det.

torsdag 6 juli 2017

Det kan vara så att Anna Skipper hörde av sig

Det kan vara så att Anna Skipper hörde av sig.
Grymtade nåt om att det snart fick vara slut på det där kaffe-latte-drickandet.
Att det inte var så hälsosamt att gräva med skeden i Nutellaburken,
efter att mörkret lagt sig.
Och att de dåliga vanorna på Mallis, de är dags att lägga bakom sig.
Eller så bara känns det som att hon sitter där på min högra axel, i mini-format, och tjatar.

Okej, jag har börjat skärpa till mig.
Promenixar eller springenixar minst en halvtimme om dag.
Undviker Colaburkarna som så lockande tittar på mig.
Och nutellaburken, ja, den är snart slut....
(tack-och-lov)

Och fast Anna inte hörde av sig på riktigt.
Så kan det hända att hittat ett recept från henne som känns ätbart.
Annars har jag svårt att kombinera nyttigt med gott.
Men det här, det funkar faktiskt!


Sallad med persika och feta.
2 personer

100 g sockerärtor
2 persikor
1 liten rödlök
1 näve valnötter
150 g fetaost
100 g blandad sallad
Olivolja
Honung
Citron 
Salt o peppar

Gör så här:
Stek eller grilla persikorna hastigt.
Skär sockerärtorna och skiva rödlöken tunt.
Lägg salladen på ett fat och blanda runt med sockerärtorna.
Strö över fetaosten.
Lägg på persikorna, rödlöken och valnötterna.
Häll över olivolja, honung och citron efter smak.
Salta och peppra.


måndag 3 juli 2017

Om man inte visste bättre


Jag saknar det där.
Sol, värme och bad.
Livet i Skalmanland.

Där små fötter måste duschas av, i en evighet,
innan stranden byts ut mot poolen.
Där glassätandet är oändligt.
Och den blå himlen är alldeles fri från moln.

Om man inte visste bättre,
skulle man tro det var november.
Snålblåst.
Regn.
Febersjuk kille.
Och alvedon.
Puh...

So okey July -
please give us a break!
Now!


söndag 2 juli 2017

Maffian i jordgubbslandet

Det är sådana tider nu.
Plocka, safta, sylta.
Sådana saker som gör min sommar, till riktig sommar.

Så jag det är det jag gör.
Plockar, saftar och syltar.
Fast fläderblomssaften smakar skit i år. Faktiskt.
(nä mamma, det är inte ditt fel bara för att du var snäll och hällde upp den på flaskor ❤️)
Men jordgubbsylten...... mmmmmm....
Oftast plockar jag ihop sammanlagt 30-35 liter,
 för att vi ska klara oss hela året på ekologiska obesprutade gubbar.
Första plockedagen bistod lil'sis med två liter.
 Innan den viga piprensare till gymnast fick ont i ryggen !?
Därefter bistod hon mest med gnäll....

Så plockedag två... -  me, myself and I.
Man kan kalla det vad man vill.
Egentid.
Avslappning.
Meditation.
Just me, myself and I.....


Tills SpännElvis dyker upp.
Med ett helt harem.
Med ungar och hundar och vänner och fruar.
Hela haremet vräker sig ut över landet
(vilket de naturligtvis får)
medans han vallar hunden och högljutt leker arbetsledare utan att plocka ett enda bär själv.
Sen försvinner han en stund, för att kolla in tavlan över de olika sorterna.
Innan han kommer tillbaka igen.
Högljudd.
Besserwissish.
Informerar sitt harem, innan han själv svassar runt i stycket och letar efter de
STÖRSTA gubbarna.
Ett bär i den raden,
Ett i nästa.
Och ytterligare ett i nästa igen.
Jag slår dövörat till.
Önskar att jag stoppat en pod i örat.
Fokuserar på tystnaden som inte längre finns.
På avslappningen och mina egna tankar.
På, på, på.... att SpännElvis hoppat in i min rad och börjat plocka i den!
Han kommer mot mig.
Fem meter.
Han berättar för sitt harem om vilka stora gubbar han råkar hitta.
Dom som jag letar efter med ljus och lykta.
Fyra meter.
Jag tänker fan inte flytta på mig för SpännElvis.
Tre meter.
Jag vägrar vika en tum!
#dethärärminrad
Två och en halv.
Vi fortsätter gå mot varandra.
Vi liknar två bilar som kör i hög hastighet i väntan på att den andra ska fega ur.
Två meter.
Det må vara hänt att han ser hyfsat bra ut dessutom.
Är vältränad. Och säkert är framgångsrik VD på ett företag.
Är van vid att få som han vill.
Men jag tänker i-n-t-e vika undan.
En och en halv meter....
Vi är inte längre två i samma rad.
En av oss har fått gira.
Leta nya marker.

Och det är banne mig inte jag...
Jag fortsätter hålla mig på min rad.
Utan att ha vikit undan för jordgubbsmaffian.
Får ihop tio liter i kartongen.
Kör hem med girl-power-feeling.
Och får sen hjälp av världens bästa lil´sis.
Yeah!