lördag 27 maj 2017

Utan att veta varför


Jag vet inte varför jag gillar den bilden så skarpt.
Kanske är det för att det inger ett sådant lugn.
Ett lugn som jag inte förknippar med grabben egentligen.
Han är mer som en nypolerad snabb sportbil.
Från noll till hundra - på fyra sekunder.
Kanske är det därför?
Jag vet inte riktigt.

Men en sak vet jag säkert.
Att det är välkommen helg igen.
Med en tur i storstaden igår eftermiddags,
och hangning-in-da-hoods idag.
För att bara ta dagen som den kommer.

Och om jag räknat alldeles rätt,
så är det bara sex dagar kvar tills längsta sommarlovet ever.
För min del.
Och barnen.


torsdag 25 maj 2017

Hur man tillfälligt gör sig av med chokladbehovet

Det är som att chokladbehovet kickar in per automatik 
kvällen innan ledig dag.
Jag känner mig som en av Pavlovs chokladtörstande hundar.
Med dregel hängandes i varje mungipa.
Choklad alltså.
Jag skulle ge bra många uscados för några bitar....

Men så drar jag på mig de där träningsattiraljerna.
Kläderna, gangstalurarna a la glitter-å-glamour och löparpjuxen.
Och springer mina fem kilometer.
Hur chokladsugen jag är när jag sedan står på trappan efteråt å stretchar vaderna?
Och svetten rinner precis överallt och rivigheten i halsen hälsar på,
 efter ansträngda andetag under en halvtimme?
Det chokladsuget är liksom inte ens värt å notera.
Gone.
Totally gone....



Det var någon som undrade om mitt senaste tillskott i skofabriken.
Och det ska jag säga er,
att hitta damlöpisar i samma storlek som man är år gammal,
det är lättare sagt än gjort...

Och om man dessutom är kvinna och springer som en kvinna
(alltså med knäna inåt)
och behöver pronerande pjucks med rejält stöd för hålfoten,
ja då är utbudet ännu mindre....


Men det finns!
Och jag som de senaste åren nästan helt och hållet levt i Asics Kayano 
(och frynt på näsan i protest när ett butiksbiträde försökt förtrolla mig med nytänkade,)
har nu blivit med ett par Adidas Ultra Boost! 
Jo på riktigt!

Fast om jag ska vara helt ärligt,
så är det för att jag redan köpt ett par Kayano i år och ville ha ytterligare ett par ordentliga skor.
Och för att det inte skulle bli två exakt likadana,
lät jag mig övertalas att testa nåt annat.
Och om vi ska fortsätta vara ärliga,
så kändes de sladdriga, låga och nästan obekväma.

Men nu, 
nu när vi gått från ett one-day-walking till ett par veckors relation -
mmmmmm 
- I think I´m in love!

Adidasamen.

söndag 21 maj 2017

Att tänka sig konvertera


Det finns tillfällen i livet,
då jag kan tänka mig från att konvertera.
Från skåning till hallänning.
Jag vet inte om det beror på att jag är just fifty-fifty.
Med en mammas rötter från Skåne.
Och en pappas, från Halland.
Men iallafall...
Ibland lockar Bästkusten mig tillfälligt bort från Skuldkusten.

Mamma ja.
Hon och jag rymmer hemifrån.
Från män och barn
(ja kanske inte hon, för hon får dras med mig)
matlagning och måsten.
Vi rymmer på spa med övernattning.




I Halland smakar kallsuparna saltare än hemma.
Och jag lyckas få i min snygga badkruka till mamma.
Hon stiger helst inte i under tjugofem grader.
Och ändå hon blir som alla andra badkrukor -
förtjust i doppet och dess effekter fast det bara är strax över tio.


Sen landar vi.
Trycker på pausknappen.
Och ligger i blöt i sammanlagt sex timmar.
Jo vi är som russin efteråt.
Förvisso fulla av olja.
Efter en riktig genomkörare av egenhändig spabehandlingar.




Min mamma,
hon känner mig utan och innan.
Det är verkligen få saker som jag inte berättat för henne.

Så vi pratar.
Ja herregud vad vi pratar.
Om saker som aldrig hinns sägas riktigt per telefon nuförtiden.
Saker som man kanske inte kan prata om på släktmiddagar.
Eller helt uppriktigt ärliga saker som man kanske inte egentligen får säga?!




Jo det är bland annat sånt som kan väcka tankar om att konvertera.
Till fulltime Hallänning.
En spaövernattning med mamsen.
På Falkenberg Strandbad.
Med för övrigt den absolut bästa frukosten.
På länge.


Nutellaamen.

lördag 20 maj 2017

En dagens

Ni vet ju hur jag är - 
inte alls så där fancy-schmancy som jag egentligen önskar.
Och varken photogenic eller snyggodressad i kläder jag inte har råd med.

Det här mer jag.
På alla fyra nånstans.
Med snudan i marken. 
Ålandes i shorts som är än mer trånga än vad de var i fjol.
(am.enf.öri.he.lv.ete)
Tungt bevakad av hungriga, blodtörstande myggor
I ett försök att få utlopp för min otillfredställda kreativitet.

Här är den.
Min dagens.
Min fre-dagens.


Hepp!

tisdag 16 maj 2017

Fyra. Trea.

Hon cyklar.
Jag springer.
Hon säger att hon vill bada!
Det vill jag med.

Jag har blivit med nya löparskor (igen).
Och jag vet inte om det är ren inbillning,
men det känns bättre i ischiasnerven.
Benen känns lätta och rörliga.
Inte alls så där stela och krampaktiga som de brukar.

Vi möter en kvinna som tittar mig i ögonen och ropar "Grymt!"
Det peppar. 
Det gör det verkligen.
Men jag tänker att, egentligen är det inte jag som är den grymma löparen i familjen.
Inte längre.


Det är istället han, som jag för några år sen kallade bekväm.
Han, som alltid varit lika glad oavsett om det gått bra eller dåligt.
Han som snabbt rest sig upp efter "förluster".
Skakat lite lätt på axlarna.
Och gått vidare.
Det är han som fått vinnarskalle.
Och springer sig till en tredjeplatsbuckla.
En och en halv kilometer, strax under fem minuter!
Jag förstår inte alls hur det sånt går till!?


Och lil'sis.
Som har så jäkla mycket vilja bakom pannbenet och springer sig till en fjärdeplacering.
På en tid jag inte heller skulle palla med....
1500 meter på 5.46.
Det är annat än min tid i högstadiet -
två och en halv kilometer på tjugofem minuter.....

En fyra och en trea alltså.
Jag kan slänga mig i löparväggen....



söndag 14 maj 2017

Jo.rå.vis.jon

Det är inte bara lördag.
Det är shortspremiär!
Och Joråvisjon!


Vi är lite nördiga när det kommer till Mello och Joråvisjon.
Hela familjen. Faktiskt.
Vi gossar gärna in oss då.
Håller oss för oss själva.
Äter mer än vi borde och ligger huller-om-buller på mattor och soffor.
Och om jag får välja, ska de tjugosex bidragen avlyssnas under tyssssst-nad...

Så blir det inte.
Inte alls faktiskt.
Det blir mer som vanligt.
Vare sig vi gossar oss för oss själva.
Eller inte...

Låt 1-5. Barnen pratar. N.o.n.s.t.o.p
Låt 6. Wilson Philips har återuppstått. Och barnen vill ha jordgubbspaj.
Låt 7. Barnen får jordgubbspaj.
Låt 9. Lil sis lär sig italienska apdansen.
Låt 10. Barnen äter pajomgång nummer två. Och bråkar om vem som tog mest!?
Låt 11. Trollförd av portugisen. Men livrädd att han ska dö.
Låt 12. Lil'sis är obekvämt proppmätt.
Låt 13-14. Barnen borstar tänderna.
Låt 17. Barnen lyckas vara tysta en hel låt!?
Låt 19. Big Bro far runt i hela huset som om han går på ecstacy. Han-jag-är-gift-med undrar över                      sockerhalten i pajen.
Låt 20. Jag drar skämskudden över huvudet. Jag-orkar-inte-med-joddel-helvetet. Lil sis har somnat.
Låt 21. Äpplet snackar ihjäl mig
Låt 23. Belgium! Is it the winner who's calling?
Låt 24. Sverige! Det är Sverige. Men är det inte en smula surt?
Låt 25. Ecstacyn slår till igen. Mitt i en bulgarisk ballad.
Låt 26. Big bro värmer upp till morgondagens Kalvinknatet. Plocka äpplen....

Sen går jag å packar.
För ni vet - det är en dag imorgon också....

torsdag 11 maj 2017

Son of a b....


Äpplet faller inte långt från trädet. 
Sägs det.
Iallafall säger han-jag-är-gift-med det en dag när jag är hemma med Big Bro
och jag låter mig meddela att han (BB) snackar ihjäl mig.
Hmpf...


Men vi snackar inte bara ihjäl folk.
Vi delar andra intressen också.
Som bakning. 
Så där nånstans,
när eftermiddag gryr till kväll.
Och det bara är han och jag här hemma,
slår vi på ett sliskigt och sött chokladbollsbak. 



Eller han bakar.
Och jag smygäter av födelsedagschokladen.... 


För det är tydligen chokladbollens dag idag.
Jo det finns minsann dagar för allt, ska jag säga...
Visste ni förresten att min födelsedag infaller på handhygienens dag?
Och ja, jag tänker som ni -
det kan banne mig inte vara en  slump..... 


Chokladbollens dag alltså.
Och lass himmabagade kagor.
Totally made by Big Bro himself.
Big Bro - a son of a baker....

söndag 7 maj 2017

Gröna fingrar. Och gröna fötter.

Jag åker till återvinningen för å slänga skräp.
Och möjligtvis stanna till och köpa en fröpåse.
Jag kommer hem med fem hyrfilmer (!?)
En påse sockerärtsfröer. (Check på den)
En säck jord.
Och ännu en tomatplanta.



Likväl som jag är en sucker for vimplar,
är jag en sucker for just tomatplantor.....
Om jag fått välja hade jag haft ett växthus
- stort som Mandelmanns -
fullt av tomatplantor.
Från golv till tak.

Nu har jag "bara" en pensionärskuvös.
Och inte fullt så gröna fingrar.
Men jag har gröna tår.
Och kaffe i en efterlängtad mugg.
För våren tycks vara här.
Och moröttsfrö och sockerärtsembryo är i marken.
Men jag ska vårda så ömt jag kan.
Vattna.
Bjuda på hönsgödselfika.
Och viska vackra ord.
I deras små öron.




fredag 5 maj 2017

Fyra. Tvåa.

 

Vi åker in till stan.
För en födelsedagsfika.
Jag som alltid varit en sucker for vimplar och flaggor,
skuttar till av lycka när växthuset bjuder på värme och lediga platser.
Den femte maj levererar nästan alltid fint väder,
men idag viras halsduken fortfarande två varv runt min nacke.
Medans Lovikavantarna vilar stilla i handväskan.



Till en början är det en jädra massa gnäll om varför vi ska åka hit!
Fast att jag vänligt men bestämt, undanbett mig just detta.
Gnäll alltså.
Men sen när vi blickar ut över det gigantiska tulpanhavet 
och insikten om en regnfri fika seglar ikapp med gullungarna är livet helt fantastiskt igen.
För att inte tala om hur fantastiskt det är, 
när de inser att det växer minst lika många Pokemons i parken, som det gör blommor...


Själv vill jag helst lägga mig ner där i blomsterhavet.
Sjunga Bon Jovi's "I wanna lay me down in a bed of tulips..."
Titta rakt upp i himlen och klura ut,
hur tiden gick så rasande fort från trettiotvå till fyrtiotvå....


Fyrtiotvå alltså.
Och en fika med de två bästa!
I en stad som en gång varit min egen.
I ett café som än gång varit Tareq's.

I en stad där vi hittar Tjoffsans tivoli.
I en stad som vi absolut borde åka oftare till.




Fyrtio-två-års-dagen.
Den bästa födelsedagen på länge.




måndag 1 maj 2017

Valborgsfirande - ren och förbannad lögn.

 Det vankas Valborg.
Till största glädje, för vår minipyroman.
Det vankas vänner i vårt uterum.
Och premiär på grillen.




Man kan strunta i att fira det där,
att vintern rasat ut.
Och skylla på att det är barnen som prompt
vill cykla till bålet i aprilkylig kvällstemperatur.
För det är visst det jag gör -
skyller på barnen.
Vilket är ren och förbannad lögn.
På riktigt. 
Om jag tänker efter.

För vem är gladare än jag över att komma till skott och bjuda hem vänner?
Prata om livets stora gåtor i vårt uterum -
 under tiden mörkret kryper in på oss och april förvandlas till maj?
Vem är gladare än jag, som tvingas ha ett gigantiskt öga på Big Bro,
som vill vara så nära, att elden nästan slickar hans hår?
Och vem är egentligen gladast över att vintern lämnat oss
och att solnedgången ömt viskar att vår bästa tid ligger framför våra fötter?

Fira Valborg för barnens skull alltså?
Ren och förbannad lögn...