måndag 28 september 2015

Tänk om man kunde börja alla dagar så


Det är stilla. Det är klart.
Och jag sitter på bänken. Längst ut på bryggan.
Jag är fortfarande blöt. 
Det tar liksom allt längre tid nu, att få kroppen att självtorka.
Jag pratar med en kvinna och två män.
Människor jag aldrig tidigare träffat.
Eller ens känner igen.
Vi pratar vinterbad. Temperaturer. 
Och om den där bastun som vi kanske borde se till att bygga.
För det skulle vara så gott att slippa dra in till stan och Ribban,
för att få chocka sin kropp när snö och kyla kommer.

Jag avundas dom lite, på sätt och vis. Pensionärerna.
Som tar dagen lite mer som den kommer.
Som kan de få till de där dagliga septemberplurren varje dag.
Jo bad i september sägs vara de bästa.
Även om det bara är tretton grader när jag stiger i.
Och det känns idag. Det sticker liksom till i benen.

Men måndag morgon alltså.
Med orange måne, födelsedagsfirande och en oväntat lång löprunda.
Och ett dopp.....
Tänk om man alltid kunde börja dagen så.
Börja dagen på bästa sätt.

söndag 27 september 2015

Nioårsdagen. Alldeles runt hörnet....

Ibland känns väntan som en evighetsfärd, till månen och tillbaka.
Som när man har nioårsdagen runt hörnet. 
Och väntar på att farmor, farfar, mormor, nya morfar, faster och bästisen ska komma med paket.
Som en evighetsfärd alltså. Och tillbaka.


Han intar beredskap i trappan långt innan, för att vara på säkra sidan.
För att ha stenkoll på gästernas anländande.
Under tiden stressar vi vuxna, som vanligt, runt in i den det sista.
Vi är så himla bra på just det.

Men vi hinner. Precis.
Och vi firar.
Och sjunger.
Och "the flag cake" (jo han älskar amerikanska flaggan) går hem bland barnen.
Dom äter av den Roy-Fares-inspirerade tårtan,
 tills man ser på dom alla tre, hur det helt enkelt tar stopp.
Tills man nästan ser hur nutellagrädden rinner ut ur öronen.



Nioårsdagen alltså.
Alldeles runt hörnet...

torsdag 24 september 2015

Throwback Thursday. Och en jäkla kick

Så här års brukar vi vara utomlands.
Oftast på Mallis för att vara exakt.
Kan hända nåt annat ställe också för all del.
Men Mallis alltså. 
En av våra favoriter alla kategorier som barnfamilj.

Och jag som lovat och svurit mig själv att snart komma tillbaka igen,
för att ta regnfria bilder i byn där Nutellamannen och hans bästa fru gifte sig.
Trots att jag kände mig smått åksjuk av den galna taxicaffisens framfart upp över de slingra vägarna.

Och han-jag-är-gift-med som lovat lil´sis att hon skulle få bada i hotellets djupa pool
varpå inget fortfarande har hänt.
(det där glömmer hon ALDRIG!)

Så vad hände egentligen?
En septembermånad utan en extra veckas sol och värme?
Hur gick det här till?



Fast havsbad blir det iallafall.
Idag. Igen.
Och jag som gått runt som en halvsunkig zombie med ögonen i kors hela eftermiddagen,
vaknar åter till liv.
Vågorna är på gränsen till för höga.
Längre bort, kajtar några andra i solnedgången.
Jag tar några snabba dyk och känner vågornas kraftiga energier när jag åter tar mig upp för stegen.
Det är en jäkla kick.
Helt omedvetet börjar munnen forma wow-och-hååååå-läten.
Det bubblar i hela kroppen och jag vet inte om jag ska gråta eller skratta.
Jag gör nästan båda.
Gråter för att det är så fantastiskt vackert över havet.
Innan skrattet snabbt tar över för att jag är så jäkla lycklig.
Just i denna stund.

Det bubblar. Och jag skrattar.
Och det är så befriande att sitta där en kort stund och ha bryggan för sig själv.

måndag 21 september 2015

Det är ändå lite häftigt

Ni kanske kommer ihåg?
Hur jag i juni andades, drömde och levde foto?
Det var liksom fotojobb hela tiden. 
Så pass mycket att jag fick ta ledigt från mitt "vanliga" jobb några dagar,
 för att fotografera åt företag.


Här är ett av dom.
Där jag gjort mig skyldig till några porträttbilder.
Sådana som visas i annonser.
För en del jobb används internt och sådana ser jag inte mer utav när jag levererat klart.
Men att se sina egna uppdragsbilder i media -
det är ändå lite häftigt.



söndag 20 september 2015

Clothes off

Egentligen är tanken en morgonpromenad.
Att få dagens motion avklarad på en gång.
Så att det inte slutar med att den får ge vika vid kvällens ände, 
bara för att jag fyllt min dag med så mycket annat, att motion inte får plats.

Promenad alltså. Det är så långt lusten räcker.
För jag orkar inte springa.
Fast egentligen känner jag en grym längtan efter bad vid bryggan.
I fredags morse innan jobbet var det sexton grader i vatten. 
Vågigt. Galet. Skönt. Och omtumlande.

Det är beroendeframkallande det där.
Att slänga av sig kläderna på bryggan.
Försiktigt ta sig ner för den algbeklädda stegen och vada några meter ut i vattnet.
Så långt det behövs för att kunna dyka ner under ytan som en delfin.
Det luktar havsvatten. Och smakar salt.
För varje bad jag tar, ju mer känner jag mig som ett med vattnet.
Vi trivs ihop liksom. Lever i symbios.
Om än bara för en kort stund.

Så jag springer. Min vanligaste femkilometare nu för tiden.
Bara för att få slänga av mig (de flesta) kläderna.
Hoppa i plurret.
Bli ett med vågorna.
Och känna mig levande.


a.l.i.v.e
 a.n.d. c.r.a.z.y.

lördag 19 september 2015

Rödbetor, chèvre och trettonhundra meter kärringasim


Dom är färdiga nu, rödbetorna.
Jag och lil'sis drar upp dom största och låter resten vara kvar.
Skivade rödbetor, med smuligt chèvretäcke över sig, det är fina grejer det.
Även om ingen annan i familjen tycks hålla med.
Men man kan behöva variera grillllbehören ibland.
Och man är ju hungrig som en varg när man sportat trettonhundra meter kärringasim.
(Det vet ju alla hur klorat bassängvatten påverkar hungern)

Och när jag ligger där med huvudet högt över vattenytan och början till nackspärr,
då ser jag hur lil'sis, två banor längre bort, bemästrar ryggsim betydligt bättre än jag.
Tanken slår mig att vuxensimskola kanske inte vore så dumt?
Men det stannar där. Vid tanken.
Och om det blir nåt, det får vi se.

Men kärringasim alltså - the workout of today.

torsdag 17 september 2015

Jag är inte så bra på sånt där

Jag är i den där avvänjningsperioden nu.
Då jag ska acceptera läget. 
Att värmen tynar bort och att mörkret går mot evighetslångt.
Jag behöver tid för den omställningen.
Tid för acceptans.
Det räcker inte med att tända några värmeljus och låtsas tycka det är mysigt.
Jag behöver liksom ställa om mot höst i lugn och ro.

Men idag visar solen sig från sin goda sida.
Vi mellis-pick-nickar på trädäcket,
med fil, mackor och x-pops.
Och en latte till mamman.
Jag försöker sitta ner i lugn och ro.
Med en skolfotodressad unge, liggandes vid mina fötter.
(jo, den där "onödiga" västen kom igår. just in time for phototime)


Återhämtning.
Jag är inte så bra på sånt där.
Det är inte det att jag är rastlös och har svårt att vara still.
Men jag har så svårt att t.i.l.l.å.t.a mig att göra ingenting.
Fast det går lite bättre med en pälsklädd snusmumrik bredvid.
Och i solens sken.

Men det där, det måste jag verkligen bli bättre på.

tisdag 15 september 2015

Försvinna? Eller återvinna?



Det är en sån tisdageftermiddag.
Då det klipp-i-ti-klappar mest hela tiden.
Då någon mer än nöjt går fram och tillbaka i huset.
Med rak rygg och ärvda pumps.

Egentligen har de legat i klädkammaren ett bra tag och gonat till sig.
Väntat på att de små fötterna ska bli lagom stora.
Och kanske råkat bli bortglömda på köpet.
Det blir lätt så när man lyckas lägga för-små-kläder och ärvda-och-fortfarande-för-stora
på samma ställe. Så blir det.
Men så igår, när jag började leta efter för-små-kläder-som-gjort-sitt-hos-oss,
för att lämna till Barncancerfondens bazar,
så dök två par pumps upp.
Alldeles lagom för en sexårings små ljuva fötter.
Kli-ppi-ti-klapp!

Jag kan gilla det där.
Att återvinna.
Och senaste tiden har jag fyndat kläder i finfint skick till lil'sis.
Sådana som knappt använts, men som någon tröttnat på.
Eller vuxit ifrån.
Sådana som kan skänka glädje till någon annan.
Sådana som åter kan vinnas.
Istället för att slängas och försvinna.

onsdag 9 september 2015

Kanske låter det alldeles galet?


Jag kan inte förena mig med tanken över att sommaren är förbi
Att vi går mot mörkare tider och att morgondoppen snart är slut.
Det har blivit något magiskt det där med bad från bryggan.
Känna kontrasterna mellan värme och kyla.

Jag har sovmorgon och utnyttjar den till max.
Kryper in i löpartights och tisha.
Vädrar min halvvakna tunga kropp några kilometer, i den niogradiga morgonen.
Till en början är det svårt att tro att jag ska hinna bli tillräckligt uppvärmd för ett dopp.
Men nere vid bryggan och en stilla Östersjö är det aldrig någon tvekan.
Det är jag. En halv ocean. Och fjorton grader i vattnet.
Det är omtumlande. 
Det gör ont och gott på en och samma gång.
Ena sekunden njuter jag av att få dyka som en ensam delfin.
För att nästa, känna hur kylan nästan fryser underlivet till is.

Kanske låter det alldeles galet?
Jag vet.
Men jag, jag tycker det är fantastiskt!

söndag 6 september 2015

När man har nåt att erkänna


Jo, jag erkänner.
Jag har träningsvärk, det har jag. 
Rätt rejält om jag ska vara ärlig.
Och när jag tänker efter, så kunde den säkert förmildrats.
Jag kunde ju stretchat efteråt. Såklart.
Men det kändes sådär inbjudande på Malmös blöta gator, nån timme före midnatt.
Och jag kunde kanske druckit mer vatten efter loppet.
Men den utdelade sportdrycken efter målgången smakade magknip!
Och det var så mycket godare och trevligare att dricka ett glas vin hos vänner på hemmaplan,
att vattnet på nåt sätt glömdes bort.

Men Midnattsloppet 2015 alltså.
Med regn och blåst. 
Och med så många jobbiga träningspass under sommaren, 
då jag känt mig som en taktlös heffaklump.

Midnattsloppet 2015.
Med feelgoodkänsla. Rytm. Och nytt personbästa.
Jag måste erkänna att jag är riktigt, riktigt nöjd....




lördag 5 september 2015

Det kan vara så


Det kan vara så att jag i morse hittade ett barn sittandes på vardagsrumsgolvet.
Som motvilligt erkände att han hällt i sex teskedar O´boy i sitt mjölkglas
och att det var därför han glatt lapade i sig chokladsås.

Det kan vara så att jag var tvungen att trycka i mig två mackor av 
det goda brödet från fredagskvällens Pompparty här hemma, 
trots att jag tänkt ladda med hederlig gammal havregrynsgröt till frukost.

Det kan vara så att lil´sis lyckades tjata till sig en rosa fuskpälsväst igår kväll.
En sån som jag tycker är fullständig opraktisk och ifrågasätter när hon ska använda.
Men som hon troligtvis kommer ha alltid och säkert använda som pyjamas också för den delen.

Det kan vara så att jag ställt mig å baka ännu en äppelpaj till eftermiddagsfika,
eftersom det blev baljor av vaniljsås kvar från igår.
Och det liksom känns onödigt att slänga allt det goda.

Det kan vara så jag tyckte att det var en massa sköna bönor här igårkväll.
Att min mun pratade för mycket och att jag glömde bort att tänka igenom min shopping.
Att jag hade rackarens trevligt och att tiden gick alldeles för fort.
Och att jag allvarligt funderar på att bjuda hit alla igen på fika bara för att prata färdigt
om allt och ingenting.

Det kan verkligen, verkligen vara så.