En swedish fika. Och två brustna hjärtan

När Big Bro är borta, 

dansar sockerråttorna på fikaborden.

Lil´sis och jag åker till ett nytt fikaplace.

Åtminstone nytt för henne.

Men en gammal klassiker för mig.

Jag och han-jag-är-gift-med tog ofta söndagskaffet här när vi bodde i stan.

Det är ungefär en halv evighet sen. Typ elva år sen.

Och jag har inte varit här sen dess.....

Det blåser alldeles förfärligt.

Sanden piskar oss i ansiktet

och vinden gör oss nästan flygfärdiga.

Hon gillar´t inte alls, lil´sis.

Tar sats och springer så snabbt man nu kan springa i motvind.

Och i sandaler.

Det som finns därinne, gillar hon desto mer.

Hon väljer omsorgsfullt en gigantisk kärleksmuffins.

Och jag vågar inte göra annat än likadant.

Då jag alltid annars brukar komma underfund med att hennes kaka är godare än min.

Kärleksmuffins ja.

Vi lättar fikaankar på Kallis uteplats.

I solsken och lä.

Läser bok och blir sockerspeedade.

Hon får fnissanfall och förvandlas till charmig tramsebyxa.

Det är hon och jag.

Och ett annat par som sluter upp.

Det är svårt att undgå parets diskussion.

Paret i femtio, sextioårsåldern pratar kärlek. Trohet.

Som på film.

Jag hör henne säga ord som besviken.

 När du mötte den kvinnan. Dina sociala svårigheter.

Mannen hummar mest. Säger inte så mycket.

Han får käftsmäll efter käftsmäll.

Gissningsvis välförtjänt.

Och hon gråter försiktigt.

Jag tycker på nåt sätt synd om dom båda.

Han orkar inte hålla upp sin sköld mot alla anklagelser.

Och hon är så sårad.

Det är som om vi alla suttit där nån gång.

På någon av stolarna.

Där något som vi önskat bli rätt, men ändå blivit så fel.

Två brustna hjärtan,

som enbart vill vara hela.

Dom lämnar, före oss.

Och jag tänker att de kanske löser det, när de slipper mig och tramsebyttan.

Att de störs av vår närvaro.

Att de bara behöver vara ifred.

Vi hinner ikapp dom på parkeringen.

Dom kramas och håller om varandra.

Det syns att det finns kärlek på nåt sätt mellan dom två.

Att det kanske finns hopp.

Att slippa lämnas.

Att bli ensam.

Så skiljs dom åt.

Han blir stående vid sin bil.

Vänder huvudet bort från henne.

Och gråter.

Kärlek kan vara så underbart!

Men kan ändå smärta.

Det gäller att ta hand om de man älskar.

Och håller kär.

Hallelujamoment

 

Egentligen föredrar jag att uppmärksamma Alla Helgons Dag istället för Halloween.

Finna stillhet i en kyrkbänk.

I en kyrka fylld av levande ljus.

Komma i kapp.

Landa. Andas.

Sakna dom som saknas.

 

Denna stund får mig nästa att bli religiös.

Får mig att vilja gå till kyrkan varje söndag.

Kanske inte av det kristna budskapet.

Utan för den nästintill meditativa stillheten.

 

Jag rymmer från allt som finns där utanför.

Från busar och från godis.

Från alla som ständigt pratar i mitt öra.

Från alla marshmallowsfigurer som flyttade i kylskåpet i tordags.

Spindlar, dj´s, spöken, skelett - you name it...

Jag stänger ute.

 

Är bara här och nu....

Amen.

 



Sånt jag inte vill tänka på

Mitt i mörkret. Mitt i dubbelsängen.

På vänster sida ligger han. Vår prins.

Med täcket långt upp över öronen. Småsnorig. Och drar tunga stockar.

 

På höger sida ligger hon. Vår lilla sessa.

Försöker somna om.

Hon slingrar sina små ben runt mig. Gosar in sitt ansikte i mitt.

Lägger sina händer runt min hals.

 

Jag tänker att, det finns inget bättre än sådana stunder.

Stunder med de små. Stunder med kram och mys.

Stunder som man vill ska vara förevigt.

Då öppnar hon sin lilla tandkrämsdoftande mun och säger:

- Mamma. Vi kommer inte träffas varje dag.

- Jo, det är klart vi gör. Kanske inte riktigt varje dag. Men nästan varje dag.

-Nä, det kommer vi inte. Inte när vi är döda....

 

Det snörper hårt i min mage. Min hals. Mina ögon.

Jag kan inte tänka mig annat än att vi alltid ska vara tillsammans.

Att någon död aldrig ska skilja oss åt.

Att den här stunden jämt ska vara för evigt.

Att hon alltid ska stryka sina små händer längs mina armar.

Och att han alltid ska ligga nånstans nära.

Fast han nästan inte syns, under den stora hög med täcke.

 

Det är sånt jag inte kan tänka på.

Inte vill tänka på.

Även om hon egentligen har rätt. Och vi alla vet att det nån gång kommer ske.

Så vill jag inte tänka tanken.

Bara förlora mig i dom små armarna.

 

Amen.

 

 

 

Så som i himmelen, så ock hos Mandelmanns

Det finns tidpunkter då man bara måste ha koll på var man sitt close-up-filter.

Typ när man ska dra iväg till Österlen, en eftermiddag med familjen.

Förlora sig fullständigt i en av de vackraste av trädgårdar.

Och låta kameran gå bananas vad det gäller närbilder.

 

 

Men jag har dålig koll. Tydligen.

För det där filtret har jag lagt på ett sånt där mycket, mycket hemligt ställe.

Så hemligt att jag inte hittar dit själv...

 

Men hit hittar jag. Till Mandelmanns trädgård.

Stället där jag vill traska runt i min egen takt. I evighet.

Lukta på blommorna.

Lägga mig på marken och sedan somna där under bar himmel.

På denna vackra, vackra plats.

Som jag inte kan få nog av. Och som jag måste besöka om och om igen.

 

 

 

Jag vet inte varför jag tänker på dessa två män.

Dessa män, som kämpat så hårt mot ondska i livet.

Som fått ge vika i livet och försvunnit från jorden på tok för tidigt.

Kanske tänker jag på Kristian och Christian, för att detta borde vara

en underbar plats att få somna in på. Lämna jordelivet på.

I denna vackraste av trädgårdar.

Kanske tänker jag på dom för att jag berörs enormt

av Gidlunds bok. Den som jag ännu läser.

Och Falks sommarprat som jag nyligen lyssnade på.

Med tårar rinnande längs med kinderna.

Quel bordel. Skivan som jag älskat från första stund.

Skivan som hade en lugnande effekt på mig,

 under riskgraviditeten med I.

Skivan som berört.

 

 

Kanske tänker jag på dom,

för att jag hoppas att det är så här himmelriket ser ut.

Vackert. Och fridfullt.

Amen.

Till dom saknade

 

Vi beger oss till kyrkogården.

Till dom som inte mera finns. Men som är så saknade.

Till dom som vi aldrig släpper taget om, i våra hjärtan.

 

Vi sitter stilla i den mörka kyrkan.

Bara vi tre. Ensamma.

Jag i mitten, med ett barn på varje sida.

Mina långa höns-mamma-armar breder ut sig över dom

och trycker dom tätt intill mig.

Ser på ljusen som vi tänt.

Sniffar lite på lil´sis hår, som av misstag blivit smått bränt.

Och tänker på våra vänner som fortfarande är uppe i sin djupaste sorg.

 

Det sägs att tiden läker alla sår.

Och kanske är det så. Att såren blir mindre och mindre.

Men försvinner gör dom aldrig.

Dom gör bara inte lika ont.

Men dom finns där för alltid.

Som ett ärr i själen.

 

För ni som funnits, kommer aldrig att glömmas bort.

Ni kommer alltid att fattas oss.

 

 



Det är inte klokt vad en vecka går fort...

...... och vad man hinner tänka mycket under den tiden.

Saker som man inte hinner fundera på annars, när man springer runt i hamsterhjulet

Som en skållad råtta.

 

Som sådana där tankar på hur lyckligt lottad jag är.

Varför vi människor föder barn till världen när vi är så fullt upptagna med vår egen-tid,

vår karriär eller bara ska skälla på dom?

Att all-inclusive är så jäkla smidigt, men ack vilket hot mot miljön.
På familjer som splittras av hemska sjukdomar.
Och på min väninna som förlorade sin man tidigare i år
och hur jävligt hennes första resa utan honom kommer vara.
Och så tänker jag på Christian Gidlunds ord om och om igen:

"Jag hör aldrig någon vuxen be om ursäkt. Jag hör dem bara beklaga sig.
Hör dem säga att verksamheter ska ses över. Hur rutiner ska förbättras.
Men något förlåt kommer aldrig på tal. Den tanken verkar kännas främmande. S
om att en sådan sak enbart är begränsad till barn. Något som vi gjorde när vi var små.
Då bad man om ursäkt. Då sa vi förlåt. Hos vuxna finns bara undanflykten."

 

Mina tankar finns hos er

Jag går gång upp och gång ner.

Drar ostrukturerat runt på Icas kundvagn.

Jag är mitt i livet.

Livet pågår. Här. Och nu.

Jag läser inköpslistan om och om och om igen.

Jag ser vad det står, men glömmer lika snabbt.

Jag vet vad jag ska ha, men irrar omkring.

 

För mina tankar är hos er.

Hur jag än vrider och vänder mig, så finns dom där hos er.

Jag kan bara undra hur ni har det? Hur ni mår?

Försöka förstå det ofattbara som hänt.

Hur snabbt ett liv kan slås i spillror.

Hur livet kan hänga på en så skör tråd.

  

Jag tänker på när vi träffades för några dagar sen och allting var sig likt.

Hur vi smaskade på årets första raberberpaj, pratade fyraårstrots

och log åt fyra barn som röjt runt i Big Bro´s byrålåda efter fotbollskostymer.
Jo, alla fyra skulle se ut som fotbollsspelare.
 

Hur vi njöt av värmen och kände en förnimmelse av tiden som mammalediga.

Och att allting var precis som det skulle.
Men nu är ingenting som förut och jag ber till gudarna att du blir bra igen.
Mitt liv fortsätter på nåt konstigt sätt med Kalvinknat, laga mat och matshopping.
Det lyckas ta små pauser i sorgen.
Medans ert har stannat upp.