söndag 30 september 2018

Att gå in i vecka 40


Den där Big Bro,
förväntades ju titta ut den första oktober.
Efter fyrtio fullgångna veckor, 
just precis i början till almanacksvecka 40.
Men han hade bråttom.
Lika bråttom som idag.
Med allt.
Så han kom tre dagar tidigare.

Och alla som fött barn vet ju hur det är.
Har man sagt att man ska nedkomma ett visst datum,
då är det datumet som gäller.
Det blir jäkligt överraskande om det blir tidigare.
(hallå, det var ju inte dags än!)
Och det blir så jäkla besviket, när den inneboende guldklimpen
 väljer att stanna kvar därinne och gosa till sig några extra dagar.
(hallå, det var dags att komma ut för en vecka sen 
- vad håller du på med?)
Jepp, jag har erfarenhet av båda.

Nu för tiden innebär vecka 40 något helt annat för mig.
Det brukar vara en som där stress-extra-allt-över-det-vanliga-vecka.
En sån som bjuder på minimalt med kreativitet och bloggande.
Och som snarare bjuder på att utvecklingssamtal både privat och på jobb.
Två föräldramöte (tyvärr inte som åhörare)
En fotografering
Och som extra krydda på moset - mammografi.
(måtte det inte bli strömavbrott!)
(och måtte det se bra ut!)
En vecka 40 alltså - extra allt.

Och en sån vecka måste man ju Superladda för.
Med mycket Snyggkaffe, Söndagsgodis, Snorpapper, Strandpromenix
 (Superskolanpodden i öronen) och SSL-match på tv.

Och en ny bok!
Jo Nesbo.
En hittills "okänd" författare för mig.
Men han ska vara bra sägs det.

Snart vecka 40 alltså.
Nu kör vi!

lördag 29 september 2018

En tolvåring. En snyggsyrra. Och en födelsedagsfest

Det kanske inte var så smart trots allt.
Att i torsdags, falla för vågornas rop efter mig.
Att slänga av sig kläderna i mörkret och dyka genom vågorna.
Men som jag behövde det där.
Cleaning up en köttfärsfylld hjärna.

Så idag vaknar jag upp, 
ungefär som man skulle kunna gissa sig till.
Med en riktig "badbaksmälla"
Förkyld och med retlig torrhosta.
Och det är egentligen en högst opassande dag att marinera sig i baciller.
För vi ska ha födelsedagsfest.
För en Big Bro som fyllde tolv igår.
Och en SnyggSyrra som fyller nästan jämt idag.
Jo, hon är som ett gammalt vin hon där.
Medans vi andra samlar på oss rynkor,
samlar hon på sig fler poäng på snygghetsskalan.
Men vem har sagt att livet ska vara rättvist? 




Men det blir bra ändå.
För SnyggSyrran som är ambulanssjukvårdare 
(hur coolt är inte det?)
räds knappast förkylningsbaciller.
Utan kommer hit med man, mamma och en massa barn.
Och så äter vi onyttigt.
Lite mindre onyttigt.
Och sen väldigt mycket onyttigt
Igen.
Fast vi försöker blanda ut allt onyttigt med en promenad.
Och några koppar kaffe.
Och lite vi-gratulerar-sång på det.

Hepp!



fredag 21 september 2018

Att ha en alldeles egen Bianca

Det är fredag eftermiddag.
Lil´sis är på aktivitet.
Så jag har Big Bro för mig själv.
En stund.
Ja helt ensamma är vi ju inte.
Det är vi.
Ett wienerbröd och en kanelbulle.
En vaniljlatte och ett glas O´boy.

Det är den där stilla fina stunden när vi får vara själva.
Där han läser högt (och frivilligt?!) för sin mamma.
I ett uterum, där regnet låter som en kulspruta på taket.
Fast ändå tryggt.
Och vänligt.



Kvällen ska ägnas åt taxi-party-körning för lil´sis.
Soffhäng.
Och åt reprisen av Wahlgrens.
Jo vi gillar Wahlgrens.
Det gör vi.
Vi har en del gemensamt.
Det har vi.
Som till exempel ett lika välstädat hem.
Och en dotter som påminner om Bianca.
Åtminstone när det kommer till inredning och stil....



Jodå, ibland får man suga i sig kommentarer som:
"Dom här handdukarna passar inte till vårt badrum!"
Jo.då.så.att.
Eller upptäcka att Violetta`s make-up-book ligger utslängd på tvättstället.

För att inte prata om tiden efter Gör-om-mig-dagen hos Emma.
Jo, nu ska ni får höra.
Sen jag kom hem därifrån, 
har Mini-Bianca gett sig själv i uppdrag att kommentera min stil.
O-C-E-N-S-U-R-E-R-A-T!
Det kan vara så att hon går och rättar till min lugg,
 för att det inte ser tillräckligt bra ut.
Säger att "den där blusen passar inte till dom byxorna!"
Eller som i morse när jag visade upp mitt nya kjolinköp och hon jublande säger:
"Den var fin! Nu börjar du hitta stilen!"

Mini-Bianca alltså.
Och jag.

tisdag 18 september 2018

En gammal hederlig förkylning. En gammal hederlig äppelpaj.

Jag vet vad ni tänker nu.
Ni tänker att jag gjorde DET!
Att jag pallade från grannens äppelträd.
Det gjorde jag!
I-N-T-E!

Jag köpte.
En påse på Ica.
Med alldeles hederliga, skattade riksdaler.
Tagna från mitt alldeles egna lärarbidrag.
(jo det är sant, lärare får inte lön - de får bidrag)
Jo.då.så.att.

Idag hamstrar jag dock bidrag från Försäkringskassan
Vab-bidrag.
Big Bro fick ge vika för snorbacillerna.
En gammal hederlig förkylning.
Som tog över hans kropp.

Istället får han vika.
Stora snoriga hushållspappersbitar på hög.
Och det ska sägas att det var längesen jag såg vårt soffbord med så mycket snorpapper.
Det ska det.
Den högen växer sig snart halvvägs upp till typ..... Turning Torso.

Det ska också sägas att,
 det bordet kommer saneras med Vim eller liknande.
Så att folk vågar komma hit även i fortsättningen.


Men när lil´sis kommer hem från skolan,
bakar vi två äppelpaj.
Gammal hederlig äppelpaj.
På ett recept som är Edla´s.
Granntanten, som jag satt och drack kaffe hos, från det jag var fyra år.
En kopp kaffe som innehöll lika många sockerbitar, som år jag var fyllda.
Där satt vi och ljög om dagarna.
Käkade Kungen av Danmarks bröstkarameller.
Och nån gång hände det,
 att jag smakade på hennes hemmagjorda svartvinbärsvin!?
Man kan verkligen, verkligen fråga sig om det egentligen var lämpligt?

Men idag trycker vi i oss höstens första äppelpaj.
Vabbar för Big Bro.
Och inser att det snart är väldigt, väldigt slut på den varan.
Vabbvaran.
För väldigt snart är han tolv - and totally on his own.
Och man kan verkligen undra vart de åren tog vägen.

Edla´s äppelpaj
4 personer

7-8 äpplen
125 g rumsvarmt smör
3 dl havregryn
ca 1 dl socker
kanel

Sätt ugnen på 200 grader.
Skala äpplen, skär dem i bitar och lägg dem i en smord pajform.
Blanda ihop smör, havregryn, socker och kanel.
Lägg detta sedan över äpplena i pajformen.
In i ugnen under ca 20 minuter.
Låt svalna något.
Servera sedan med glass eller vaniljsås.




söndag 16 september 2018

Äppelknyckarjazz



Jag mår bättre än förväntat.
Än jag kanske egentligen förtjänar.
Gårdagens "rännande" efter Big Bro,
belönade mig på kvällen med svidande grusiga förkylningsögon.
Huvudvärk.
Och kymighet i hela kroppen.

Men idag,
efter nio timmars sömn
(my God, jag har fått ett nytt intresse på helgerna - sova)
Bra mycket bättre - hepp!
Så jag slår till på ett morgondopp
(snacka om att utmana sin hälsa och ödet)
Kör en förfärlig massa tvätt
("helgintresse" nummer två)
Och sneglar suktande på grannens äppelträd.
Det är inte utan att jag tänker på äppelpaj och Äppelknyckarjazz.
 Varje gång jag går förbi.

"Spring - grannen är hack i häl
han påstår att jag stjäl från hans äppelträd
Spring - jag vill ju väl
men måste göra något åt vår misär
Spring - far han är proletär
han jobbar sent men har inte råd käk och så
Spring - klart jag har min skäl
och för övrigt är grannen ju miljonär"

Asså det var längesen jag pallade äpplen.
L-ä-n-g-e-s-e-n.
Och det kan nog faktiskt vara det mest olagliga jag gjort.
Förutom fortkörning.
Och gå på röd gubbe.
Annars är jag rätt så helylle.
Och präktig.
Men de där äpplena alltså.
Bara åsynen gör att det vattnas i munnen.
Mmmm!
Äppelpaj....
Äppeltjuv...
Den som lever,
får se!

"Hey - jag måste springa nu
för om grannen hinner upp mig får det ett tråkigt slut
Hey - nej, jag kan inte tveka nu
för om morsan kommer på mig blir det utegångsförbud"
(Äppelknyckarjazz, Movitz)

lördag 15 september 2018

Det kan vara att det är en historisk dag

Det kan vara så att jag vaknar upp en lördagsmorgon
 efter att ha sovit nästan tolv timmar!?
Att huvudet värker.
Att intorkat snor bosatt sig i min näsa
Och att det fortfarande stramar i bak-sida-lår-nerven.

Det kan också vara så att jag har anmält mig till ett femkilometerslopp.
Tillsammans med Big Bro.
Som också känner av små fladdrande inneboende snorkråkor i sitt näsnäste.
Och känner sig tveksam till dagens lopp.


Det kan vara så att jag har ytterst svårt att ta ett beslut.
Huruvida jag ska springa eller gå.
För det där med nåt mittemellan är inte riktigt min grej.

Så det kan vara så att jag beslutar mig tjugo minuter innan loppet,
för att mysspringa med Big Bro.
För att hålla honom sällskap i den trettioenminuterstakt han hade ifjol....
Jag menar, jag behöver ju inte ta i.
Som den snabbast okrönte löparregent jag faktiskt är i denna familj.

Men det kan faktiskt vara så, att det banne mig blir en historisk dag.
Att jag efter några hundra meter hamnar på efterkälke,
i god tro att pojkstackaren kommer ta ut sig för mycket.
Att han kommer dra benen efter sig vid tre kilometer och jag växlar upp.
Att jag ska springa jämsides de sista meterna.
Och ropa "kämpa på".
Som hans alldeles egna. Moderliga. PT

Fast egentligen är det så,
att Big Bro står och hejar på mig vid mål.
Utan ett minsta tecken av trötthet.
Att han sprungit nästan fem minuter snabbare är förra året!!!
Och klockar in sig på 26.56
Medans jag trillar in på 28.05.
Och jag för första gången under ett lopp får stryk av en familjemedlem.

Så det kan vara så att det är en historisk dag,
även om jag fortfarande har familjens bästa femkilometerstid genom tiderna.
Men att jag får vänja mig framöver att komma bakom.
I många år framöver.
Och när han muntert frågar om han får springa Midnattsloppet?
Kommer jag svara att åldersgränsen är tjugofyra 


söndag 9 september 2018

När man måste lufta luggen en lördagkväll


Det kan vara så att jag var tvungen jag att undanbe min medverkan
på en hemlig femtioårsuppvaktning igår kväll.
Och istället lufta luggen på Malmös gator.

Jag har nåt speciellt förhållande just till att ränna runt i stan.
En mil varje år.
I Malmö by night.

Årets första mil.
Men också sista.
Det deltagarbeslutet har legat långt nergrävt i tvivlets sand.
I månader.

Rumpmuskeln har ju, som ni vet, kärvat i tre-fyra månader.
Och jag har inte vågat springa.
Men förr några veckor sen hävdade "Gud" att det var en nerv som låg i kläm
och att det är ofarligt att springa.

Så jag sprang igår.
I mitt mest otränade tillstånd.
Men jag njöt av loppet.
Av att ändå kunna.
Även om tiden blev min absolut sämsta.
(femtio-åtta-fyrtio-två)
Och jag snubblade pladask framåt efter första kilometern.

Så idag blir det söndagsdopp.
Fjäsk för ett skadat knä.
Och röstning såklart.

Hepp!

fredag 7 september 2018

Holy Guacamoly!

Det är eftermiddag.
En halvtimme kvar till helg.
Då telefonen i fickan ringer.

Det är ett av barnen.
Som undrar om han får följa med oss 
trassel-lång-håriga tjejer å fika innan vi klipper oss.
Det är så vi brukar göra.
Fika, i samband med frisörbesök.

Förut klippte vi oss samtidigt och fikade tillsammans alla tre.
Men när man snart är tolv år,
är varken frisörbesök eller fika med mamma högst upp på listan.
Så när han ringer och frågar,
frivilligt,
om han får följa med å fika (!?)
dansar mitt hjärta en dubbelsnurr.
Sådana där chanser.....
......mmmm! 
Sådana är det bara att omfamna öppna armar.
Och krama ur riktigt, riktigt ordentligt.


Det är fint det där,
att sitta på tremanhand och fika.
Trycka i sig en vaniljsnurra 
och inse att man är mer en Macchiatobabe,
än en lattemorsa.
Sammanfatta veckan tillsammans 
och se hur två kids förvandlas till galna sockertroll.

Vi har det fint ihop.
Iallafall en stund.
Innan jag blir med lugg.
På egen begäran.
För det är då det händer.
Det är då sockertrollen förvandlas till nåt annat.
Till nåt.....hmmm...mer mörkare.

Det är då jag får misstänksamma, tvivlande blickar.
Och kommentarer som.
Du var mycket finare innan! Fast du är fortfarande snyggare än Lena Philipsson
(Gud, man kan älska BigBro för den kommentaren fast att ingen annan skulle hålla med).
Du ser konstig ut, jag saknar ditt hår.
Nä, jag vill inte krama dig när du har lugg.
Men mamma, du kan inte gå in på Ica när du ser ut så där.
(kanske får jag dra en pappåse över huvudet tills det växt ut?)

Snacka om att känna sig "luggad"....

Holy Guacamoly!









onsdag 5 september 2018

Att försiktigt be om en andra chans

Jag springer.
Några svettiga kilometer.
Angör bryggan.
Och marinerar mig omsorgsfullt i grumligt havsvatten.

Det är underbart.
Att springa sig svettig.
Och belönas med dopp.
Min allra mest beroendeframkallande craving.
Efter mintchoklad.

Nån på bryggan viskar nåt om tjugoen grader.
Tjugoen grader?
I september!



Fast att vi haft en evighetslång sommar,
kan jag inte förstå.
Eller vill inte förstå.
Att allting har ett slut.
Och livet på bryggan kommer successivt suddas ut.

Jag vill inte ha november.
December.
Eller vinter.
Snöslask.
Och shit.

Jag vill inte ta på mig Michelintjocka kläder.
Ställa om klockan.
Eller dras in virusträsket.

Jag vill bara leva livet på bryggan.
Suppa på en vindsurfingbräda.
Vila öronen.
Äta glass.
Ha sovmorgnar.
Vila öronen.
Andas.
Och försiktigt be om en andra chans.

En andra sommarchans.
Och fler dagar på stranden....

söndag 2 september 2018

Hinna. Hann. Hunnit.

Vissa dagar går snabbare än andra.
Vissa dagar som..... tex lördagar.
Och söndagar. 

Hokus pokus,
pang makadam,
så var det vardag igen.

Och det krävdes några koppar kaffe.
Och ännu mera choklad för att starta igång aktiviteten igen.
Jupp.
Men jag hann en del idag.

Jag hann ta ett morgondopp.
Och veckohandla.
Jag hann titta på fotbollsmatch. 
Och jag hann ta en promis.
Och ett eftermiddagsdopp.
Jag hann läsa i min bok.
Och marinera mina fötter i stark alkohol.
Jag hann få lil’sis att plocka fram kläder till morgondagens skolfotografering.
Men jag hann inte stryka outfits till min.


MEN,
jag hann redigera två fotojobb!
Check på det översta på to-do-listan.

De där två alltså. 
Ungarna. 
Och deras på-denna-bilden osynliga föräldrar.
En av mina återkommande fotomodellsfamiljer.
Jo jag har några sådan familjer.
Som gett mig äran att föreviga dem tre, eller ännu fler gånger. 
Mitt stall. 

Det är häftigt det där. 
Att vara med att skapa minnen.
Och glädje. 
Det är det. 
Och om man är nyfiken på att se fler bilder. 
Så titta in på PhotobyWettergren på Facebook.
Den kommer uppdateras inom snar framtid.

Nu ska jag bara hinna sova lite också.
Och slå ihjäl en envis högljudd fluga. 
Det ska jag hinna.
Innan söndag, förvandlas till måndag igen.