lördag 20 augusti 2016

När man börjar fundera på att byta kön


Efter den här sommaren växer tankarna sig större kring könsbyte.
Inte för att jag inte tycker om att vara kvinna och trivs i min kropp.
För det gör jag. 
(iallafall ibland när jag inte lider av grym pms och kroppen känns som i början av influensa)

Men kvinnans utrymme i vårt samhälle har krympts.
Jag läser om trakasserier på konserter, festivaler och ta mig tusan även på fotbollscuper.
Media bjuder lika ofta på stories om sexuellt ofredande till frukosten,
som svensken pimplar vin till grillat om sommaren.
Typ vardagligen.
Jag läser om en kvinna i min ålder som stått mitt emot en leende okänd man,
som precis fört upp handen innanför kjolen på henne, där hon står i publikhavet.
Som om det varit hans fulla rätt att missbruka sin "makt" och kränka henne.
Den kvinnan bär inte kjol längre.
Hon är rejält naggad i kanten.
Vet långt därinne att det inte är hennes fel,
men orkar inte bli utsatt för samma sak igen.
Så hon har byxor/shorts på sig i folksamlingar.

Jag läser om gruppvåldtäkter där grabbarna skyller ifrån sig.
Där tjejen inte sagt nej tillräckligt högt.
Där hon varit för full.
Eller bara haft för "lite" kläder på sig.
Om män som ständigt kommer undan sitt straff.
Jag läser om kvinnor som är djupt traumatiserade efteråt.
Som hatar sin kropp.
Som har ett rent helvete när de ska föda efterlängtade barn.
Och så läser jag om män som blir kränkta när kvinnor tar ståndpunkt och säger ifrån.

Hur fan kan de bli kränkta?
Sven Melander säger det så jäkla klockrent.
Det är väl för farao inte kvinnorna som är problemet?
Det är männen!
De männen som inte kan skilja på mitt och ditt.
Som inte förstår ett nej, eller sluta.
Män som inte kan läsa av kroppsspråk.


Jag vet redan nu vilka kommentarer jag kommer få om det här.
Men skippa dom.
Var istället en man och gilla mina ord.
Var den trygga omhuldande nallebjörnsliknande man och stå upp för oss kvinnor.
Visa att du inte är en av "dom".
(Jag vet redan en som kommer gilla det här, 
samma enda man som alltid gör tummen upp för sådana här inlägg)
Snart är våra barn inte barn längre.
 Då vill vi att våra döttrar ska kunna roa sig ute om kvällarna i kjol.
Att våra söner ska förstå vad ett nej betyder.
Och ha mod att stå emot grupptrycket.

Och jag vill fortfarande kunna vistas bland folk utan att någon bortom "tillstånd" tar på min kropp.



2 kommentarer:

Mittgodastefinaste sa...

Helt vidrigt mina döttrar är ju mer i den åldern att de ska ta sina första steg på egen hand... I somras nu inför en konsert just så hörde jag mig själv stå och ge både det ena och det andra absurda rådet för att jag var så stressad....

Kram Jenny

The Swedish Wildflower sa...

Jag hittade hit till din blogg av en slump idag och läser ditt senaste inlägg och märker att jag sitter och nickar instämmande rakt igenom. Känner igen mig i din frustration och ilska. Som mamma till två tonårsdöttrar gör det ont inom mig att de på många sätt möter ett hårdare samhälle än vad jag gjorde i deras ålder. En rädsla och vaksamhet som jag själv aldrig behövde ens reflektera över i deras ålder. Samtidigt blir jag varm inombords av dagens unga. Både tjejer och killar. Men framförallt tjejerna som vägrar ta skit och kränkande behandling. Som vägrar vara tysta. Som kräver vuxenvärldens uppmärksamhet och visar på beteenden och bemötande som inte är ok i vårt samhälle. Unga som tvingar vuxenvärlden att slita sina blickar och fingrar från mobilskärmar och sociala medier och lyssna på det som är deras vardag. En vardag som inte är ok. Aldrig någonsin.

Tack för ett tänkvärt och viktigt inlägg.

Kram Lotta