fredag 22 maj 2015

När man lyckas springa elva kilometer längre än vad man tänkt sig



Det är ingen hemlighet att livet varit lite för intensivt de två sista månaderna.
Att jorden under mina fötter känts som lera, 
där skorna mest tappat greppet och halkat omkring.
Att fokusen försvunnit och det förvirrade tillståndet infunnit sig.
Jo jag har glömt bort tiden på ett barnkalas.
Och glömt lämna in lovlappar i tid.
Jag har stressat. Pushat. Och forcerat.

Mina promenader har räddat mig. Förlöst mig.
Gett mig lugn, kreativitet och tystnad.
För den där tystnaden, den finns inte alls.
Inte om man själv har två barn OCH är förskollärare....
Men promenaderna alltså.
Förlösande. Fridfulla. Tysta.

Jag har hittat ett nytt stråk, längs med havet.
Där Herr Svan regerar. Och nån enstaka trana tittar förbi.
Det är så attans vackert där så här års.
Så jag ger mig ut på promenad för att rensa hjärnan.
Ombytt i löparkläder - just in case.
Och jag som inte orkat träna på tre veckor, eller springa på sex, 
börjar springa för att det känns så bra.
Jag kommer in i nån skön takt och bara springer och springer.
Känner mig som Forrest Gump och kutar runt i sjuttio minuter!?
Jag som inte trodde att jag ens orkade, slår till på elva-tolv kilometer.
Det är elva kilometer längre än vad jag tänkt mig.
Och visst känns det bra att ha gjort årets första mil.
Men känslan av att orka igen, 
den är banne mig den bästa.



3 kommentarer:

louisedock sa...

Kram ❤️

Ann-Louise sa...

Men shit pommes frites vad bra!

Johanna sa...

Underbara foto o visst är det underbart att springa längs med havet. Bra jobbat!