lördag 4 juli 2015

Mannen med den vita hatten

 
Vi cyklar längst bak.
Jag och Mannen i den vita hatten.
Över en skumpig grusväg. Med axprydda fält på varje sida.
Det är ett sånt här ögonblick då man vill stanna tiden. Igen.
Då vi cyklar extra sakta hemåt, för att stanna mitt-ute-i-ingenstans och titta den orangegula månen.
Han säger att det är den häftigaste måne han nånsin sett.
Och att han älskar mig.
Och det finns ingen annanstans som jag vill vara på än där och då. Och förevigt.
Kärleksförklaring. Sommarkväll. Vindstilla....
 
Första semesterveckan närmar sig sitt slut.
Och jag har intagit hyfsad landningsposition på semesterfältet.
Jag har inte landat än. Men snart. Snart....
Jag ska "bara" plocka några liter jordgubbar till. Redigera lite bilder.
Och leta upp en bra pocketbok. Eller två.
Sen. Sen är jag klart för landning.
 

1 kommentar:

louisedock sa...

Underbar känsla - underbart skrivet