onsdag 21 december 2016

När mörkret är som längst


När mörkret är som längst, åker trion in till stan när det skymmer.
Vi beundrar tusen juleljus och åker karusell som vi vet att vi egentligen är för gamla för.
Men vi gör det. 
 För att bekräfta det slutgiltigt för oss själva.
Och för att den är så sablars Moulin-Rouge-vacker.


Sen dreglar vi över kanderade äpplen på torget.
Och tjugotre olika sorters donuts.
Kidsen älskar de där - degringar med sockergarnityr och en sjuhelsikes massa färgämnen.
Men jag är ju en mamma som krampaktigt vill att lura mina barn att hänga med mig.
Så jag köper deras kärlek, en jäkla massa E-nummer och deras vilja att umgås.

  


Och jag tror jag lyckas med mitt förhandlande.
När jag frågar barnen på hemvägen vad som varit bäst under vår tur i stan, 
svarar Big Bro - "att umgås"
Ett bättre svar än jag ens haft en tanke på själv.
Det känns fint och bra det där.
Det gör det.
Ända in i hjärtstammen.
Faktiskt.


Nu ska jag bara lyckas hoppa i säng i tid.
Koppla av. Och sova ut.
Innan två morgonpigga, snart står vid sängens ände igen.



1 kommentar:

Junitjej sa...

Så vackra bilder!

GOD JUL!