Fyra. Trea.

Hon cyklar.

Jag springer.

Hon säger att hon vill bada!

Det vill jag med.

Jag har blivit med nya löparskor (igen).

Och jag vet inte om det är ren inbillning,

men det känns bättre i ischiasnerven.

Benen känns lätta och rörliga.

Inte alls så där stela och krampaktiga som de brukar.

Vi möter en kvinna som tittar mig i ögonen och ropar "Grymt!"

Det peppar. 

Det gör det verkligen.

Men jag tänker att, egentligen är det inte jag som är den grymma löparen i familjen.

Inte längre.

Det är istället han, som jag för några år sen kallade bekväm.

Han, som alltid varit lika glad oavsett om det gått bra eller dåligt.

Han som snabbt rest sig upp efter "förluster".

Skakat lite lätt på axlarna.

Och gått vidare.

Det är han som fått vinnarskalle.

Och springer sig till en tredjeplatsbuckla.

En och en halv kilometer, strax under fem minuter!

Jag förstår inte alls hur det sånt går till!?

Och lil'sis.

Som har så jäkla mycket vilja bakom pannbenet och springer sig till en fjärdeplacering.

På en tid jag inte heller skulle palla med....

1500 meter på 5.46.

Det är annat än min tid i högstadiet -

två och en halv kilometer på tjugofem minuter.....

En fyra och en trea alltså.

Jag kan slänga mig i löparväggen....