Ja visst gör det ont när knoppar brister

Det vankas sportlov nu.

Iallafall om man bor i Skåne.

Och då vet man,

att man snart kommer dregla över gnistrande vinterbilder på Facebook.

Från Alps.

Eller fjälls.

Och man vet, 

att byn här hemma snart ligger öde.

Det gör mig inget faktiskt.

Att vara en av de få,

som är hemma kvar.

Det ger mig space.

Andrum.

Och ett anonymare liv på Ica.

"Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna vinterbleka?"

Jag går långsamt längs stranden.

På klitter. 

Och i vårsol.

Vi är sargade.

Jag och stranden.

Stranden är fortfarande ärrad av januaristormen.

Sanden har försvunnit till havs.

Och pålarna på badhytterna visar sig, som nakna ben.

Jag har sådana där kvinnosmärtor from hell.

Sådan som gör att jag bara kan gå långsamt, långsamt.

Som skingras en gnutta av choklad och piller.

Som sätter humöret på sin spets.

Och tvingar att mig le tillgjort.

Jag sneglar neråt stegen.

Det är vackert så att det gör ont.

Ett kallbad hade antagligen chockat min kropp.

Och den kvinnliga smärtan.

Ett kallbad hade troligtvis även fått förkylningen

 och sängliggandet att åter blossa upp.

Så jag vänder på klacken.

Insuper ljuset och magin.

Leds sakta tillbaks mot bilen

"Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

och det som stänger...."

                     Karin Boye