Jag drar filten över mig i soffan.
Känner kylan komma ikapp,
med avslappningens hastighet.
Djupa andetag.
Och barnens röster, som glider allt längre och l-ä-n-g-r-e ifrån...
Fredag eftermiddag.
Med obligatorisk fika och finkaffe.
En koffeinkick med socker.
En förväntad high-speed-kick som går i graven.
Och en urtrött mamma som förlorar kampen.
Mot soffans nedsuttna dynor.
September skördar offer.
Kollegor som trillar till höger och till vänster.
Omsluts av förkylningstidernas breda käftar.
En.
Två.
Tre.
Poff!
Och jag blir ensam ordinarie idag.
Höstens mysiga närvaro är här.
Med familjemedlemmar som turas om att känna sig hängiga.
Med träningar som ställs in.
Och löparrundor som aldrig springs.
Med fötter i storlek fyrtioett,
som vägrar strumpor innan oktober.
Med varm choklad med Xanté -
för att värma insidan, då utsidan är så kall.
Där jakten på många steg,
byts ut mot vila och många timmar sömn.
Och där en brunbränd snärta,
förvandlas till en smågnällig tant.
Ja herregud,
vad hösten tar
och hösten ger.
Det är visst det som kallas livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar