Om man tänker efter, så har vinrött aldrig varit min färg

Det är förvirrande tider nu.

Föräldramötena avlöser varandra.

Och axlarna kryper högre och högre upp.

I växande takt med leendet, 

som höjer sig över kindbenen.

Lil´sis kränger på sig tjocka stickade tröjor innanför dunjackan,

medans jag envisas med kjol och bara fötter.

September, 

du är så attans förvirrande.

De senaste fem åren har jag sprungit Midnattsloppet.

Med huvudvärk.

Dåliga knän.

Med orolig mage.

Eller svidande hals.

Flera av gångerna har jag bestämt mig för att fullfölja planerna,

bara några timmar innan.

"Löpa" loppet ut.

Det är sån jag är.

Prestationsbenägen.

För om jag säger att jag ska göra nåt,

då håller jag det.

Då låter jag pannbenet styra.

Över allt annat.

Fast ikväll får jag kasta in handduken.

Eller tishan.

Försöka inse att det är okej att bryta.

För att slippa ge ryggen en ordentlig baksmälla.

Men det är inte så lätt att lämna w.o.

Att bli besviken på sin kropp.

Jag letar efter riktiga orsaker.

Som ösregn - som valt att utebli.

Eller förkylning, som inte är så farlig.

Eller..... eller nåt annat...

Men det är bara att gilla läget.

Försöka lära sig att det är okej.

Och att det kan vara gött att käka grillat.

Eller glass.

På sofflocket.

Istället.

Och om man tänker efter, 

så har vinrött aldrig varit min färg.

Ändå.