Kaffe utan socker

 

Jag har druckit kaffe till och från sen jag vara fyra.

Mest från faktiskt.

De senaste åren mest för att jag känner mig

 som en Duracellkanin inombords.

Med hjärtklappning och stressad kropp.

 

Men jag kan ju fortfarande tycka det är rasande gott. Och lite festligt.

När jag var fyra joinade jag mormor och morbror i deras svarta drickande.

Med massor av mjölk och lika många sockerbitar som jag var gammal...

Tack och lov höll det bara i sig första året eller två.

Ni vet när det var sjuttiotal och socker var helt ofarligt att hälla i sig,

 bortsett från tändernas skull.

 

Nu försöker jag lära mig att dricka det sockerbitsfritt.

Och det funkar bra.

Iallafall om jag får en kaka. Eller lite choklad till....

 

 

 

 

 



I väntan på....

Jag vet inte vad som flugit i mig,

men shoppingbegäret på internet har bitit sig fast i mig rejält de senaste dagarna.

Det började lite oskyldigt med att jag såg den här lilla vasen i en inredningstidning

och tänkte att en sån ska jag ha!

Den var givetvis slut på H&M´s hemsida.

Men farao den som ger sig. Nä, inte jag inte.

Nä, jag är en sån jobbig typ som klickar in mig flera

gånger om dagen på hemsidan bara för att se om det råkar komma in nåt

 enstaka exemplar som man snabbt måste hugga.

Som sagt, farao den som ger sig....

Och snabb är jag, när det gäller inbillade akuta must-haves.

 

 

Ja och sen var shoppingcirkusen liksom igång.

Det ploppade upp en snygg festklänning här

och några julklappar till ungarna där.

Och nu sitter jag här och väntar.

På att alla postpaketen ska välla in.

 

Och under tiden jag väntar, överkonsumerar jag Pollykaka till eftermiddagsfikat

med en kär gammal mammaledig vän.

Och avundas den tiden vi hade tillsammans för några år sen.

Som hon nu får njuta av igen.

 

Och under tiden jag väntar,

ligger jag på en sandig yogamatta i en syrefattig gympasal

och tänker att jag borde reta mig på de små, förbannade sandkornen som inte vill ge vika.

Men som jag förlåter.

För att jag de ger mig så fina sommarminnen, denna blåsig höstkväll.

Och för att de ger mig hopp om sommar igen.

 

Under tiden jag väntar alltså...



När två små barn ska behålla en hemlighet

Vi har firat far i huset.

Som så många andra.

Med äppelpaj och present

Present som uppskattades precis så mycket som vi hoppats på.

En mitt-i-hjärtat-träff.

Bilden tog vi för säkert en månad sen.

Med löfte från två små barn om att inget säga.

Att inget avslöja.

Ett tufft jobb. Då den enkla svarta tuschen satte sig hårt under fötterna.

Så hårt, att vi fick sladda förbi våra vänner efteråt för att låna

dusch, nagellacksremover och fotfil

för att röja undan spår.

Men dom två små barnen - dom har inte sagt ett knyst!

Dom har varit helt fantastiska på att inget säga.

Fantastiska på alla sätt och vis.

 

Sånt som jag behöver lite extra av

Det är en sån period nu.

Då jag behöver lite extra sömn,
härliga skratt och att få låta saker och ting ta sin tid.

Och yoga.
Djupa andetag.
Bodybending.
 Lite Ong namo guru dev namo.
 (jag hälsar den kreativa kraften).

 

Onsdagkväll alltså.

Then it´s happening....

 

 

Grön tisdag

Ännu en dag i vabnästet.

Iallafall för oss tjejer.

Vi hänger mest i soffan framför Barbiefilmer.

Gör en avstickare till läkaren-som-gör-bvcmammorna-alldeles-knäsvaga.

Jo virus förstås. 

Det som vi misstänkt, men som ändå är skönt att få bekräftat.

Virus, som vi tänker utplåna med vila och vitaminer.

Så vi hittar på en egen grön lunch.

Blandar ihop till en salig röra.

Med kyckling, feta och couscous som lil'sis bestämt.

Och lite avocado, päron och cashewnötter som tillägg.

 

Och det gröna sköna går hem.

Lil'sis äter så det knakar!

Gröna tisdagar får det bli fler av.

Utan virus då förstås.

Att vara oense om något

 

Herrejisses vad jag sov igår!

Femton timmar typ.

Jag vet inte när jag gjorde nåt sånt senast

(jo kanske i början av 2000-talet),

men galet vad jag behövde det.

Jag var helt yr i päran (som det heter på skånska)

och så rackarns trött.

 

Idag känns det bra mycket bättre.

Men har två små här hemma, som klagar över hals, öron eller huvud.

Så det har blivit lite extra tid i stora sängen idag med.

Sängen med den stora taklampan.

Den som jag och han-jag-är-gift-med, var helt oense om till en början.

Men som han-jag-är-gift-med ändå satte upp förra helgen.

Kanske för att tycker om sin lilla fru?

Eller för att hon alltid har rätt?

 

Men jag gillar den.

Och tänka sig - Nu har han börjat göra det också!

 

 

 



Hallelujamoment

 

Egentligen föredrar jag att uppmärksamma Alla Helgons Dag istället för Halloween.

Finna stillhet i en kyrkbänk.

I en kyrka fylld av levande ljus.

Komma i kapp.

Landa. Andas.

Sakna dom som saknas.

 

Denna stund får mig nästa att bli religiös.

Får mig att vilja gå till kyrkan varje söndag.

Kanske inte av det kristna budskapet.

Utan för den nästintill meditativa stillheten.

 

Jag rymmer från allt som finns där utanför.

Från busar och från godis.

Från alla som ständigt pratar i mitt öra.

Från alla marshmallowsfigurer som flyttade i kylskåpet i tordags.

Spindlar, dj´s, spöken, skelett - you name it...

Jag stänger ute.

 

Är bara här och nu....

Amen.